Ad Astra
Ad Astra är den senaste filmen från regissör och manusförfattare James Gray. Som väckte mitt intresse för några år sedan när jag såg hans då senaste film The Lost City of Z, en drama äventyrsfilm centrerat kring en utforskare som försökte hitta en hemlig stad i Amazonas. Jag älskade inte filmen lika mycket som många kritiker gjorde vid filmens premiär, fast samtidigt är en film jag tänker på då och då. Uppskattade det underliga, okonventionella filmskapandet och berättandet, med annorlunda produktionsvärde och visuellt berättande man sällan får från Hollywood. Gjorde inte att jag rusade för att se Grays tidigare filmer, men jag tyckte om filmen. Mer än något annat visade den mig hur mycket jag tycker om Robert Pattinson som en skådespelare. Hur som helst är vi nu vid Ad Astra, ett sci-fi äventyr som handlar om rymdfarkoster med Brad Pitt i huvudrollen. Innan vi går in i filmen sig självt dock vill jag prata om modern sci-fi.
När det gäller klassiska science fiction filmer och serier har dem inte handlat om en framtid som är nära vår nutid, utan istället utspelas på andra planeter, i rymden flera ljusår bort eller på jorden i en dystopisk miljö. Använder teknologi drastiskt annorlunda från vår egna, som robotar, avancerade rymdskepp och laserpistoler. Premisserna och konflikterna tenderar att cirkulera kring okända utomjordingar, tidsresande, teknologisk terror och rymdkrig. Även fast berättelserna är så drastiskt bortkopplat från existensen idag på Jorden är den mänskliga sidan fortfarande där, med klipska allegorier, metaforer och symbolik som reflekterar det mänskliga tillståndet. Naturligtvis finns det undantag till dessa troper, som med varje genre, men det är element folk förknippar med genren. Nu har underhållning börjat röra sig ifrån den typen av berättande i genren. Stora sci-fi filmer (som inte också är actionfilmer) från Hollywood verkar ta influens från dramafilmer hellre än klassisk sci-fi, en trend som man kan argumentera började med Gravity från 2013. Ifall du inte visade uppmärksamhet till film under den tiden kan jag berätta att Gravity var en banbrytare. Universellt kritiskt belönad, en stor kassasuccé och folkmassan älskade den. Som varje ny film som kommer och lämnar ett speciellt intryck på både kritiker och vardagligt folk vill varje producent i Hollywood göra likadant, vilket leder till en massa filmer väldigt lika varandra. Ett annat exempel borde vara Gladiator och hur filmer efteråt kopierade musiken och utspelade sig i en liknande tidsålder med samma estetik, som Troy, Alexander och 300. Förklarar varför vi har The Martian, First Man, Interstellar och många andra som imiterar det Gravity gjorde. Från Hollywood kommer den här mänskligare, diskreta och realistiska avbildningen utav rymdresande eller dum action sci-fi. Det finns naturligtvis undantag, som med Blade Runner 2049, Arrival, War for the Planet of the Apes och den nya filmatiseringen av Dune som kommer nästa år, men generellt är hard sci-fi med stora budgets idag mer drama än sci-fi. Och jag skulle ljuga ifall jag sa att jag var nöjd med resultatet. Jag tyckte Gravity var bara okej, Intersteller och The Martian var tråkiga och jag föredrar andra sci-fi filmer över First Man (som man kan argumentera inte ens är en sci-fi film.) Självklart är detta subjektivt och tack och lov har mindre filmer inom genren varit starka och Mad Max: Fury Road visade hur action sci-fi kunde samtidigt vara hard sci-fi. Ändå är jag trött på det hela och vill ha nya upplevelser inom genren, istället för uppföljare eller nyinspelningar av filmer som släpptes för över tre decennier sedan. Blade Runner 2049 är bland mina favoritfilmer någonsin, men samtidigt är den filmen inget nytt. Jag var rädd för att Ad Astra skulle vara ännu en film som är lik en massa andra och följer en modern trend, vilket inte var fallet.
I en odaterad framtid hittar vi astronauten Roy McBride (Brad Pitt) och han blir erbjuden ett hemligstämplat uppdrag där han ska hitta sin far ute i rymden, efter att han försvann på ett uppdrag att hitta utomjordisk liv i vårt solsystem. Plötsligt kommer en energivåg från yttre rymden, som orsakar enorma skador på elektronisk teknologi på jorden och regeringen tror det har något med Roys far att göra. Så Roys destination blir Mars, där han ska försöka hitta sin far. Den här typen av handling ekar projekt som First Man och Gravity, bara nu är det mera grundat i klassiskt sci-fi (gränsfall hög fantasy) berättande om nästan omöjligt utforskning i rymden. En kombination av det romantiska och oromantiska, med en realistisk avbildning utav hur amerikansk kultur och politik har haft en negativ påverkan på rymdresande, som snabbmat på månen och flygvärdinnor på rymdfarkoster, tillsammans med grandiosa, vackra utsikter. Ju längre från Jorden Roy reser desto mer visuellt abstrakt filmen blir, till gränsen man kan beskriva upplevelsen som sinne-böjande och surrealistisk. Påminde en gnutta om 2001: A Space Odyssey och var läskigt lik High Life från tidigare i år. 2001: A Space Odyssey garanterar jag att många kritiker kommer göra referenser till, med att Ad Astra är lik i takt, berättande och ibland bilder också. Vill inte jämföra Ad Astra med den bästa sci-fi filmen någonsin gjorts, men det är ett effektivt sätt att visa filmens få brister. Stanley Kubrick visste att tomheten i rymden var det läskigaste man kan tänka sig och att utnyttja kontrasten mellan tystnaden och musiken/ljudeffekterna var ett grymt sätt att skapa atmosfär och spänning, så lite dialog användes under speltiden. I Ad Astra märker man att i postproduktion blev filmteamet tillsagda att lägga till voiceover från Brad Pitt att klargöra för publiken om vad exakt händer i berättandet, då jag kan tänka mig att publiken hade tusentals frågor under förhandsvisningar. Ett beslut Blade Runner fantaster kanske känner igen. Sådana små ögonblick med dialog, voiceover och onödiga tillägg försämrar upplevelsen lite, men det är den största kritiken jag har. Allt annat är annars fantastiskt.
Istället för att begränsa sig med endas Jorden som sin omgivning reser filmen ännu längre bort än vad jag förväntade mig och jag är tacksam för det. Alla bilderna poppar med karaktär och historia, med utslitna och smutsiga miljöer med drastiskt annorlunda ljus beroende på vilken planet de är på. Bilderna, scenografin och ljuset är underbara att skåda och takten i både scenerna och klippningen tillåter publiken att sluka upp dem ordentligt innan filmen fortsätter snabbt till nästa viktiga ögonblick i handlingen. Jag är förvånad att slutprodukten marknadsfördes så mycket som den blev, med sin långsamma takt, abstrakta vetenskapliga teorier och brist på actionsekvenser. Marknadsföringen har varit vilseledande och kommer förvirra de som förväntade sig något annat baserat på trailern och rollistan. Biografen jag var i hade folk som jag vanligtvis inte ser i en sådan här typ av visning, med fetknoppar som blir uttråkade och stirrar oftare på sin mobil än skärmen. En förälder tog med sin unga son till visningen, något jag personligen inte uppmuntrar då filmen tacklar på ganska mörka idéer och koncept. Respekt för 20th Century Foxs mod att ge Ad Astra en stor marknadsföringsbudget, men jag tvivlar på att de kommer tjäna pengarna tillbaks, med stilen filmen har och hur lätt folk kan vända sig ryggen mot den. Samtidigt dock är filmen lite Hollywood i sina konflikter. Den centrala konflikten är Roys relation med sin övergivande förälder, en typ av familjedrama man ser från Hollywood ganska ofta, exempel från i år med Wildlife, Rocketman och Shazam!. Personligen var det inte ett större problem, eftersom filmen handlade i störst del om Roys karaktärsutveckling och är utfört bra genom filmens tema, men det är lite distraherande och gjorde att upplevelsen kändes begränsande. First Man är en film jag tycker om en hel del, men det svagaste med den filmen var familjedramat och det blöder över lite till Ad Astra. Hjälper inte heller att de svagare scenerna iblandar detta dramat. Märkvärdig i början av filmen, där scener förlitar sig för mycket på exposition, som är presenterat genom oinspirerad kamerakompositioner och stel dialog. Avslutet också saknade tyngd och lämnade knappt något rum öppet för publikens egna tolkning av händelserna i handlingen. Därför gjorde början mig orolig att upplevelsen skulle vara helt stel och typiskt Hollywood, men tur nog var detta inte fallet. Jag älskade den bleka tonen, Roy karaktären och hans berättarbåge, scenografin, spänningen i många scener, all inspirerad användning av ljus och färg, skådespelarna är fantastiska och handlingen är förvånansvärt originell.
Mina klagomål är att Ad Astra börjar och slutar svagt. Jag skulle gärna vilja se en annan version av filmen som klipper bort onödiga delar, som all voiceover och bitar dialog. Som filmen är nu är den fortfarande fantastisk och är en skräckinjagande upplevelse jag gärna återvänder till igen. Definitivt den bästa sci-fi filmen från Hollywood i år för mig och bland de bästa filmerna i genren från decenniet. James Gray har nu skapat en fantastisk film och jag vill gärna se vad han planerar inför framtiden.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
