mrtambourineniclas.blogg.se

2016 var det tråkigaste året för film jag har upplevt på länge. Det har definitivt varit sämre år, men ingen har varit långsammare eller känslolöst. Det finns filmer som har drivit mig vansinnig, men inte i år. Det var ett säkert flygplan på autopilot, med inga märkvärdiga eller drastiska skift i turbulans. Synd nog är detta vad film borde vara, med utmanande upplevelser som förändrar ens liv på någon nivå. En stor del utav året var ett enda stort och långt stön genom extremt medelmåttiga filmer som inte kräver mycket uppmärksamhet och säger inte mycket om någonting. Den största kontroversiella filmen i år var ’’Ghostbusters’’ och sin piss dåliga kvalité. Som resten av decenniet har alla dåliga filmer fått det största rummet där folk kan skrika mot varandra, när man kan bara gå till nästa rum och prata om någonting som faktiskt spelar roll och har någon form av kulturell relevans. ’’Suicide Squad’’ har ingen anledning att bli försvarad eller få sådan tid ägnat till sig att stänga ned en jävla merit sida. Folk klagar över att det inte släpps originella filmer längre, men ingen gick och såg alla dussintals olika originella projekt från talangfulla filmskapare. Vilket det fanns en massa av i år. Endast två filmer på min lista är uppföljare och resten är fristående projekt med sin egna unika upplevelse. Så trotts hur tråkigt majoriteten av året var ska jag inte förneka att det som var bra var riktigt bra. Till och med bättre än förra året, för mig i alla fall.

Listan kommer bestå av filmer som har haft premiär i Sverige under 2016. Ifall den hade premiär förra året här kan den inte inkluderas, men filmer som hade premiär utomlands förra året men hade inte en premiär förens i år kan hamna på listan. Dessutom fuskar jag lite med att inkludera filmer som inte har haft premiär här men i andra länder. Detta är också kopplat till att jag inte har sett varenda film som har släppts i år, som ’’Manchester by the Sea’’, ’'Hell or High Water'' eller ’’The Mermaid’’, trotts att jag har läst positiva saker om dessa. Jag har också som ett resultat av Sveriges licensiering inte kunnat se varenda Academy Awards buzz film som ’’La La Land’’ eller ’’The Founder’’ eftersom jag har inte på något lagligt vis kunnat se dem än.
En slutpunkt är att jag ser filmer baserat på min personliga smak, vilket är varför ’’La La Land’’ kommer bli min favorit film nästa år, så den här listan är baserad delvis på personlig smak. Jag skriver mina recensioner för att analysera, men jag har en film med här bara för att jag tyckte om den.

Innan vi hoppar rakt in vill jag ta upp andra positiva bioupplevelser jag har haft i år.

Batman v. Superman: Dawn of Justice
'Den sämsta filmen någonsin' säger internet och jag tycker den är okej. Sannerligen några av Batman historias sämsta ögonblick och några av Batman historias bästa. Det är underligt att Superman inte har haft en bra film sedan 80-talet.

Doctor Strange
Ifall den fokuserade på sina underliga ögonblick istället för sin uppenbara handling skulle jag tyckt om den här mycket mer.

The Accountant
Den här var en absolut njutning på bio och det spelar ingen roll vad ni än säger.

Carol
Jag älskar romantiska filmer, mest för att få släpps varje år och ännu färre är faktist bra. ’’Carol’’ går i rätt riktningar och gör det bra, fast i slutändan är det inget spektakulärt med den.

Paths of the Soul
En film som dyker upp en gång varje livstid och förtjänar att bli hyllad riktigt ordentligt. Jag har personligen problem med att svälja den här filmen, så väl som kulturen närvarande, till och med efter att ha haft en lång diskussion med regissören han själv. Till och med efter det är konceptet extremt främmande för mig och är troligen någonting jag aldrig kommer förstå.

The Magic Mountain
Med den här listan kommer du veta att jag älskar animation, så att en film leker med alla olika sorters former kommer dra mig till att se den.

Project of the Century
En film jag tror kommer växa på mig mer och mer, men för tillfället har jag bara fått möjligheten att se den en gång och därför hamnar inte på listan.

The Revenant
Den mest överskattade filmen det här decenniet. Den har hög produktionsvärde, men förutom det är äventyret ganska svagt och känslolöst.

Kung Fu Panda 3
Blev lite besviken i hur den sista filmen i Kung Fu Panda trilogin spelades ut, men den var bra i slutändan.

Bad Moms
Jag är oftast ingen fantast av renare amerikanska komedier, men den här var helt okej. Skådespelarna drev hela filmen hem tillsammans med några fantastiska one-liners. Love is bigger than space.

Popstar: Never Stop Never Stopping
Andy Samberg har inte så mycket till skådespelartalang, men han är en helt okej kultur satiriker och han borde fortsätta skriva musik parodier.

Sausage Party
Självaste idén låter efterblivet. Samtidigt är den mycket bättre än vad jag förväntade mig, mest för att den var dumt rolig.

The Big Short
Den har roliga och gryma element, men stilen bryter min immersion och filmen saknar anledningar för mig att bry mig om sina karaktärer. Toppa detta med en ’dokumentär stil kameraarbete’ och det blir en frustrerande upplevelse för mig. Den är bra, jag bara bryr mig inte.

The Lobster
Sannerligen en originell film med en fantastisk tåro humor, men inte tillräckligt mörk eller konsekvent för att bli fantastisk för mig, speciellt när det gäller den andra halvan.

Steve Jobs
Jag förväntade mig något kontroversiellare med den här, fast samtidigt fanns det mycket att tycka om med den här.

Lights Out
Jag minns när jag gick i mitten av grundskolan såg man ett klipp på Hamsterpaj som hette ’’Vad Tyst Det Blev’’ och nu har skaparen av det klippet blivit en långfilmregissör och har en hel del talang också.

10 Cloverfield Lane
Åter igen måste jag säga att skräck genren har haft ett bra år och detta är utan tvekan min favorit. Förutom slutet, vilket förhindrar den att hamna på listan.

The Jungle Books
På många vis bättre än originalet och är en film jag rekommenderar för en simpel familjefilm. Samtidigt är den otroligt svag på ställer, synd nog på alla viktiga ställen.

Pete’s Dragon (/Peter och Draken Elliott)
Otroligt bättre än originalet, men inget speciellt heller.

The Good Dinosaur (/Den Gode Dinosaurien)
Filmen som tjänade Pixar minst pengar i hela deras historia. Jag kommer försvara den här filmen trotts sina problem.

Finding Dory (/Hitta Doris)
Nu till filmen som tjänade Pixar mest pengar i hela deras historia.

Zootopia (/Zootropolis)
Disney fortsätter på sin stenhårda renessäns riktning och jag tror studion inte kommer toppa sig själv efter ’’Zootopia’’.

The Little Prince
En bra adaption av en klassisk historia. Se detta som den ärliga nummer 21 på listan.

 

Med det ur vägen: Listan.

20. Hail, Caesar!

Coen bröderna har haft en historia med mörka komedier och långsamma thrillers, men här går bröderna i en komiskt uppenbarare och ljuvligare upplevelse. När man inkluderar Hollywood, kommunism, kidnappning, etc. är den underligt lekfull, men komedi som skulle kunna höra hemma i en Blake Edwards film. En mörk inriktning för en handling som detta borde ha passat, men det vi fick var extremt underhållande.
Det tog en lång stund för mig att verkligen tycka om den och den är inte för alla, fast samtidigt kan jag inte hjälpa att tycka om alla skådespelarna, deras roller och den tajta dialogen.

19. Captain America: Civil War

Efter att ha sett den här filmen ett antal gånger märker jag hur kliché den är, speciellt detta året med ’’Batman v. Superman’’ som släpptes tidigare i år. Samtidigt dock, när man ser förbi alla uppenbara scener, dialog som inte sticker ut, stereotyper och fanservice, så är den otroligt underhållande. Fantastiska dramatiska ögonblick och snyggt filmat action, för det mesta i alla fall. Troligen det bästa man kan förvänta sig från MCU nu för tiden, eller åtminstone standarden kritiker ska hålla deras framtida filmer mot. Den har också överraskningar som passar handlingen, vilket är varför ’’Doctor Strange’’ inte är på listan.

18. The Nice Guys

Shane Black återvänder starkt med ännu en traditionell buddy-cop komedi och jag blev inte besviken. Efter att ha regisserat ’’Iron Man 3’’ märker man att Black fick en större kreativ frihet den här gången, med allt fult språk, explicit våld och satir på en hel tidsperiod.

17. Room

Jag hade stora förväntningar att att den här skulle vinna Oscar för bästa film, men det gick till ’’Spotlight'’ istället. Jag blev förvånad av hur mycket filmen fick mig att bry om sina karaktärer, genom att avbilda ett sådant läskigt scenario, om att låsa in sin flickvän och föda upp ett barn endast inom fyra väggar, så realistiskt som möjligt.

16. Tout en Haut du Monde (/Långt Upp I Norr)

Jag hade turen att få se den här filmen på bio tidigt i år och det var så skönt att få se en traditionellt animerad film i en gigantisk biograf i Göteborg.
Detta är en film som ringer lite Disney och samtidigt har ryggraden att presentera intensiva scener med hemska verkligheter. De första femton minuterna var smärtsamt att sitta igenom, men resten utav speltiden är tidlöst berättande med fantastiska och roliga karaktärer.

15. Kubo and the Two Strings (/Kubo och de två Strängarna)

Laika fortsätter att pumpa ut bra film efter bra film och det är inga undantag här. Alla filmerna än så länge har också haft sin egen identitet med sina olika toner och humor. ’’Kubo and the Two Strings’’ går i ett traditionellt familje äventyrsfilm, vilket är okej, men det toppar inte vad ’’Coraline’’ gjorde för stop-motion genren.
Filmen är definitivt större än ’’Coraline’’, bokstavligen med alla sina stora karaktärersmodeller och detaljerade texturer, vilket har skapats med ny laserteknologi och förbättrats med hjälp av CG. Otroligt hur man kan skapa filmer som dessa med dockor i dagens tid och ha det så populärt som det är. Förhoppningsvis blir Laika ett företag som kan tackla Disney Animation Studio en dag. Troligtvis inte, men man kan alltid hoppas.

14. Creed

Det SJUNDE inlägget i Rocky serien och det ärr otroligt hur serien kan fortsätta stå på egna fötter efter en sådan lång tid, speciellt med filmer som ’’Rocky III’’, ’’Rocky IV’’ och ’’Rocky V’’ under sitt segerbälte. Min haka är nere i golvet av hur seriös serien fortfarande är och hur man kan fortfarande ta dessa karaktärer seriöst efter sådana omedvetet komiska ögonblick i serien, vilket har (ifall jag nu måste påminna er) en pratande sexrobot och Karl Drago, som förstör allting han rör.
Det känslomässigt drivna narrativet fortsätter vara den drivande kraften, med väldigt lite stark logik eller trovärdiga riktiga människor, vilket gjorde den originala filmen först gjorde. Jag skulle påstå att ’’Creed’’ är lika bra som ’’Rocky’’ på många ställen, fast inget kommer slå originalets innovativa klippning, motivation och karaktärer. ’’Creed’’ är inte lika charmig heller. Den är tekniskt imponerande dock, med matchande scener, starkt manus och svängande musik.

13. The VVitch: A New-England Folktale

Jag har inte varit världens största fantast av nyliga skräckfilmer, till och med flesta kritiskt belönade som ’’It Follows’’. Det här året har varit fenomenalt, med varierande former av skräck, olika stilar och några kritiskt belönade överraskningar som ’’Ouiji’’, ’’10 Cloverfield Lane’’ och min personliga favorit ’’The VVitch: A New-England Folktale’’. Religiös skräck brukar inte vara min favorit, trotts hur mycket jag respekterar hur snyggt ’’Anti-Christ’’ är filmat. ’’The Witch’’ verkar vara den perfekta blandningen för mig, i hur den är läskig, men försöker inte chockera mig med biliga och förutsägbara filmtekniker eller äckliga specialeffekter, vilket har sin plats, men inte i filmer med religiösa teman. Jag kan titta på Peter Jacksons och Sam Ramis äldre filmer vilken dag som helst, men sådant groteskt innehåll hör inte hemma här.
Jag är förvånad att detta är regissörens första jobb, eftersom filmens takt, kameraarbete, scenografi, ljudmixning och ton är så mästerligt, som om han har gjort filmer i hela sitt liv. Ifall den här listan skulle bedöma en film på sin tekniska nivå skulle den här vara högre upp på listan.

12. Youth

Den största överraskningen i år. Sofistikerad komedi misslyckas rejält oftast, men ’’Youth’’ hittar värde i en blandning av ordentligt beteende och löjlig toaletthumor. Dessa rika och respekterade individerna går runt och pratar om hur ofta de går på toaletten.
Det är skönt att få se alla dessa skådespelare i roller som tillåter allihopa att visa av sina skådis vingar, speciellt Michael Kane och Harvey Keitel som får sina bästa roller i modern tid. Jag älskar också hur diskret mörk filmen kan vara, med underliga scenarion och skandalösa scener som inte har någon relevans vid första visning.

11. Deadpool

Jag bestämde mig för att varje gång jag skrev en av dessa listor att alltid inkludera en film jag hittade en extremt självisk njutning i. ''Deadpool'' var en film jag inte riktigt förväntade att tycka om, i att under sin färgglada kostym hade en tråkig handling och karaktärer, men jag fick inte det här. Jag genuint brydde mig om Wade och allting han var tvungen att ta emot från skurken och sin cancer. Att filmens råa snuskiga humor betedde sig som en kontrast med den kalla gråa omgivningen och handlingen var briljant, vare sig det var medvetet gjort eller ej. Detta är inte en modern komedi klassiker, utan det var bara extremt uppfriskande att se en sådan här film i en sådan onödigt mörk och seriös sub-genre.

10. The Hateful Eight

Quentin Tarantino är en regissör vars verk börjar bli sämre och sämre hos folk, vilket jag inte kan relatera till. För mig var han inte på full kraft förens ’’Inglourious Basterds’’ och framåt efter sin klassiker ’’Pulp Fiction’’. Jag blev lite besviken när jag hörde att ’’The Hateful Eight’’ skulle bli ännu en hämnd western, vilket blev det exakt motsatta av vad jag förväntade mig. En tajt handling med visuellt fängslande scener och spännande dialog. Detta är också den bästa användningen av musik jag har upplevt i år. Den sista tredjedelen i filmen förhindrar mig att knuffa den högre upp på listan. Ifall filmens twist var bättre utförd skulle detta bli topp 3 i år för mig.

9. O Menino e o Mundo (/Pojken och Världen)

Självaste konceptet av en stum animerad film får animatörer att hoppa ur sina byxor i rädsla. Regissör Alê Abreu hittar poesi i det simpla, både från simpla designs och omgivningar, någonting ett barn skulle se världen som, med maskiner som ser ut som djur och halvklara bakgrunder som avbildar ett långt borta minne. Jag har absolut inga stora problem med den här filmen.

8. Anomalisa

En stop motion film om depression som pratar ned mot mänsklighetens meningslösa plastiska existens? Undrar varför jag tycker om den här filmen?
Detta är den typiska filmen Charlie Kaufman någonsin kunde skriva, med en melankolisk man som hittar den perfekta kvinnan, men det ger honom ingen lycka. Handlingen som tacklar depression, en sådan psykisk ohälsa många fortfarande har ingen aning om vad det innebär, är utmanade och kanske kommer förvirra människor som inte är bekanta med det.
Filmen är medvetet obekväm med många tysta och långsamma scener som är endast där för att driva en galen tillsammans med huvudkaraktären.

7. Bakemono no ko (/Odjuret och hans Lärling)

Mamoru Hosoda fortsätter pumpa ut fantastiska animerade filmer, med ’’Vargbarnen’’ för fyra år sedan och nu den här. Otroligt hur samma regissör kan skapa så drastiskt annorlunda filmer samma årtionde, dessutom filmer med sådan hög kvalité.
Ett tidlöst äventyr fylld med kreativitet och detalj i varenda vinkel, med en struktur som känns långsam utan att tid känns bortkastad.

6. Spotlight

Mina damer och herrar: den tråkigaste filmen i år. Den uppenbara kritiken är hur platt och händelselös omgivningen är. Den minimalistiska kamerarörelsen, gråa och kritvita kontorsomgivningen och konstant prat om journalism, men alltihop fungerar. Skådespelare gör mycket för en film och det är klarast och tydligast här. Alla skådespelare ger tyngd till filmer som oftast inte är där. Studera den här filmen och hur skådespelarna avbildar alla karaktärer för att det är mästerligt. Den är inte glamorös utan bara ärlig.

5. Kimi no Na wa (/Your Name)

Makoto Shinkai slår till stark åter igen med det här romantiska sci-fi dramat. Efter ’’Children Who Chase Lost Voices’’ trodde inte jag att han var kapabel att skriva ett mer komplett manus, men nu är vi här med den bästa filmen i hans filmografi. Vill inte gå i för mycket detalj för att jag har en individuell recension planerat. Vad jag kan säga är att det var exakt tvärt emot vad jag trodde det skulle vara, med den klyschlösa och bästa romansen jag har sett på många år.

4. Haiyu Kameoka Takuji (/The Actor)

Aldrig har jag sett en film lika avslappnande som ’’The Actor’’. Den pratar om seriösa ämnen, speciellt om en skådespelares kamp mellan den äkta och fiktiva världen, men aldrig en film så lugn i sin takt och struktur. Den har inte bråttom eller försöker tvinga på något som inte hör hemma, utan den bara visar ett liv och behöver inget annat.

3. Arrival

Bästa sci-fi filmen på länge. Många av årets sci-fi är en massa action med inte så mycket snack, men ’’Arrival’’ förvandlar allt snack till action, med spänning i varje individuell scen med utomjordingarna. Metaforerna är uppenbara (åtminstone för mig), men filmen har inga brister när det gäller hur den presenterar dessa eller är alldeles pretentiös med det hela genom att vara barnslig eller alldeles modernt pk med det hela.
Denis Villeneuves talang gör honom till en av dagens bästa berättare och är kapabel att avbilda vad som helst i sina historier.
Jag föredrar detta över ’’Ex Machina’’ absolut, men samtidigt är på samma nivå som ’’Mad Max: Fury Road’’.

2. Saul Fia (/Sauls Son)

Det sämsta jag vet när man avbildar det andra världskriget och nazisternas inblandning är billiga belöningar för publiken. ’’Sauls Son’’ är allt ifrån billig. En av de läskigaste filmerna jag har sett och den försöker inte ens chockera eller skrämma.
Man kan knappt se någonting när kameran konstant fokuserar på Sauls bakhuvud, likt hur han försöker ignorera allt hemskt runt omkring sig själv. Jag tror ingen krigsfilm det här årtiondet kommer överstiga vad den här filmen gör.

1. Macbeth

Jag såg den här filmen så tidigt som Januari i år i Göteborg och när jag lämnade biografen var jag mållös. Så mycket så att när jag väl kom hem och skulle börja skriva om den hade jag inga ord för det hela. Nu sitter jag här och har fortfarande knappt inga ord för den.
Att placera en William Shakespeare adaption på en lista som detta är troligen det snobbigaste och potentiellt det pretentiösaste man någonsin kan göra som en berättar nörd och amatörkritiker. ’’Macbeth’’ är min favorit Shakespeare pjäs och med detta erkänner jag att den här filmen är min favorit i år helt baserat på min personliga smak för film.
Jag har läst många kritisera användningen av ’speed-ramping’ i filmen och hur Macbeth parets motivation har ändrats i adaption, men jag tycker detta lägger ett extra lager till filmen som förhindrar den att bli ’ännu en Shakespeare adaption’. Den ursprungliga pjäsen kommer alltid finnas där, detta är bara Justin Kurzel version och översättning. Med Zack Snyder klippningen känner man varje död, varje tal och varje intensiva ögonblick med endast monologer, som i sin tur gör att det känns som att man får uppleva en handling för första gången trotts att den har existerat i över fyrahundra år. Min favorit film från i år… eller förra året ifall man tittar på premiärdatumet utanför Sverige.

Så det var 2016.

En skål för ett bra 2017.