Creature Commandos tankar
I år bestämde jag mig för att skippa en topplista med mina favoritfilmer från förra året. Satte ihop en lista med mina favoriter från halva decenniet och tyckte det skulle räcka, fast eftertanke har tvingat mig att sätta ihop en lista; känns onödigt att skippa ett år. Så den kommer inom Januari tid, innan dess har jag några tankar om en ny serie jag sett.
Jag har begått en synd, en oförlåtlig handling som ej kan bli vederlagd: jag har sett en serie... och tyckte om den. Länge har jag diskuterat min föredragning för filmformatet över television, då serier jag fastnade för under 2010-talet har antingen tagit slut eller blivit ersatta av någonting inte lika starkt, då Star Wars, Game of Thrones, Sagan om Ringen, osv. dog flera år bakåt och serier jag faktiskt har tyckt om har mera varit mini serier; längre långfilmer. Nu när budgeterna har skjutit igenom golvet och företagen försöker spara pengar genom att producera färre avsnitt per säsong och kvalitén inte riktigt är där, så verkar "peak tv eran" vara över och med det all hype omkring det. Europeiska serier fortsätter underhålla, bara Hollywood delen verkar vara rånad av sin kreativitet och nu pengar också. Det är tragiskt och ändå befriande, då vi kan möjligtvis få serier som sticker ut på marknaden när mängden serier nu har minskat. Så från ingenstans dyker en liten serie med titeln Creature Commandos upp; ett namn jag aldrig har hört talats om innan och allt jag vet om den är att den är skriven av James Gunn och är kopplad till DCs nya filmuniversum Gunn har en hand i. Som en fantast av Gunns filmer och animering överlag, bestämde jag mig för att ge den en chans och blev genuint lyckad av kvalitén bakom det hela.
Serien marknadsförs vara från WB Animation, men kommer från Frankrikes Bobbypills som har animerat sekvenser för videospel som Dead Cells och gjort sina egna kortformat serier online på Newgrounds. Jag vet detta eftersom animeringen var riktigt bra i första avsnittet av Creature Commandos och var tvungen att söka upp vilka som var ansvariga. Generellt är jag inte en fantast av deras perversa innehåll, fast nu med behärskning kopplade till sig är dem ett perfekt val för en sådan här udda, banal och våldsam serie med en rollista som ironiskt blir tvingade att behärska sig själva. Rick Flags far Rick Flag Sr. får uppdraget att skydda princessan Ilana Rostivic av landet Pokolistan, med hjälp av bokstavliga monster som blir tvingade av regeringen att utföra uppdrag åt dem, liknande premissen och komiska tonen i The Suicide Squad som James Gunn regisserade. Till skillnad från den filmen dock har Creature Commandos sentimentalare ambitioner, genom att visa alla dessa "monsters" bakgrunder och förstärker seriens tema om att monster inte födds, utan blir formade. Exemplifierat med Bride och Frankenstein vinkeln där (utan att avslöja för mycket) två utav de mest klassiska monsterna inom all genrefiktion blir utforskade bortom deras roller i boken och filmerna. Sedan tar serien en ingenting karaktär som Weasel och ger honom mer karaktär på tjugo minuters tid än vad MCU har gett deras huvudroller i flera långfilmers tid och är absolut brutal. Det är just den roligaste ironin, då jag trodde detta skulle vara ett standard äventyr med några roliga skämt med få resonerande konflikter, ändå blev slutprodukten det motsatta. Dessa avsnitt är ärliga och själ-krossande i sina uppenbarelser, berättarbågar och förväntningar från publikens sida, då serien konstant leker med tittarnas känslor och ger dem varierande känslor som smyger upp. De mera kommersiella serierna och filmerna därute ostigt lägger känslorna fram utan mycket tanke eller utveckling bakom det. Oftast tolkas dem ögonblicken av tittare som manipulativa, att få dem att tycka om deras produkt, fast här verkar filmteamet genuint tycka om dem här karaktärerna och ger tittarna en ny smak med djupa känslor. Eller åtminstone flera känslor som har mixats ihop, hellre än någonting enformigt eller stelt. Gör upplevelsen uppfriskande, åtminstone för mig, då andra serier är för artificiella och ytliga på den fronten för mina personliga smaker. Skulle inte nödvändigtvis påstå att Creature Commandos är "djup" i sina konflikter eller känslor, så att säga, då innehållet i sig är mera där för underhållning hellre än för dramatiska eller introspektiva skäl; serien kommer inte nödvändigtvis utmana tittarna på deras moral. Fast, likt The Suicide Squad, är de mera politiska och satiriska delarna under ytan och Gunn förväntar sig att publiken är tillräckligt klipska att lista ut det själva. Vad den gör på ytan dock är att få tittaren att sympatisera med och känna empati för monster, oavsett hur oförlåtliga deras handlingar är eller ej, någonting som ger den extra poäng och borde hyllas för hur den lyckas presentera en sådan sammanhängande och rörande berättelse med så många udda element integrerade.
I dagens moderna era där serietidningar filmatiseringar har erövrat filmbranschen och tappat kvalitén efter sin oundvikliga exponering, kan fåtal diamanter poleras ordentligt med relativt stora budgetar. Fåtal exempel inkluderar Doom Patrol, The Sandman, My Adventures with Superman och The Suicide Squad bara från DC och Creature Commandos är ytterligare en ny färg till paletten med sin egna identitet och karaktärisering. Eftersom detta är animerat och är i kortare format jämfört med de tidigare nämnda serierna, kan den strukturera sig själv annorlunda, genom att låta varje avsnitt ge en fördjupad förklaring till varje karaktärs bakgrund, vilket då gör att varje avsnitt känns fristående från seriens större bild med sina egna karaktärsbågar. Strukturellt känns det som en serietidning, där varje avsnitt är en ny utgiven serietidning som visar en berättelse som lätt kunde hört hemma i det formatet. Med det kommer en nackdel dock, då självaste strukturen och bågarna blir ganska lätta att gissa i förväg, fast det förstör ingenting egentligen. Detta var en del utav The Suicide Squad och gav varje individuell karaktär sin egna båge och bakgrund, bara att filmen kunde inte spendera för mycket tid på det eftersom handlingen, spektaklet och skämten övertog den större delen av speltiden, fast i en serie har man mer tid att utforska det. Dessutom är handlingen oförutsägbar, i att saker man förväntar sig antingen försvinner eller leder till extremt känslomässiga resultat man aldrig kan förvänta sig från en serie som detta. Idag har filmer och serier inom den här serietidning sfären tappat sina rötter, då flesta implementerar moderna handlingar, klyschor och karaktärer som hör hemma i Hollywood kassasuccéer eller nutid television hellre än serietidningar, vilket är en anledning till varför MCU trillade på sig själv och det hjälpte inte att Disney släppte deras kreativaste röst så han kunde jobba med deras konkurrent. Creature Commandos är definitivt modern, bara att tonen, strukturen och presentationen känns tidlösa och klassiskt, hjälpt med ett soundtrack som inkluderar låtar från alla typer av genrer från helt olika länder.
När det gäller berättandet är det fortfarande väldigt amerikanskt och Hollywood, där dialog täcker den större delen av speltiden och karaktärsdynamikerna uppstår mest genom deras röster hellre än rörelser, någonting som inte är ett större problem här eftersom animeringen, kameraplaceringen och klippningen fortfarande kommunicerar karaktärerna till publiken väl. Samtidigt är handlingsbågen inte kopplad till karaktärerna lika mycket som jag hade önskat. Utan att avslöja för mycket tappar Dr. Phosphorus sin relevans i sista avsnittet och Eric blir i slutändan reducerat till ett stort skämt, vilket han är, bara man hade velat se hur det blev kopplat till konflikterna i handlingen i just det sista avsnittet. Skådespelarna är perfekta val, fast ändå inte. Exempelvis är Viola Davis här som Amanda Waller och ser likadan ut som Davis gör i verkligheten, som visar bristen på karaktärsdesigns som kunde passa konststilen bättre. Tack nog är Davis en utav de bästa inom branschen, så scenerna med henne fungerar, bara att det blir distraherande och begränsar kreativiteten på filmteamets sida, med en karaktär som måste imitera en verklig person; inget kunde egentligen stoppa dem från att få Waller vara lik sin serietidning version. Sedan är Alan Tudyk med... Hade ingen plats att inkludera detta, ville bara peka ut att en utav mina favoritskådespelare är närvarande och är grym som vanligt. Ser ut som ett radioaktivt skelett som Tudyk gör i verkligheten också. Annars har jag inga större problem med serien, då bristerna är ganska små. Vissa tagningar känns påskyndade, animeringen är inte den bästa i en handfull scener, karaktärer ser känslolösa ut i vissa tagningar och våldet är onödigt överdrivet, tycker jag, annars är det en komplett, stenhård liten serie. En besvikelse var bekräftelsen för en ny säsong, då jag hade gärna accepterat en komplett miniserie som kunde stå på sina egna ben. Allt jag kan be om är att kreativiteten och karaktärerna inte dör på vägen mot destinationen, antar jag. Om vi fortsätter få fler galet underhållande diamanter från DC kan den nya DCU riktningen vara just den lilla biten uppfriskning som ger genren väl behövt uppmärksamhet från folk. Gör mig genuint taggad att få se nya Superman som Gunn skriver och regisserar i alla fall, någonting jag några år bakåt trodde var omöjligt.
