mrtambourineniclas.blogg.se

Avsnitt 1:

Efter ONEs succé med adapteringen av sin webbserie One-Punch Man under 2015 sprang animeringsföretaget Bones omedelbart till hans andra då mindre kända webbserie Mob Psycho 100. Under sommaren 2016 hade den premiär och omedelbart stack ut från allting annat på marknaden, med sin absurda konststil och sinne för humor. Jag blev intresserad i att se den, eftersom marknaden var riktigt död under den anime säsongen. Jag fick mig själv att se hela Mob Psycho 100s första säsong när den först sändes, vilket väldigt sällan händer för mig, då jag oftast ser två till tre avsnitt av en serie och ger upp på dem nästan omedelbart. Vad som höll mitt intresse var seriens förmåga att visa mittenfingret för alla anime klyschor man förväntar sig med shonen genren, med en huvudkaraktär som behöver förbättra sig, sidokaraktärer som har en anledning att existera i handlingen och action som vrider ned skalan lite grann. Även fast jag tycker om One-Punch Man så är all action i den serien för mycket för mig, någonting jag hoppas inte är fallet med den nya säsongen senare i år. Mob Psycho 100 hade avsnitt och ögonblick som jag älskade, men samtidigt hade några seriösa problem i sitt berättande och takt. Med konstant dialog, voice over och tråkig exposition som är utspritt över flera avsnitt, suger spänningen ur scener och förlitar sig på att publiken inte ska kunna läsa mellan raderna, så all subtext och metaforer stavar serien ut åt en istället. När serien fokuserade på sina karaktärer och deras interna konflikter, speciellt Mobs och Reigens relation, fungerade serien superbt och detta var närvarande i majoriteten av seriens speltid, så jag såg fortfarande fram emot säsong två av den här serien. Sedan finns det inte många uppföljare till anime serier jag ser fram emot heller, så man tar det man får.

Vad jag vill ha från säsong två av Mob Psycho 100 är en större fokus på karaktärer än handling. Jag märkte när jag tänkte tillbaks på serien hur antagonisterna under seriens andra halva var så tråkiga, då de dök upp från ingenstans och deras motivation drevs av en standard världserövring man har sett så många gånger innan. Ja, de representerar Mobs interna kamp med sig själv, fast jag minns inga av deras namn eller deras motivation. Säsong två kommer gräva sig in i den onda organisationen och deras bakgrund mer den här säsongen, vilket jag hoppas på att karaktärerna blir minnesvärda i alla fall. Med bristen på denna sortens fokus och för andra anledningar är varför jag uppskattade det första avsnittet av säsong två.

Avsnittet börjar ganska svagt, med en konfrontation mellan Mob och en växt ande som blir besegrat lätt. Först trodde jag att den här konflikten skulle ha en roll senare i avsnittet eller ha någon form av fore-shadowing eller metafor kopplat till sig, men det verkade inte vara fallet. Kanske dyker upp i ett senare avsnitt, men just nu kändes det som en standard introduktion till karaktärerna vi tycker om och inte har sett på länge. Inte annorlunda från hur sitcoms från 90-talet började sina senare säsonger, som Seinfeld och The Fresh Prince of Bell Air. Efter det blir avsnittet diskretare, med att Mob blir lurad i att söka positionen som ledare av elevrådet, för att imponera på tjejen han tycker om, som han naturligtvis misslyckas spektakulärt med. Från ingenstans frågar nykommlingen Emi chans på honom. Hon påstår att hans modighet att ens söka elevråd positionen imponerade henne, vilket visar sig vara en lögn. Visar sig att Emi gjorde ett vad med ett gäng tjejer, fast resultatet är att hon ser lite av sig själv i honom och hon i sin tur öppnar upp sig till honom och han till henne. Hela avsnittet är ostigt och klyschigt, fast det var fortfarande oskyldigt och söt. Den stora anledningen till varför det fungerade för mig var att barnen är skrivna som om de vore riktiga barn. Barn gör obekväma, pinsamma och elaka saker ibland, men det gör inte dem till elaka karaktärer, utan gör dem bara till vanliga barn. Detta har varit närvarande i förra säsongen också, bara där användes det oftast för komisk effekt, fast här används det för en dramatisk effekt. Komiska element förekommer, fast fokusen blir på Mobs känslomässiga reaktioner till andra karaktärer och hur andra ändrar sin relation till Mob.

Till skillnad från striden i början finns det detaljer i dialogen som har en roll senare i avsnittet, som att Emi vill jobba i en bokbutik och skriver sin egna bok, som blir en drivande kraft i avsnittets klimax. Sedan är det skönt att få se lite lycka efter en hel säsong fullt med avundsjuka, lidande, ilska och manipulation, med att Mob äntligen börjar le och folk är generellt positiva. I andra serier som kontant har detta blir det störande, fast i kontext med Mob Psycho 100 vet vi att detta introduceras så manusförfattaren kan rycka bort den lyckan i utbyte mot något tragisk, någonting som behövs för att en drama serie ska fungera. Hoppas bara inte det går överstyr eller klyschigt, som exempelvis Spider-Man 3. Jag har inte läst mangan, så jag har ingen aning. Vad Emis öde blir vet jag inget om heller, fast den uppenbara saken att göra vore att sätta henne i fara och Mob blir känslomässigt skakig, någonting jag hoppas inte blir för billigt utfört.

En annan förbättring från första säsongen är bakgrunderna. Från mitt minne av första säsongen var alla bakgrunder mörka, gråa, plana och inte särskilt roliga att titta på. Detta har förändrats i detta avsnittet, då bakgrunderna är romantiserade, fyllda med bekväma ljuskällor, poppande färger och sköna detaljer när scener kräver det. Dessa element dyker upp i Emis närvaro, som är ett diskret sätt för serien att få publiken att bli bekväma hos Emi utan att de inser det. Som Mr. Plinkett brukar säga: you may not have noticed it, but your brain did.

Avsnitt ett var ganska bra, utan tvekan en förbättring från första säsongens introduktion. Bristen på en handling tillåter karaktärerna att få vara sig själva ett tag utan att någonting kommer i vägen, som en antagonist eller ett äventyr med ett mål. Förhoppningsvis blir ett mål introducerat ganska tidigt, inte som förra säsongen där en handling inte blev introducerad förens seriens sista tredjedel. Anledningen för den säsongens struktur var så publiken kunde lära känna karaktärerna ordentligt, fast nu när vi känner karaktärerna väl hoppas jag på att serien får en destination karaktärerna springer mot. Emi är en välkomnande närvaro och jag hoppas på överraskningar med kreativt visuellt berättande.

Avsnitt 2:

Som det förra avsnittet är detta inte en fokus på en handling, utan mera en karaktärsintroduktion. Jag hoppas avsnittet var en karaktärsintroduktion i alla fall, för annars var avsnittet inte fyllt med något annat. Inga av huvudkaraktärerna lär sig någonting eller förändras. Dimple/Ekubo får ett ögonblick där han måste visa för Mob att han inte är värdelös, som förra säsongen etablerade var så Mob inte skulle göra sig av med Dimple, som vill kontrollera en mäktig Mob i framtiden. Detta visar ännu ett problem dock: Mob är inte i fokus. Istället blir Reigen karaktären med ett mål och hinder, med att hans service behöver mer trafik och därmed beger sig ut till ett annat område, där nykomlingen Shinra inte tillåter honom att sno hans kunder. Skönt att få ett avsnitt där Reigen kan få visa av sin personlighet mera, då förra säsongen hade brist på det, fast avsnittet saknar fortfarande substans när det gäller en konflikt som ska känslomässigt påverka karaktärerna. Detaljerna är där, med att The Dragger blir etablerad tidigt, Dimple har en anledning att följa med Mob, Mobs brist med intresse för skvaller och spökhistorier spelar en roll i avsnittets klimax och Shinras handbok skyddar honom från att dö. Manuset leker med tittarens förväntningar också, som att legenderna Reigen och Mob stöter på visar sig vara falska, tills det riktiga hotet visar sig och blir ett bra skämt vid avsnittets slut. Detta är ganska standard saker för ett manus at ha, fast flesta serier verkar ignorera detta idag, speciellt inom anime. Hela utförandet här verkar vara det motsatta från det förra avsnittet, med att detaljerna i manuset är klipska, medan publiken inte har någon anledning att bry sig om konflikterna, eftersom konsekvenserna inte har en stor mening i kontext med karaktärernas roll i handlingen vi det tillfället. Mob har inga insatser i händelserna som utspelas och eftersom vi vet hur mäktig han är finns det inga känslomässigt tunga strider i avsnittet.

Actionscenen under avsnittets andra halva stack ut som en annorlunda skift i ton, med att publiken har ingen anledning att bli fängslad av händelserna på skärmen förutom att allting ser coolt ut. Påminner om Soul Eater och Naruto, serier drivna av karaktärsdesigns och ytliga motivationer. För att ge avsnittet beröm är animationer superb och scenen låter konststilen visa hur flexibel den kan vara, till skillnad från serierna jag precis nämnde. Humorn var ganska bra den med, förutom en del som gör en onödig referens till Street Fighter 2 som inte leder till någonting.

Som ett enskilt avsnitt, separerat från allt annat den här serien har gett oss än så länge, var den helt okej. En besvikelse för mig på många vis, då de färgglada interaktionerna och dramatiska konflikterna närvarande i förra avsnittet gav mig förväntningarna att vi skulle få något annorlunda från första säsongen, men nu verkar jag tvivla igen. Jag desperat hoppas på att handlingen inte driftar i vinden för länge, utan istället ger mig ett tema eller en konflikt jag kan bita mina tänder i med karaktärer man kan bry sig om. Annars kommer dessa inlägg bli tråkiga att skriva.

Avsnitt 3:

Eftersom den här säsongen inte verkar vara intresserad i att etablera en handling, som utspelar sig genom majoriteten av avsnitten, bli fokusen på individuella avsnitt som inte har någon koppling till varandra förutom huvudkaraktärerna och deras behov av att undvika konflikt. Denna sortens berättande kan användas effektivt, som i Cowboy Bebop och Kino’s Journey, fast i Mob Psycho 100s fall finns det för mycket filler för att konflikterna ska bli hundra procent fängslande. Vilket var anledningen till varför jag inte var en fantast av förra avsnittet och är ett perfekt exempel på varför detta avsnittet var fantastiskt. Som första avsnittet etableras en central konflikt publiken kan bry sig om utanför spektaklet som presenteras, vilket är Mobs interna konflikt om hans ansvar kring krafterna han har och vilka varelser han borde använda sina krafter på. I första säsongen fick han lära sig att aldrig använda sina krafter mot människor som inte har liknande egenskaper som sig själv, fast vad händer ifall andarna han stöter på är mänskliga? Eller ifall andarna är mer mänskliga än vad många människor är?

Avsnittet är fullt med distraktioner som inte påverkar avsnittets handling, men de har någonting med det centrala temat att göra: att människor kan vara onda de också, inte bara andar. Reigen och Mob misstänker att en ande spionerar på en kvinna i sin lägenhet, men visar sig vara hennes granne som är känslomässigt instabil och lite pervers av sig. Jag är tacksam att serien introducerade ett dilemma karaktärerna måste konfrontera, speciellt hos andarna som blev introducerade i första säsongen och sedan försvann halvvägs in. Temat blir introducerat i första scenen, med att en man vill utnyttja övernaturliga krafter för att skada en person han inte tycker om och Mob börjar undra ifall han själv skulle vara kapabel att göra likadant. Allt bygger upp till ett klimax som är drama inriktat, visuellt intressant och skapar ett scenario man inte kan veta resultatet av i förväg, eftersom Mob inte vet själv vad han borde göra. I slutändan gör han rätt sak, eftersom Reigen är där att vägleda honom, fast vad skulle hända ifall han inte var där eller i framtida avsnitt där han inte kommer vara i närheten?

Delar i avsnittet är inte lika diskreta som andra, fast jag förstår deras inkludering oavsett. Det stora exemplet är två stereotypiska mobbare som tvingar Mob att de dem hans pengar, som blir konfronterade av olika former av krafter. Först kommer anden Dimple som kontrollerar mobbaren, sedan Mobs bror som använder sina krafter och sist Mobs klubbkamrater som använder sitt fysiska jag för att utslita mobbaren. Ett sätt att skapa information visuellt, fast inte särskilt subtilt eller inblandar karaktärer som logiskt skulle vara där vid en exakt tid. Jag lät mobbarna i första avsnittet komma undan, då deras karaktärer är fortfarande grundade i seriens värld, fast dessa mobbare är inte ens karaktärer. Bara verktyg som driver handlingen framåt. Troligen den sämsta klyschan jag vet. Dessutom är berättande begränsat en hel del, med konstanta monologer som måste berätta för publiken exakt vad som händer och vad en karaktär tänker, någonting som rånar publiken nöjet att sätta ihop pusselbitarna själva. I slutändan blir detta inte ett gigantiskt problem eftersom avsnittet är så visuellt stimulerande att titta på ändå. Problemen dyker upp i slutet där Mob och berättaren måste förklara vad dilemmat i avsnittet var, vilket publiken redan hade upplevt under hela avsnittet. Annars var det skönt att få ett slut där ingen var tillfredsställd. Mob bara somnar och är fortfarande i konflikt med sig själv, som jag verkligen hoppas påverkar händelserna i kommande avsnitt.

Ifall fokusen skulle vara på självständiga avsnitt och ha den här sortens kvalité skulle jag älska ifall serien fortsatte med samma riktning, men vi vet att en handling kommer introduceras förr eller senare och självständiga avsnitt har haft sina egna problem tills nu ändå. Hoppas bara på att alla element från dessa tre avsnitt har roller i kommande avsnitt.

Avsnitt 4 & 5:

Trots att förra säsongen hade flera avsnitt på raken som centrerade runt samma konflikt överraskade avsnitt fyra mig med att handlingen och dess konflikter fortsatte in i nästa veckas avsnitt. Likt förra avsnittet blir tonen mörkare och seriösare, någonting som var välkomnande när serien har gjort publiken bekväma med karaktärerna och nu kan rycka bort det från oss. Mob verkar hjälplös först och den centrala konflikten i avsnitt tre blöder över till dessa två avsnitt. Det stora temat i serien om självuppfattning och självförbättring har också en roll här, med att Mob blir testad ifall han kan kontrollera sig själv under press och följa sina mål trots det. Antagonisten reflekterar detta, med att han inte bryr sig om andras tillvaro och ser ned på andra som inte är lika talangfull som han själv och vill att Mob ska bli exakt som honom. Avsnitten lider lite grann i kontext med andra avsnitt i serien, som när Mob ska slåss mot alla andra karaktärerna i första säsongen, fast nu blir det intressantare tack vare det moraliska dilemmat avsnitten presenterar. Mob vill inte skada andra, fast det blir svårt att hålla kvar vid den tankeinriktningen när han blir konstant mobbad under ett halvår med ingen som hjälper honom, någonting antagonisten ansåg att han upplevde när han levde. Sanningen visar sig själv med att folk faktiskt bryr sig och folk som beter sig illa först har förmågan att förändras till något bättre, som med flickan Mob räddar i slutet på avsnitt fem. Visar sig att hon beter sig likadant som hon gör i illusionerna, fast tack vare Mobs omtänksamhet inser hon sina brister, till skillnad från den riktiga antagonisten.

Jag tar upp den metaforiska konflikten eftersom den direkta konflikten med alla slagsmål uttråkade mig lite grann. Visuellt imponerande sekvenser, men eftersom insatserna inte är lika höga som i alla andra scenerna, som inblandar känslomässigt lidande och ärrande upplevelser som seriöst påverkar karaktärers psyke, ringer de som tomma i jämförelse. Eftersom man kan förutspå resultaten ganska lätt och med inga lika fängslande dramatisk spänning blir dessa ögonblick lite tråkiga. Dessa scener kunde ha haft större vikt till sig ifall de inkluderade karaktärer introducerade tidigare i säsongen, som Shinra och Emi. Eftersom Shinra dyker upp i några sekunder här ger det mig förhoppningar om att Emi får mer tid ägnat till sig också, då hon och Mob har en koppling till varandra och verkar bry sig om den andras mål i livet. Nu när jag har sökt upp information online verkar det inte vara fallet, så vi är fast med tråkiga actionsekvenser från Naruto, som i sig självt var emo Dragon Ball Z. Det tråkiga jag refererar till är båda avsnittens klimax, fast alla andra visuella spektakel är enastående. Jag uppskattar bytet av filmformat, då vi går till traditionell widescreen i illusionerna där allting ska kännas trångt, stressigt och ofrånkomligt. Färgerna sticker ut mera där, speciellt allt rött.

Bristen på en handling skulle kunna fungera ifall karaktärsdramat fungerade, vilket det tur gör här. Men det blir inte frestande att varken titta på det eller skriva om det när inget nytt uppkommer, både när det gäller interna konflikter eller karaktärer. Som två självstående avsnitt fungerar båda superbt, fast så här långt in i en serie måste den göra mer. Alla avsnitt än så länge i säsongen kominerade kunde skapa en grym film, men nu är det frustrerande i att se löv bara blåsa runt i en cirkel och inga nya löv i andra färger kommer för att variera lite. 

Avsnitt 6:

Som en person vars intresse i serien började försvinna, efter att serien har varit fast i berättar-limbo under fem avsnitt, hände det äntligen någonting som påverkade huvudkaraktärernas relationer med varandra. Att få ett helt avsnitt ägnat till Reigen känns som att vi blir bortskämda lite grann, fast jag klagar inte eftersom avsnittet utnyttjar hans skärmtid med att fokusera på karaktärsutveckling. Innan detta avsnitt har Reigen haft en stark personlighet som fyller sin roll i handlingen, men han har inte varit mycket till en stark karaktär när man inte har vetat så mycket om hans historia eller mål i livet. Publiken lär sig hur han hamnade i sin position som chef för en självständigt företag, som den stora organisationen han är i konkurrens med nu vill bli av med när hans popularitet har stigit. Någonting som etablerades i tidigare avsnitt.

Vad som slog till mig som opassande var när Reigen exploderar framför Mob, i formen av en massa förolämpningar riktade mot Mob han själv och hans kamrater. Först kändes det påtvingat, då karaktären vanligtvis inte skulle bete sig på ett sådant barnsligt sätt när han har varit den stora rollfiguren i hela serien, fast när jag funderade på avsnittets kontext passa det in bättre. Eftersom Han får mycket jobb, bra betalt och skaffar bra rykte för sig själv, så att han beter sig lite kaxigt är inte chockerande. Tunt försvar, fast det är åtminstone någonting.

Ett problem under hela säsongen för mig har varit takten. Då konflikter i tidiga avsnitt verkar inte ha någon stark påverkan på handlingen i hela säsongen och när någonting dyker upp tar det evigheter innan avsnittet kommer dit. Antingen blir avsnitt distraherade av skämt, karaktärer som inte leder någonstans eller actionscener som inte påverkar huvudkaraktärerna. Avsnitt sex är första gången där alla händelser verkade ha betydelse för antingen tidigare händelser eller kommande händelser. Att självförtroendet hos Mob och egot hos Reigen har ökat från tidigare avsnitt leder till det till konflikt mellan båda som har långvariga konsekvenser, Reigen måste inse någonting innan avsnittet tar slut och det leder till en annan konflikt i nästa avsnitt. Konstant fortsätter avsnittet fokusera på dessa två karaktärer och deras relation till varandra, vilket den gör med små bitar humor och delvis dramatisk atmosfär som inte driftar iväg till något orelaterat.

När det gäller takten i berättandet är det lika bra utfört som de bästa avsnitten i serien har att erbjuda, fast vad som får avsnittet att överstiga mina förväntningar är takten i klippningen och kompositionerna i kameratagningarna också. Scener som har en starkare känslomässig påverkan på karaktärerna är nu långsammare i sin klippning mellan kameravinklar eller klipper iväg till en bisarr kameravinkel som reflekterar hur de känner eller skapar en atmosfär som passar scenen. Många kameravinklar utnyttjat tomt rum, tunga skuggor och dynamiska ljuskällor, som får mig att tänka på modern film-noir mer än traditionell anime. Gör mise-en-scène så grym och definitivt väckte mitt intresse. Avsnittet signalerar också första gången på länge där jag skratta högt åt ett skämt i säsongen, med att skämten den här gången inte förlitar sig på en irriterande ljudeffekt, en absurd målning eller skrikande. Delar av det dök upp, fast inte till gränsen det kändes repetitivt.

Detta var utan tvekan mitt favoritavsnitt i hela serien än så länge. Animeringen är fantastiskt, konflikterna är fängslande, karaktärerna är underbara, humorn är för en gångs skull diskret och tyst, konststilen är unik, kameravinklarna är uppfriskande för säsongen och klippningen är superb. Helt fantastiskt. Eftersom jag citerade Mr. Plinkett några veckor sedan kan jag lika gärna göra det nu också. ”I’m interested now. What will you do for me next? Are you gonna fuck me in the ass?”

Avsnitt 7 & 8

Avsnitt sju var riktigt underhållande. Att få ännu ett Reigen fokuserat avsnitt var skönt och konflikterna där var stenhårda. Förutom det återanvända klippet från säsong etts sista avsnitt var avsnittet packat med grym klippning och kameravinklar. Uppfriskande att få lite atmosfär i berättandet, med en tanke kring hur långa vissa tagningar är och har i åtanke vad för något karaktärerna måste lära sig vid avsnittets slut.

Avsnitt åtta har en handling som inte fängslade mig särskilt mycket. Pressen från att Mob skulle placera bland de topp tio i tävlingen passade, fast publiken visste redan att Mob inte skulle vinna och ifall han skulle använda sina krafter för att vinna skulle det leda till konsekvenser. Eftersom pressen kommer från Mezato, som ber honom att vinna så deras kult kan få en grandios introduktion till Mob han själv, fast med seriens historia vet publiken redan från början att detta inte kommer fungera. Detta var närvarande till och med i säsongens första avsnitt. Annars var karaktärerna underhållande som vanligt.

Det var skönt att äntligen få se Tsubomi ha lite dialog ägnat till henne. Synd nog är det inte något intressant eller bygger upp någon spännande konflikt, men det är åtminstone någonting. Blir ganska viktigt att den största motivationen huvudkaraktären har får någon form av personlighet eller karaktär. Exempelvis skulle Your Lie in April vara frustrerande ifall kärleksintresset inte börjar prata med huvudkaraktären förens halvvägs in i säsongen. En konflikt som verkade vara värt någonting var när Tsubomi berättar att hon är intresserad i någon som inte är Mob, fast det blev slängt ut ur fönstret lika snabbt som det blev introducerat. Jag skulle troligen ha uppskattat denna sortens konflikt, speciellt ifall det blev mörkt. Ber inte att serien skulle ge mig en Flower of Evil upplevelse, men det skulle i alla fall vara något annorlunda istället för det medelmåttiga vi fick nu.

I slutet på avsnittet bestämmer sig handlingen för att knacka på dörren, någonting jag upplevde som hackigt. Självklart var det skapat för att vara en chock för publiken och mera så mordet på Mobs familj, fast samtidigt fanns det ingen anledning för det förutom att sätta igång handlingen och ge publiken en anledning att återvända till nästa veckas avsnitt. Tur nog är avsnittet tillräckligt klipsk att klippa tillbaks till en flashback där vi får se Mob familjen ha skoj, visa några scener där de visar stöd för Mob och som en tvist dör allihopa i slutet. Problem dyker upp i dödsscenen också dock och detta beror på två stora saker. Den första är faktum att publiken inte får se karaktärerna dö, vilket lämnar rum för publiken att inte bli lurade av seriens klippning. Cyniska personen i mig tror detta är ett falskt alarm och karaktärerna har blivit kidnappade istället. Den andra delen är att Mobs bror saknar ett avslut till en ark. I serier som Game of Thrones och Breaking Bad dör karaktärer oförväntat och därmed överraskar publiken, men ifall man undersöker dramat pågående i scener är deras död rättfärdigat, vare sig det är karaktärernas egna brister eller genom ett budskap manusförfattaren vill få fram. Utan att avslöja för mycket så har Game of Thrones avsnittet The Mountain and The Viper, där en större konflikt existerar i sin sista scen förutom att två karaktärer slåss mot varandra. Båda sidorna slåss för hämnd och ifall manusförfattaren är konsekvent med sin etik och moral blir det klart och tydligt vilket karaktär som kommer förlora striden och dö. I avsnitt åtta av Mob Psycho 100 dör karaktären för ingen anledning förutom att sparka igång handlingen och blir ett billigt sätt för att ge huvudkaraktären motivation att söka efter hämnd. Scenen känns inte rättfärdigad när Mobs bror inte har tjänar något syfte i handlingen heller, någonting som har varit fallet med de flesta återkommande karaktärerna den här säsongen. Made in Abyss har ett liknande falskt alarm, fast där används det för att introducera en ny karaktär som blir viktig för huvudkaraktärernas resa, någonting jag hoppas händer i Mob Psycho 100.

Avsnitt sju kändes som ett stenhårt avslut till en ark och avsnitt åtta kändes som en okej början på en handling. Hoppades på att detta blev introducerat tidigare i säsongen, istället för att publiken spenderar tid på pedofil karaktär, konsekvenslöst första avsnitt, meningslös tävling, sidokaraktärer som inte gör mycket och actionsekvenser med inte så mycket spänning i sig. Att få se Mob och Reigen blomstra som karaktärer under dessa självständiga avsnitten har varit underhållande och mäktigt i deras utveckling, fast nu är jag rädd att resten av säsongen kommer vara ägnat till introduktionen av nya antagonister, gamla antagonister och massa action som inte har mycket att göra med tidigare avsnitts konflikter eller budskap. Jag låter negativ trots att jag har tyckt om säsongen än så länge, troligen mer så än den första, fast samtidigt dyker något distraherande upp varje fem minuter eller frustrerande berättande och irriterande klippning.

Avsnitt 9:

Synd nog var alla mina förutspående från förra veckans avsnitt sanna. Mobs familj var inte död, men avsnittet börjar starkt oavsett. Vid första intrycket trodde jag hela avsnittet skulle vara ägnat till att Mob söker efter sin familj som en ursäkt för att ha en komisk mängd grymt animerad action, fast tyvärr är majoriteten av avsnittet fyllt med exposition och karaktärsintroduktioner, som jag förra veckan var rädd för skulle vara fallet. Istället för att introducera dessa karaktärer och etablera interna konflikter hos Claw organisationen i tidigare avsnitt under säsongen bestämmer sig handlingen sig för att dumpa allt detta i ett avsnitt, som om det inte är viktigt. Ett exempel på detta är Claw ledarens introduktion. Vanligtvis byggs antagonisten upp genom att karaktärer pratar om dem, man får höra om deras dåd, kanske deras motivation och när publiken får se dem för första gången stiger dem in i rummet på ett stilistiskt sätt för att visuellt representera hur viktiga de är. Ett exempel är introduktionen av Silva i Skyfall fenomenal, då han stiger ur en hiss, går långsamt från längst bort i rummet mot James Bond och pratar om något vrickat. Detta är också hanterat med en enda kameratagning. I Mob Psycho 100 dyker antagonisten bara upp, deklarerar att han är ledaren och bara står på ett podium. Det hela känns riktigt anti-film, till gränsen då jag blev övertygad att en tvist var med i scenen, som att någon slumpmässig person i publiken var ledaren istället och mannen som tala var bara där för att lura de som ville kanske mörda honom. Fast detta var inte fallet heller. Minns du vilken stor del Reigens roll i avslutet på säsong ett var? Han hade varit frånvarande under flera avsnitt och när han dök upp igen med en sådan spektakulär entré blev folk helt övertygade ett tag att han faktiskt var Claws ledare. Publiken trodde det för att Reigen lossande var så övertygande, någonting som var reflekterat i avsnittens takt, utspridning av information, kamerakomposition och klippning.

Eftersom speltiden är ägnat till att introducera över ett dussin karaktärer samtidigt under en sådan kort speltid finns inget rum för filmiskt berättande eller romantiserade fantasy karaktärer. Ett annat problem, som jag antar var medvetet gjort, var introduktionen till rebellerna och deras designs. Avsnittet blir av med majoriteten av dem innan avsnittet slut, någonting jag var tacksam för när deras karaktärer verkade riktigt tråkiga. Deras designs var också ingenting som skrek ONE designs, utan såg ut som moderna anime karaktärer. Ett stort försäljningsargument hos ONEs skapelser är hur simpla och underbara hur hans karaktärer ser ut, någonting som kommer från västerländska tecknade serier mer anime. Karaktärerna är komiskt överdrivna och har personligheter som är starkt reflekterat i deras kläder och hår, som tecknade figurer ska vara, men samtidigt är de tillräckligt övertygande att man förstår deras karaktär och motivation sekunden man ser dem utan att serien behöver använda expository dialog. Rebellerna verkar vara det motsatta, så tack och lov försvann de nästan omedelbart.

Något problem som regelbundet uppkommer är användningen av action. Istället för att skapa ett helt action fokuserat avsnitt hoppar berättandet mellan karaktärer publiken aldrig har sett innan och huvudkaraktärerna som inte får mycket att göra, med små bitar action ibland. Tur nog tjänar dessa actionsekvenser ett syfte, vare sig det är att visa karaktärernas bokstavliga styrkor, deras personligheter eller etablera motivation. Men det skulle ha varit skönt ifall hela avsnittet var action. Game of Thrones balanserar dramat och action in i sitt berättande smidigt, då all drama och action är separata från varandra under avsnitts speltid. Små bitar är utspridda här och var, men de stora sekvenserna är knuffade in i slutet på avsnitt eller tar upp ett helt avsnitt. Den serien sparar också sina enorma sekvenser till säsongernas senare avsnitt, vanligtvis avsnitt åtta eller nio, så allt drama och karaktärsutveckling från tidigare avsnittet ger publiken en anledning att bli fängslade i krigen förutom ”den där jävla draken ser så fucking cool ut!!!” Mob Psycho 100 inkluderar visuella spektakel under tidigare avsnitt med större skala än vad avsnitt nio gör. Några avsitt tidigare fick publiken se en hel stad förstöras som hade vänt sig upp och ned, någonting som troligen inte kommer toppas i kommanda avsnitt. Alla action är också underligt motiverad. Mob gör detta för sin familj, fast inga konflikter närvarande i tidigare avsnitt fyller en roll här och gör konfrontationerna svagare än vad de har varit under säsongen och speciellt serien än så länge. Mob vill rädda sin familj, som inte är kopplat till hans attraktion till Tsubomi, etiken i att skada andar eller vanligt folk, Reigen och Dimples frånvaro, Mobs förmåga att kontrollera människor eller att några av dessa blir testade av antagonisterna. Istället får publiken blond pojk som inte har gjort mycket under säsongen som slåss mot Brock från Pokémon med Sylar krafter där vi vet att pojken kommer förlora.

Med allt detta sagt var avsnittet underhållande. Dialogen med humoristiska element iblandade är hysteriska och huvudkaraktärerna är fortfarande underbara. Skönt att få se att alla antagonister från första säsongen återvänder och är nu istället på hjältarnas sida. Att några försöker förstöra Claw och helt misslyckas är roligt och Claw medlemmarna verkar som grymma karaktärer med extremt kreativa och roliga designs, någonting jag hoppas att få se mer karaktärsutveckling från inom dessa kommande fyra avsnitten. Till skillnad från första säsongen där antagonisterna bara var hinder med stora personligheter och inte mycket annat. Animeringen är fortfarande superb och äntligen tillåts kreativiteten i filmskapandet att blomstra ibland. Fortfarande är detta troligen det svagaste avsnittet under hela säsongen än så länge, mest för att filmskapandet var ganska plant och avsnittet hade ingen minnesvärd karaktärsutveckling.

Avsnitt 10 & 11:

Detta var mer i stil med vad jag förväntade mig från avsnitt nio. Jag trodde avsnitt nio skulle vara en absolut mängd galenskap packat med en massa action och vid avsnitt elva skulle det sakta ned lite innan den ultimata finalen bröt ut vid de sista tre avsnitten. Istället är dessa avsnitt liknande strukturerade som alla tidigare avsnitt vi har fått, avsnitt tio mer så. Med att flesta scener är packade med dialog, några glimtar action bryter ut och ett klimax uppkommer. Det är skönt att serien är konsekvent med att ha en struktur i varje avsnitt, men man måste tänka på den större bilden lite grann. Eftersom detta är en actionserie förväntar man sig att få se… action. Någonting som fångar ögat, men det blir svårare att uppskatta det ju längre den stannar. One-Punch Man har en överdriven mängd action, någonting den förtjänar kritik för, och därför behövs pauser från all komedi, dialog och action ibland, för att uppskatta när handlingen med konflikter väl återvänder. Till och med komediserier som F for Family, The Simpsons, South Park och komedianime som Ouran High School Host Club, Nichijou och Barakamon inser att de måste vara seriösa och dramatiska ibland, med långsammare och tystare ögonblick, så det hela inte blir enformigt eller uttjatade. Den femte säsongen av Samurai Jack hade en extremt lång och intensiv actionsekvens under sitt andra avsnitt och därför består majoriteten av det tredje avsnittet av några repliker och annars av visuellt berättande. Ge tittarna en känsla av att konflikterna har konsekvenser och att dessa konsekvenser leder till något annat än bara action, dialog och handling. Mob Psycho 100 stannar aldrig. Även när den väl försöker sakta ned eller visa konsekvenser slutar aldrig dialog att uppkomma och klippningen förändras sällan. Made in Abyss är en annan serie som också har för mycket dialog, men där blir det lättare att acceptera eftersom det är hela seriens fokus och därmed försöker inte klämma in onödiga actionsekvenser som knappt har någon spänning. För att vara rättvis mot Mob Psycho 100 finns det avsnitt som går ifrån detta ibland, som avsnitt tre och sex och resulterar i hela säsongens bästa avsnitt, för att dem är så drastiskt annorlunda från allting annat säsongen har presenterat.

Ännu en konsekvens att strukturera majoriteten av sina avsnitt likadant blir att knappt några avsnitt sticker ut i min hjärna, speciellt när ingen större/klar karaktärsutveckling utspelas i dem. Jag försökte tänka tillbaks på tidigare avsnitt och se ifall jag kunde minnas vilken ordning de kom i och det blev ganska omöjligt, eftersom konsekvenserna i den ena blöder inte över till nästa i kronologisk ordning. I avsnitt elva får vi en bit där en tidigare antagonist återvänder och övertygar Mob att han måste vara hårdare mot andra, men annars kunde vi hoppat från slutet på första säsongen till avsnitt nio utan att ha missat någonting. Till och med i serier som Cowboy Bebop och Soul Eater har deras filleravsnitt syfte syften, vare sig det är att introducera sidokaraktärer, förklara en huvudkaraktärs bakgrund eller utveckla huvudkaraktärernas relationer till varandra. Eftersom konsekvenserna i varje individuella avsnitt är obetydliga i kontext med seriens framtida avsnitt känner man ingen större spänning när en sidokaraktär är på väg att dö i en actionsekvens, ett knep dessa två avsnitt försöker dra tre gånger. En gång med förbättringsklubb ledaren, en med den blonda pojken och en gång till med Mobs bror. Det sagt ska jag inte förneka att striden mellan hjältarna och Sylar var något speciellt. Det blir distraherande när avsnittet klipper iväg från det till Mob och Claw ledarens sons konflikter, men det är grymt oavsett. All action och animering är superbt utfört, men i kontext med säsongen saknas variation och överraskningar för att jag ska bli fängslad av antingen de bokstavliga konflikterna eller de metaforiska konflikterna. Hjälper inte heller att antagonisterna blir bortkastade lika fort som de blev introducerade.

Avsnitt 12 & 13

Så detta var säsongsavslut och jag var ganska uttråkad. När det gäller anime actionsekvenser kände jag att det hela var för långt och hade för mycket dialog. Egentligen skulle jag inte haft något problem med dialogen, slutet på den första säsongen visar hur man gör det helt okej, men här är det så oinspirerat och lämnar inte tittaren detaljer så de kan pussla ihop handlingen själva. Exempelvis så var det klart och tydligt att Claw chefen och Mob är lika varandra, men i avsnitt 13 var chefen tvungen att stava ut det för publiken så idioterna förstod metaforen. Mob Psycho 100 är lika diskret som Spider-Man från nästan tjugo år sedan. Till och med Spider-Man: Homecoming visste att sådan dialog inte skulle passa i ett modernt filmklimat. "You and I are not so different.” Ingenting i handlingen utvecklas, karaktärsutveckling hos huvudkaraktärerna slängs ut ur fönstret, karaktärsutveckling under tidigare avsnitt från säsongen har ingen relevans för säsongens tredje akt och konflikterna verkar vara mer bekymrade med att etablera saker som kommer nästa säsong istället för att skapa intressanta saker nu.

Sammanfattning av säsong två:

Nu är säsong två slut. Det var delar av säsong ett jag tyckte var sämre än de sämsta delarna säsong två har, men generellt föredrar jag säsong ett. Första säsongen är en komplett säsong med en stenhård central konflikt, karaktärerna är underbara, strukturen är bra utförd och var konsekvent i sitt berättande. Då var berättandet, konststilen, karaktärerna och konflikterna unika inom anime, men nu känns det som att fler och fler animeföretag har insett att det behövs för att deras serier ska sticka ut. Så det finns andra serier med sina egna briljanta stilar nuförtiden, som Made in Abyss (jag lovar att jag ska sluta referera till den här serien i kommande recensioner under året), Devilman Crybaby, One-Punch Man, Ronja Rövardotter, Land of the Lustrous och Erased som några exempel. Vad som verkade uppfriskande för två år sedan är nu ganska förutsägbart, klyschigt och utnött i säsong två. Mob Psycho 100 utför sin handling bra, men inte fantastiskt och detta förhindrar mig från att uppskatta mer av samma sak under säsong två. Strukturen är liknande, konflikterna liknande och all action liknande, bara den här gången är all action så överdriven att inget rum för spänning existerar längre. Individuella avsnitt tycker jag är fantastiska, men i kontext som en serie där konflikter ska blöda över från avsnitt till avsnitt och ha en övergripande ark igenom sitt berättande så halkar säsongen efter. Det hjälper inte heller att Mobs konflikter är desamma som i den första säsongen. Detta ledde till att vissa avsnitt i sin helhet var bra och andra medelmåttiga, istället för att sidohandlingarna sig själva var svaga i jämförelse med den riktiga handlingen. Att Mobs bror och Dimple teamar upp, att en skolklubb kanske stängs ned och att ett perverst spöke spionerar på minderåriga är inte lika fängslande som Mobs interna konflikter, vilket är varför dem sidohandlingarna är där för att förstärka den konflikten. I säsong två verkar serien vilja att man ska bli lika fängslad av sidohandlingarna, den bokstavliga konflikten och den metaforiska konflikten samtidigt, alltså vill den vara diskret och överdriven samtidigt. Poängen med One-Punch Man är att den är överdriven till gränsen där resultatet blir hysteriskt och satiriskt, men Mob Psycho 100 vill ha sin tårta och äta den också. Den säger att ha psykiska krafter är inte coolt, men samtidigt visar hur coolt det kan vara. Som tur är fungerar konflikterna, för annars skulle hela säsongen vara smärtsam att sitta igenom. Säsongens första två akter har några fantastiska avsnitt, men när väl Claw medlemmarna steg in i bilden utan karaktärsutveckling tappade jag intresset nästan omedelbart.

Betyg från mig:

Avsnitt 1: 7/10
Avsnitt 2: 7/10
Avsnitt 3: 8/10
Avsnitt 4: 8/10
Avsnitt 5: 7/10
Avsnitt 6: 9/10
Avsnitt 7: 8/10
Avsnitt 8: 7/10
Avsnitt 9: 6/10
Avsnitt 10: 6/10
Avsnitt 11: 7/10
Avsnitt 12: 5/10
Avsnitt 13: 5/10

Genomsnitt betyg för Mob Psycho 100 II: 6,9/10

Ifall du har följt serien och det jag har skrivit uppskattar jag din tid och hoppas du har en fortsatt trevlig dag.