mrtambourineniclas.blogg.se

Detta är den senaste filmen från kritiskt belönade regissör Mamoru Hosoda, som under förra decenniet skapade Vargbarnen, Pojken och Odjuret och Min Syter Mirai, varav har riktat sig in på helt olika målgrupper och hade tillräckligt positiva kvalitéer till sig så de resonerade med respektive grupp. I fallet med Belle riktar den sig in på den typiska högstadie publiken anime har riktat sig in på under de senaste fyrtio åren och tyvärr känner jag filmen inte hundra procent utför sin premiss så gott den kunde. Det är ett tonårsdrama, sedan en musikal, byter stilar konstant, inkluderar en del action och sist är delvis en berättelse av Skönheten och Odjuret sagan. Den inkluderar så mycket och sitter man och tittar på den vet man inte riktigt vilken film man har blivit såld på, där man har poppiga sångsekvenser i en film som gräver sig in i ganska hemska ämnen under sin sista tredjedel. Hosodas tidigare filmer har haft sina kaotiska ögonblick och gör dem filmerna minnesvärda, men kombinationen av The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars fungerar inte det bästa i Belle och det hjälper inte att CG animeringen inte är lika vackert komponerat som de traditionellt animerade delarna. Filmen är medvetet fullproppad och konstant växlar mellan toner, men publiken kommer dra sig mot ett element istället mot alltihop på det viset och resulterar i en film där allihopa kommer vara nöjda med en del hellre än den större upplevelsen, något som gör det svårt att bestämma vem man borde rekommendera Belle till. Troligen den svagaste filmen i Hosodas filmografi för mig och är nog en film jag inte kommer återvända till i nära framtiden, även fast den har sina bra delar som fängslade mig.

(svag) Rekommendation från mig.

En film om en filmcensor i Storbritannien på 80-talet, när slasher och zombie genrerna var på toppen av popularitet i västvärlden och stormade biografer och VHS hyllor, så mycket så att många filmstudior mådde dåligt för att de släppte sådant skräp till folkmassan och var nästan tvingade att överge dem när de rörde sig in i nästa decennium. Men det ledde till kontroversiell film efter kontroversiell film och därmed behövde många av dem censurerade, till en gräns, så den generella folkmassa inte blev för upprörda eller klagade. Med dagens innehåll online i åtanke är dem filmernas innehåll tamt, men på den tiden var det seriösa pengar och seriösa moraler, med anti-satanism protester där många filmer krossades av kristna grupper, protester mot våld i filmer och i Storbritanniens fall blev flertal filmer förbjudna att visas, med A Clockwork Orange som ett känt exempel på en film som släpptes långt innan 80-talet, bemöttes med extremt negativa reaktioner och rycktes bort från biografer efter att Stanley Kubricks familj blev dödshotade. Censor går igenom det på kreativa och senare surrealistiska sätt, där innehållet är klart och tydligt emot censur, men samtidigt har ett slut som nästan säger det motsatta, utan att avslöja för mycket, där en karaktär möter ett öde som visar den hemska psykologiska effekten så många skärp skräckfilmer kan ha på en person. Mixad i sitt budskap som definitivt är värd en diskussion, men det är någonting jag kan nästan se förbi och uppskatta hur resten av filmen är gjord och strukturerad. Snyggt komponerade tagningar och inkluderar 80-tals estetiken på ett trovärdigt och ärligt sätt, till skillnad från flesta moderna filmer om den tidsperioden där allting är så färgglatt, fint och löjligt, medan det verkliga 80-talet var fult som F–A–N, både visuellt och folket i sig självt, med den konstanta sexismen, fokus på business och den titulära censuren. 80-talet sög och var en läskig tid, något filmen inte är blyg att visa, med hur den hanterar sina karaktärer och premiss, något som gör att filmen får två tummar upp från mig. Filmnördar mer än flesta kommer uppskatta Censors detaljer i filmskapande och diskreta skräckelement, men andra kommer nog ha det svårt att slukas upp i det hela.

Stor rekommendation från mig.

Vad som anses vara Edgar Wrights första dåliga film av många online, men för mig var den endast lätt bortglömd mer än rakt av usel, vilket är i sig ett brott eftersom Wrights filmer annars är så minnesvärda. Komedier har varit Wright hem under hela 2000-talet och rörde sig in i seriösare genrer under 2010-talet med Baby Driver som hans senaste film inom action och Last Night in Soho inom psykologisk thriller, en genre Wrights stil inte riktigt passar. Hans karaktärer och skämt kan vara diskreta, men hans skämt och stil är allt förutom det; de skriker efter uppmärksamhet från sin publik, någonting som nödvändigtvis inte fungerar i genren Soho riktar sig in på och tyvärr är filmen inte så bra på att lösa flesta problem filmer inom genren har löst sedan långt tillbaks. Man kan se någon som David Fincher tackla på detta, men Wrights skickligheter ligger annanstans.

Svag rekommendation från mig.

Detta var en överraskning som kom från ingenstans. Som flesta rationella människor hade jag inget intresse i en uppföljare till Matrix Revolutions, när jag inte bryr mig om världen, karaktärerna eller ens stilen uppföljarna och delvis den första filmen hade, men nyfikenhet slog till när jag hörde att filmen var ganska meta. Som ett resultat av filmens mera meta ögonblick känner man att prioriteringarna med Matrix Resurrections låg i manuset och vad skådespelarna kunde få från materialet de fick jobba med hellre än det som folk greppade tag vid i första trilogin, det vill säga all action och första filmens huvudkaraktär. All action i filmen är ganska dålig och kommer inte i närheten av att vara lika snyggt utförd och strukturerad som första trilogin och Neo/Tom är inte en lika fängslande karaktär som i första filmen, något som gör upplevelsen riktigt hackig under sin andra akt, men den första akten och avslutet är riktigt snyggt gjort. I slutändan brydde jag mig inte om handlingen eller världen filmen presenterar, men meta elementen och idéerna är fortfarande här och gör visningen värt det, för mig i alla fall. Kommenterar på den moderna filmindustrin, bakom kulisserna politik inom industrin, vad The Matrix var för allihopa som såg den, vad en uppföljare borde innehålla kontra vad den ska innehålla för att skapa värde, osv. Man får aldrig se det i stora filmer från Hollywood och Deadpool filmerna är de enda som öppet gör narr av sig själva och andra filmer inom samma genre, så att få en Matrix film som gör likadant var riktigt grymt och fick min haka att nå golvet i vissa scener under filmens början. Warner Brothers har haft ett spännande 2021, oavsett ifall filmerna var bra eller ej så var de värda att diskutera, med Godzilla vs. Kong, Dune, Malignant, Mortal Kombat, The Suicide Squad, Zack Snyders version av Justice League, Space Jam: A New Pooper och Tom & Jerrys första biofilm sedan 1993, till skillnad från allt annat Hollywood släppte i år som har framkallat gäspar från mig.

Rekommendation från mig.

En komedi kampsportsfilm, delvis i samma anda som The Karate Kid och Kobra Kai. Har ni sett den serien liknar The Paper Tigers den seriens inriktning på nostalgi och lättsmälta skämt, fast för mig är The Paper Tigers mer underhållande och resonerande jämfört med vad den serien gjorde och liknar sentimentaliteten och verkligheten The Karate Kid hade i sina dialogscener och karaktärsinteraktioner. Handlingen i The Karate Kid var väldigt klyschig och påtvingad, även för sin tid, men filmen räddades av kampsport vinkeln, hur Amerikansk kultur hanterar det och sist var Mr. Miyagi och Daniel-san en sådan bra skriven duo, någonting The Paper Tigers också förstår och bestämmer sig för att prioritera karaktärerna och deras motivationer hellre än att dra tittarna in genom en överdriven handling. Karaktärerna är underbara och känns äkta, sidokaraktärerna är märkvärdiga, allihopa får sina egna karaktärsbågar, humorn är lätt att relatera till och är backade av fantastiska skådespelare som faktiskt vet hur man slåss, så slagsmålen är trovärdiga och snyggt filmade trots filmens låga budget. Otroligt charmig, skoj och slår till alla nerverna den borde.

Rekommendation från mig.

South Park har släppt många specialare under Covid pandemin istället för att släppa säsonger, med en timmars långa filmer som The Pandemic Special och Vaccination Special. De varierade i bra skämt och ibland skämt som kommer åldras, men de var kompletta produkter som var tillräckligt underhållande för att tillfredsställa nutida fantaster av South Park; en sitcom som har lyckats överleva i dagens streaming värld och har någon form av kvalité kvar. Post Covid och Post Covid: The Return of Covid är två sammanhängande filmer producerades efter att South Park har gjort en deal med Paramount att producera ytterligare sju säsonger ända fram till 2027 och under den tiden producera fjorton stycken en timmars "specialare," varav dessa två filmerna tillhör. Generellt tycker jag det är skönt att få mer South Park och dess humor är nästan en bekväm filt för mig vid det här laget, oavsett ifall avsnitten eller filmerna är bra eller ej, man hoppas bara på att det inte blir för uttjatat, för samtidig eller irriterande som flesta sitcom blir när de håller på för länge, bevisat med att South Park alltid har haft dåliga avsnitt och ibland hela säsonger. Post Covid har bättre skämt och är i sin premiss mer underhållande än The Return, något som överensstämmer med alla filmatiseringar av It båda filmerna tar inspiration från, men båda passar ihop som sin egna långfilm man kan sitta på i två timmar på raken. Utan att avslöja för mycket är det roligt att få se ett vad-kunde-ha-hänt scenario med alla barnen i South Park och leder till hysteriska resultat, fullpackad en massa referenser till klassiska sci-fi filmer.

Rekommendation från mig.

Här är den; den största filmen under hela 2021 är här... och den är väl okej, antar jag. Under hela 2021 såg jag inte en enda långfilm från Marvel, så ingen Black Widow, ingen Eternals och ingen Chang-Chi. Såg Wandavision och Loki, blev uttråkad med dem efter två avsnitt och nu är vi ända fram till Spider-Man: No Way Home, den sista långfilmen Marvel släppte under 2021 och är den enda i hela MCU som faktiskt tjänade pengar åt Disney och Marvel i år, då Chang-Chi tjäna fyrahundra miljoner dollar internationellt och No Way Home tjäna en miljard mer än det och den fortfarande visas i biografer. Corona är att skyllas, men jag tror också att den generella folkmassan inte bryr sig om de nya karaktärerna Marvel försöker presentera och recensionerna har knappast varit positiva, när filmerna är så lätt bortglömda och presenterar inget nytt till formeln Marvel och Disney skapade under 2010-talet. Det finns Disney+, men jämfört med 2019s siffror hade Disney åtta filmer i de topp tio mest sedda filmerna i hela världen det året, medans under 2021 var endast No Way Home bland det årets topp fem filmer. Det är den största i hela världen, men vilken film förutom en Spider-Man film har den makten? Sony var smarta att endast skaffa filmrättigheterna till Spider-man, när ingen bryr som om andra superhjältar, speciellt barn och tonåringar filmerna är gjorda för. En del av mig hoppas på att MCU eran är på väg att dö ut och Disney bestämmer sig för att skära ner på alla budgetar och istället släppa bra filmer på Disney+ efter sina stora filmer de kommer släppa under 2023, när serier som Doom Patrol och Wandavision har visat att de föredrar en lugnare och action-lös upplevelse. Skala imponerar mig inte längre och jag tror folk börjar inse att det finns bättre alternativ för dem på andra plattformar... fast pengartåget kan inte stanna så vi kommer fortsätta se dessa filmlösa filmerna som endast existerar för att greppa tag i folks nostalgi och ytliga intressen. Även fast Chadwick Boseman är död kommer vi få en ny Black Panther nästa år, vi måste vänta extra länge på en besvikelse i formen av Guardians of the Galaxy Vol. 3 eftersom Disney blev skraja av några nollor på Twitter och sparka James Gunn (en utav de få riktiga filmskaparna på deras sida), Sam Raimi och Taika Waititi kommer inte få visa sina kreativa sidor i Doctor Strange och Thor uppföljarna eftersom Disney inte kan tillåta dem att ha skoj och i sin tur kan inte tillåta deras publik att ha för skoj och listan med besvikelser fortsätter. Jag vill inte äta McDonalds år ut och år in och inte lyssna på hur andra i min omgivning pratar om hur grymt McDonalds är. Det enda sättet Disney fångar mitt intresse igen är ifall dem här filmerna blir exceptionella i både filmlandskapet och hela MCU, som en Guardians of the Galaxy Vol. 2, Logan och Avengers: Infinity War gjorde på var sitt egna unika sätt, men vid det här laget tvivlar jag starkt på att Disney vågar ta ytterligare en risk när 2021 inte var ett särskilt starkt år för dem, finansiellt.

Detta är en psykologisk skräckfilm och långfilmsdebut för regissör Jill Gevargizian, som tidigare har varit en frisör och bestämde sig för att skapa den här filmen efter att ha gjort en kortfilm med samma namn. Som titeln antyder handlar filmen om en stilist och filmskapandet reflekterar det yrket ordentligt, i att självaste scenografin, ljuset och kameraarbetet har mängder med färgglada detaljer som håller tittarna fängslande i vad som händer, i en ganska standard och samtidigt unik seriemördare handling där mördaren blir huvudkaraktären. Jag tyckte om den här en massa och filmskapandet slängde kurvbollar regelbundet åt mitt håll, även fast filmen går i de typiska riktningarna man förväntar sig från genren och denna typ av premiss har vi sett i många andra filmer, men tur nog är tvisterna tillräckligt spännande och ovanliga att man vill gärna se vad som händer härnäst. Ett stort klagomål från folk online verkar vara att filmen inte är särskilt läskig, då den är mera läbbig, vilket är helt okej med mig när jag brydde mig om de dramatiska delarna mera än de "chockerande" ögonblicken ändå.

Rekommendation från mig.

Detta är en fransk animerad film som har varit på min radar ett långt tag, så det var underligt att få se den landa på Netflix plattformen utan att jag blev informerad eller ens notifierad av Netflix de själva även fast jag hade sparat den och dök aldrig upp i mina rekommendationer. Såg den inte förens en vecka efter filmen hade släppt på grund av det. Vi undviker hur filmmarknadsföring är död idag och istället pratar om The Summit of the Gods och ifall ni läste min topp fyrtio lista hamnade den ganska högt upp. Jag blev omedelbart imponerad med den förväntande fantastiska animeringen, dessutom var det uppfriskande att få se en sådan vackert animerad film för vuxna igen, när det finns så få idag och borde finnas mer av. Filmen börjar ganska underligt med hur den ramar in berättelsen och strukturellt är den inte banbrytande på någon större nivå, men den är så otroligt snyggt gjord, gripande och presenterar de läskigaste och experimentella ögonblicken inom animering under hela 2021.

Stor rekommendation från mig.

Jag älskar den första Venom filmen med Tom Hardy, eftersom romcom faktorn var så underbar och handlingen var absolut skräp, något som är reflekterat i den här uppföljaren där de ökar mängden romantisk subtext mellan Eddie och Venom och all action är ökad upp till max. Andy Serkis är egentligen det bästa valet för en regissör, då han verkar vilja omfamna det annorlunda och banala när han skapar en produkt, något som inte fungerade särskilt bra i Mowgli filmen och fungerar helt okej här. Det bästa med Let There be Carnage, likadant med den första filmen, är interaktionerna mellan Eddie och Venom, något vi får mer av här och får mig att genuint skratta, något som aldrig händer med Hollywood filmer längre, delvis för att jag kan relatera till det bättre och min smak för mörk humor löper genom skärmen ibland. Som att Venom går ut på stan och dödar flertal människor som ett resultat och samtidigt är mer bekymrad över att han saknar Eddie och undrar vad han tycker om honom. Den homosexuella undertonen i första filmen är i full fart här och det finns en scen där Venom rakt av säger att han är "out of the Eddie-closet" och jag skrattade så hårt. Att få se en gay parasit utomjording göra ett mic drop är en sådan galen och hysterisk idé och är så uppfriskande att få se i en superhjältefilm, något som faktiskt resonerar med mina smaker och presenterar något helt nytt. Samtidigt är detta en superhjältefilm dock och bagaget är tungt. Handlingen är så tråkig, skurkarna är tråkiga och saknar intressant motivation, tvisterna och mysteriet är irrelevant till allting, all action är medelmåttig och sidokaraktärerna känns meningslösa. Så i slutändan rekommenderar jag filmen för sina inspirerade kvalitéer jag tidigare listade, men filmen i sin helhet är ganska tråkig att sitta igenom; ha fjärrkontrollen redo så ni kan spola igenom scenerna som inte inblandar Eddie och Venom.

Stor/Ingen rekommendation från mig