Piff och Puff: Räddningspatrullen
Disney dags. Jag är en person som började forma ett medvetande om min omgivning under tidiga 2000-talet och var generellt en tid där Disneys animerade projekt inte nödvändigtvis var dem bästa, men man fick se några filmer och serier efter deras första släpp eftersom man hade äldre syskon. Renässans eran från Disneys animerade långfilmer, deras klassiska 80- och 90-tals serier som Knatte, Fnatte & Tjatte på Äventyr, Luftens Hjältar och Räddningspatrullen, så min nostalgi för dem namnen är milda och ändå där samtidigt. Jag var för upptagen med Digimon, Yu-Gi-Oh!, Oban: Star Racers och Pixar på den tiden att bry mig om tecknade serier generationen innan mig växte upp med, men samtidigt var det svårt att undvika dem serierna när man blev äldre och folk online konstant uttryckte sin kärlek för Disneys serier från den tidsperioden. Nu verkar vi ha nått ytterligare en punkt för nostalgi: Disney vill nu producera filmer som ger dagens vuxna med barn nostalgi från när dem var yngre. Det delvis ekar generationen som växte upp på tidiga 80-talet och hur dem vägrar låta sina leksaker dö, med att Star Wars, Ghostbusters och Transformers vägrar försvinna, eftersom vuxna vägrar låta deras barn ha sina egna intressen eller etablera sina egna, nya bitar konst de kan hitta underhållning i. Disney har tidigare försökt fånga folks intressen med den nya Knatte, Fnatte & Tjatte på Äventyr serien från 2017 och den vad som verkar vara den ändlösa listan med spelfilm nyinspelningar som Lejonknugen och Svanprinsessan och Odjuret, varav fastnade ett tag och kommer glömmas av i nära framtiden. Piff och Puff: Räddningspatrullen verkar vara en annan femma och påminner delvis om Djungelboken nyinspelningen, där filmteamet tog den första filmen, vände den upp och ner, skapade något nytt och folk reagerade ganska positivt till det, bara att den här nya Piff och Puff filmen vänder sig ännu längre i den riktningen; huvudet pekar rakt ner och faller av kroppen.
Filmen är regisserad av Akiva Schaffer och har Andy Samberg i huvudrollen och är båda medlemmar av komedi musikgruppen The Lonely Island, vilka är... inte exakt mitt första val av ett kreativt team när jag tänker mig en reboot av en Disney serie från 80-talet. Så filmen i sin ton och presentation liknar någonting som Hot Shot mer än en Disney produkt, med alla positiva kvalitéer och negativa kvalitéer den beskrivningen kommer med. Den större delen av filmen är dialog, inte så mycket större fokus på annorlunda äventyr eller spännande scenarion den första serien hade och istället förvandlas till en buddy cop komedi noir, med de familjevänligaste insinuationerna en Disney film kan komma undan med. Påminde en del om animerade familjefilmer från 2000-talet, där dem marknadsfördes för en familjevisning och ändå inkluderade skämt endast vuxna skulle förstå, med referenser till filmer, media, droger, svärord, osv. utan att det har en dålig influens på barnen; viva Shrek. Det gör inte Piff och Puff dålig nödvändigtvis, det är bara underligt att få se Randy från South Park i en scen och ha en scen som använder ost som ifyllning för en drog och jag generellt är bara så uttråkad och frustrerad med att se den typen av humor i en film endast barn kommer se ändå... eller? Ett stort problem är då att jag inte riktigt vet vem filmen är gjord för. Det är ett komedifordon för The Lonely Island även fast barn inte vet vilka dem är, dagens barn växte inte upp med Räddningspatrullen, humorn och handlingen är för barnsliga för vuxna och flesta kommer inte förstå sig på referenserna såvida de inte är djupt grävda in i all Disney canon och historia. Exempel: att en karaktär som är spelad av Seth Rogen stöter på en massa andra karaktärer som han också röstar är endast ett skämt vuxna kommer förstå och folk som tittar på dubbade versioner kommer aldrig kunna förstå det. Självaste premissen bakom det är förvirrande också. Varför måste det vara Piff och Puffs skådespelare och inte de riktiga karaktärerna från serien och ifall filmen nu ska ha det, varför har dem samma namn och personligheter som deras fiktiva karaktärer? Annars hade vi inte kunnat ha referenser till fiktiva karaktärer från andra serier och filmer, orsakar kittlar i tittarnas nostalgi ben.
När någonting som Baloo dyker upp och uppträder Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger gör det mig lycklig, då att tänka på Djungelboken, den karaktären och musiken från den filmen får mig att genuint le. När Sonic dyker upp får det mig också att le, men inte på det sättet filmskaparna och producenterna troligen hade tänkt. Utan att bli det minsta överraskad har nätet exploderat efter att alla har sett Ugly Sonic, vilket isolerat är roligt och är en karaktär värd att minnas i kontext med meme kultur och satir, men i en film som detta sticker det ut och är egentligen endast där för sprattets skull hellre än där för tematiska anledningar eller tjänar en större roll i handlingen; Puff är knappast en Ugly Sonic han också i Disneys canon. Det är så flesta skämt känns här: påklistrade ovanpå en standard amerikansk deckare och har varken hjärtat eller budskapet att rättfärdiga deras inkludering. Vem Satte Dit Roger Rabbit? inkluderade cameos också, men där var karaktärerna klassiker, passade miljön och faktiskt interagerade med den världen, handlingen och huvudkaraktären på märkvärdiga sätt, där dem skapade en dynamik och resulterade i skämt som fungerade för den filmen. Att Betty Boop dyker upp, känner Eddie och berättar om hur hon har svårt att få jobb efter att tecknade filmer fick färg och hur hon "still got it" trots det, är ett bättre sätt att informera publiken om världen, karaktärerna, tonen och reglerna mer så än vad Piff och Puff gör med sin dialog. Deckaren Zootropolis är delvis satirisk och har en handfull referenser, men där var huvudkaraktärerna så starka och hade fördelen med att vara helt animerad utan några uppenbara gimmicks eller skämt som distraherade från handlingen och karaktärsdramat. Att Peter Pan är gammal och utsliten är inte särskilt roligt, speciellt när filmen aldrig leker med karaktärens personlighet eller förmågor, exempelvis att han kunde försökt flyga och misslyckats. Ibland är filmen tillräckligt bra att den skapar klipska gags och skapar dynamik i världen, som storleksskillnaden mellan gnagarna och människorna, hur alla sets är byggda små och det är några skämt som landar, varav flesta inblandar hur surrealistiskt det är när alla stilar krockar med varandra. Som tidigare sagt finns det även cameos som är så ljuvliga att det är svårt att inte le åt det. Ironisk att de mest lyckoframkallande karaktärerna är kopplade till ett cyniskt företag som producerar filmer som detta.
Det sista filmen har att sälja är animeringsstilen och även där är upplevelsen mixad. Den stora anledningen jag såg filmen var att jag ville se lite skräp som ruttnade min hjärna och hur den skulle hantera alla de olika konststilarna som dök upp i filmens trailer. Som en stor besvikelse är karaktärerna inte traditionellt animerade och istället reserveras till vissa sidokaraktärer eller vissa sekvenser, annars är resten helt och hållet cg och inte på ett Klaus sätt där karaktärerna var animerade traditionellt och använda sig av cg tech för att ge karaktärerna färg och en extra dimension till texturerna. Den kombinerar många stilar och tekniker och det ringer ganska tomt när filmen aldrig riktigt gör något inspirerat med det eller måste peka ut hur annorlunda vissa karaktärer ser ut för ingen anledning. När det gäller koncept är den inte unik inom det området heller, då många filmer och serier har nyttjat olika stilar och kombinerat dem, som det senaste populära exemplet Smiling Friends som använde individuella stilar för absurditetens skull och får fram skämt från det utan att karaktärerna drar uppmärksamhet till det. Sedan förstår Smiling Friends och andra exempel likt den serien mediets funktion och får fram varierande känslor ur sina tittare, som Halloween avsnittet från den serien och användningen av stop motion under sina sista minuter. Åter igen används stilarna som referenser istället för att skapa en idé som utforskas ordentligt och det hjälper inte när huvudkaraktärerna är de tråkigaste och fulaste att titta på.
För att vara åtminstone lite rättvis är den inte lika själlös, oinspirerad eller cynisk som en Ready Player One eller Space Jam: A New Fart, då den har några coola idéer värda att utforska, har kompetenta scener, integrationen av spelfilm och animering fungerar helt okej och på en ytlig nivå är berättelsen sammanhängande, lätt att följa, har en handfull roliga skämt och fungerar för en lat visning där man kan skippa igenom vissa scener eftersom man kan se den gratis via Disney+. På andra sidan får innehåll som detta mig att inte vilja återbesöka Disney+ igen. Samtidigt är detta troligen den kompetentaste reboot spelfilmen med animering i sig från Disney sedan Djungelboken nyinspelningen, vilket säger mycket om dagens Hollywood industri och hur låg ribban verkligen är för långfilmer att släppas idag. I en era där västerländska animerade långfilmer är döende är det så tragiskt att få se en långfilm som marknadsför sig själv att vara en animerad långfilm med så många stilar och vill fira animering och ändå vägrar göra det och istället ersätter det med b-film skämt från The Lonely Island och b-material från John Mulaney. Jag tyckte inte om den, på andra sidan dock kunde den varit värre.
Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
