mrtambourineniclas.blogg.se

Introduktion... med ett leende

Smiling Friends är en animerad sitcom skapad av Zach Hadel och Michael Cusack för Adult Swim och HBO Max. Alla dessa namn har deras respektive långa historia inom televisionsvärlden och ändå det är underligt att se alla dessa namn sammarbeta. HBO - i tidsperioden där de först sände serier på amerikansk television - sände aldrig riktigt animerade projekt (Spicy City exempelvis) och istället fokuserade på dramaserier som skulle hitta sin fotfästning på sena 90-talet, med Oz, Six Feet Under och kritiskt belönade The Sopranos som skulle inspirera prestige televisionsdrama under det kommande decenniet inför strömningsvärldens största serier, som Game of Thrones, House of Cards, The Handmaid's Tale, Narcos och Breaking Bad. På andra sidan av myntet hittar vi Adult Swim; det exakt motsatta av prestige. Animerat, absurt, snuskigt, fult och omoget program som gnuggade en specifik sida av folkmassans hjärnor som inte fanns på någon annan kanal, som hittade succé tidigt med klassiska Aqua Teen Hunger Force, The Boondocks och Metalocalyps. 2010-talet såg lite annorlunda ut hos dem jämfört med HBO - då deras största serie var utan tvekan Rick & Morty, men det är fortfarande udda att få se dessa företag dela samma strömningstjänst idag trots att deras innehåll var allting förutom liknande. Det sista partiet vi har att ta upp är Zach Hadel och Michael Cusack. Båda animatörer, en från Amerika och en från Australien, växte upp i en tid där den nya saken som kallades för internet äntligen började hitta sin plats hos folk, vilket inspirerade dem att lägga upp sina galna idéer i tecknad form med hjälp av deras kompisar, som många unga gör även idag. Spola framåt till idag och båda har nu sina egna serier hos Adult Swim, med udda YOLO: Crystal Fantasy från Cusack och nu Smiling Friends där Hadel och Cusack samarbetade som serieskapare. Så med tanke på skaparna, vilket program serien skapades för, hur serien ser ut och vilken strömningstjänst den visades på, är det inte det minsta förvånande hur absolut mållösa folk har varit i reaktion till seriens innehåll. Absurdist, skräckinjagande på ställen, ibland ostig, stilistiskt inkonsekvent och är underligt optimistisk och positiv jämfört med vad Adult Swim och animering för vuxna överlag har fått för ryckte under de senaste tio åren. Det hjälper också att serien faktiskt är bra, då den annars hade brunnit innan den ens var klar med sin första säsong, men eftersom den har fått ytterligare en säsong och med den succén i åtanke kommer vi garanterat få ytterligare avsnitt i framtiden. Trots allt kaos presenterat här så finns det en förklaring för alltihopa och det är delvis varför vi är här idag: indie animering och uppfattning av animering i västvärlden.

Den Ultimata Historien av Ultimat Öde

Indie animering är en term som slängs runt överallt idag, men det går längre bak än vad man tror. 1959 fick se Moonbird, den första helt självständiga animerade kortfilmen som vann en Oscar och skulle blir mer närvarande när industrin föll ihop lite under de kommande två decennierna, som var endast en tid där någon som Ralph Bakshi kunde skapas och revolutionerade animering för all framtid och reflekterar dagen internet animering mer än vad man tror och vi kommer gräva in i det lite senare. Den märkvärdigaste för oss idag är Fritz the Cat från 1972, den första animerade filmen som var självständigt finansierad och känt fick en x rating, eftersom filmens antropomorfiska djur svor, karaktärer var nakna och hade sex framför kameran, blev berusade på olika sätt, filmen gjorde skämt om polismakt i Amerika, visade nazister, avbildade rasism och ibland var även självmedvetet rasistisk i delar. Animering skulle inte adoptera den här stilen, utan tog större inspiration från animerings gyllene era från 40 och 50-talet och japansk animering inför det kommande kravet för animering under 90-talet, men den lämnade sitt intryck oavsett och etablerade Bakshi som en kraftfull röst inom animering under kommande år. Sedan var det alla stora företag som dominerade marknaden, ända tills 2000-talet slog igenom och indie animering äntligen kunde hitta sin röst. Tack vare Newgrounds och eBaum's World och deras Flash spelare kunde vem som helst med en dator animera någonting i flash och publicera det online, vilket ledde till klassiska videor och serier som min generation och dem lite äldre kommer ihåg väl. Vi svenskar kommer nog ihåg Hamsterpaj och Knatten från Knappnytt, men inte resten av världen för uppenbara anledningar. Niel Cicierega exempelvis blomstrade stort i den här miljön, med sin Potter Puppet Pals serie, The Ultimate Showdown of Ultimate Destiny video och hundratals andra projekt. David Firth (en utav mina favoritkonstnärer och animatörer, dessutom dyker upp som små roller i två Smiling Friends avsnitt) skapade Sallad Fingers, Mark Haynes hittade en underhållande kombination med Super Mario Bros. Z, sedan fanns det Eddsworld, Charlie the Unicorn, Machinima hade Sanity Not Included, Don't Hug Me, I'm Scared visade sig och listan med folk och videor blir för stor att inkludera här. Viktiga här är att Youtube började hitta sin plattform runt omkring tidiga 2010-talet och det var just då den gyllene eran för internet animering lyste igenom ordentligt. För att vara hundra procent ärlig: den här så kallade "gyllene" eran är inte densamma för animering på 40 och 50-talet, då internet animeringen var egentligen inte så bra. Många dåligt skrivna parodier, skämt om våld, sex och homofobi var i många fall smaklösa, osv. men det hade sin unika charm och energi eftersom det kom från bokstavliga tonåringar som hade allting att bevisa. Rekommenderar att ni söker upp videor och folk relaterade till alla jag listade tidigare, men var redo för några av de hemskaste sakerna ni kommer ha hört på ett tag. Jag säger detta eftersom det bara blev värre efter det. Youtube prioriterade tittartid, videolängd och familjevänligare innehåll när det gällde metoder för skapare att tjäna pengar och lycka inom den allsmäktiga algoritmen och eftersom animering tar lång tid att göra och producerar lite innehåll dog animering på Youtube snabbt. Blev reserverat till hardcore fantaster på Newgrounds istället, som tjänade praktiskt taget ingenting och let's plays blev stora istället, något som gjorde att PewDiePie blev en utav de kändaste personerna på hela planeten.

I mitten av allt det här hittar vi Zach Hadel och Michael Cusack, eller psychicpebbles och michaelcusackcartoons mera, som skapade inte så bra animerade kortfilmer i början på 2010-talet och hittade sina stilar senare. Zach och partner i brott Chris O'Neill/OneyNG försökte få Hellbenders att bli producerad för television, men ledde till ingenting och istället samarbetade på Chris let's play kanal Oneyplays och deras podcast SleepyCabin, tillsammans med många andra animatörer från Newgrounds och nära vänner. Från 2015 ända tills idag, finns det en livstids värd mängd innehåll där man får se Chris och Zachs sinne för humor, som kortfattat är väldigt barnsligt, maskulint, inblandar många kommentarer på internet kultur och cringe kultur, galna hypoteser, osv. som man kan hitta överallt i båda säsongerna av Smiling Friends. Det är sannerligen en viss smak man måste ha för att kunna acceptera rollistan i Oneyplays och humorn och kvalitén varierar, men generellt finns det ingen annan let's play därute som är konsekvent underhållande och inget av det har med självaste spelen att göra; en podcast i förklädnad. De bästa videorna från dem är egentligen där spelen inte ens är närvarande, som när jag skriver det här la dem upp ett AI musik avsnitt som är absolut rubbad. Under den här tiden dock har indie animering vilat i en grotta och väntat inför att oundvikligt återvända, den här gången med attityd. Från ingenstans under 2019 blev folk presenterade med Hazbin Hotel som blev omedelbart populär och var den första gången en bit animering på Youtube fick en sådan stor mängd uppmärksamhet sedan Don't Hug Me, I'm Scared från nästan tio år tidigare. Den succén ledde till att A24 ville producera en hel serie för Amazon Prime och hade premiär i år. Detta signalerade att animering faktiskt hade en plats online och uppmuntrade andra att skapa sina egna serier, där Zeurel skapade enastående Monkey Wrench, Punch Punch Forever! blev en nostalgisk throwback som Youtube försöker dölja och Glitch blev unik med Murder Drones och senare ett koncept för ett litet projekt som hette The Amazing Digital Circus som kanske skulle blir något stort senare. Här har vi fem olika källor för inspiration: Monkey Wrench liknar klassiska tecknade serier från västvärlden vi har blivit bekanta med, Punch Punch Forever! hittar njutning i äldre och banal anime, Digital Circus slukar upp CG animering och leker med alla idéer som man kan med meta inom videospel och data animerade filmer, Smiling Friends ser det roliga med internet kultur och modern kultur och Hazbin Hotel går bakåt till Disney. Bakåt är ett starkt och ändå passande ord, där Hazbin Hotel känns föråldrad redan nu i ett hav med animering den uppmuntrade och det är dags för folk att stå till kast: Hazbin Hotel är inte bra. Vi kommer här ett tag, men jag lovar att detta är kopplat till Smiling Friends.

Bra och "Bra"

Innan vi fortsätter måste vi etablera vad "bra" animering är. Bra animering är någonting som är tekniskt imponerande inom animerade projekt, när man ser någonting grymt på skärmen och aphjärnan säger wow. Fast "bra" animering betyder mera att en bit animering inte nödvändigtvis är den bästa man kan hitta, men passar berättelsen som visas genom den animeringen: Stil. Detta har varit en debatt ett väldigt långt tag och jag kommer inte säga någonting nytt, men det är viktigt att diskutera oavsett. Pojken och Hägern har en visuellt plan stil när det gäller sina karaktärer, miljöer och färger, som ett sätt att grunda miljön och karaktärerna i en filmvärld fylld med vikt och trovärdiga element och på det viset känns de övernaturliga elementen äkta eftersom de tillhör samma visuella stil och rör sig på samma sätt. Studio Ghibli har förstått den grunden sedan dag ett och detta kan ses i all professionell animering från de stora företagen, som lutade på tradition som ett sätt att avbilda övernaturliga element, men det har skiftat på senare år. Mästerkatten 2 slängde bort sin första films estetik och kopierade Spider-Verse, som lekte med mer rörelse, extra färg, lekfullare karaktärsdesigns, osv. som skulle bli stilen animerade filmer från Amerika ville imitera i framtiden. Så här har vi filmer som visar två extrema sidor av samma medium och båda två är fängslande på sina unika sätt och kan båda anses vara "bra" animering. Sedan har vi någonting som Önskan från Disney: en film som ser kompetent ut, har en stil, definitivt har bra animering som passar sagan, bara att jag skulle inte se det som "bra" animering. Visuellt uttråkande, fylld med saker vi tidigare har sett, mixar bakgrunder och karaktärer klumpigt och karaktärer rör sig för realistiskt i en värld som annars är så knasig och gör upplevelsen tråkig. Det är film animering och är inte detsamma som television. Animering för teve har alltid varit billig med några få undantag och som ett resultat är flesta serier för barn visuellt fula jämfört med film när det gäller just animeringen. Så det existerar en annan typ av standard för teve och i sig en standard för indie animering, där stil och substans i berättandet blir prioriterat över hur många saker kan röra sig på skärmen samtidigt. Det är den ultimata charmen bakom en minimal budget; begränsningar tvingar kreativiteten och karaktär att bli det stora draget, vilket är varför någonting som Umbilical World, Nova Seed och The Wolf House i filmvärlden är så älskade trots deras uppenbara tekniska brister. Så i min värld är dessa filmexemplen tecken på "bra" animering eftersom varje film lyckas med deras stil tillräckligt så det fångar en publik – en vuxen publik ovanpå allt det. Eftersom animering har fått sina smällar under strömnings åren och speciellt nu, har väldigt få serier producerade av amerikanska företag blivit kända för deras animering och stilar, istället lutar sig på manuset mer än något annat, så vi får serier som BoJack Horseman: blockeringen är stel, rörelserna stelare och lyckas överstiga kritiken eftersom skådespelarna och manuset är riktigt stenhårt. Rick & Morty likadant, Smiling Friends likadant och självklart kommer vi alltid ha Disney, men animering för vuxna runt omkring det har inte varit tillräckligt starka med sina manus att bära upp sina brister, med The Simpsons och South Park som dessa seriers förfäder. BoJack Horseman kan man argumentera är "bra" animering, men Big Mouth och serier likt den kan inte sägas likadant om. Som ett resultat av medelmåttiga serier och okej anime, har vi nått en punkt där folk har blivit trötta på att vänta på företagen och producerar saker själva: Hazbin Hotel. Så detta tar oss till frustrationen och ambition som blev det stora draget för Hazbin Hotels skapare; animatörer som ville skapa någonting de själva ville se och producerade exakt det. Men då kommer en fråga upp: Vem är ansvarig att överse kvalitén?

Eftersom det är ens egna verk kan man inkludera och exkludera vad man än vill, exempelvis kan jag skriva vad jag än vill här och ingen kan stoppa mig oavsett det passa texten eller ej. Pattar. Så vad gör Hazbin Hotel med sin frihet? För mig ignorerar den allting som gör "bra" animering "bra." På papper är det ett briljant koncept; en Disney prinsessa som blir placerad som ansvarig för Helvetet och blir tvingad in i en maktroll hon vet väldigt lite om och klarar inte av trycket, omringad av folk som gör allting i deras makt att bete sig så omoget som möjligt och gör hennes liv jobbigare. Hur dessa konflikter blir presenterade är inte det starkaste, med karaktärer som tolkas mera som ångestfulla tonåringar som precis lärt sig att svära, irriterande till gränsen att det blir oförlåtligt; vita barn som ville spela online och kunde inte säga något rasistiskt och sexistiskt och istället sa fuck hundra gånger om. Det första avsnittet som publicerades på Youtube är generellt inte särskilt bra heller och det härstammar från brist på en tydlig vision. Skaparen hade en tydlig bild om vad de ville ha och fick exakt som önskades, men det i sig skapade en produkt som var förvirrande och saknade principerna och behärskningarna man hittar i all annan animering och manusförfattande; gränsfall känns som fanfiction i vissa delar när allting faller på plats så perfekt i handlingen. Deras idé av "bra" animering är hur mycket saker kan röra sig och jag förstår den frestelsen när man skapar någonting så litet för en stor publik; måste visa musklerna på scen trots allt, men som ett resultat blev missriktat. Inramningen blev fel, karaktärers placering i ramen och rörelser i ramen blev fel och klippningen var kaotisk och inkonsekvent, eftersom ingen med erfarenhet steg in och pekade ut att kanske inte allting i bakgrunden ska röra sig samtidigt som en karaktär säger något viktigt eller kanske tona ner åtminstone det onödiga svärandet. Stilen tar en smäll också och är där jämförelsen med Fritz the Cat blir som viktigast. Den filmen är fylld med likadant innehåll som Hazbin Hotel och ändå fungerade, i störst del för att svärorden kom naturligt från karaktärerna, var motiverat av karaktärerna och skådespelarna sa replikerna trovärdigt, filmen ville att man skulle hata Fritz och skratta åt honom och innehållet i sig var en värld grundad i en brutal verklighet som språket och tonen hörde hemma i. Det var inte en Disney parodi skrivet av tonåringar som vägrade hålla käften. Hazbin Hotel är för ren i sin animering för att rättfärdiga sitt omogna innehåll och för plan med sina animering för att skapa ett filmiskt djup i bilderna den skapar även fast innehållet låtsas vara filmiskt, vilket skapar en serie som försöker övertyga tittarna att den ser vacker ut och ändå är hackig i sin implementering av animering som är inkonsekvent och har en inramning som slänger slumpmässiga element mot tittaren konstant. Eftersom färgpaletten är täckt i rött och rosa kan man förvänta sig att andra färger blir introducerade som en sorts kontrast eller dynamik, men istället är det endast reserverat för änglarna och skapar en visuellt oinspirerad miljö. Så även fast animeringen är bra, det ser professionellt ut och har en rollista med bra skådespelare, så kan jag inte påstå att Hazbin Hotel är "bra" animering. Ni behöver inte tycka om Fritz the Cat, då det finns många anledningar att hata den (även karaktärens skapade sa att han absolut hatade hur Bakshi hanterade hans serietidning och rakt av dödade Fritz i en senare volym,) men åtminstone där finns det tecken på en professionell förare som vet vad som behövdes inkluderas och vilka personliga ambitioner som behövdes släppas i utbyte mot en konsekvent produkt och lyckades eftersom filmen anses vara "bra" animering idag, tillsammans med andra filmer från honom i liknande stil som Coonskin och American Pop. Som en liten fotnot: En Bakshi fantast här, så ni vet var min partiskhet ligger och jag inser att hans filmer inte är de mest sammanhängande under solen och det är filmer som går för långt åt en riktning för mina personliga smaker och blir nästan det moraliska motsatta av Hazbin Hotel, exempelvis Cool World. Förvarningen jag gav för gammal internet animeringen gäller för Baskhis filmografi också.

Så vad har detta med Smiling Friends att göra? Allting egentligen. Två serieskapare som har absolut kontroll över deras projekt och bestämde sig för att ha en unik röst inom sitcom världen; en personlig stil där ego upptar en väldigt liten procent av den totala speltiden och gör narr av sig själva mer än någon annan. Serien är begränsad av sin budget och därmed har små ögonblick som är drastiskt annorlunda i stil jämfört med den annars plana och rena animeringen resten av serien har och hjälper dem ögonblicken sticka ut och ofta har en stark komisk effekt på tittaren. En claymation snöman, en äkta president framför en greenscreen, en djävul som är stop motion, osv. som inte är där för att visa hur "ambitösa och seriösa vi tar konsten" utan är där för nöjets skull, inte så annorlunda från The Amazing World of Gumball. Så skulle jag anse att Smiling Friends är "bra" animering även fast animeringen är medvetet ful på ställen? Hundra procent och att handlingarna är värda någonting är också ett plus. Television som lätt kan tolkas som snabbmat och kastas bort, men det är sällan att just den snabbmaten är så kvalité som Smiling Friends, där man märker hur skaparna bryr sig om människor och hur vi relaterar till absurditeter i våra vardagliga liv och har en hög mängd optimism jämfört med resten av marknaden, medans Hazbin Hotel är mera nihilistisk och verkar ha gränsfall sociopatiska åsikter om folk. Digital Circus har endast två avsnitt och ändå lyckas lägga fram en relaterande huvudkaraktär utan att det blir för uppenbart eller dåligt skrivet, genom att låta henne vara negativ mot andra och senare växer som en karaktär, exemplifierat i avsnitt två där hon blir optimistisk och empatisk vid avsnittets andra halva. Hazbin Hotel har sina rötter i den serien och i Smiling Friends, men där är allt det lagt inuti en singulär karaktär och blir unik i seriernas interna logiker istället för att allihopa beter sig på samma sätt. Sedan, när det gäller Smiling Friends, så är det ett element som är det absolut viktigaste till den seriens succé. Hazbin Hotel är för vuxna, medans Smiling Friends leker med en mogen publik. Hazbin Hotel har många svärord, referenser till sex, osv. men inget av det är utmanande för tittarna eller får dem att tänka kring en idé eller tanke, medans Smiling Friends har många avsnitt som tacklar seriösa ämnen. Direkt i första avsnittet måste Charlie och Pim få en man som vill begå självmord att tänka positivt och eftersom tonen och samtalsämnena är så sporadiska och slumpmässiga blir det extra roligt när en punchline kommer från ingenstans och ingen kan gissa vart den kommer komma från eller ifall det äns finns en. Den sidan visar också hur viktigt det är att låta publiken känna igen sig själva i karaktärerna, oavsett ifall det är positivt eller negativt. Så man får en massa små ögonblick där karaktärerna beter sig som riktiga människor, vilket blir ännu roligare eftersom alla ser ut som mutanter; tecknade figurer med äkta röster reagerar realistiskt till överdrivna händelser. Som slutet på Frowning Friends avsnittet där Pim försöker forma en logik kring varför några från Tempelherreordern sköt ihjäl deras konkurrens med pilar från ingenstans, trots att det var renässans folk som skulle vara i stan den dagen. Eftersom Smiling Friends resonerar med så många tror jag den här kombinationen av realism och tecknade upptång/kaos som folk relaterar till som mest, med slumpmässiga, oförklarliga händelser i vardagslivet som skapar en galen bild av en värld som läskigt speglar vår egna, speciellt Amerika.

Föredettingens Slut

Ifall vi ska gå tillbaka till början, med allt detta längst fram i hjärnan: det är lite underligt att se någonting som Smiling Friends på HBO Max... jag kommer aldrig kalla det för Max... Hamburgerrestaurang. Det är en serie som egentligen hör hemma på Youtube, Newgrounds eller endast på Adult Swim, inte granne med Game of Thrones, The Handmaid's Tale eller till och med Rick & Morty. Smiling Friends är "bra" animering men är det högkonst? Det är en diskussion jag inte är redo för, då jag kommer annars öppna Pandoras Ask och elda ner nittio procent av alla filmer och serier på planeten, men kortfattat: nej. Det är inte så att serien presenterar någonting sprillans nytt och deras influens är tydligt en specifik typ av komedi som inte kommenterar på några större koncept eller kritiserar något allvarligt, fast det är charmen bakom serien och jag tror serier av den här typen kommer bli populärare i framtiden. Med tanke på att tjänsterna brinner, strejken i Hollywood vägrar ta slut, budgeterna blir skjutna bakom stallet och de större serierna inte resonerar med folk längre, tror jag att begränsade och minimala serier som Smiling Friends kommer bli vanligare. Verkligheten kommer säkert istället återskapa innehåll som blev stort på 2000-talet med dokusåpor, frågesporter med dumma gimmicks, Eric André imitatörer som inte är lika roliga, osv. fast på komedi och animering sidan blir det nog mer av Smiling Friends, The Amazing Digital Circus, Monkey Wrench och andra slumpmässiga saker som dyker upp online; låt oss inte glömma av att någonting så dumt som Rick & Morty erövrade världen ett tag bara några år sedan. Det viktigaste utav hela den här situationen är att serierna är bra. Jag tog upp Hazbin Hotel specifikt i detta sammanhanget eftersom det är en utav det få serierna därute som känns autentiska och är inte en del av Hollywood maskinen som är drivet av elakhet, återanvända idéer från tidigare etablerade namn, marginaliserad identitetspolitik som marknadsföring som irriterar båda sidorna av den politiska kartan, manusförfattande skrivna av folk i min ålder som falskt försöker vara hippa med unga och säkert innehåll med ingen krydda. Jag må inte tycka om Hazbin Hotel – ärligt talat är det bland det sämsta sakerna jag har sett från i år, fast jag måste medge att den fick mig känna någonting och fick mig ifrågasätta mina personliga smaker och hur det är relaterat till andras. Så generellt är jag lycklig över att vi kan få serier som dessa i dagens Hollywood som annars är så manipulativt och behandlar oss som om vi har en napp i munnen. I den större bilden kommer vi naturligtvis fortsätta få sämre saker och när man tittar på schemat så verkar det som att amerikansk underhållning är på väg utåt och animering för vuxna blir vanligare, när vi kommer få en massa anime filmatiseringar av videospel och vi får se hur "bra" det blir.