mrtambourineniclas.blogg.se

Då sitter vi här igen. Skriver om en ny animerad film från Amerika. Eftersom Pixar inte släpper bra filmer längre och Disney spottar konstformen i ansiktet med sina nyinspelningar, är det inte förvånande att animeringsvärlden känns som ett litet tomrum på senare år, där medelmåttiga studior producerar kompetenta kassasuccéer och begränsar bra animering till streamingtjänster från mindre kända studior som är lokaliserade utanför Amerika. Scoob! och The Emoji Movie är exempel på den exakta motsatta sidan av vad som förväntas från filmer idag, med deras stela animering, billigt producerade bakgrunder med inget liv i sig, oinspirerade färger och karaktärsdesigns bortom fula. Eftersom Scoob! släpptes precis i början på pandemi tiden såg inte en själ filmen på bio vid premiär och eftersom streamingtjänster inte har någon obligation att släppa sina siffror kanske vi aldrig kommer få reda på hur många som såg den, men det finns ändå en chans. Just nu är det en strejk som pågår i Amerika från WGA (Writers Guild of America), vilket är en komplicerad och stor situation och tar en lång tid att sammanfatta – eller allting som har hänt och ingen verkar veta vad som kommer hända – fast kortfattat så har all produktion i Hollywood stoppats helt och hållet. En utav kraven WGA har är att streamingtjänster ska bli tvingade att släppa siffror, det vill säga hur många som tittar deras filmer och serier hellre än att företaget kan hålla det privat hur länge dem vill och jag är allt för det. Fler och fler plattformar kommer hela tiden och serierna i sig har producerats snabbare, resulterar i innehåll som långsamt men säkert blivit sämre och ser potential från företagen att spara pengar genom att anställa billig personal, speciellt inom animering. Så det är inte det minsta förvånande att produkterna har varit stora besvikelser i deras innehåll, med medelmåttiga filmer och serier som skapades billigt och av animatörer som desperat försöker vara kreativa inom deras begränsade budgetar. Ibland kommer en ny serie för dessa tjänster som är riktigt imponerade, exempelvis Oni: Sagan om Åskguden, The Dark Crystal: Age of Resistance, Primal, The Cuphead Show, Smiling Friends och Hilda, bara att flesta serier är på den säkrare sidan. Det är inte en negativ sak att en serie gör det minsta som krävs, fast det blir tråkigt när varenda serie gör det.

Det sagt så verkar Amerikansk animering hittat sin fotsättning när det gäller den visuella sidan. CalArts memet och Adult Swim produktionen har varit närvarande väldigt länge och jag medger att det har förhindrat mig från att titta på flesta serier från förra och nuvarande decenniet, exempelvis Rick & Morty och The Owl House, fast i några fall lyser en idé igenom. Detta har varit representerat i flera filmer från Dreamworks och Sony. Tuffa Gänget må ha haft ett uttjatat manus och ändå blev filmen minnesvärd tack vare den poppande konststilen och spionfilm inspirerade presentation. Senare samma år överträffade dem sig själva med Mästerkatten 2 och ni alla redan vet hur bra den filmen är. På något vis har detta markerat ett stort skift inom animering; flesta animerade familjefilmer som släpps på bio idag kan inte längre klara sig med karaktärsrörelser och miljöer som inte överstiger kvalitén Pixar etablerade för tjugo år sedan vid det här laget med deras så kallade gyllene era under 2000-talet. Detta skiftet har pekats mot en stor källa: Spider-Man: Into The Spider-Verse. Otroligt kritiskt belönad, älskad av flesta och var en atombomb för animering och superhjältefilmer; en banbrytare som etablerade en ny standard inom västerländsk animering. Jag skrev om filmen kort efter premiären och ifall ni har läst recensionen kanske ni minns att jag inte var särskilt imponerad av den. Stilen må ha varit vacker, detaljerna var många och generellt är filmen skoj, fast för mina pengar var manuset bara okej och presentationen för modern. Mycket pratande, ett medelmåttigt hip-hop soundtrack, snabb klippning i scener som inte tjänade på det, återanvända idéer utförda bättre i annan Spider-Man media och en produkt dränkt i det fula Hollywood systemet som gav av fel vibrationer. Min största rädsla efter Into the Spider-Verse var att familjefilmer skulle röra sig framåt snabbare och mer okontrollerat igenom handlingarna och karaktärsdramat framöver och det var delvis sant. Mästerkatten 2 väldigt sällan tog pauser i sitt narrativ, Röd var olidligt irriterande och sämre var Super Mario Bros. Filmen där det knappt existerade karaktärsdrama eller konflikter och istället var en stor reklam för Warner Bros. och Nintendo; dessa är de bra filmerna som släpptes det senaste året. Var Into the Spider-Verse värt det? Ja, med tanke på att dataanimerade filmer ser ut som riktiga filmer igen tack vare den. På andra sidan är jag cynisk kring marknadsföringen, inramningen av handlingen och hur den stilen av berättande har övertagit praktiskt taget alla familjefilmer i västvärlden på bio under de kommande tio åren, något som var trodde skulle upprepas i filmens uppföljare här.

På många vis är Across the Spider-Verse väldigt lik första filmen och ändå inte. Eftersom Into var en film som fick enorm beröm för sin visuella och experimentella konststil och animeringsstil är det inte förvånande att uppföljaren försöker höja ribban igen för CG animering. En stor besvikelse i första filmen var hur filmen gav endast små smaker av visuell slumpmässighet i sitt narrativ, med sidokaraktärerna som dyker upp under filmens andra halva och påverkar väldigt lite, då multi verse inramningen användes mera som en ursäkt för skämt och ledde till en standard konfrontation med Kingpin där karaktärerna kämpade mot en tråkig tickande klocka. Den här gången så leker den mera i de olika världarna och hur dem krockar med resten av rollistan. Introduktionen är speciellt märkvärdig där vi får se Gwens sida och hur hennes konflikter i sin värld reflekterar händelser senare i filmen och är vackert presenterat, med slående vattenfärger som smälter framför en och får en verkligen känna hennes interna kamp. En sida av mig hade gärna velat se en film som utnyttjar den typen av kreativitet under hela speltiden och ändå förstår jag att filmen behövde ha någon grund för publiken att stå på – i en sådan lättillgänglig och mainstream film som inblandar Spider-Man – därmed utspelas en märkvärdig del av speltiden i vanliga New York och i en tråkig sci-fi framtid värld. Som första filmen använder sig Across andra världar som ett verktyg att bygga skämt på hellre än att utforska idéer, fast den här gången tjänar sidokaraktärerna syfte i handlingen och förstärker handlingens teman, dessutom har personligheter som går emot andra karaktärers beslut oavsett ifall dem är antagonister eller hjältar. Karaktärerna generellt är bättre den här gången, då Gwen har förvandlats från en tråkig, fläckfri tjej i en värld fylld med pojkar; en Disney prinsessa, till en riktig karaktär med en stark motivation för sina handlingar som leder till mer skada hellre än något bra. Vi delvis får en karaktärsbåge med henne, bara att, som alla online redan har avslöjat, så slutar filmen med en stor cliffhanger eftersom en direkt uppföljare släpps nästa år, därmed kan inte karaktärerna vara kompletta än. Det är en besvikelse att vi inte får ett helt paket och med modern produktion kan filmer inte längre vara filmer, istället en del i ett universum med andra filmer eller uppföljare.

På tala om modern: Across är just det och jag är ej en fantast. Säg vad ni vill om Sam Ramis filmer, men dem filmerna är tidlösa i deras manusförfattande och klyschor, där inspirationen kom från serietidningars grund och etablerade någonting bättre ovanpå det och den typen av tidlöshet finns bara inte i Across. Lord och Miller (manusförfattarna för den här filmserien och Lego filmerna) är talangfulla killar som har landat stora succéer inom Hollywood och märkvärdigt animerade filmer, ändå tycker jag inte om deras stil. Väldigt moderna, sitcom liknande dialog som pekar ut det uppenbara och är tillräckligt självmedvetna om vad skräp är, vilket är ett författarsätt som är väldigt populärt just nu tack vare deras tidigare succéer. Konspirationsteorin jag har är att dem två vill skapa extremt breda komedier med klipska element som gör narr av populära saker, till gränsen där dem egentligen inte bryr sig om konflikter, berättelser eller känslor bortom lycka genom skratt, så därmed var andra manusförfattare eller regissörer tvungna att stiga in och städa upp efter att tonåringarna rökte på och spelade i källaren hela natten. Across har tre regissörer och allihopa har någon bakgrund inom animering och barnunderhållning och den märkvärdigaste är Joaquim Dos Santos, som tidigare har jobbat på Avatar: The Last Airbender och The Legend of Korra; dem här personerna vet hur man kombinerar kommersiellt innehåll med ett djupare budskap till barn. Någonting jag känner Lord och Miller inte bryr sig om. Exempelvis när dem jobbade hos Disney för Solo: A Star Wars Story och var i slutändan en massa skämt och handlade inte om någonting; Star Wars är ett skämt, vilket det utan tvekan är idag och idén bakom Solo var dum, men det visar också hur oprofessionella dem verkligen är. Tillsammans med dem två har vi Dave Callaham som skrivit manuset för Across och tittar man på hans filmografi är det inte konstigt att jag inte tycker om berättarstilen: allting annat han skrivit har varit skräp. Så det är en stor skillnad mellan actionscenerna, dialogscenerna och de visuellt intressanta scenerna som bär upp all karaktärsdrama; alla olika typer av scener har hanterats av drastiskt olika människor med olika idéer kring vad filmen borde vara. Som MCU filmerna tolkas skämten mera som påklistrade sidoskämt från ett Family Guy avsnitt hellre än någonting som inkluderades med handlingen i åtanke eller är små detaljer som återkommer senare i filmens speltid, med klassiska actionkomedier som Hot Fuzz, The Blues Brothers eller flesta filmer Jackie Chan regisserade längst fram i hjärnan. Dem filmerna missar ingenting och ifall någonting under solen dyker upp kommer filmskaparna peta på det med pinnar tills ingenting finns kvar, något jag känner Spider-Verse filmerna vägrar göra och istället slänger nya saker mot tittaren utan mycket tanke bakom det, vilket sannerligen är en stil och jag tycker bara inte om det och tycker det är opassande för familjefilmer.

Detta härstammar från att jag växte upp med långsammare filmer. Älskade Disneys 40- och 50-tals animerade filmer, såg Pixars mäktigaste filmer under 2000-talet på bio när dem var sprillans nya och fick se Ghiblis filmografi relativt tidigt med hjälp av mindre lagliga metoder; där diamanterna formades och gav mig en inblick till vad bra animerade filmer borde vara. Långsamma, introspektiva, känslomässiga och har animering som är bortom den här världen. Naturligtvis såg jag skräp också (måste påminna er om direkt-till-video eran,) fast det gav mig ett bra självförsvar att känna igen skräp och Across the Spider-Verse är inte skräp. Introspektiv, känslomässig och vackert animerad, fast den är inte långsam. Den har långsammare scener, fast dem är inte klippta ihop eller strukturerade annorlunda från resten av filmens scener: mycket dialog, förklarar det uppenbara, skämt från höger och vänster och är så korta att man inte hinner nysa innan dem är över. Tack och lov så är den visuella presentationen och karaktärerna tillräckligt starka att bära på ett annars ganska standard manus och en förutsägbar struktur; det är en Spider-Man film. De bästa delarna i filmen är animeringen, Gwen, The Spot och filmens första och sista tjugo minuter. Klämd emellan det är en ganska bortglömd superhjältefilm med mycket som flyger och knappt någonting som faller med stil. Det sagt så tyckte jag Across var bättre än den förra filmen och när det gäller nästa film så dikterar universumets lagar att den kommer bli en stor besvikelse.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang