mrtambourineniclas.blogg.se

Man vet att en dag är en bra dag när man får en ursäkt att skriva om Looney Tunes. Ni allihopa känner till den knasiga rollistan med Snurre Sprätt, Daffy Anka och Pelle Gris. Tänker man tillräckligt på det så är Looney Tunes någonting som aldrig riktigt försvann, då det alltid har varit närvarande i popkultur, antingen via nya filmer och serier eller sändningar av deras kortfilmer från animerings gyllene era, varav har åldrats förvånansvärt väl i kontext med hur familjeunderhållning har utvecklats till under de senaste femtio åren. Vill ni ha ett fördjupat perspektiv utan att ni gör en onödigt förlängd undersökning, rekommenderar jag att ni ser KaiserBeamz videoserie The Merrie History of Looney Tunes på Youtube, då det är ordentligt presenterat och ger fantastisk information på ett lättsmält och underhållande sätt. Vad som blir tydligt väldigt tidigt i den serien är hur alla de igenkännande namnen och kortfilmerna kommer nästan tjugo år efter Looney Tunes grundades med Leon Schlesinger som producent, där all succé Warner Bros fick från Termite Terrace kan pekas mot en handfull människor, med Tex Avery, Friz Freleng, Chuck Jones och flera som de enda anledningarna till varför dessa karaktärer har överlevt i nästan hundra år, medans karaktärerna som inte inblandade dem skaparna har blivit totalt bortglömda av historia. Det var då, dessutom etablerade dem filmerna allting som definierade en tecknad film från Amerika (mera så än Disney,) idag är namnet tyvärr inte förknippat med kvalité längre. Eftersom legenderna antingen var döda, för gamla att producera filmer längre eller hade inga rättigheter till namnen kvar, visste ingen vilken riktning Looney Tunes skulle gå i och fick inget nytt flöde med material förens 90-talet med Tiny Tunes Adventures och filmen Space Jam. En film som min generation och lite äldre växte upp med och är fortfarande lika usel som den var då. Borta var all personlighet, knasigheter och galenskap som var förknippat med karaktärerna och byttes ut mot en propagandafilm om hur grym Michael Jordan var. Efter dök det upp en ny Looney Tunes serie varje få år eller så, med varierande kvalité – oftast usla – och ibland kunde en serie som The Looney Tunes Show dyka upp med klipskt manusförfattande. Inom just film dock har inget riktigt landat, med Back in Action som ett charmigt försök att återställa ryktet Space Jam förstörde och krossades igen med Space Jam: A New Legacy; en utav de sämsta filmerna från detta decenniet och en ordentlig kämpe för statusen som den sämsta kassasuccén någonting producerad i moderna Hollywood, uppe med Suicide Squad, Rise of Skywalker och The Mummy från 2017. Efter allt det har vi äntligen fått en helt animerad långfilm med Looney Tunes rollistan: The Day The Earth Blew Up: A Looney Tunes Movie... och den är bra.

I kontext med historieberättande för familjefilmer så saknar den allt som förväntas av mediet idag, då den saknar de sentimentalare budskapen, de djupare karaktärerna, de intensivare konflikterna och skalan CG animering skapar som annars är närvarande i flesta nya filmer, istället är det ett simpelt sci-fi äventyr. Rak-på-sak, konstanta skämt, vackert animerad och komponerat, en premiss som leder till gränsfall surrealistiska bilder och fläckfritt utförda sekvenser som lämnar väldigt lite utrym för filler. Tvivlar på att vuxna kommer få mycket från upplevelsen, som exempelvis Mästerkatten 2, Chicken for Linda! och Pojken och Hägern erbjöd, man får här istället intrycket av att dessa filmskapare absolut älskar Looney Tunes. Varför annars inkludera en karaktär som Petunia som endast dök upp i en handfull kortfilmer på 30-talet och existerade som ett kärleksintresse för Pelle, i samma anda som Minnie Mus och Kajsa Anka. Likt dem karaktärerna har Petunia utvecklats till sin egna karaktär, inklusive i den här nya filmen, fast förvånande har varken Pelle eller Daffy gjort detsamma. I deras första serie med kortfilmer under den gyllene eran så förvandlades Daffy till en kalkylerande narcissist som ville ta rampljuset för sig själv, speciellt ifrån Snurre Sprätt som var den populäraste Looney Tunes karaktären under 40-talet och 50-talet, efter att han från början tänkes endast vara en irriterande djävul för Pelle att lida av. I den här nya filmen verkar Daffy ha återvänt till sitt gamla, knasiga själv och är istället mera den störande lillebron till Pelles ansvariga och mognare personlighet. Liknar deras interaktioner i Looney Tunes Cartoons serien från några år bakåt. Detta blir reflekterat i filmens konflikter också, eftersom båda karaktärerna har sina sätt att respektera deras fars önskan och kan endast lösa det ifall de tar fram de bästa sidorna ur varandra, vilket fungerar helt okej för filmen och skapar en tillfredställande båge för alla tre karaktärer. Från en personlig sida hade jag gärna velat se en starkare sida av deras äldre representationer; släng moral och budskap ut ur fönstret och låt Daffy göra sig själv till åtlöje medans Pelle rättar till hans misstag, någonting som delvis händer här bara att det är inramat på ett känslomässigt sätt hellre än komiskt. Eftersom vi bor i en era där familjefilmer från Amerika har blivit säkrare och familjevänligare jämfört med det som släpptes för åttio år sedan, kan Daffy och Pelle inte spränga sig själva med dynamit, Elmer kan inte skjuta Daffy med ett hagelgevär, osv. fast det är fortfarande en renande och ljuvlig bit komedi som elegant kan fånga tittares uppmärksamhet; Daffy förtjänade att få sin näbb skjuten ur led och absolut flippa ur. Som filmen är nu härstammar komedin från dialog och sällan inkluderar fysiska skämt som animering konstformen kunde utföra så väl, speciellt i den gyllene eran, vilket då har gett oss en film som förväntar oss att bli investerade i karaktärsdramat, som jag känner den lyckas med helt okej. Den blir aldrig riktigt djup eller ställer viktigare frågor, fast fick mig att ställa en fråga till mig själv: vad gör man med Looney Tunes och vilka gör man dem för?

Eftersom vi har sett så mycket av dessa karaktärer på television i ung ålder är vi bekanta med Snurre Sprätt och hans långa lista med kompisar, yngre generationer dock kan man inte säga detsamma om. Tack vare nostalgi har The Looney Tunes Show hittat ett hem hos generationen yngre än mig, fast ingen skulle argumentera att dem karaktärerna är de traditionella eller "riktiga" versionerna, förutom Lola som fick en rättfärdigad makeover. Efter det – det vill säga i strömning tiden – har Looney Tunes inte nått dem. Såvida man inte är en förälder som är en stor fantast av animering och vill introducera dessa klassiker till sina barn, har WB inte haft ett effektivt sätt att sälja karaktärerna till barn idag eftersom de vägrar göra kortfilmerna lättillgängliga till folket. Exempelvis har Family Guy lyckats bli ganska populär tack vare det ändlösa flödet med klipp från serien som dyker upp i rekommendationer på Youtube och i ens feed på sociala medier, som WB vägrar utnyttja med sina tecknade figurer; personligen hade jag älskat att få se Looney Tunes i mitt feed över Family Guy. Att WB håller deras rättigheter med ett sådant tajt grepp förhindrar folk att dela berättelserna och därmed gör serien mindre populär för varje år som passerar och memekultur verkar föredra The Simpsons eller Family Guy, som leder till ett namn WB vägrar dela och samtidigt gör ingenting med. Även för den här nya filmen existerade ingen marknadsföring och den enda anledningen till varför jag känner till filmens existens är strikt för att jag läste om premiären för den på Annecy festivalen förra året. Som ett resultat tjänade filmen praktiskt taget inga pengar och garanterar att vi inte kommer få nytt material med Looney Tunes i åtminstone ett långfilmsformat, samtidigt som Coyote vs. Acme måste bli köpt av ett annat företag för att ens kunna få distribution. Den konspiratoriska sidan av mig tror att WB vill ha så lite med namnet att göra som det möjligtvis går, härstammat från att dagens känsliga och extremt politiskt drivna samtal om konst inte kommer tjäna Looney Tunes väl, eftersom en del av deras kortfilmer var genuint rasistiska, sexistiska och våldsamma eftersom dem skapades i en mindre upplyst tidsperiod. Så Looney Tunes blir placerade högst upp på hyllan, så att säga, medans en karaktär som Pepe Le Skunk kan orättvist bli slängd bakom hyllan för att WB är rädda för att en liten grupp med outbildat folk ska gnälla över honom på en döende plattform online.

Sedan är formatet ett problem. Eftersom inga nya kortfilmer produceras för biografer idag kunde Looney Tunes istället hittat ett hem på gratis webbsidor som Youtube, fast eftersom animering kostar pengar och WB vill kontrollera namnet, blir vi lämnade med ingenting. Hjälper inte heller att man inte kan se klassikerna på HBO strömningstjänsten här i Sverige heller. Looney Tunes Cartoons är dessutom den enda nya versionen som verkar bära samma kaotiska anda originalen hade, inte så annorlunda från vad Mickey Mouse serien från 2010-talet och Wonder i Galaxen gjorde, dessutom fungerar ganska bra. Animeringen är grym, karaktärerna fyller sina roller troget och avsnitten är ordentligt roliga, på ett typiskt Looney Tunes sätt med mycket slapstick, visuella skämt, experimenterar med animering inramningen, musiken följer rörelserna och konststilen byts ut för skämtens skull. Första gången på länge känns det som att några därute är villiga att leka med namnet, där det enda andra exemplet jag kan komma på är någonting som Cuphead serien som hyllade animeringshistoria överlag. Detsamma kan inte sägas om den här nya filmen dock, då den leker mera "generell familjeunderhållning" än Looney Tunes, då den inkluderar karaktärskonflikter som har aldrig existerat inom Looney Tunes sfären – som eventuelt kan leda till en uppfriskande tolkning som kombinerar det nya och gamla effektivt, någonting jag känner filmen utförde ganska bra. På sätt och vis kan The Day the Earth Blew Up vara återuppståndelsen namnet behövde efter så många år med medelmåttiga produkter och förtjänar uppmärksamhet, hellre än det Disney har släppt på sistone med sina usla nyinspelningar och onödiga uppföljare. Att få se en film som detta – en vackert 2D animerad komedifilm med de barnsligaste ögonblicken på marknaden – som går emot strömmen och är en ordentlig tecknad film, gör en lycklig. Det är omoget, lågkonst, dumt och extremt underhållande, som Looney Tunes borde vara. Tråkigt nog kommer den nog inte få en internationell premiär förens den dumpas på HBO, så jag får då istället rekommendera att ni ser den där så fort ni får chansen.