mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Göteborg Film Festival 2024

Publicerad 2024-02-12 08:00:00 i 2024, Göteborgs Film Festival,

Lovar att följande inlägg inblandar inga pojkar eller hägrar. Återkomsten av Göteborg Film Festival. Har inte varit närvarande under de senaste tre åren på grund av pandemin, men nu är vi tillbaka med full makt. Såg över tjugo filmer under årets festival och jag var genuint nöjt med upplevelsen, då årets filmval var väldigt bra och kommer sticka ut i mitt minne under det kommande decenniet. Eftersom det var så många filmer begränsar jag mig till dem jag ville skriva om och självaste recensionerna kommer vara kortare än vanligt och kanske inte det bästa skrivna. 

 

Afire

Äntligen. En film som sätter ett realistiskt ljus på en underrepresenterad grupp i samhället: incels. Senaste från Christian Petzold, som regisserade Undine, en utav mina favoritfilmer från det här decenniet, nu med en mera lågbudget, bakåtlutad semesterfilm om en elak författare som saknar inspiration och möter en kvinna som utmanar hans världsbild. Den var söt och med Petzolds inramning och klippning får filmen en mystisk vibration och gränsfall doppar tårna i fantasy genren, som jag älskade i Undine och tyvärr når inte samma höjder den här gången. Fortfarande väldigt bra och är backat av bra skådespelare som får ett saftigt manus där den låga intensiteten i handlingen tillåter dem att leka med uppträdandet lite extra.
Stor rekommendation från mig.

 

All Dirt Roads Taste of Salt

Väldigt sällan får man se visuell poesi inom film – eller åtminstone i mina kretsar. Filmen har väldigt lite dialog och istället blir fixerad med folks kroppsspråk, danser och speciellt handrörelser, tillsammans med mycket vatten. Självaste titeln refererar till saltet i regn exempelvis. Tyckte om den här en massa, från producent Barry Jenkins (från Moonlight succén) och regissörsdebut för Raven Jackson, som ger oss en långsam och lös handling om förlust och liv som börjar på nytt. Publiken jag var med verkade inte uppskatta den särskilt mycket; en handfull lämnade biografen när filmen endast hade tjugo minuter kvar med speltid, vilket är delvis förståligt eftersom klippningen är medvetet förvirrande och självaste innehållet saknar den typiska dynamiken från dialog och små konflikter man annars hittar i dramafilmer, men den simpla sidan till sitt narrativ är vad som drog in mig och nödvändigtvis inte er. Vad som förhindrar mig från att älska den är att Jackson inte riktigt har fått grepp på hur man komponerar tagningar riktigt än och scenografin, så som kameraarbetet, har svårt att hitta fokus både figurativt och bokstavligen.
Stor rekommendation från mig.

 

Club Zero

Den senaste filmen från Jessica Hauser, som tidigare skapade Little Joe som jag tycker om en hel del. Denna har samma ljusa, stela, delvis humoristiska och samtidigt obekväma presentationen som definitivt gör Coen bröderna och Wes Andersson lyckliga, bara att Hauser är tillräckligt smart att ha sin egna stil som är obestridligt hennes och får fram väldigt mycket med väldigt lite. Älskade hur irriterande och pretentiösa eleverna var, dessutom är detta lätt Mia Wasikowskas bästa roll. Kommer få många att vända ryggen, men jag tyckte att filmen hade en bra nog stil, behärskning och musik som förhindrade den från att bli medelmåttig eller endast standard.
Stor rekommendation från mig.

 

Chicken for Linda!

Senaste filmen från Sébastien Laudenbach och ifall ni inte vet vem han är är det okej, vi kan fortfarande vara vänner. Regissören bakom The Girl Without Hands, en utav de djärvaste och mest banbrytande bitar animering från de senaste tio åren, med en konststil som jag aldrig riktigt hade sett innan och gjorde mig törstig för mer. Chicken for Linda! levererar när det gäller kvalitén och stilen, bara den här gången är hela temat och färgerna anpassade för en mera ljuvligare film riktad mot unga barn och speciellt föräldrar. Handlar om en mamma, som orättfärdigt bestraffat sin dotter efter ett missförstånd, måste laga riktig mat för en gångs skull och att berätta mer innebär att jag avslöjar hela handlingen, men kortfattat blir det känslomässigt och löjligt utan att det blir för ostigt eller klyschigt heller. De enda delarna som förvirrade mig var musiksekvenserna, då dem poppar upp från ingenstans och la inte på så mycket, annars var det inga större problem med den och är på samma kvalité som The Girl Without Hands.
Stor rekommendation från mig.

 

Hanteringen av Odöda

Den enda norska filmen på listan. En ovanligt sentimental och dramatisk zombiefilm, som fokuserar på folks sorg efter förlusten av en familjemedlem och lutar på det mer än något annat. Älskar hur filmen såg ut och det var uppfriskande att får en zombie skräckfilm som var så känslomässig, men vad som dödade den var egentligen den onödigt långa speltiden, då filmen utvecklar inte några idéer och idéerna presenterade här är ganska standard för genren till att börja med. Fast den fick mig att vilja se regissörens andra långfilm The Monkey and the Mouth, så det är någonting.
(svag) Rekommendation från mig.

 

Heroico

En film om nykolingar i träningen för Mexikanska armén, som utvecklas till en ondare vinkel. Den här var fantastisk, med en väldigt smidig och grym presentation i filmskapandet, såväl som skådespelare med karisma upp till max. Att prata mer om den vore att avslöja allting, så jag avslutar med att säga att slutet var det enda som var sämre med den, den har en intressant vinkel för den här typen av film, karaktärerna var väldigt minnesvärda och kommer lätt hamna bland årets bästa filmer.
Stor rekommendation från mig.

 

Mars Express

Ännu en animerad film från Frankrike, den här gången modernare och delvis traditionell; filmen experimenterar inte med konststilar så att säga. Action sci-fi i samma anda som Blade Runner, med fokus på en konspirationsthriller noir om människors relationer med robotar, någonting man ser väldigt sällan av idag. En film många såg vid min visning och det var ganska skönt att få se en popcorn actionthriller med snabb klippning och explosioner efter att ha suttit igenom så många långsamma draman. Generellt är jag inte en stor fantast av första Blade Runner, men jag förstår att den stora anledningen till varför folk uppskattar den är för att det är riktigt hård sci-fi, istället för sci-fi fantasy äventyr grejer som annars dominerar marknaden, som inspirerades mestadels av Star Wars, någonting Mars Express kan delvis kan kategoriseras som också. Mera hård än mjuk, men ändå fullpackad med påskyndade scener, fängslande actionsekvenser och komedirepliker som inte nödvändigtvis hör hemma. Tyckte fortfarande om den och är otroligt underhållande, med två stenhårda centrala karaktärer och en handling där man måste få reda på vad som kommer hända härnäst.
Stor rekommendation från mig.

 

The Peasants

Detta var den enda visningen på hela festivalen där biografen var fullsatt, någonting som förvånade mig med tunnelseende för filmhistoria. Eftersom detta kom från samma grupp som skapade Loving Vincent, en film som sannerligen blev kritiskt belönad, men sågs av få vid premiär och inte förens i efterhand blev upptäckt vid Oscars nomineringen. Sedan är rotoscope animering inte den hetaste genren på planeten och har reserverats till 80-tals b sci-fi eller Ralph Bakshi filmer, men The Peasants var förvånansvärt populär och blev slutsåld många gånger och det kanske också härstammar från att någon hos kommittén var en stor fantast av filmen, eftersom den dök upp som bakgrundsbilden för biljettbokningen på Drakens films webbsida. Sedan visste jag inte om att filmen var baserad på Nobelprisvinnande boken med samma namn, då jag är en outbildad liten skit. Loving Vincent var medvetet platt i sina kompositioner, i ett sätt att respektera och imitera, även ibland kopiera, Vincent van Goghs konstverk, men The Peasants är filmisk och liknar en spelfilm mer än en animerad film, i ett sätt att sälja den här klassiska berättelsen om kärlek förstört av pengar och kontroll. Erotisk, tidlös och brutal i sin avbildning av bylivet, med alla rädslor som förekommer med att bo i mitten av ingenstans med en massa giriga och självupptagna individer som försöker överleva naturens krafter. Mitt enda klagomål egentligen var att den andra halvan saknade en sammanhängande ton och klippning, då filmen hoppar från scen till scen utan någon större röd tråd och blev ganska tråkig, fast ändå tillåter slutet att vara bra ändå. 
Stor rekommendation från mig.

 

Robot Dreams

Köpte biljetter för den här innan den fick nomineringen för bästa animerade film på Oscarsgalan, så jag blev lite paff när jag såg nomineringarna. Från franska Noodles Production och regisserad av spanska Pablo Berger, vars filmografi jag var obekant med innan den här, fast efteråt vill jag gärna se resten av hans filmografi även fast inga av dem är animerade. Robot Dreams är en annorlunda kombination av amerikansk 80-tals nostalgi med modern paranoia om ensamhet, någonting jag personligen inte hade valt som ett tema för en film med en sådan lättillgänglig estetik men det är filmen vi fick. Har inte "läst" den textlösa boken från Sara Varon, men den oskyldiga och platta stilen närvarande där verkar ha tolkats ordentligt trovärdigt för den här filmatiseringen, även ifall färgerna väldigt tydligt är digitala den här gången och den plattheten, så att säga, kanske inte är det bästa valet för en långfilm. Generellt är filmen ganska filmisk, bara i några ögonblick visar sin budget med återanvända bakgrunder och scenografin kan kännas onödigt platt i vissa kompositioner, som får mig att tro jag tittar på ett avsnitt av Aggretsuko. Annars är animeringen fantastisk, har den bästa användningen av låten September i någon film, budskapet var starkt resonerande och underligt vuxet för en film med en sådan annars familjevänlig utsida. Barn kan se filmen utan större problem, fast jag tror vuxna kommer få mer från upplevelsen.
Stor rekommendation från mig.

 

The Summer With Carmen

Varje år ser jag en utav dem här gay filmerna som inblandar sex, då jag bryr mig väldigt mycket om handlingarna. Eftersom alla romcom filmer idag är borta eller är rakt av dåliga vill jag gärna se en med personlighet, nakenhet och mycket ost, någonting endast filmer för gays verkar ha hinkar fulla av och The Summer of Carmen är ett perfekt exempel på det. Den grekiska miljön presenterad här är så färgglad och vacker, kombinerat med Adonis skådespelare som får filmen se ut som en vacker målning. Handlingen är ganska meta och det är inte nödvändigtvis min favoritsak att ha i en berättelse och här kändes lite irriterande, men samtidigt är klipsk nog att inte behandla publiken som idioter och istället ser det som en chans att göra narr av sig själv och leka med troper litegrann. Charmig, snyggt filmat och väldigt rolig.
Stor rekommendation från mig.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela