mrtambourineniclas.blogg.se

... Jag ville bara skriva lite om Eminem. När jag var bara en ung grabb älskade jag Eminem. I den större bilden lyssnade jag mera på artister som inte var särskilt bra och för pinsamma att lista här, men nu metal roterades ofta hemma emellan Queen och äldre metalskivor som min bror rekommenderade, exempelvis Judast Priests och Iron Maiden. En svensk medelklass kille som inte riktigt blev utsatt för hip-hop förutom via online forum och morgonradio som mixade pop R&B med hip-hop låtar från Amerika. Detta var mitten till sena 2000-talet och var så jag lyckades hitta Kanye och blev besatt med hans senaste skiva 808's & Heartbreak och min värld skulle vändas upp och ner när han släppte My Beautiful Dark Twisted Fantasy bara lite över ett år senare. Genom honom upptäckte jag den här helt nya världen fylld med musik jag resonerade med mer än något annat och blev någonting jag lyssnade på regelbundet, med Biggie, Wu Tang, Lauryn Hill, Moss Def, De La Soul, A Tribe Called Quest och Eminem. Skulle upptäcka underground grejerna senare och efter att Kanye släppte Yeezus blev jag introducerad till noise rap och industriell hip-hop, men det tar vi senare. Eminem kom in i mitt liv vid en prefekt tid, då jag började bli rebellisk runt omkring den tiden och jag visste inte att man kunde göra låtar om hur man hade haft sex med över tio kvinnor med hiv eller säga att man ska skriva en skiva om droger och döpa den efter sin egna mamma.

The Slim Shady LP släpptes 1999 och var, för mig, hans bästa verk, men sena 2000-talet var inte så vänlig mot honom. Efter klassikerna The Marshall Mathers LP och The Eminem Show blev han beroende till droger och deltog i självmedveten karriärsabotage genom att släppa Encore, än idag en utav de sämsta skivorna från de senaste tjugofem åren. Relapse var en liten förbättring och Recovery definitivt producerade bland hans största singlar som spelas än idag, men jag fastnade aldrig för den, då den satte rampljuset på hur Em förlitade sig mera på svängiga hooks hellre än att skapa stark lyrik. Efter det skulle han överraska oss med The Marshall Mathers LP2 under 2013; ett sätt att reflektera på sina klassiker och hur den succén har påverkat honom över tio år senare, i en tidsera där äldre rappare som han började försvinna i utbyte mot en ny genration som skulle överta musikindustrin, som Drake, Kendrick Lamar, J Cole, Earl Sweatshirt, Tyler, the Creator och många andra. Den skivan var förvånansvärt bra och har några utav Ems bästa låtar som ramade in honom som en föråldrad ikon i musikvärlden, som på Bad Guy där han pratade om hur han blev likadan som mobbarna från sin barndom han hatade, har dubbelmoral när det gäller sina döttrar och att han är gammal och utsliten. Bad Guy, Rhyme or Reason, Berzerk, Rap God, Brainless, Love Game, Headlights och Evil Twin är fortfarande bra, men resten av skivan är mixad, då dem låtarna inkluderar radiovänliga hooks, Em sjunger svagt, många beats känns inte genomtänkta och fyllda med gimmicks och lyriken är fläckig på många ställen och är ibland meme status usla, med Stronger Than I Was och The Monster som de största förolämpningarna. Allt detta skulle nå extrema höjder med hans nästa skiva Revival: Inte bara bland de sämsta skivorna från hela det decenniet, utan även bland de sämsta skivorna någonsin producerade inom Amerikas gränser och fick så mycket hat att Em var tvungen att släppa Kamikaze, där han desperat försökte förklara hur INTE usel den skivan var. Fortfarande förbryllande hur en sådan artist omringad av så många talangfulla människor kunde godkänna en sådan stor hög med skräp. Han är granne med Dr. Dre, Anderson .Paak och Kendrick och ändå kunde inte skapa någonting sammanhängande. Efter det fick Em en bättre idé kring riktningen han skulle ta på kommande projekt och som ett resultat hade åtminstone helt okej singlar med Godzilla och Darkness, dessutom några bra features på andra artisters låtar och dissade Machine Gun Kelly så hårt att grabben bytte genre helt och hållet.

Så med en sådan katalog och nu har fler dåliga skivor än bra, blev hans topp fem status ifrågasatt och hans roll inom hip-hop blev kritiserad från alla riktningar. Jag är inte här för att förklara ifall Eminem är en del av hip-hop kulturen eller endast en gäst, är inte riktigt i en position att kommentera på det, men det var fortfarande en diskussion som var som mest irriterande efter Revival släpptes. Många rasistiska kommentarer slängdes mot honom, men mastadels var det rappare som klagade på hur hans musik var absolut skräp (vilket det var också) och hur han som en vit amerikan tjänar pengar på en musikgenre annars dominerad av afro-amerikaner; en modern version av Elvis Presley på ett sätt. Det är ingenting nytt, då Amerika har en lång historia med artister och band som snor idéer från minoriteter och säljer en sämre version av det till en mainstream, tondöv, väldigt vit publik, som Justin Timberlake, Justin Bieber, Snow, Vanilla Ice och andra. Som tidigare sagt har jag ingen åsikt kring detta, då det ej är min plats, allt jag bryr mig om är ifall musiken är bra och i Ems fall så har mannen trillat för många gånger i sin karriär för att ha statusen som den mest streamade hip-hop artisten under hela 2010-talet... fast samtidigt uppskattar jag att han inte är Fred Durst. Sedan kan man ta upp influensen han hade på hip-hop. Många tycker om att lyfta fram Machine Gun Belly, Tom MacDonald Burgers, Hopsoon, med flera som imiterade Ems stil, produktion och rytm i rappandet riktigt uselt och blev väldigt populära hos vita Amerika och det konservativa partiet; det exakt motsatta från hip-hop. Akter som Backxwash, clipping., M.I.A., Tyler, the Creator, Death Grips, Danny Brown och JPEGMAFIA är så långt ifrån traditionell hip-hop man kan komma och ändå är hip-hop i sina rötter, med sina tydliga influenser som känns mera som godhjärtade hyllningar till underground klassiker och extrema vänsterkrokar, hellre än en försämring eller utnyttjning av genren i sin helhet; en annorlunda evolution istället för en stagnation. Så Em har tolkats av många som en stagnation eller regress av genren i modern tid, eftersom dem han inspirerade skapar skit. Det betyder lite för mig; bara för att Greta Van Fleet suger betyder inte att Led Zeppeling suger också, men det finns fortfarande en poäng där. Med tanke på alla andra artister jag har listat här så känns Ems stil föråldrad och har lite plats i diskussionen kring hip-hop idag, då yngre och lika talangfulla artister släpper album som bara är bättre, intressantare och relevantare jämfört med allting Em har släppt på senare år. Folk är bara inte längre imponerade av snabbt rappande, töntiga refränger från Ed Sheeran eller lyrik om hur Em pekar ut att en tjej har buns och han har aspergers. Betyder det att jag hatar dagens Eminem? Egentligen inte. Med tanke på alla andra artister i hans ålder som släpper musik idag är han flera mil före och har lyckats behålla sin talang vid liv efter alla dessa år, då han fortfarande är tekniskt skicklig, kan släppa bra låtar ibland och har bra sångämnen som man annars aldrig ser inom hip-hop. Sedan har han sina klassiker som har gett honom topp fem statusen och dem första tre skivorna och ena halvan av The Marshall Mathers LP2 är fortfarande underhållande, vilket är otroligt med tanke på hur populära dem skivorna var en gång i tiden. Fortfarande samma man som godkände Encore och Revival dock.

Två extrema sidor: det riktigt bra och det riktigt dåliga; Em och Slim Shady, så det var dags för Em att äntligen döda monstret han skapade: The Death of Slim Shady. Alla "anti-hip-hop" troper från Em är fortfarande närvarande, med alla gäster som presenterar ytliga hooks, Em sjunger fortfarande dåligt och måste lagra sin röst ett dussin gånger för att ge lyssnaren en illusion av harmoni, det är bitar lyrik som är gränsfall pinsamma och första halvan av skivan känns enformig, men det är dem värsta sakerna med skivan och är inte lika tråkiga jämfört med Revival. Resten av alla gästerna var bra dock. Blev förvånad att JID dök upp och var väldigt bra på Fuel, bland de bättre låtarna på skivan. Big Sean lyckades ha en bra gästvers för en gångs skull och innan skivan hade jag ingen aning om vilka BabyTron eller Ex Mil var och är ganska bra på sina respektive låtar. Em är i toppform, som återvänder till sina tecknade, knasigare rötter genom att leka med Slim Shady karaktären som ett kontrast med de seriösare ämnena skivan tar upp, vilket leder till de starkaste ögonblicken på skivan när dessa två världar kolliderar. Jag älskar Guilty Conscience från hans första skivan och att få se Guilty Conscience 2 här är nästan perfekt, där vi får se Em ha en intern konflikt mellan sig själv och sitt yngre, aggressivare och konfronterande själv i formen av Slim Shady. Musiken låter så episkt här och hör hemma i en låt om grekiska gudar som slåss och gör det hela extra roligare när det istället handlar om att Em grälar med sin låtsasvän. Sedan är detta den enda låten på skivan som inkluderar nyans och en fängslande konflikt, där Em erkänner sina misstag och konfronterar det på fortfarande ett barnsligt sätt och visar samtidigt att han har mognat. Evil är ett bra exempel på hur Eminem formeln kan fungera, genom att tona ner atmosfären, låta hooken vara diskret så låten kan luta bakåt och Em låter självsäker i Shady rollen istället för påtvingad som andra låtar på skivan. Påtvingat är ett passande ord för skivan, då många låtar tolkas av mig som ytliga observationer om cancel kultur och avbildningen av Shady verkar vara ytlig också, då Shady rappar om nutida ämnen som trans rättigheter, funkofobi, viktmobbning, osv. även fast han aldrig riktigt sa någonting märkvärdigt om dessa saker på Ems tidigare skivor. Exempelvis var de mest fängslande delarna av The Marshall Mathers LP2 ögonblicken där Em adresserar delarna av hans tidigare skivor som inte har åldrats så bra, som på Headlights där han ångrar att Cleanin' Out My Closet ens existerar och känner sig pinsam när han hör den, som ett sätt att visa hur han har förlåtit sin mamma och skyller på sig själv efter att de inte hade den bästa relationen vid uppväxten. Men på The Death of Slim Shady tar han inte ens upp hur han slog henne på huvudet med en spade eller sa att hon tar mer droger än honom, men kan ta upp Christopher Reeves låten som aldrig släpptes. Sedan har vi Eminem Bingo där vi får dessa tråkiga, ostiga och sämsta låtarna man förväntar sig från honom, som ännu en hyllning till hans dotter Hailie med Temporary, en knasig singel för skivan som inte är särskilt bra med Houdini och den inspirerande låten med den tommaste refrängen med Somebody Save Me. Utav alla femton hela låtar på skivan tyckte jag om Brand New Dance, Evil, Fuel, Guilty Conscience 2, Head Honcho och Tobey: 6/15, vilket motsvarar ett betyg på 2/5: Icke Godkänt; ett fet jävla F.

Innan vi avslutar måste vi prata om konceptalbum. I det abstrakta är en konceptskiva ett album som fokuserar på ett specifikt tema eller berättelse och med den definitionen är The Death of Slim Shady ett konceptalbum. Handlar om hur Shady övertar Em och skapar låtar som ska få honom canceled och visar sig vara en dröm Em vaknar från och gör låtar om saker han verkligen prioriterar, som hans familj, arv, riktiga sociala problem i Amerika och hip-hop genren. Helt okej koncept och det är låtar som gräver in i det ordentligt, men det händer inte ofta. Första halvan består av Shady listar samma tio namn på elva spår utan att säga så mycket och sedan tar Em över utan någon större berättarbåge eller karaktärsbåge kopplad till sig. Den kändaste konceptskivan The Wall från Pink Floyd handlade också om en självupptagen stjärna som blev tvingad att lära sig vilket arsle han egentligen hade varit mot folket omkring sig och vid slutet är han en förändrad man, bara den stora skillnaden är detaljer. Vi får lära oss om huvudkaraktären Pinks uppväxt, hur hans far dog i kriget mot fascism, hur det påverkade honom i vuxenlivet, hans fru blev otrogen och han i sin tur bestämde sig för att vara otrogen själv och senare visar det sig att ondskan som tog alla älskade från honom är vad han eventuellt förvandlades till bakom den titulära metaforiska väggen, där han blev en diktator av sin egna hemska värld fylld med hat, ångest och maskar. Även fast karaktären är ett stort arsle får berättelsen oss att sympatisera med honom och viktigast av allt bry oss om honom och hans lidande, som etablerar The Wall som en stark tragedi och fungerar även som ett narrativ borttaget från musiken som backar upp det. Inom just hip-hop har vi en del konceptalbum, med Masta Ace diskografi, MF DOOM skapade MM.. FOOD som använder mat som metaforer för alla möjliga idéer, Splender & Misery från clipping. handlar om en slav som är fast på ett rymdskepp i mitten av kalla rymden och inte förens nu kommer vi till Kendrick Lamars skivor. Section.80, good kid, m.A.A.d city, To Pimp a Butterfly, DAMN. och Mr. Morale & The Big Steppers är allihopa konceptalbum som är presenterade på drastiskt olika sätt och handlar om drastiskt olika saker, men allihopa är detaljerade, konsekventa i kvalité, konstnärliga, djärva, kontroversiella och gräver sig ner i alla olika subgenrer inom hip-hop. Egentligen reflekterar det delvis unga Em, som inte var rädda att fjärma vissa med konsten och brydde sig inte vem skivorna provocerade eller utmanade, utan handlade om kärlek för genren och folket dem verkligen rörde. Kanske unga Em kunde ha skapat en konceptskiva. Som The Death of Slim Shady är nu, med dessa exemplen i åtanke, är skivan för ofokuserad på ett centralt tema eller handling för att kvalificeras som ett bra konceptalbum och eftersom låtarna är gjorda för att lyssnas på i kontext i ett större narrativ blir det svårt att lyssna på låtarna som är designade som singelupplevelser separat från skivan dem skapades för. Det blir en sorts motsägelse. Får mig tro att att jag aldrig kommer återvända för upplevelsen, eftersom jag inte riktigt tjänar på att sitta igenom all filler så jag kan lyssna på låtarna jag tycker om. Min rekommendation är egentligen att lyssna på Evil Twin.

Hatar jag dagens Eminem? Nej. Älskar jag gamla Eminem? Nej. Nu när jag har blivit äldre, haft mina livsupplevelser och hittat min musiksmak har jag växt förbi honom på sätt och vis. En pretentiös sak att påstå naturligtvis, då jag fortfarande har en barnslig sida inuti mig som vill lyssna på någonting kreativt barnsligt med en seriösare sida kopplad till sig och Ems tidiga skivor fyller det rummet perfekt, men inga av dem skivorna är perfekta och det är skönt att Em adresserar klagomålen folk har haft med dem. Men samtidigt är flesta av dem här sakerna redan sagda på The Marshall Mathers LP2 och på det viset gör att The Death of Slim Shady känns gränsfall meningslös i Ems diskografi och är bara inte lika värd att återvända till. Dessutom älskar jag inga utav låtarna jag tyckte om, så efter två veckor tror jag att låtarna kommer försvinna från mitt Apple Music bibliotek. Det positivaste jag kan säga om skivan är att Em verkligen försökte och det sista vi vill ha är en Em som slutar försöka.