Jag vet att jag inte är så aktiv här. Inte mitt fel att Hollywood vägrar släppa filmer som är ointressanta att skriva om. Med sommar säsongen här och det är tragiskt att det mest spännande som händer i filmvärlden är att Sagan om Ringen trilogin och Sam Ramis Spider-Man trilogi visas på bio igen, istället för någonting nytt. Samtidigt dock var det en handfull med filmer jag faktiskt såg på bio och ville skriva om åtminstone lite.
Dune: Part Two
Vi kan väl börja med den riktiga filmen innan vi fortsätter till skräpet: Dune: Part 2 – Electric Boogaloo. Dune är en bok jag tycker om en del, även ifall jag vet väldigt lite om den. Även när det gäller mina favoritsaker vet jag väldigt lite om deras lore, exempelvis Made in Abyss som är fylld till kanten med detaljer om sin värld, kultur och sociala klimat är jag mera intresserad i karaktärerna och hur miljön informerar handlingen hellre än att jag kan namnet på varenda monster eller sidokaraktär de stöter på. Så när det gäller Dune bryr jag mig mera om berättandet och hur världen påverkar handlingen och tack och lov är Dune från 2021 väldigt bra på att inkludera allt som blir relevant hellre än förvirrande distraktioner. Det var delvis en kritik mot filmen vid premiär, då David Lynchs version inkluderar allt udda och bryr sig inte om handlingen och konflikterna på samma sätt och gjorde den filmen väldigt minnesvärd, även ifall recensionerna var negativa och Lynch han själv har sagt i intervju att han absolut hatar den. Dune är ganska plan och rak-på-sak, med några små delar som sticker ut, mestadels Harkonnen familjen. Tonen Villeneuve bestämde sig för är nödvändigtvis inte en personlig favorit, men det ger filmen en epok känsla ingen annan version kommer ha och gör den lite unik inom Hollywoods väggar. Part Two följer samma fotspår, med en liknande struktur och blir lite plan på samma sätt, med Harkonnen familjen som verkligen säljer innehållet och blir en mångfaldig rollista med antagonister, som hysteriskt påminde mig om The Dark Crystal serien och dess skurkar litegrann. En del av mig förstår varför Paul är så stel, men hade gärna önskat att han var charmigare och kunde övertyga folk lättare, som hade förstärkt budskapet bättre och visat publiken hur viktigt image är, men filmen ger Jessica mera av en lömsk roll jämfört med boken så det jämnar ut sig. Många år efter Dune får vi äntligen se Javier Bardem ordentligt och han är fantastisk som vanligt, med karisma upp i taket och visar hur svaga de yngre skådespelarna är. Ferguson har en sådan krävande närvaro, Rampling är egentligen perfekt i sin roll och generellt är det skönt att få se skådespelare med energi i sina karaktärer här och vi sällan får det från Hollywood idag. Produktionen är självklart grym och musiken är nästan dövande på ställen, något som kommer få filmen att hamna bland de bättre filmerna från decenniet. Personligt älskar jag den inte, men blir svårt att förneka skalan och den långa listan med positiva aspekter till produktionen och sekvenser som inte kommer bli toppade på ett tag.
Stor rekommendation från mig.
Dream Scenario
Stjärnorna har rätats till, uppoffringarna har gjorts, anti-kristus har tillintetgjorts och budskapet har spridits sig till folkmassan: Nicholas Cage är med i bra filmer igen. 2010-talet var inte bra för mannen och hamnade i de sämsta filmerna från det decenniet – åtminstone när det gäller billiga filmer gjorda för att kastas bort – där det enda undantaget var Panos Cosmatos powerhouse film Mandy från 2018 och det är sådan film jag kan tänka mig Cage var intresserad i att vara med i, till skillnad från någonting som exempelvis Willy's Wonderland som tydligt gjordes för pengarnas skull. Släpptes samma år som Pig, en utav de bästa dramafilmerna från det här decenniet och visar just hur polariserande Cages karriär är. Dream Scenario är inte lika bra som Mandy eller Pig, men den är underhållande oavsett. Rolig premiss om en man som blir känd efter att ha dykt upp i allas drömmar, som leder till kändislivet hos en man som förväntar sig succé även fast han inte har gjort någonting med sin karriär, vilket leder till skoj dialog och energi från Cage. Väldigt rolig i delar, har minnesvärda scener och budskapet resonerar starkt, bara att slutet faller ihop lite med sitt manus och trots allt positivt finns det ingen anledning att se filmen en gång till.
Rekommendation från mig.
Kung Fu Panda 4
Tro det eller ej, men tidiga Dreamworks var drastiskt annorlunda från idag; en studio med någonting att bevisa för världen med deras genombrott inom drastiskt olika genrer, med religiösa och fantastiska Prinsen av Egypten, satiriska och medvetet äckliga Shrek, atmosfäriska Spirit, absurt roliga Madagascar och hysteriska och känslomässiga Kung Fu Panda. Kontrast med dagens studio som mestadels har producerat uppföljare till dessa och missade poängen eller originella filmer som mestadels imiterar Sony och Illumination. Som nyligen dock har det verkat som att studion kan pumpa ut okej filmer här och var, mestadels efter det goda ryktet Mästerkatten 2 gav dem och visade att animerade filmer kunde flexa sina animering-muskler med syfte och kreativitet bakom sig. Så med den filmen längst fram i minnet inför premiären av Kung Fu Panda 4, var mina förväntningar ganska låga; väldigt få CG animerade filmer kommer nå samma topp som den inom de kommande fem åren, så varför förvänta sig samma kvalité? Vad då, vill ni ha bra filmer eller någonting? Hur som helst är det läskigt att första Kung Fu Panda släpptes 2008; sexton år sedan där Jack Black var bland de största stjärnorna på planeten efter School of Rock, The Holiday och King Kong, tillsammans med Dustin Hoffman, Angelina Jolie och Jackie Chan i samma film, med positiva recensioner från höger och vänster, dessutom har blivit en typ av animerad actionkomedi klassiker med min generation och vi kan citera filmen ändlöst. Den fick två bra uppföljare och några spin-off saker jag aldrig såg och kan bara monke meme delen, men från ingenstans tänker Dreamworks producera ytterligare en trilogi, nu inriktat mot oss med barn och lura oss med nostalgi; Star Wars för vår generation litegrann. Valet att ha Tenacious D göra en cover av ... Baby One More Time fyller också in i nostalgi-betet, vilket har fungerat eftersom flesta verka tycka om den här löjligare rock versionen uppträdd av en fet man i 50 års åldern. Måste medge att nostalgi kan vara en stark kraft.
Kung Fu Panda 4 är okej. Ännu ett exempel på en sen uppföljare med återanvända idéer från tidigare inlägg, fylld med ganska typiska familjefilm troper och klyschor som inte landar lika hårt som resten av filmserien, speciellt som den första filmen gjorde. Att lämna de andra kung fu mästarna åt sidan var någonting som oundvikligt skulle hända, bara att man saknar dem rösterna och karaktärerna som ersätter närvaron varierar. Pos efterträdare i filmen är inte en så stark eller högt motiverad karaktär och tyvärr handlar filmen mestadels om henne, vilket leder till att de två högt motiverade papporna till Po snor filmen, med deras bra skrivna komiska äventyr i sökandet efter Po, eller så visar det bara hur gammal jag har blivit. Sexton år, som en påminnelse. Att använda Tai Lung i marknadsföringen var ett briljant drag för den tidigare nämnda nostalgin, bara att detta är inte en bra användning av karaktären; Dio är otroligt besviken just nu. Först trodde jag han skulle få någon sorts karaktärsbåge som hade passat ihop med Pos interna konflikt, vilket definitivt är närvarande bara att det känns påklistrat vid slutet istället för någonting som blir utforskat. Utan att avslöja för mycket så har skurken en spännande design och fungerar narrativt, men åter igen jämför inte med det som kom tidigare när det gäller koppling till huvudkaraktärerna eller känslomässig investering. Som tur är fortsätter den titulära pandan vara ändlöst rolig och bär på rätt mängd respekt och sofistikering att han inte blir irriterande och har en bra karaktärsbåge, backat av vacker animering som lura en att handlingen närvarande inte kunde gå direkt till Netflix.
(svag) Rekommendation från mig.
Godzilla x Kong: A New Empire
Sökte efter Godzilla x Kong på Google och hittade förvånansvärt lite rule 34 för namn som annars är så stora. Svårt att tänka hur King Kong är över nittio år gammal vid det här laget och Godzilla skapades efter andra världskriget. Helt originella karaktärer som skapades för filmduken, etablerade hela genrefilmer, har överlevt så här länge och fortsätter existera i sitt lilla nördhörn med sina etablerade klassiker... och nu är dem i filmer som detta. Tyckte Godzilla Vs. Kong var en okej film när den kom, även ifall den mänskliga sidan försvann någonstans i produktionen och det är bara så mycket högljudda explosioner man orkar med i en sittning, någonting som blir reflekterat i Godzilla x Kong också. Det är så stort, musiken vägrar stiga ur vägen, all action blir reducerat till att monster slänger sig själva på varandra utan en större plan eller mening och dialogen är riktigt usel och existerar mestadels så människorna kan dumpa lore och exposition i tittarnas famn, även fast dem egentligen inte bryr sig. Allt vi behöver är en Gorilla som går runt och gör apsaker och vi hade varit lyckliga, men istället får vi illusionen av en handling och ett filter över som försöker övertyga oss att det hela betyder någonting, men till skillnad från andra kassasuccéer så är den här inte pretentiös. Jag hellre rycker av alla mina hårstrån på mitt huvud en i taget än att titta på Avatar filmerna exempelvis och det är skönt att Godzilla x Kong absolut vägrar släppa inramningen där ett barn bara slår sina favoritleksaker ihop och vi betalar för att se det på bio. Det sagt är filmen för avancerad i sitt världsbyggande för de små att uppskatta och våldet blir för extremt för de yngre, så jag vet inte riktigt vem filmen egentligen är gjord för. Vuxna barn? Tonåringar antar jag. En del av mig älskar den här typen av underhållning, i sin idioti och absurditet där man får se stora monster slåss mot varandra och tyvärr förstörs den charmen när filmen använder sig exklusivt av dataeffekter att avbilda monstren med och suger ut det roliga med det. Shin Godzilla och Godzilla Minus One behövde använda sig av dataeffekter eftersom titelkaraktären behöver se övertygande ut, har designs som aldrig riktigt skulle fungera med kostymer och får monstret att röra sig onaturligt, någonting som fungerade för dem filmerna; monstren ser aldrig övertygande ut i varken x eller vs och saknar vikt i rörelserna. Var uttråkad till döds och önskade att hela filmen bara hade sin egna identitet och visuella presentation som kunde ha gjort den unik.
Svag rekommendation från mig.
Saltburn
Så vi går från oinspirerade uppföljare med uppsvällda budgetar och tråkiga handlingar, till en originell film från en auteur filmskapare med en explicit vision... och jag hatade den mest utav alla filmerna här. Många online har diskuterat Saltburns innehåll, hur den snor bilder och scener från kända filmer och saknar karaktärsdragen, manuset och takten som fick dem filmerna att fungera och generellt gör ingenting djärvt men behandlar sig själv som sådan, så ni kan gå till alla andra artiklar som har sagt det uppenbara. Här ville jag skriva om presentationen. Eftersom yngre folk idag (zoomers, om vi ska använda modern lingo) tycker inte om att titta på filmer har filmklimatet anpassat sig så filmerna fångar deras intresse; klippningen blir tajtare, kameraarbetet blir rörligare, inramningen är lite udda och har maximal visuell kraft i bilderna och musiken är fylld med nostalgiska och fångande instrumentering. Har ni upplevt Euphoria förstår ni ungefär vad jag menar... Don't speek on the family, crodie. Så vad vi får här är indie, "arthouse" versionen av en Michael Bay film, där allting på skärmen rör sig väldigt komplext och är otroligt flashigt, presenterat i en låda som praktiskt taget är tom och är irriterande mer än något annat. Alla skådespelare är stiliga, flesta scener har dem halvnakna, varje scen är inramad på ett udda sätt och karaktärerna bara gör udda saker som är motiverat av väldigt lite och eftersom varje scen har ett liknande utseende och struktur tar filmen sin takt bakom huset och skjuter den rakt i ansiktet med ett hagelgevär. Långsam, tråkig, repetitiv, oklar i sitt budskap, pretentiös och saknar behärskning i sitt ordförråd. Parasit är ett perfekt exempel på en film som använder sig av liknande berättelse effektivt och minnesvärt.
Ingen rekommendation från mig.
