mrtambourineniclas.blogg.se

The Nile Hilton Incident är den senaste filmen från regissör Tarik Saleh. Jag är personligen inte bekant med hans filmografi, men Metropia har alltid varit på min lista med filmer jag har velat se. Jag missade The Nile Hilton Incident förra året, mest för att jag var inte särskilt intresserad i att den eller tyckte den såg så bra ut, men också var det många fler filmer jag ville se under hösten, som Blade Runner 2049, A Ghost Story och Loving Vincent under Oktober månad. Den mentaliteten ändrades dock efter Guldbaggegalan, där jag blev chockerad att The Square inte vann mycket priser och istället gick till The Nile Hilton Incident. Det gjorde mig lite nyfiken, så jag såg den direkt efter galan, vilket jag tyckte var ett misstag. Alla mina rädslor för vad jag trodde filmen skulle vara var för det mesta sanna och filmen var ganska tråkig på grund av det.
Filmen centrerar runt en polis spelad av Fares ’fuck the Oscars’ Fares i Kairo och vi följer honom i hans vardagliga liv som helt plötsligt drastiskt förändras när han jobbar på ett komplex fall som inblandar mordet på en sångerska. Allting pekar mot en mäktig politiker som ansvarig och nu försöker han hitta bevis för att sätta dit honom, men den korrupta polisstyrkan gör saker och ting svårare för honom. Filmens stora budskap är att visa hur korrupt polisen är och sönder systemet är i Kairo, vilket jag tycker filmen lyckas med superbt, mest tack vare den realistiska tonen och hur allting är filmat. Det känns som om man har transporterats till Kairo och filmen är skriven på ett sådant sätt där inga karaktärer har den moraliska auktoriteten på ordentligt beteende, utan alla har sina fula själviska sidor och filmen avbildar detta som en aktivitet karaktärerna måste ta del i för att överleva. Allt sådant fungerar, men när det gäller handlingen och berättandet är filmen riktigt svag. Filmen är inte särskilt lång, men med alla onödiga scener som är inblandade känns den mycket längre och det är inget särskilt intressant som händer från ett filmskaparperspektiv. Kameran är konstant handhållen och stunderna filmen använder ett stativ är de enda minnesvärda delarna i filmen. Vad filmen spelar in annars är tråkigt och repetitivt, med folk som kör bilar, parkerar bilar, går ur bilar, röker cigarretter, klär av sig, klär på sig, osv. Anledningen för dessa scenernas inkludering var för att visa det tråkiga och fattiga vardagliga livet hos sin huvudkaraktär, men det är så fruktansvärt mycket av det. Dessutom är det väldigt lite drama integrerade i dessa scener. Jag har sett detta i så många b-filmer innan och inom filmindustrin kallas detta för filler. Dessutom vill filmen att man ska känna spänning eftersom handlingen är så komplex, men samtidigt förväntar den oss att vara investerade i alla slice of life scener samtidigt. Jag var generellt ganska uttråkad och väldigt få scener gjorde resan värt det.

Vanligtvis skulle detta vara slutet på recensionen, men nu vann den här bästa film under Guldbaggegalan och det var så mycket nonsens på galan som jag ville kommentera på, så nu ska jag slösa bort både din tid och min tid. På galan vann The Square praktiskt taget ingenting i kategorier som vardagliga människor bryr sig om, kategorier som bästa skådespelare, manus och film. När det gäller tekniska aspekter som scenografi, foto, ljud, osv. så bryr sig inga andra förutom filmnördar som mig själv. Dessa priser som bästa skådespelare i fyra olika kategorier kommer från ett uråldrigt system Oscargalan införde när de började och idag finns det ingen anledning att ha kvar förutom att vardagliga människor bryr sig och inga andra som tar film seriöst. Alfred Hitchcock sa att skådespelare borde bli behandlade som bondgårdsdjur och det är för att deras inkludering i filmproduktionen är irrelevant. Sällan är skådespelarna i en film så dåliga att det förstör en hel film och alla aspekterna kopplade till dem, speciellt när det gäller produkter från Hollywood. Det är varför Dwayne Johnson är en av världens största stjärnor, trots att han har ingen som helst talang i det området. Fast i stadiet den svenska filmindustrin är nu så uppskattas skådespelare mer än folket som är bakom kameran, vilket har bevisats med årets Guldbaggegala. Ruben Östlunds film har vunnit nästan varenda stora pris som finns på film festivaler i hela Europa, vilket Sverige är så stolta över att de gav filmen praktiskt taget inga priser. Ingen som röstade i juryn brydde sig om film som en konstform utan istället valde filmerna som passade Sveriges mainstream syn på politik och moral. The Nile Hilton Incident, Sameblod och Borg har inte gjort skit för att ändra på svenska filmers låga standard och säljer sina innehåll genom att inkludera vad normies anser som viktigt för film, vilket är ett politiskt korrekt budskap som gör att man mår bra inombords för att man såg den. Industrin kan klappa sig själv på ryggen och folket som såg filmerna kan göra detsamma. Filmer omtyckta av alla och älskade av inga. Fast det fungerar inte heller eftersom inga går och ser svenska filmer idag, med rekordlåga biljetter sålda för svenska filmer förra året. Med sådana nummer är det chockerande för mig att alla rika snobbar kan gå upp på scen och säga att det har varit ett fantastiskt filmår, nu när inga såg filmerna som blev nominerade till att börja med.
Sedan har vi MeToo centrerade budskap som skådespelare ville ge ut till folket. Jag har aldrig kommenterat på MeToo kampanjen, mest för att jag har inga problem med det och jag tycker det har gjort mycket bra, men i kontext med galan var det irriterande. Det kändes som att inte en enda minut kunde gå förbi utan att någon skulle gå upp på scen och berätta för landet vilken god person de var utan att faktiskt göra någonting nyttigt ute i verkligheten. Det var också riktigt patetiskt att få se alla killar gå upp på scen och piska sig själva på ryggen för att bevisa för alla att de inte var våldtäktsmän. De hade säkert bra avsikter, men för mig lät allihopa som producenter från Hollywood. Sist och viktgast av allt tog ingen upp att producenter, skådespelare och journalister som blev anklagade under MeToo kampanjen oftast var på den vänstra sidan av politik och kallar sig själva för feminister. Åter igen kryper den politiskt korrekta mentaliteten in att endast höger människor och SD folk kan göra onda saker, trots att den moderna vänstern har gjort riktigt hemska saker under dessa senaste 4 åren. T.ex stängde socialisterna gränserna och sänkte antalet invandrare till ett nummer SD kunde bara drömma om för några år sedan. Fast vem behöver ta upp sådant när man kan runka av sitt ego på scen framför ett helt land? Jag har inget mer att säga om detta förutom att du borde söka upp en Jordan Petersons intervju där han förklarar hur killar som inte kan hänga med macho killar skapar sina egna falska feministiska cirklar för att få sex från kvinnliga feminister.

Så för att summera: medelmåttig film, medelmåttig gala och medelmåttig politisk aktivism. Bra jobbat, Sverige. Älskar dig.