mrtambourineniclas.blogg.se

Mamoru Hosoda är en animatör, producent och regissör och en av de största namnen i Japans underhållning idag. Tro det eller ej så gjorde han sitt stora genombrott under sena 90- och tidiga 2000-talet med ansvaret för existensen för de första två Digimon filmerna, en serie han aldrig skulle återvända till efter det. Istället fokuserade han på originella projekt under dessa senaste tio åren, med den roliga och charmiga 'slice of life' filmen ''The Girl Who Leapt Through Time''. Här presenterade han sin simpla animationsstil och karaktärsutveckling, som han verkar ha fått inspiration från andra kända filmskapare i samma genre, som Hayao Miyazaki eller Makoto Shinkai. Han är inte lika cool som en Shinichiro Watanabe eller lekfull som en Osamu Tezuka för anime, men han har skapat en stil som han är förknippad med. Han gör filmer folk har lätt att relatera till, med klumpiga och söta karaktärer i simpla scenarion, till och med i sitt steg in i action genren i den 'en nästan Digimon nyinspelningen' och bristfyllda ''Summer Wars''. Jag har tyckt om dessa två nämnda filmer, men för mig steg inte Hosoda till en fantastisk nivå förens ''Vargbarnen'' under 2012. Det blev min favoritfilm från det året och utan tvekan bland mina favorit animerade filmer någonsin, uppe där med ''Eldflugornas Grav'' och ''Fantasia''. Så med en sådan hög ribba jag hade satt för mig själv såg jag ''Odjuret och hans Lärling'' med förväntningarna lägre ner, för att jag tror inte att den kan överstiga ''Vargbarnen''.

Ren är en pojke som precis har förlorat sin mamma, har en far som övergav honom och nu måste bo tillsammans med släkten. Känslomässigt nedbruten och fylld med hat bestämmer han sig för att bo på gatorna i storstaden, där han vardagligt inte försöker åka fast av polisen som ska ta honom hem till resten av familjen. En dag stöter han på en anamorfisk björn som leder honom till en gömd värld där en massa monster bor. Björnen heter Kumatetsu och han har blivit vald att kämpa mot en rival för att bli den nästa härskaren i monstervärlden, men han är inte världens bästa på att slåss. Kumatetsus kamrater föreslår att han hittar en lärjunge som ska ta över efter honom, så han väljer Ren, mest för att han tycker om Rens kaxiga attityd. Kumatetsu börjar kalla Ren för Kyûta och nu börjar han träna Ren och Ren börjar långsamt träna honom. Trotts dessa häpnadsväckande händelser börjar Ren längta hem till människovärlden.
Åter igen skapar Hosoda ett narrativ folk har det lätt att relatera till. Karaktärers motivation blir snabbt och tydligt definierade, filmen fokuserar inte på för onödiga sidohandlingar för ofta och den är känslomässigt driven. Rens backstory är kliché så som det kan bli, med den döda föräldern och han har en inre konflikt där han måste gå igenom en 'coming of age' handling, i vars han inte har någon aning i vilken värld han hör hemma i. Den här filmen påminner stark om berättelsen i den första delen av ''Djungelboken'', med Mowgli och hans vargkamrater eller verk som ''Tarzan''. Fast filmen lyckas få publiken investerade genom rå och autentisk karaktärsutveckling. Filmen har en fantastisk balans med att ha färgglada karaktärer och att gå igenom extremt känslomässiga höjder och avgrunder. Den här filmen kan vara väldigt mörk på ställen, där den tacklar övergivande, identitetsproblem och kärlek. Den här filmen kan verkligen sätta en buckla i de lyckligaste dagarna. Till gränsen där jag inte rekommenderar detta för yngre barn. Den kan vara väldigt våldsam, explicit och (med begränsning) blodig. Barn kan titta på filmen, men jag skulle nog säga att den är gjord för äldre barn, tonåringar och unga vuxna. Inte för att avbilda detta som en hemsk, ful och melankolisk upplevelse, men filmen har en hel del smutsig tvätt att hänga ut, men samtidigt är det bara något bekvämt på det sättet Hosoda skriver och strukturerar dessa delar, som om han öppnar garderoben och slänger alla skeletten i soporna. Dem är gjorda med respekt, visar hur många lager det finns och hur det påverkar folk. Det är en viktig film och konfronterar saker som flesta animerade filmer inte ens vågar röra. På den motsatta sidan dock finns det lika många roliga och upplyftande ögonblick och detta var området filmen överraskade mig som mest. Den svagaste delen i ''Vargbarnen'' var argumenterat sin komedi på ställen, men här återvänder Hosoda till ''The Girl Who Leapt Through Time'' och ''Summer Wars'' dagarna och låter animationen få folk att skratta. Karaktärerna är väldigt roliga i den här filmen och kan vara väldigt löjliga. Allt konstant grälande mellan Ren och Kumatetsu är den bästa delen av filmen, det går i full fart rakt igenom hela filmen och varje gång är det otroligt charmigt och lägger till så mycket personlighet till karaktärerna. Ren och Kumatetsu är roliga karaktärer att spendera tid med, trotts det stora bagaget dem alltid släpar med sig. Kumatetsu är inte en inspirerande lugn mentor som lär ut en massa vishet, utan han är lat, självisk, vet inte hur man tränar andra och kan bli väldigt bitter över små saker, men Ren är där för att jämna ut alltihop. Filmen centrerar alltid runt båda karaktärerna och filmen tjänar på det. Sidokaraktärerna är minnesvärda och tjänar en mening i filmens narrativ, utan att bara vara bakgrundsdekorationer och comic relief. Det finns karaktärer jag inte är världens största fantast av och detta kan skyllas på att filmen inte spenderar tillräckligt mycket tid på dem, speciellt under filmens andra halva. Ett kärleksintresse dyker upp och på det sättet elementet är påskyndat skrivet suger ut den stora passionen ur scenerna. Det är inte dåligt, utan jag tycker om det, men det misslyckas i jämförelse med resten av filmen. Det är synd, för att Hosoda är känd för att skriva originella tredimensionella kvinnliga karaktärer oerhört bra. Det finns också en antagonist som dyker upp från ingenstans för filmens klimax och det var inte så kraftfullt som jag önskade att det kunde ha varit. Jag ska inte avslöja vem det är, det passar egentligen filmens handling och åter igen misslyckas detta bara i jämförelse med resten av speltiden, utan jag bara hoppades på att jag skulle bry mig om karaktären mer.
Så nu går vi över till filmens tekniska sida, vars jag absolut har inga stora problem med. Som Hosodas tidigare filmer är animationen fantastisk; från början till slut. Det som jag alltid har tyckt om mest i Hosodas verk är hur få detaljer han lägger till på sina karaktärer. I traditionell anime så gör man sina karaktärer otroligt detaljerade, vilket resulterar att det blir svår att måla och i sin tur blir svår att animera. Hosoda prioriterar på bildhastigheten över allting annat och i en sådan fartfylld komisk film som denna blir detta det logiska steget. Det är fortfarande klart och tydligt anime, med karaktärernas hårstilar, stora ögon, relativt realistiska kroppsbyggnader, osv. Fast nu med alla simpla ansiktsuttrycken och ökad bildhastighet kan filmen leverera komiska ögonblick bättre. Karaktärernas ansikten får tillåtelsen att bli ordentligt stora och kan uttrycka sig själva som ''Looney Toons'' karaktärer, vilket animerade karaktärer borde kunna göra. Jag tycker speciellt om hur stora munnar han målar på sina karaktärer. Det är definitivt en gammaldags och västerländsk influens närvarande här (eftersom anime inspirerades av element från äldre Musse Pigg kortfilmer) och filmen ser väldigt vacker ut. Någonting som konstant störde mig var alla bakgrundskaraktärer som är animerade med CG, vilket var med i ''Vargbarnen'' också. Sedan, som förväntat från anime, blir det lite konstigt med att rösterna från skådespelarna inte passar med karaktärernas läppar världens bästa. Den coolaste delen av animationen var sina slagsmål sekvenser. Det är inte så många här, men varje gång dem dök upp var det alltid roligt, snyggt animerat och hade tyngd till sig. Hosoda kan detta sedan Digimon och ''Summer Wars'' och det är grymt. Jag föredrar dessa scener över allting i ''Kung Fu Panda 3''.

''Odjuret och hans Lärling'' översteg mina förväntningar på många ställen. Allting som är viktigt i filmen är fantastiskt bra utfört, nästan för bra för sitt eget bästa, eftersom vissa delar blir svaga i jämförelse. Det verkar nästan för bra för Hosoda han själv, som jag fortfarande har problem att tro att han har någon som helst koppling till Digimon. Allting den här filmen gör är briljant, från sin handling, sin humor, dramatiska ögonblick, berättande, karaktärsutveckling, klippning och animation. Lite av dialogen på ställen kanske inte är vad jag personligen föredrar och några karaktärer kunde ha fått mer speltid ägnad till sig än andra, men när den här filmen är bra kan man knappt tro det. När jag trodde filmen skulle bli uttjatad eller tråkig överraska den mig och fortsatte bli bättre och bättre, trotts små problem i sin andra halva. ''Odjuret och hans Lärling'' är en av årets bästa filmer, oavsett genre.