Kuso
(Följande recension är fylld med svärord, referenser till sexuella aktiviteter, beskrivande av äckliga scenarion och omogen humor. Ifall du har låg tolerans för sådant rekommenderar jag att du inte läser vidare.)
Innan vi hoppar in i recensionen vill jag introducera er till två personer. Steven Ellison, mer känd under sina artistnamn Flying Lotus och Captain Murphy, är en elektronisk hip-hop, jazz och funk musik producent och rappare, som har blivit relativt stor inom hip-hop scenen under senaste år, med projekt som "Cosmograma" och "You're Dead!". Han har jobbat med folk som Thundercat, Chance the Rapper, Mac Miller och Kendrick Lamar, vilket har lett till några fantastiska låtar på album som "To Pimp a Butterfly" och "Drunk". Den andra personen jag ville prata om är David Firth, som är en animatör, manusförfattare, regissör och professionell galning. Tro det eller ej så är han hjärnan bakom "Sallad Fingers", som blev en ökänd succé på Newgrounds under tidiga 2000-talet, då underhållning online började bli stort. Likt allting annat på Newgrounds var "Sallad Fingers" underlig, abstrakt och blodig, men samtidigt hade en absurd och nästan lekfull sinne för humor, någonting som skulle fortsätta igenom hela Firths karriär, som med hans senaste stora projekt "Cream". Ellison och Firth samarbetade tillsammans för några år sedan på musikvideon för "Ready err not", där Firth regissera och animera hela projektet, vilket är en video man inte kan beskriva med ord. Ellison måste ha varit imponerad med resultatet, för att nu anställde han honom som manusförfattare och animatör för filmen "Kuso", vilket är Ellisons regissörs debut.
När det gäller en handling existerar det knappt en. Filmen istället hoppar mellan olika karaktärer och hur deras liv ser ut efter en fruktansvärt devisterande jordbävning i Los Angeles. Flesta människor har skador på sina kroppar, vissa ser till och med ut som missfoster, utomjordingar har dykt upp och spenderar tid med människor och folk beter sig generellt konstigt. Vissa karaktärer träffar varandra, flesta aldrig och karaktärer har inte så mycket när det gäller etablerad bakgrund, men de har allihopa starka och färgglada personligheter. Fast detta är det sista en person tänker på när de ser "Kuso". Vad som är närvarande i filmen är några av de mest motbjudande scenerna jag har sett i år, med scener som inblandar skit, kiss, sperma, blod, välling, snor, folk som äter allt detta, mycket fetisch sex, många scener med explicit avbildade penisar, anusar, kvinnliga bröst, dialogen inkluderar svärord konstant och äckliga monster är nästan alltid med. Eftersom jag var bekant med David Firths verk innan jag såg filmen visste jag vad filmen hade förberett för mig, men det var fortfarande riktigt svårt att sitta igenom hela speltiden. Min första reaktion till ’’Kuso’’ var mest chock och illamående, men när jag efter ett tag tog ett steg tillbaka och såg den större bilden så var inte innehållet så annorlunda från många andra skräck komedier jag tycker om. Den uppenbara jämförelsen borde vara ’’The Evil Dead 2’’, med den filmens absurda premiss och individuella scener som har en löjlig ton till sig. Sedan är det inte långt ifrån Troma producerade filmer som "The Class of Nuke 'em High", "Poultrygeist: Night of the Chicken Dead" och "The Toxic Avenger". Det är mycket mer skit och sex i "Kuso", men den använder allt detta för att förstärka sin absurda ton och dialog. Det är många hemska scener inkluderade, som när en karaktär dyker upp ur en toalett och senare i filmen har en scen där han har sex med en kyckling, en kvinna får sitt ofödda barn rykt ut ur hennes mage, en pojke matar en utomjording med sitt eget bajs och listan fortsätter. Flesta människor kan lätt peka på detta och säga att filmen är endast gjord av och för riktigt skumma människor som får sexuell stimulering från att titta på sånt här, vilket kan vara sant för en viss minoritet, men det var inte varför jag personligen hitta underhållning i "Kuso". Det är en unik charm till filmens äckliga bilder, hur varierande alltihopa är och jag hade ingen aning om vad som skulle hända i nästa scen, ifall det ens skulle vara ett skrattretande ögonblick, läskigt ögonblick eller båda två samtidigt. Det är inte slumpmässigt eller inte kopplade med hjälp av karaktärer nödvändigtvis, men det oftast känns så, eftersom alla historier är drastiskt annorlunda från varandra. Vad som binder ihop dessa karaktärer och deras konflikter är mest filmens ton, sci-fi element och symbolik. Jag fick tänka på "Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv" och hur den filmens symbolik är det viktigaste man behöver förstå för att uppskatta filmens handling och karaktärer, bara att den filmen inte hade en kräfta som bodde i en karaktärs anus. Detta pekar ut filmens största problem: den bryr sig mer om sina effekter och behovet att chockera än sina historier och karaktärer. Många karaktärer är oftast bara inkluderade för att antingen vara irriterande eller äckliga, vare sig det är genom en högljudd attityd eller underligt smink. Det är tre karaktärer som är genuint fängslande, men resten känns mer som resten utav alla stora detaljer i bakgrunden. Personligen har jag inga problem med ’stil över substans’ filmer, ’’The Thing’’ och ’’Little Shop of Horrors’’ är några av mina favoriter, men samtidigt hade dessa två filmer karaktärer som hade någon form av relevans i handlingen. ’’Kuso’’ har tyvärr inte detta.
Eftersom ’’Kuso’’ har en större fokus på produktionsdesign och effekter så är det inte underligt att det överskuggar allting annat. Trots att den här filmen är äckligt som fan så har den vackert filmskapande på ställen. Många långa atmosfäriska tagningar man förväntar sig från ett Stanley Kubrick projekt som ’’A Clockwork Orange’’ eller ’’Eyes Wide Shut’’, men samtidigt har en underligt märkvärdigt massa kludder mellan ramarna, med massa slem och ruttna objekt i bakgrunder. Klippningen och produktionsvärdet påminner lite om absurda blaxploitation filmer som ’’Space is the Place’’ och ’’Super Fly’’, i att det är mycket attityd och rebellisk anda närvarande och har en för låg budget för sina ambitioner. Det finns några animerade sekvenser, som är medvetet jävligt fula, men ifall du är bekant med David Firths stil kommer du inte bli besviken. Mest förvånande var scenografin och kameraarbetet riktigt snyggt på ställen.
’’Kuso’’ är ett perfekt exempel på en film som tar alla tabu ämnen och frågor i vårt moderna samhälle och sätter ihop allting in i en och en halv timma film, vilket måste respekteras på en viss nivå. Jag ska inte förneka filmens svagare delar och faktumet att filmen är ett jävla piss fan som tvingar en att titta på karaktärer käka skit och komma sperma på sin flickväns tumör, men jag ska heller inte förneka att jag älskar vad den här filmen gör. Detta är den vackraste formen av självständigt filmskapande jag har sett på många år, med att den är experimentell som fan och ifall publiken inte tycker om den är det dem som är idioter och inte filmskaparna. Jag högt rekommenderar den… holy shit.
