Det har varit ett bra år för spel. Det har varit ganska tråkigt för mig under dessa senaste få åren, där de enda märkvärdiga spelen för mig är ’’Bloodborne’’, ’’Bayonetta 2’’, ’’Inside’’, ’’Doom’’, ’’Undertale’’, ’’Mario Maker’’, ’’Furi’’ och några indie spel här och där. Jag skyller på mig själv lite grann, eftersom jag inte har en bra speldator, mitt Wii U har inte så många bra spel att erbjuda och mitt PS4 motiverar inte mig att spela med all tidskrävande uppdateringar, Sonys spel som är exakt likadana från tio år sedan och plattformen sig självt gör det svårt att multi-taska. Nu vet jag att jag inte kommer köpa en ny Sony konsol förens den är död och det är billigt att få tag på. Det här året dock har varit fantastiskt, fyllda med grymma och unika spel på alla plattformar. Det mesta av det var tråkigt och manipulerande marknadsföring är konstant närvarande när det gäller Sony, EA, Ubisoft och Microsoft, men nu fick vi en ny Nintendo konsol, som är utan tvekan den bästa konsolen jag någonsin har ägt. Sony var för långt in i framtiden med PS Vita, men nu tog Nintendo den idén och utförde det bättre, både i kvalitén och marknadsföringen. Jag har nu köpt fler spel bara i år till Nintendo Switch än vad jag har till Wii U under hela konsolens existens. Jag har inte så mycket extra fritid, så det är skönt att ha en konsol jag kan spela var som helst och när som helst, vars spel är lätta att starta och avsluta. Det är inte en perfekt konsol, speciellt när det gäller multiplayer, online och service, men det är beroendeframkallande oavsett. Så mycket så att jag sålde mina spel jag hade på mina äldre konsoler och köpte ports av dem till Switch istället, som ’’Doom’’, ’’L.A. Noire’’ och ’’Rayman Legends’’.
Här kommer jag inte göra någon rankning eller ha spelen i en märkvärdig ordning, utan jag bara rekommenderar spel som jag köpte och spelade mycket av under 2017. Det är inte heller uppenbara val som ’’Zelda: Breath of the Wild’’, ’’Super Mario Odyssey’’ och ’’Cuphead’’, utan jag försöker ta upp några spel inte tillräckligt många känner till. Dessutom skulle det bara vara spel på Switch.
The Last Guardian
Jag börjar listan med två spel som släpptes vid slutet på 2016, men jag spela inte dem förens Januari i år. ’’The Last Guardian’’ är Fumito Uedas epok som har varit i produktion ända sedan tidiga PS3 dagarna och släpptes inte förens väldigt sena 2016, så den hade höga förväntningar att möta. Den fick mycket skit när den släpptes från vardagliga människor och ’gamers’ som inte förstod poängen med spelet, men för mig upplevde jag perfekt historieberättande i videospel format. Världen och berättelsen utforskas 90% av spelaren själv, med väldigt få cutscenes och inre monologer, vilket är väldigt sällsynt i den moderna industrin. Jag tänker på ’’Journey’’ och ’’Demon’s Souls’’ när det gäller berättandet i ’’The Last Guardian’’, där kontrollen aldrig blir ryckt från spelaren helt oväntat ofta. Jag tyckte också om hur simpel handlingen var och att den inte var extremt pretentiös. Det är inte en ’’Shadow of the Colossus’’ eller ’’Ico’’, men den kommer nära.
Shantae: Half-Genie Hero
Jag tycker inte särskilt mycket om ’metroidvania’ spel, men Shantae har varit ett undantag, mest tack vare titelkaraktären hon själv. Hon är så färgglad, positiv, har en stor attityd och är söt som fan. ’’Shantae: Risky’s Revenge’’ var okej för vilket sorts spel det var och ’’Shantae and the Pirate’s Curse’’ var bra, men ’’Shantae: Half-Genie Hero’’ spelar till seriens starka sidor med bra pussel, tajt platforming och poppande personligheter. Det är fortfarande förvirrande på ställen och det är ganska svårt att lista ut exakt vart man ska gå många gånger, men för mig var det en rimlig uppoffring för att skapa en smidigare värde till att spela det hela flera gånger om. Det är ett simpelt spel med inte så mycket djup i sitt gameplay, men jag hade skoj i alla fall och jag har spelat det flera gånger om.
The Mummy: Demastered
För någon anledning hatar Nintendo sin Metroid serie, eftersom de inte har gjort något inlägg till det på väldigt länge och andra företag som designar det har misslyckats stenhårt. ’’The Mummy: Demastered’’ är det bästa Metroid spelet vi har fått sedan ’’Super Metroid’’. Det är ännu underligare när man tänker på att det är baserat på filmen ’’The Mummy’’. Filmen var så dåligt och spelet var så bra att folk började skämta om att filmen gjordes för att marknadsföra spelet och inte tvärt om. Det är briljant designat, bossarna är grymma och musiken passar perfekt, även när jag lyssnar på det utanför spelet sig självt.
Blossom Tales: The Sleeping King
Vi har inte fått ett traditionellt Zelda spel sedan ’’A Link Between Worlds’’ och ifall Nintendo inte producerar några får vi hitta det någon annanstans. Det är hundra procent ett Zelda spel, men nu är den mer komisk och är berättad annorlunda. Det hela är berättat från perspektivet av en farfar som berättar en saga för sina två barnbarn, så det är roligt hur de pekar ut klichéer i RPGs och fantasy epoker generellt.
Golf Story
Ett golf RPG? Ja, varför inte? Jag kan inte komma på ett spel nyligen som fick mig att vilja göra alla side quests förutom ’’Golf Story’’. Det är egentligen bara att man skjuter en boll, men all matematik som går igenom ens hjärna när man förbereder varje slag är så beroendeframkallande att det blir löjligt. Som en bonus är karaktärerna underbara, musiken passande och matcherna roliga, alltså det motsatta av golf i verkligheten.
Night in the Woods
Hatar du spel med mycket text? Ja, då kommer du hata det här spelet. Jag skulle nog tyckt om det här spelet mer ifall det var mer likt en visuell roman eller bara text, för att utforskandet och all platforming var ganska tråkig, men när karaktärerna och handlingen fick fokus blev spelet superbt och läskigt realistiskt. Det är en obekväm ton och har en skräck atmosfär, någonting jag inte har upplevt på länge.
Gorogoa
Det bästa pusselspelet i år. Konceptet med att lagra bilder på varandra är unikt och får en att tänka på perspektiv, hur allting är kopplat till varandra och viktigaste av allt utmanar en med pussel som inte har lätta lösningar. Det ser snyggt ut, pusslen är svåra och det finns inget annat likt det där ute.
Splatoon 2
När det gäller antal timmar spelat för mig hamnar ’’Zelda: Breath of the Wild’’ högst upp på 100 timmar, men ’’Splatoon 2’’ hamnar på andra plats fint. Ifall jag skulle ha en pistol riktad mot mitt huvud är det mest troligt att jag skulle deklarera ’’Splatoon 2’’ mitt favorit spel i år. Problemen är uppenbara, med brist på lokal multiplayer, hackig online spel, ingen smidig voicechatt och brist på variation, men för mig personligen var det centrala spelet för bra. Alla vapen, alla sätt man kunde använda färgen, alla kartorna och alla olika uppdrag slutade aldrig vara skoj. Pröva på alla olika vapen, komma på nya strategier, ha på sig rätt kläder, uppgradera sina kläder, utforska kartor, prata med NPCs, prata med folk online och slåss mot laxar blev aldrig uttjatat eller tråkigt för mig. Till och med vissa delar i ’’Zelda: Breath of the Wild’’ och ’’Super Mario Odyssey’’ blev tråkiga efter ett tag, men det kände jag aldrig i ’’Splatoon 2’’. Detta är Nintendos bästa nya IP och jag hoppas på att serien fortsätter vara stark i framtiden.
Gravity Rush 2
Detta är ett spel jag tycker om. Jag älskar det inte, men jag tycker om den en hel del. Den är på samma nivå som det första Gravity Rush spelet och det är lika roligt här. Bara aktiviteten att ändra gravitationen i världen är fängslande sig självt och har tillräckligt många hemligheter för att göra det spännande. Spelet lider av klichéer man ser i moderna spel, som en extremt långsam början, konstant handledning och presentationen är inte hundra procent där. Jag tycker om världen, karaktärerna, spelets gameplay och centrala mekanik.
Wipeout Omega Collection
Mitt favorit spel på PS1 när jag var liten var ’’Wipeout 2097’’, bredvid ’’Crash Team Racing’’ och ’’Spyro 2: Gateway to Glimmer’’. Jag missade alla andra spel i serien, eftersom jag hade ingen aning om att de existerade och jag ägde varken ett PSP eller PS Vita när jag blev en tonåring. Nu kan jag spela ’’Wipeout HD’’ och ’’Wipeout 2048’’ på en skiva nu istället, så för första gången kan jag spela Wipeout i vacker 60fps och 1080p. Jag högt rekommenderar att du köper digitala versioner av andra spel i serien, eftersom PAL tv apparater och spel kan endast ha maximalt 50fps, vilket innebär att spelen går långsammare. Köp remastered versioner för PS3 eller PS4 istället, som ’’Devil May Cry’’, ’’Metal Gear’’, ’’Ico’’, ’’Shadow of the Colossus’’ och ’’Sly Cooper’’.
Så det var det. Förhoppningsvis fortsätter Nintendo med sin fantastiska kvalité och Sony vågar ta några risker. Eller du kanske ser fram emot det nya God of War… gäsp.
