Baby Driver
Edgar Wright är en filmregissör, manusförfattare och producent, som har jobbat inom filmindustrin sedan 90-talet och har jobbat på en massa tv serier i många år. Mannen är mest känd för sitt regissör jobb på Three Flavours Cornetto trilogin, vilket består utav ’’Shaun of the Dead’’, ’’Hot Fuzz’’ och ’’The World’s End’’, en serie komedi filmer som satiriserar olika filmgenrer. Han gjorde också den moderna kult klassikern ’’Scott Pilgrim vs. The World’’, som var en personlig favorit hos mig och mina kamrater, så mycket så att vi kanske, kanske inte, såg den fyra gånger på raken under en natt samma år filmen släpptes på dvd. Med detta avslöjar jag att min historia med Wrights filmer går djupt. När jag var en tonåring var Wright som en gud för mig, i att han gjorde dessa underliga komedierna inte många hade hört talats om, hade en unik sinne för humor med extremt många små detaljer till sina manus och hade magen att vara kreativ i sin visuella humor. Medan många utav mina klasskamrater titta på riktigt dåligt gjorda filmer så var jag hipstern som titta på Wright och Ralph Bakshi filmer och lyssna på The Smiths, Tom Waits, MF DOOM och Swans. Det var också runt omkring sena 2000-talet jag började religiöst titta på skräckfilmer och dåliga action polis komedier, så ’’Shaun of the Dead’’ och ’’Hot Fuzz’’ var nästan perfekta för mig. Vilket leder oss till 2010-talet, då mitt missnöje med Wrights filmer började poppa upp. Trotts att jag älskade ’’Scott Pilgrim vs. The World’’ när den först släpptes så har filmen inte växt på mig särskilt mycket under åren. ’’The World’s End’’ var också den svagaste filmen i Cornetto trilogin för mig. Wrights koppling till ’’Ant-Man’’ gjorde mig riktigt taggad först, men efter all drama centrerat runt projektet och att han lämnade projektet helt och hållet gjorde filmen så mycket värre än vad den kunde ha varit. Det har varit fem hela år sedan ’’The World’s End’’ och med det fem år sedan ett Wright projekt. ’’Baby Driver’’ blev en utav alla filmerna i år jag ville se mest, baserat på att det är en originell film från Wright, konceptet bakom synkroniseringen med musiken och action scenerna, Run the Jewels, Big Boi och Danger Mouse släppte en fantastisk singel kopplat till filmen, filmens soundtrack var också fantastisk och skådespelarna är allihopa talangfulla. Stjärnorna var allihopa på rätt plats, gudarna var allihopa närvarande och marknadsföringen var effektiv.
Baby (Ansel Elgort) är en förare som jobbar för kriminal boss Doc (Kevin Spacey) och hans jobb är att assistera i flykter från polisen under bankbrott utförda av Griff (Jon Bernthal), Buddy (Jon Hamm), Darling (Eiza González) och Bats (Jamie Foxx). Problemet är att Baby vill lämna det kriminella livet och spendera tid med sin flickvän Debora (Lily James), men han står i skuld till Doc och nu måste göra ett sista jobb innan han kan lämna det mörka livet för gott.
När jag hade sett trailers och läst några recensioner om filmen fick jag en bild med nonstop action med klipska one liners, men vad jag fick var en underlig mix med olika toner, genrer och stilar. Den största och drastiska kontrasten i filmen är den ljuvliga och lugna romansen med de hyperaktiva och tajta actionsekvenserna. Scenerna med Baby och Debora är mest där för att etablera Babys motivation och skapa konflikter mellan han och hans jobb. Dessa scener är effektiva, men detsamma kan inte sägas om karaktärerna. Debora har inte tillräckligt många scener för att få en minnesvärd personlighet eller motivation för att rättfärdiga hennes handlingar i den sista tredjedelen utav filmen. Baby har bra motivation, men detta inkluderar inte att Debora har en egen personlighet och/eller har saker att säga om situationer. Hon blir ett pris istället för att vara sin egna karaktär. Man kan slänga fram argumentet att den här romansen är ett Romeo och Julia scenario, där poängen med historien är att visa hur farlig den inre unga rebellen kan vara och det spela ingen roll hur fort man försöker komma ifrån sin historia och problem, verkligheten kommer alltid ikapp en ändå. Det är några scener som bygger på detta, som i andra scenen i filmen då Baby går igenom ett kvarter, lyssnar på sin musik och ignorerar allt hemskt och fult runt omkring sig. Sedan dagdrömmer Baby om Debora som står framför en äldre klassisk bil och är klädd i en gammaldags klänning, som romantiserad filmer från Hollywood under 50-60-talet. Personligen förstår jag varför det är inkluderat, men jag kan fortfarande inte hamna på huvudkaraktärernas sida, eftersom filmen vill att vi som en publik ska hurra för Baby, men jag har ingen anledning att göra så när han tvingar in Debora att följa med honom på sitt farliga äventyr. Det är riktigt själviskt från Babys sida och jag har ingen aning om varför Debora taggar på utan några frågor eller protesterar på något vis. Det hjälper inte heller att filmen desperat försöker avbilda Baby som en ren person som aldrig har gjort något fel, när han utan tvekan är kapabel att göra det exakt motsatta. Detta är tyvärr inte filmens enda problem dock. Istället för att hela filmen känns som en konsekvent romans action komedi så känns det istället att jag tittar på en film med tre olika regissörer kopplade till sig. Den första tredjedelen är en typisk Wright film, med sitt visuella berättande, tajta klippningen, smidigt scenografi och kameraarbete, diskret foreshadowing och små detaljer överallt. Mitten av filmen har en underlig skift i berättande och ton, när alla dessa tidigare element försvinner och förvandlas till en Quentin Tarantino film. Färgrika karaktärer har långa interaktioner med varandra med underlig och poppande dialog och har intensiva ögonblick, som ’’Pulp Fiction’’ och ’’Inglourious Basterds’’. Detta är också ögonblicket då filmens musik gimmick är minst integrerad in i klippningen, vilket gör att det känns som om man börja titta på en helt annan film. Det stora negativa med detta är att actionsekvenser med bilar dyker inte upp förens filmens klimax. Det är inte så att dessa scener är dåliga, för att vara ärlig är det fantastiskt, men det passar inte in i kontext med resten utav speltiden. Utan att avslöja för mycket så är den sista tredjedelen ett stort klimax, men vad som byggdes upp tidigare i filmen är inte lika tillfredsställande som jag hade hoppats på i sin sista halvtimma. Karaktärers starka personligheter och skrämmande närvaro i scener försvinner här också, speciellt med Doc. Vad som räddar den här filmen från att bli ännu en standard actionfilm dock är sin gimmick och sina sidokaraktärer. Bats, Buddy, Darling och Griff är otroliga karaktärer och har många minnesvärda scener. Deras skådespelare är grymma, speciellt Jamie Foxx i sin underligaste roll under dessa senaste sju åren.
Så resan har lite gupp i vägen, men vad som är konsekvent i kvalité är sin action, musik och klippningen. Här är det riktiga stunt med riktiga bilar och det ser fantastiskt ut. När jag sa att filmen hade en musik gimmick överdrev jag inte, utan musik är konstant närvarande och på många vis blir sig självt en karaktär. Med så många olika genrer gör filmen varierande och passar olika scener i sina toner, men detta kommer med sina problem också. Filmen rör sig så snabbt framåt och tillåter inte musiken att vara med i scener tillräckligt länge eller har långa tysta scener med långa tagningar för att poppa i kontext med resten av filmen. Som ett resultat minns jag inte individuella låtar och vilka scener de var med i. Det är inte som i "Pulp Fiction" där den dietiska musiken är endast med i scener där det är logiskt att musik skulle spelas och resten av filmen har ingen icke-dietisk musik (förutom före- och eftertexterna) och som ett resultat har det blivit ett sådant ikoniskt soundtrack. I "Baby Driver" är musiken integrerad bra i kontext med handlingen, men det är bara inte lika minnesvärt som det kunde ha varit. Det är fortfarande grym musik, bland det bästa jag har hört i år, men jag önskade att filmen hade en unik musiksmak bara. Med tanke på hur Wright är en stor punk fantast förväntade jag mig mer musik från den genren eller nyliga artister, som "T2: Trainspotting" gjorde tidigare i år. Med det sagt är all action i filmen otrolig från början till slut. Det är tajt, fylld med energi, färger poppar och har riktigt intensiva ögonblick. Till skillnad från många action filmer idag så finns det en tanke bakom hur kameran är placerad och hur nästa vinkel det klipper iväg till är matchande med förra vinkeln. Med alla praktiska effekter så överstiger den här filmen många actionfilmer från dessa senaste åren. Med musiken kopplat känns dessa scener nästan som om de hör hemma i en musikal. Jag personligen bryr mig inte så mycket för vanliga biljakter, vilket är varför jag föredrar andra filmer i genren från i år, men det är bra.
"Baby Driver" är som varenda nyliga projekt Edgar Wright har jobbat på; imponerande teknisk förmåga och översvämmas med personlighet, men har en handling och huvudkaraktär som försämrar upplevelsen en märkvärdig mängd. Jag skulle säga att "Scott Pilgrim vs. The World" är mer underhållande eftersom den erbjuder en underlig upplevelse man inte kan få någon annanstans. "Baby Driver" är ännu en biljakt film med inga särskilt chockerande tvistar eller några delar som bryter ifrån strömmen. Som ett exempel tvivlar jag på att folk som tycker om "Fuorious 7" skulle ha något problem med att sitta igenom "Baby Driver", men detsamma kan man inte säga om "Mad Max: Fury Road" eller "Scott Pilgrim vs. The World". ''Drive'' speciellt är ett exempel på hur man tar en premiss och vrider på det tillräckligt så man inte ens känner igen det längre, det kände inte jag med ''Baby Driver''. Detta är en rekommendation från mig och den kanske växer på mig medan året går, men just nu tycker jag filmen har sina problem, vilka är tyvärr i sina viktigaste områden.
