mrtambourineniclas.blogg.se

Makoto Shinkai har varit en regissör, manusförfattare och filmproducent ända sedan tidiga 2000-talet. "The Place Promised in our Early Days" släpptes året 2004 och va hans regissörs debut. Detta ledde sedan till extremt populära ’’5 Centimeters per Second’’ och ’’Journey to Agartha’’, som fick en handfull positiva recensioner också. Jag anser att ’’Journey to Agartha’’ är en av de bästa animerade filmerna det här decenniet, med sitt tidlösa berättande blandat med sin intressanta värld och komplicerade karaktärer. Detta är tyvärr inte reflekterat i hans äldre verk. ’’The Place Promised in our Early Days’’ är inte den bästa på berättar fronten, med en onödigt utspridd handling med en del meningslösa karaktärer och brist på fokus i något specifikt område. Den var inte dåligt på ett traditionellt sätt, utan det kändes som att filmen saknade någon vision om vad som ville sägas om vad, vilket leder till att jag knappt minns den filmen direkt efter att jag såg den. I ’’5 Centimeters per Second’’ fick filmen ett klart mål och tema igenom sin speltid, med bättre riktade scener och visuellt berättande fick mer rum. Den tog också den lugna tonen som var närvarande i ’’Early Days’’ och förbättra det, med en långsam takt och tålamod i sin struktur, i båda sina separata historier. Den filmens största misslyckande var tyvärr i sina sista 10 minuter som gjorde hela resan svagare än vad det kunde ha varit. Det verkar som att Shinkai tog anteckningar med vad de största problemen hans tidiga filmer hade och antingen tog ut dem eller ändrade på elementen så alltihop flöt ihop till ett komplett verk, istället för några abstrakta idéer som försöker sträckas ut till en långfilm. Man märker hur han har växt som en filmskapare, med att ’’Journey to Agartha’’ är tajtare och flyter på bättre än hans tidigare verk. Han verkar också ha insett hur viktig en speltid är och hur varje berättelse inte behöver ta upp en och en halv eller två timmar för att få ett budskap fram, nu när han släppte ’’The Garden of Words’’ under 2013. En 45 minuter lång drama om två individer som blir förälskade i varandra, under fascinerande omständigheter som jag inte kommer avslöja här. Det var en vacker film med grundliga karaktärer och logik i en handling som var realistisk som ’’5 Centimeters per Second’’ fast samtidigt hade intensivare konflikter, vilket ledde till att jag kände mig investerad i vad som hände. Jag har alltid sett att Shinkai har en talang för att skriva komplicerade relationer mellan människor i många olika former, men det har inte översätt bra i hur det spelades ut i början. Allt jag ha velat att han ska vara är konsekvent i sina filmer, vilket han nu har varit under sina senaste två projekt.
’’Your Name’’ är en helt annan best dock. Jag blev ganska besviken när jag läste att filmen skulle vara ännu en 'slice of life’ romans handling om två tonåringar, vilket är ett scenario anime har redan för mycket utav. Den här specifika grenen är inte lika populär som en action anime, men det är utan tvekan genren som pratas mest om i alla andra anime cirklar. Det är väldigt många i Japan som anser ’coming of age’ handlingar som extrem viktiga, vilket de är, men överskott sällan fungerar och detta har bevisats med hur mycket skit som släpps varje år. Jag tror vi kommer en dag få en ’’The Wolf of Wall Street’’ stil film som gör narr av den här sidan utav modern kultur. Inte nödvändigtvis som en ’’Perfect Blue’’, men någonstans i det området. Samtidigt i samma tanke dock måste jag säga att jag är skyldig för hyckleri, med att många anime serier och filmer jag tittar på ofta har liknande scenarion eller budskap. Mina favoritserier förra året var ’’Mob Psycho 100’’ (som jag har skrivit en hel ’Se Gräset Växa’ serie för här på bloggen), ’’Flip Flappers’’, ’’ERASED'' och ’’Sweetness & Lightning’’, vilka delar många liknande element med varandra trots hur olika alla är i sin presentation och berättarstil. Så jag vet varför folk tycker om det och jag vet hur självmedvetet och smart det kan vara, vilket är varför jag är en fantast av Makoto Shinkai. Han tar dessa absurda koncept och scenarion och behandlar det så seriöst som han möjligtvis kan, speciellt när det gäller ’’The Garden of Words’’, ’’Journey to Agatha’’ och ’’Your Name’’.

Taki Tachibana är en tonåring som bor mitt i Tokyo och Mitshua Miyamizu är en tonåring som bor ute på landet. Deras liv består mest av att gå i skolan, jobba och spendera tid med deras vänner och familj. En dag när en meteor kan ses i himmelen börjar det hända underliga saker. Taki och Mitshua har helt plötsligt bytt kroppar, så nu blir Taki tvingad att leva Mitshuas vardagsliv och Mitshua blir tvingad att leva Takis. Detta händer bara då och då, men de båda har ingen aning varför detta händer eller vad det ska betyda. Som det är nu dock har båda inget annat val än att hjälpa varandra så deras liv kan flyta på ordentligt, så de lär varandra hur man gör olika sysslor, Mitshua måste lära sig hur man jobbar som servitör, Taki lära sig hur man hedrar familjetraditioner ute på landet, osv. I vissa områden hjälper de varandra att förbättra sina liv och träffa nytt folk, men större saker dyker upp när den ena börjar skapa känslor för den andra.
Inom alla möjliga termer är den här filmen en romantisk komedi drama. Som tidigare sagt tycker Shinkai om att ta underliga koncept och se hur det kan fungera. Body swap filmer har gjorts många gånger innan, både i Amerika och i Japan, men båda länderna har haft olika sätt att tackla detta. Amerika har fokuserat i störst del på komedier med det här scenariot och det bästa exemplet jag kan komma fram med är ’’The Parent Trap’’ från 1961 och nyinspelningen från 1998 och ’’Freaky Friday’’ från 1976 och nyinspelningen från 2003. Annars är genren riktigt usel, med så många filmer att det blir omöjligt att nämna allihopa här. Jag såg även en ny trailer för ’’The Assignment’’ där en man som mördar folk får sin hjärna placerad i en ung kvinnas kropp och det ser katastrofalt dumt ut. Samtidigt i Japan har det varit lite annorlunda, med den stora förändringen nu är att tonåriga karaktärer byter kropp med motsatta kön. Detta för att det är delvis roligt och tillåter filmskaparna att visa unga människor problemen det andra könet stöter på i sitt vardagliga liv på ett kreativt sätt. Det är relativt rak på sak för det mesta, fylld med komiska scenarion och ibland saktar ned lite för att vara seriösa och tackla vissa svåra ämnen för tonåringar i Japan. Det största problemet jag har är att dessa filmer aldrig har fastnat hos mig. Antingen har filmerna inte varit tillräckligt roliga, tillräckligt dramatiska eller vet inte riktigt hur man balanserar ut dessa sidor med varandra. Dessutom har jag inte varit en stor fantast av Japans humor, som är drastiskt annorlunda ifrån det vi i västvärlden är vana vid. En man som älskar klassisk brittisk och amerikansk komedi, t.ex Monty Python och Mel Brooks, så är deras stil någonting jag aldrig har förstått, till och med inom anime. Det är pinsamma ögonblick som inte är backade med starka patetiska karaktärer som behövs för att skämten ska fungera. Ifall du känner till några fantastiska japanska komedier va snäll och rekommendera några till mig, tack. ’’Your Name’’ är otroligt japansk när det handlar om den här kontrasten med humor och drama, men det är bättre balanserat än andra ’genrer-bender’ komedier jag har sett. Jag måste säga att det är superbt gjort, med att komedin är oftast med i filmens första halva så vi kan bekväma oss med karaktärerna och under filmens andra halva känna för dem när det börjar bli sorgset och mörkt. Detta skulle aldrig fungera i en film här i västvärlden. Det som får just den här filmen att fungera dock är sin brist på klichéer och billig humor. Det var väldigt få ögonblick där jag kunde förutspå vad som skulle hända i handlingen, när det gäller tvistar i filmens narrativ och vad som skulle hända med vissa karaktärer. Närvarande är många chockerande och sorgsna överraskningar igenom hela filmens speltid, så mycket så att filmen tappar sina komedi aspekter helt och hållet under sin andra halva. Vad som får dessa ögonblick att fungera är sina karaktärer. Taki och Mitshua är bra karaktärer och är så lätta att tycka om, med deras starka entusiasm för att överkomma ett hinder, deras brister som människor, hur de beter sig mot andra, osv. Båda är inte perfekta människor, vilket många andra filmer försöker få sina karaktärer att inte vara och som ett resultat misslyckas. Taki och Mitshua kan vara själviska och svartsjuka, vilket manuset observerar och bestraffar dem rättvist genom filmens gång. Dramat är tungt, så mycket så att jag och mitt sällskap jag såg filmen med drevs nästan till tårar. Trots att det är omöjliga fantasy element närvarande så var de sista scenerna i filmen genuina och var någonting vi alla kunde relatera till på en underlig nostalgisk svår-att-förklara nivå. Frågor som varför karaktärerna helt plötsligt kan byta kroppar, hur det fungerar, osv. är frågor som inte blir besvarade vid filmens slut, men det är inte särskilt relevant i den här filmen där den är grundad i små konflikter och har en handling som är känslomässigt driven. Det stora problemen jag personligen hade med filmen var sin takt och klimax. Flesta slice of life filmer är långsamma och det är inget undantag här och jag kunde egentligen förlåta filmen ifall den långa speltiden ledde till något intressant vid filmens slut, men filmens klimax gjorde inte så mycket för mig. Utan att avslöja för mycket kan jag peka mot ’’Kiki’s Expressbud’’ från 1989 och hur den filmens klimax var för stor för sitt eget bästa och jämföra det med ’’Your Name’’. Det passar inte världens bästa in, men som tur är så behandlas alla stora känslomässiga scener ordentligt och tar egentligen inte upp mycket av filmens speltid. Medan jag håller på att klaga så var komedin svag på ställen och det var några scener som jag kände var för löjliga för mig. Det är inte dåligt eller så, men det är oftast skämt jag har sett innan eller filmen var lite för pervers på ställen, trots filmens oskyldiga natur. Två exempel borde vara när Taki rör sig själv som Mitshua eller när Mitshua som Taki går till ett kafé i storstaden för första gången. Jag fattar skämten och jag tycker det är roligt, det är lite underligt för mig bara och upprepas onödigt många gånger.
Animationen är riktigt snygg. Som det brukar vara i en Shinkai produktion är det en stor fokus på ljus och skuggor för att skapa djup hos karaktärsmodellerna och skapa en trovärdigare och detaljerade miljöer och människor. I jämförelse med andra stora anime filmer där ute ser har den här fler lager i varje kameravinkel och skapar en rikare värld. Detta är lite av ett tveeggat svärd dock. Eftersom det är en sådan stor inriktning på ljus gör att flesta scener har en eller flera starka ljuskällor och kommer i vägen lite grann. En stor charm till nyliga traditionellt animerade filmer är hur lätt det är för ögonen att titta på, som ’’Vargbarnen’’, ’’Odjuret och hans Lärling’’, ’’Illusionisten’’, ’’Havets Sång’’ och ’’När Marnie Var Där’’, men i ’’Your Name’’ var det ganska jobbigt ibland för ögonen att vila på skärmen. Det fanns inte mycket till kontrast så att vissa scener kan sticka ut. Min favorit scen i ’’5 Centimeters per Second’’ är när huvudkaraktärerna kysser under trädet och den scenen hade inga märkvärdiga ljuskällor på skärmen, men det finns inget sådant i ’’Your Name’’ eller åtminstone vad jag kan minnas. Med det sagt är det fortfarande vackert och har många scener som förbrylla mig, speciellt under filmens andra halva. Bakgrunderna har otroligt många detaljer i sig. Karaktärsmodellerna för filmens två huvudkaraktärer är inte världens minnesvärda heller tyvärr. Alla sidokaraktärer har sina klara och tydliga kännetecken, men Taki och Mitshua saknar den extra detaljen som jag tycker om i animerade filmer.

’’Your Name’’ är den unikaste upplevelsen jag någonsin har haft med en romantisk film, mer så än ’’Her’’ och ’’Anomalisa’’. Den var också det djupaste tonårsdramat jag har sett i modern tid, mer så än ’’The Perks of Being a Wallflower’’. ’’Your Name’’ krossade mina förväntningar och fick mig tycka om en genre av film jag inte har haft ett stort intresse i, för att på papper borde jag hata den här filmen. Det är en coming of age gender bender komedi anime om tonåringar som blir förälskade i varandra. Nu är vi här och filmen hade tidlöst berättande, komplicerade karaktärer, kreativ dialog och berättande, detaljerad och lagrad handling, relevanta och spännande konflikter, rolig humor, genuin och sorglig drama, vacker animation med sin egna stil och fantastisk musik. Ifall du vill ha en lista med negativa delar med filmen är dessa följande: Humorn kan vara svag på ställen, takten kan kännas långsam på ställen, konststilen blir utslitet efter ett tag och man måste ha lite förståelse för japansk kultur för att uppskatta vad som händer i filmen, annars kommer man troligen vara lite vilse. Ärligt talat tycker jag dessa bedömningar inte är särskilt relevanta och kommer från en extremt subjektiv nivå. För mig är detta så perfekt en film som detta kan bli. Det är en omedelbar klassiker, ett modernt mästerverk inom anime och en av decenniets bästa filmer.