Hereditary
A24 har varit ganska upptagna det här decenniet. Efter de grundades under sena 2012 så har de haft ett stort bibliotek med många varierande projekt i drastiskt olika genrer. Efter en klumpig början under 2013, med filmer som Spring Breakers och The Bling Ring så släppte studion experimentella verk från väldigt äventyrliga filmskapare. The VVitch och Under the Skin anses vara bland decenniets bästa skräckfilmer, Enemy och Good Time var fantastiska thriller upplevelser och sedan är det underliga och experimentella genrefilmer som Ex Machina och A Ghost Story. Sist måste vi ta upp deras mest lyckade och kritiskt belönade dramafilmer som inkluderar Moonlight, The Florida Projekt, Room och Lady Bird. Moonlight, Room och Lady Bird blev nominerade till bästa film på Academy Awards och Moonlight gick iväg med en Oscar. Detta är inte hela deras filmografi dock. För varje It Comes At Night finns det åtminstone två Tusk och Revenge of the Green Dragons. Så på många vis är de kapabla att producera underbara verk, men samtidigt känns de som Blumhouse ibland. Jag tar upp Blumhouse eftersom skräckfilmer är stora inom indiefilm världen och kommer inte försvinna i nära framtiden eftersom de fortsätter att tjäna pengar. Jag hoppas de har en bra framtid och att kvalité är med mer än kvantitet, vilket verkar delvis vara fallet när man tittar på deras kommande filmer under 2018 och 2019. När det gäller Hereditary är den regisserad av Ari Aster och detta blir hans långfilmsdebut, då han bara har gjort kortfilmer innan. Den hade premiär tidigare i år i Amerika och många kritiker jämförde den med The VVitch, så för att säga det minsta såg jag fram emot den här.
I dagens filmvärld är skräckfilmer just det: skräckfilmer. Tittar man tillbaks på filmer i genren från 70-talet och 80-talet så var dem inte rysare i första hand, utan draman. The Exorcist, Rosemary’s Baby, The Shining och The Omen började som draman och la på skräck element som ett extra lager till det dramat, vilket är anledningen till varför dessa filmer har åldrats så väl. Många filmer inom genren det här decenniet dock har fokuserat mer och mer på dessa skräck aspekterna till sina berättanden, men dramat som ska hålla upp det är ganska svagt. Så flesta rysare är ganska lätt bortglömda, med deras överanvändning utav jumpscares, gimmick monster, överdrivna set designs och ytliga karaktärer. Den här trenden har börjat försvinna lite grann nu på sistone, med succéfilmer som Get Out, A Quiet Place, Hereditary, IT, The Babadook, You’re Next, Black Swan och en del andra. Tack och lov för det, när genren har saknat kvalité väldigt länge. Vad jag hoppades från Hereditary var i samma sfär som The VVitch och It Comes at Night, vilket den var för det mesta. Närvarande är absolut inga jumpscares, långa och tysta scener, kallblodigt intensiva scener och en massa skum symbolik, oftast presenterat genom långa tagningar med symmetriskt perfekta kameravinklar. Med alla dockhus närvarande fick jag flashbacks till Isle of Dogs några gånger. Klipska scener och små detaljer dyker upp överallt, specifikt med halshuggningar och religiösa symboler. Minimalistiskt berättande, exposition är knappt med i dialogen och chockerande tvistar presenteras oftast visuellt. Detta är en kortfattad summering av bakgrunden och berättarstilen till filmen, men när det gäller min personliga upplevelse och känslomässiga reaktion till filmen sig självt hoppar jag mellan njutning och absolut ofiltrerad hat. Filmen är två timmar lång och det existerar knappt en takt igenom hela filmen, då scener händer utan att händelserna i en tidigare scen påverkar händelserna i nästa. Koncept och idéer blir introducerade från ingenstans och karaktärer gör underliga saker för ingen märkvärdig anledning, som när mamman i familjen ska läsa en bit text eller när den lilla flickan klipper av huvudet från en död duva. Det är smart symbolik och teman närvarande, men vad det bygger upp till under filmens sista tredjedel är inte särskilt belönande eller intressant från ett drama perspektiv. Att en film etablerar en sådan intensiv drama och det resulterar i något drastiskt annorlunda är sannerligen överraskande och svårt att gissa i förväg, fast samtidigt är inte lika tillfredsställande som man hade hoppats. Det är läskigt och slutet passar filmen i kontext som en skräckfilm. Utan att avslöja för mycket så kan man peka mot Rosemary’s Baby och hur den filmen hanterar sitt slut. Snyggt scenografi är konstant här, men när det gäller informationen är det inte särskilt diskret. Det verkar som småsaker först, men detta påverkar hela upplevelsen för mig och representerar hela filmens whiplash övergångar mellan världar. Olika objekt som symbolen på stolpen, nötterna som hackas på festen, duvan, osv. är för uppenbara och kräver inte flera visningar för att förstå deras inkludering. Dessutom är det en underlig logik filmen har, då vissa saker är äkta men vissa inte och det blir onödigt komplicerat och inte läskigt eller dramatiskt. Ska inte förneka att sätta ihop alla puzzelbitarna var roligt, men själva bilden är ganska klumpigt målad. Många har jämfört den med The VVitch och The Exorcist, fast en bättre jämförelse borde vara Escape from Tomorrow. Båda filmerna förlitar sig på att sin estetik och chock kommer dra in folk som är nördar för genren eller film generellt, men när det gäller underhållning och subtila detaljer för flertal visningar är det en stor brist i filmernas narrativ. Hereditary hoppar mellan en massa olika subgenrer och tycker den är oförutsägbar och viktig när den gör sådant, men publiken som vill ha en konsekvent och fokuserad berättelse kommer lämna biografen lite besvikna. Detta är inte varför vanligt folk hatar den här filmen, men det är mest varför jag inte bryr mig något märkvärdigt. Den är inte lika diskret eller lätt påsatt som The VVitch och inte tillräckligt för överdriven som en The Conjuring, utan hamnar i en obekväm plats mitt emellan.
Jag sitter i en frustrerande position då jag är helt neutral mot en film. Scenografin är vacker, klippningen är underbar, skådespelarna är fantastiska och musiken superb, fast jag bryr mig inte i huvud taget. Filmen vill vara ett slice of life drama och samtidigt ha extremt intensiva ögonblick, sedan äcklig gore skräck, sedan sofistikerad skräck. Filmen försöker vara alla dessa olika stilarna, vilket gör hela upplevelsen planare än vad filmen kunde ha varit. Det finns scener här som är grymma och filmen ser konsekvent snygg ut, vilket gör det tråkigt att jag har så många andra skräckfilmer i min samling som har dessa kvalitéer och har bättre narrativ också. Skulle inte förvåna mig ifall den växer på mig under året, men just nu hoppas jag bara på förbättringar nästa gång.
