Coco
Coco är den senaste filmen från Pixar. En obskyr studio som endast hipsters känner till, med underskattade filmer som Up, Wall-E och de finansiella katastroferna som var Toy Story och Finding Nemo. Det är svårt att säga något originellt om en studio som har gjort så många kvalité succéfilmer under en sådan lång tid. Under 2000-talet verkade det som att studion inte kunde göra några fel, med hit film efter hit film som allihopa blev kritiskt belönade världen över. De stötte på ett gupp i vägen med Cars under 2006, vilket var en film inte ens jag tyckte om när jag var ung. Som tur var räddade studion sig själv direkt efter, med deras bästa filmer enligt mig, med Ratatouille, Wall-E och Up. Pete Docter, Brad Bird och Andrew Stanton var på toppen av sina kreativa sidor under den här tiden och satte en stämpel på kultur med sina fantastiska filmer. När det gäller 2010-talet dock har det gått lite överstyr. 4 utav 9 filmer det här decenniet från studion har varit originella films, vilka var med Inside Out som ett undantag inte särskilt minnesvärda eller bättre än vad de hade släppt under decenniet innan. Resten var uppföljare, vilka var underhållande på sina egna sätt, men i kontext med deras filmografi är dem ganska svaga. Det hjälper inte heller att Disney släpper endast uppföljare ända till 2020. Bättre än vad alla andra västerländska produktionsföretag släpper idag i alla fall. Personligen har jag hittat underhållning i animerade filmer från Irland, Frankrike och Japan under praktiskt taget hela decenniet istället, vilket är sorgligt eftersom jag tycker dagens barn förtjänar bättre än vad de har fått. Nu är vi vid Coco, vilket är Pixars sista originella film tills nästa decennium börjar. Det har inte varit en särskilt trevlig resa för Pixar under produktionen av Coco, vilket är någonting jag måste ta upp eftersom det är hysteriskt roligt. Coco är en film som tar plats i Mexiko, vilket då gör att mycket mexikansk kultur kommer vara i fokus, mer specifikt Dia de Los Muerto, som är en viktig del inom den kulturen. Vad Disney försökte göra var att sätta ett trademark på den frasen, så att inga andra företag kunde sälja produkter med det som en slogan. Det var många mexikanska politiska aktivister som blev rättfärdigt arga, Disney blev anklagad för orättfärdigad kulturell appropriering och Disney blev kallad en massa andra överanvända ord inom den moderna sociopolitiska sfären. En tecknare vid namnet Lalo Alcaraz bestämde sig för att ta ett extra steg in i den här galenskapen genom att skapa en falsk affisch där en gigantisk Musse Pigg, som är endast ett skelett, förstör byggnader. Den falska filmen heter Muerto Mouse och har en tagline som säger "It's Coming to Trademark Your Cultura!". Jag tycker det skämtet var roligt, vilket Pixar verkade också tycka eftersom de anställde honom att hjälpa till med filmens manus och representation av mexikanare i alla bilder, musik och skämt. Så med tanke på filmens historia med Disney och Pixars nuvarande läge i originalitet blev Coco en film jag inte trodde skulle vara värd att se. Sedan kom det en film om praktiskt taget samma sak för några år sedan som hette The Book of Life, vilket var en film jag inte blev särskilt imponerad av i alla fall. Samtidigt dock hade Pete Docter bevisat att för något år sedan med Inside Out att studion hade kreativitet kvar, så Coco har potential.
Miguel är en ung pojk som bor i Santa Cecilia och drömmer om att bli en musiker när han blir vuxen. Hans rollfigur är Ernesto de la Cruza, en enorm skådespelare och sångare i Mexiko för många år sedan. Problemet är att hans familj har förbjudit musik i hans hem, eftersom pappan till Miguels mors mors mor Coco lämnade familjen i hopp om att bli en musiker han med. Miguels mormor är riktigt strikt när det gäller musik, men han bestämmer sig för att lära sig att spela gitarr ändå. Under Dia de Los Muertos går hans instrument sönder och då försöker han använda Ernestos gamla gitarr när han levde. Detta förbannar honom och skickar honom till dödens rike, där alla hans äldre släktingar är i det andra livet. Det enda sättet för honom att återvända till sitt vanliga liv är att en död familjemedlem ger honom tillåtelse att återvända, men alla tvingar honom att aldrig spela ett instrument igen, vilket då skulle ta honom till dödsriket igen. Så nu försöker han hitta Ernesto, en släkting som kan tillåta honom att spela gitarr när han lever. Fast han måste skynda sig innan Dia de Los Muertos tar slut, annars är han fast i dödsriket i all evighet.
Trots att filmen har satt sig själv i en ovanlig miljö för amerikansk film och har en annorlunda fantasy bakgrund så grundar sig handlingen i något bekant. Den extremt strikta familjen, huvudkaraktären som går emot tradition och ingen förstår honom, en skurk som dyker upp vid slutet och en struktur som är väldigt simpel att förutspå. Detta är vanligtvis inget problem ifall karaktärerna fungerar och originalitet existerar i detaljer, vilket som tur är blomstrar filmen i. Miguel är en väldigt söt och rolig karaktär att spendera tid med. Han är fylld med energi, är känslomässigt driven och då blir väldigt lätt rädd och desperat, men vid slutet vågar stå upp mot auktoritet eller faror när det behövs. Manuset medvetet ser till att han har fel i situationer för att handlingen ska fungera, men inte till gränsen då han ser ut som en idiot. Det var en stund då han har på sig en förklädnad som gjorde att han såg ut som frontmannen från bandet Ghost, vilket gjorde att jag skratta lite för mig själv. Karaktärerna som omringar Miguel är färgglada och minnesvärda personligheter, trots att flesta av dem är vandrande klichéer som är endast där för att driva handlingen framåt. Som tidigare sagt lider handlingen av samma sak, med inte särskilt originella plotpoints och tvistar i filmens narrativ. När filmen inte förlitar sig på dessa element fungerar det väl, med en kreativ miljö och individuella episka spektakel, men när den uppenbara strukturen och några konflikter dyker upp blir filmen ganska tråkig. Det förstör inte filmen och i slutändan är det inte så farligt, men det känns som att manuset kunde ha skrivits om några gånger så att filmen flyter på bättre. För att vara en kort Pixar film så känns filmen mycket längre än vad den faktist är och jag skyller detta på den stora mängden repetitiva scener där karaktärer springer för att fly från faror. Var filmen lyckas bäst dock är i sina känslomässiga ögonblick, eftersom Miguel och hans konflikter är så bra skrivna. Ifall du inte är bekant med Pixars filmografi bör du förbereda dig genom att ta med en näsduk eller två, för att det kommer vara vattenfall i biografen. För mig toppar inte Coco vad Up, Wall-E och Inside Out har gjort innan, men det är effektivt.
När det gäller animationen och allting kopplat till det är det på samma standard man förväntar sig från en Pixar film. Det är färgglatt, karaktärerna är allihopa snyggt designade och söta, det är mycket energi inlagd i karaktärernas rörelser och behöver inte nödvändigtvis vara realistisk och det slutar aldrig att vara vackert. Filmens soundtrack var inte särskilt minnesvärt, men musiken karaktärerna i filmen uppträder med var väldigt vackert och hade en poäng att existera i handlingen.
Coco har samma kvalité man förväntar sig från en Pixar film idag och tyvärr är det inte så bra som det kunde ha varit. Ifall filmen hade skrivits om lite grann så att karaktärerna inte hade konstant bråttom någonstans och den ’’tickande klockan’’ var bättre integrerad skulle jag kalla detta en av Pixars bästa moderna filmer, men som den är nu är den stenhård med vad den gör. Handlingen fungerar, huvudkaraktären är stark, animationen är snygg och musiken är bra integrerad, men den är inte särskilt originell, vilket förvånar mig med tanke på filmens bakgrund. Vare sig latino film blir större tack vare Coco är tveksamt, men tiden får bestämma det. Nu är The Incredibles 2 runt hörnet och jag är nu mer skeptisk än någonsin.
