Deadpool 2
Det röda arslet är tillbaks i den här efterlängtade uppföljaren till Deadpool från 2016. En oväntad gigantisk hitfilm, eftersom studion inte ville producera den till att börja med, när filmen hade en sextio miljoner dollar budget och flesta filmer i genren har ungefär etthundra till tvåhundra miljoner dollar. Ryan Reynolds var tvungen att läcka ut test film så att fans kunde visa för studion att stöd fanns och att folk älskar karaktären. Jag vet absolut ingenting om karaktären från serietidningarna, men filmen lyckades avbilda en hysteriskt rolig karaktär med en tragisk bakgrund. Hans superkrafter att bryta sönder den fjärde väggen var väldigt effektivt att få karaktären att sticka ut och la till en unik sinne för humor genom att göra narr av genren filmen var i. Folk reagerade extremt positivt till filmen och många såg den, så det är inte underligt att vi nu får en uppföljare två år senare. Jag tyckte om Deadpool mycket när den först släpptes, mest för att det var uppfriskande att få se satir på en sådan överdriven genre, speciellt från X-Men och DC serierna. Dessutom var filmen inte rädd att vara läskig eller dramatisk ibland, till skillnad från flesta komedifilmer. Det svaga med filmen var sina actionsekvenser generellt, som inte hade så mycket satir eller humor integrerat i dessa scener, utan hellre fokuserade på spänning och koreografi som egentligen inte behövde vara där. Fast samtidigt uppskattar jag att filmens låga satsningar och skala när det gällde handlingen och actionsekvenserna så filmen inte kändes för ambitiöst och ur kontroll, till skillnad från andra actionfilmer som Suicide Squad och Wonder Woman. Man kan troligen tacka den låga budgeten för det. Med det i åtanke så blev jag orolig när trailers började dyka upp för Deadpool 2. Det var många actionscener med i trailern och det fick mig att tro att all action kommer få mer fokus istället för att manuset skulle ha mer detaljer och varierande skämt som är relativt kopplade till varandra, vilket var någonting den första hade brister i till att börja med. Så mina förväntningar var relativt neutrala när jag skulle se den, då jag förväntade mig åtminstone några skratt och ett sammanhängande manus som slängde överraskningar ens väg och inte mycket annat.
Wade (Ryan Reynolds) lever ett lyckligt liv tillsammans med sin flickvän Vanessa (Morena Baccarin). Han får otroligt mycket lönnmördar jobb och är riktigt bra på det, men något bryter den freden. Han blir skickad till fängelse tillsammans med Russell (Julian Dennison), som kan sätta eld på saker. In kommer Cable (Josh Brolin) som är ute efter att döda Russell efter händelser i framtiden Cable kommer från. För att skydda pojken och få honom ur fängelse måste han få hjälp från ett gäng andra mutanter och starta sitt egna team.
Deadpool 2 går i samma blodiga fotspår som den första filmen gjorde, med ett stort fokus på popkultur referenser, meta kommentarer på superhjälte genren, explicit våld och språk integrerat i absurd action och har en bit drama centrerat runt Wade och hans relation med Vanessa. Det var just det jag förväntade mig från filmen i sin helhet och jag hoppades på att filmen byggde extra lager på det, vilket den gör ibland och ibland inte. Karaktärsutvecklingen hos Wade är konsekvent med den första filmen, då Wade har haft sin hämndhistoria och lärt sig från det, vilket är nu motivationen närvarande i filmens antagonist Cable. Motivationen Wade och Cable har är en bra kontrast och driver filmen effektivt framåt, någonting den första filmen var generellt ganska svag i, men med det extra lagret kommer det lite bagage. Det finns en otroligt stor mängd karaktärer närvarande i filmens narrativ och filmen introducerar nya karaktärer konstant under speltiden, vare sig det är viktigt för handlingen eller ej. En relativt stor del utav speltiden är ägnat till karaktärer som inte har en stor roll att spela, är inte med i filmen särskilt länge, är endast där för ett skämt eller en referens till popkultur. Jag ska inte förneka att deras inkludering var roliga, men de hjälper varken filmens takt eller struktur när manuset inte ger karaktärerna någonting att göra som påverkar andra karaktärer. Nykomlingarna Cable, Domino (Zazie Beetz) och Russell tillsammans med Wade, Vanessa, Colossus och Dopinder är genuint underhållande karaktärer man tycker om att spendera tid med, men det är bara en tredjedel av rollistan i den här filmen. Manuset är lite billigt ibland också, då den förlitar sig på att publiken är okej med alla extrema tonskiften filmen har som dyker upp utan förvarning, från att gå från en absurdist komedi till ett hjärtslitande drama till enorma mängder våld och tillbaks till komedi igen runt i en cirkel, så att det känns som att man har åkt i tekopparna på Liseberg för länge. Individuella ögonblick är snyggt utförda, men i kontext med filmens klippning förstör det en del. Ifall det finns ett stort problem filmen har så är det klippningen, vilket inte låter en scen att ta sitt ögonblick och låta ett dramatiskt ögonblick smälta hos publiken, utan måste klippa iväg till ett skämt eller en person som dör. Det var ögonblick då min haka nudda golvet i chock hur dålig klippningen var, som när Wade är vid ett snöberg och så några sekunder senare är han i baren tillsammans med T.J. Miller utan någon förklaring hur han tog sig dit. Det är ett fantastiskt skämt senare i filmen som visar konsekvenserna för en actionscen som inblandar Wades ben och övergången mellan scenerna är rolig och kreativ, men det var några ögonblick det absolut saknades och verkligen förstörde filmen stenhårt ibland. Detta gäller actionsekvenserna generellt, som klipper mellan olika kameravinklar hela tiden utan någon tanke bakom det. Med det sagt dock är det inte fundamentalt sönder. Till skillnad från filmer som Black Panther och Avengers: Infinity War tidigare i år är all action fokuserat på en plats. Den klipper inte mellan en dussin miljöer och karaktärer och sedan förväntar sig att publiken inte tycker att vissa karaktärer är mer fängslande än andra. Dessa sekvenser är väldigt kreativa hur de visuellt kan sticka ut, men samtidig integrera en bit humor, speciellt från karaktären Domino och krafterna hon har. Domino är en karaktär som endast kunde ha fungerat i en Deadpool film, eftersom hennes krafter att ha extrem tur skapar ett extra lager med humor och samtidigt tillåter miljön att spela en roll i sekvenserna också, till skillnad från flesta action filmer där karaktärer bara slår på varandra på inget originellt sätt. Det är lite sådant här och dataeffekter ser lite falska ut då och då, men inte till gränsen då det slutade vara underhållande. Detta leder oss till Wades humor, vilket kan vara ett tveeggat svärd i den här filmen. Ibland är det Wade som gör plana observationer om hur duma och löjliga omständigheterna är för våra hjältar, men ibland kan har vara riktigt rolig med några klipska punchlines. Detta kanske är just för mig men när Wade blir arg och ingenting går som han vill att det ska gå är filmen som mest underhållande, som när alla gör narr av att han går med i X-Men som en lärling och när folk inte gör som han säger. Att hans stora ego blir krossat ibland är bra komedi och gjorde filmen mer underhållande än den första filmen var. Humorn är väldigt amerikansk, så ifall du inte föredrar den komedi stilen kommer du definitivt inte skratta när du ser den här, men för mig var humorn det bästa med hela filmen. Interaktionerna mellan karaktärerna var riktigt färgglatt och stack ut med hjälp av svärord och ovanliga förolämpningar. Det är ganska likt Guardians of the Galaxy, men den har sin egna sinne för humor och fokus på visuell humor hellre än dialog ibland. Den fösta filmen hade definitivt bättre action, men här är karaktärerna, dramat och komedin starkare.
När det gäller visuell presentation blev jag genuint överraskad av hur vacker filmen kunde vara ibland. Det var drömsekvenser som fick mig att tvivla på ifall jag titta på en komedi film eller en torterande drama film. Det var så många ögonblick som var så snyggt inspelade och komponerade att jag tappa hakan, speciellt under filmens första halva. Den har fantastisk användning av slow motion och filmen är backat med ett soundtrack som får Guardians of the Galaxy musiken att vara mer lik experimentell rock i jämförelse. Det är en sekvens som iblandar en ny låt från Céline Dion som jag absolut älskade. All action var generellt underhållande, speciellt dem som inkluderar Domino, men åter igen förstör klippningen en del utav upplevelsen. Ibland kan den skakande kameran komma i vägen också, men det sker inte för ofta.
Deadpool 2 är nog min favorit superhjälte film jag har sett i år. Som sagt finns det enorma problem här, som klippningen, vissa skämt, den enorma mängden karaktärer och takten, men för mig vägde alla bra delar så mycket mer än allt negativt jag kunde säga om den. Ifall jag behöver uppoffra bra actionsekvenser för bra komedi och drama så tar jag det gärna. Konflikterna är känslomässigt drivna och är backade av stark och simpel motivation, med bilder som jag inte kommer glömma i nära framtiden. Karaktärerna är grymma, komedin är grym, dramat är grymt och för en action film är det väldigt sällsynt, oavsett ifall innehållet är kliché eller ej.
