Prinsessan Mononoke (1997)
(Ifall du inte har sett Prinsessan Mononoke innan högt rekommenderar jag att du gör så först eftersom texten avslöjar viktiga scener i filmen och kontext behövs. Rekommenderar också att du läser mina recensioner för Nausicaä från Vindarnas Dal, Laputa – Slottet i Himlen, Min Granne Totoro, Kikis Expressbud och Porco Rosso, då poänger jag gör där påverkar kritik mot Prinsessan Mononoke).
Prinsesan Mononoke är en fantasy epok anime från 1997 skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Hans tidigare film Porco Rosso släpptes 1992, fem år tidigare, vilket är den längsta tiden mellan något Miyazaki projekt. Under den tiden släppte Studio Ghibli tre projekt, som bestod av direkt-till-teve Jag Kan Höra Havet från 1993, Isao Takahatas Pompoko från 1994 och sist Om Du Lyssnar Noga, regisserad av Ghibli animatör Yoshifumi Kondo, från 1995. 1997 var generellt inte ett starkt år för animerade filmer, då Disneys misslyckande efter sin renässans tid med Herkules, Disney började släppa direkt-till-VHS uppföljare till sina största filmer och andra amerikanska filmföretag försökte kopiera Disneys formula med Svanprinsessan och Slottets Hemlighet, Katter Dansar Inte och Anastasia. Dessutom hade Pixar släppt sin första långfilm under 1995 och skulle förändra animering för all framtid. Vad som var märkvärdigt under 1997 var att Prinsessan Mononoke och Satoshi Kons mästerverk Perfect Blue släpptes. Amerikanska filmer var ganska stora under det året, med att Titanic, den största filmen någonsin under den tiden, släpptes, Men in Black och Austin Powers var enorma komedi succéer, Paul Thomas Anderson gjorde sitt stora genombrott med kritiskt belönade Boogie Nights, Paul Verhoeven återskapade sin satiriska sci-fi ton från Robocop med Starship Troopers, David Fincher visade sina styrkor i The Game, Robin Williams och Gus van Sant gjorde sina triumferande återkomster med Good Will Hunting och listan med filmer fortsätter.
Efter att prins Ashikatas by har blivit attackerad av en skogsgud driven av en förbannelse blir hans arm infekterad av guden. Byns lokala sierska säger att han kommer dö av förbannelsen och det är nu hans öde att dö, men det förhindrar inte honom att konfrontera sitt öde. Han lämnar sin by, med sin springare Yakul, för att hitta vad som orsakade skogsguden att drivas av hat och ursprunget bakom stenen som förbannade honom. På vägen stöter han på olika karaktärer som visar sig vara i ett stort krig, vilka inkluderar samurajer som styrs av regeringen, ett järnverk styrt av Eboshi och skogsgudarna som får hjälp av vargprinsessan Mononoke. Genom en serie händelser fastnar Ashikata mellan människovärlden och skogen och nu försöker kompromissa för båda sidorna att sluta strida mot varandra.
Inom Miyazakis filmografi är kampen mellan människor och naturen inte ett främmande ämne, där hans andra och tredje film Nausicaä och Laputa handlade om samma sak. Laputa hade en drastiskt annorlunda målgrupp från Nausicaä, fast Nausicaä kommer inte i närheten av det brutala innehållet i Mononoke, som består av en stor mängd blodspillning, dekapitationer, förgiftningar, mord, skjutningar, explosioner och många lemmar förloras. Mononoke är på alla vis en krigsfilm man kan beskriva en genrefilm som, fast istället för ett traditionellt narrativ med två olika människostater så blir det en bokstavlig konfrontation mellan människor och skogsvarelser. Konflikterna närvarande i Nausicaä var också mellan människor och en metafor, någonting filmen utforskade i djup detalj under sitt narrativ, fast den hade inte skogen som den primära källan för actionsekvenser eller drama. Kriser kom från att olika sorters grupper med människor desperat kämpade över resurser i en dystopisk framtid och filmen är inte rädd att peka ut hur det ledde till världens erövring av gigantiska insekter till att börja med, någonting huvudkaraktären inser men ingen annan och detta skapar den centrala krisen. Mononoke placerar sina konflikter mellan olika faktorer inom det politiska systemet i filmens värld också, men den här gången blir det ett slagsmål mellan industrialiseringen utav Japan och naturen som järnbruket skadar i sitt produktiva arbete. Den första scenen i filmen och i sin tur etableringen bakom huvudkaraktärens motivation kommer direkt från resultatet av en strid mellan dessa två sidor och som ett resultat metaforiskt infekterar Ashikatas högra arm som långsamt förstärker hatet inom honom. Filmens premiss gör budskapet och allegorin klar och tydlig i sin dialog under sina första få scener och sedan expanderar på den idén och det konceptet under sin två timmars långa speltid. Vanligtvis skulle detta räcka när det gäller en tre akt struktur och en central konflikt hos en karaktär som har fastnat mellan två politiska ideal, men Mononoke ville istället inkludera fler detaljer i sitt världsbyggande. På människofronten är det uppdelat med Ashikata, Eboshis järnbruk, samurajer som följer order från deras shogun och ett gäng spårare som har fått uppdraget från kejsaren att hämta hjortgudens huvud, sedan finns skogsvarelserna med hjortguden, vildsvinen och sist vargarna tillsammans med Mononoke hon själv (som jag kommer kalla för San under resten av recensionen). Detta blir sammanlagt sju olika sidor i kriget ihoptryckta i två faktorer och en singulär där Ashikata konstant hoppar mellan båda. Filmen klipskt introducerar alla dessa sidor i en bekväm takt, då Ashikata får lära sig känna alla individuella sidor och deras behov separat från varandra under de första två akterna, någonting man märker filmen nästan behövde spendera mest tid på, då publiken annars inte skulle kunna ha koll på vilka som ville vad under den tredje akten. Ifall Nausicaäs eller Mononokes inriktning på berättande är bättre kan argumenteras och det finns många starka argument till varför från båda sidorna. Vad som skiljer båda sidorna drastiskt från varandra är visuell presentation och karaktärer. De centrala karaktärerna i Nausicaä och Mononoke är nästan spegelbilder av varandra, med Ashikata och Nausicaä, San och Asbel och till sist Eboshi och Kushana. Eftersom Mononoke spenderar så mycket extra tid hos olika sidor får tittaren lära känna sidokaraktärerna och är någonting filmen har en stor mängd av. Dessutom introduceras dessa mindre karaktärer eftersom de har en roll att spela i filmens narrativ och alla har var för sig sin egna lilla karaktärsbåge som är kopplat till filmens centrala tema och metafor. Eftersom budskapet är så direkt som det är förlitar sig filmen att den stora mängden karaktärer och deras egna individuella motivationer, personligheter och bekymmer kommer fängsla tittaren istället, någonting den lyckas med väl. Inte perfekt, men tillräckligt stark så att tittaren har en anledning att bli investerad i huvudkaraktärernas världssyn och attityder. Detta leder oss till den andra stora skillnaden mellan Nausicaä och Mononoke: berättande genom bild och berättande genom dialog.
Eftersom Mononoke balanserar alla dessa stora karaktärer och sammanflätande världar på samma bricka behöver filmen presentera dessa delar effektivt genom att introducera tittaren till karaktärerna, deras avsikter, motivation och inriktning till kriser samtidigt som den inte spenderar för mycket tid så allting slutar vara filmiskt eller dramatiskt. Det blir svårt och filmens svar till detta är dialoger och monologer som utspelas konstant. Filmen sällan tar en paus från karaktärer och deras röster, vilket tyvärr leder till att en fantasy epok helt plötsligt blir en krigsdrama istället för en kombination av båda. Kontrast med Lord of the Rings som strikt fokuserade på äventyrsaspekten till sitt narrativ som passade den filmens ton och små konflikter mellan karaktärer. När karaktärer dör eller blir seriöst skadade i Mononoke påverkar det sällan filmens narrativ, knappt förändrar insatserna och sällan saknar en dramatisk kärna som överraskar publiken. Lord of the Rings leker med folks förväntningar, med att brödraskapets mäktigaste karaktär dör först och efter skapar en dramatisk död med sin egna karaktärsbåge, som sedan motiverar resten av brödraskapet att splittras inför nästa inlägg i filmserien. Den här sortens dynamik knappt existerar i Mononoke och inga viktiga karaktärer dör till att börja med. Nausicaä hade den här sortens insatser också, fast där och i Laputa liknade det hög eskapism fantasy som Lord of the Rings istället för det brutala och realistiska våldet i Mononoke. Eftersom Nausicaä inte hade en sådan stor inriktning på fördjupad karaktärsutveckling eller nyans hos dessa karaktärer kunde filmen istället skapa karaktärsutveckling och världbyggande med hjälp av långsamma och tysta scener som utnyttjar filmramen försiktigt som ett kontrast med alla episka och grandiosa scener som kom tidigare under speltiden. Samma sak kan sägas om Laputa, bara där blev det en kontrast mellan det högljutt dramatiska och lugnt komiska. Alla scener i Mononoke tjänar ett syfte i den större bilden, men flesta scener presenterar sina konflikter genom dialog istället för visuellt och seriöst skadar filmen under den sista akten där karaktärer bara springer runt och ropar mot varandra med ingen som helst takt man kan peka ut. Made in Abyss är en serie som tar stor del inspiration från Ghibli projekt som Mononoke, inklusive den stora mängden dialog, fast där blir det mindre av ett problem när interaktioner mellan karaktärer är det enda serien fokuserar på. Mononoke försöker ha det enastående spektaklet och samtidigt inkludera realistiska karaktärer, något jag upplever inte är en stark kombination i filmens kontext som en hög fantasy genrefilm. Våra hjärnor kan uppfatta en chockerande mängd information i vår vardag, fast utav den informationen kan vi minnas en liten del. Så tänk dig att vi har ett visuellt medium vars prioritet ligger i ljudet och sedan ska man läsa undertexter ifall man inte förstår japanska eller uppleva en medelmåttig dub som suger ur allt seriöst filmen hade. Sedan måste man inkludera chansen att ens immersion avbryts av folket man ser filmen tillsammans med eller miljön man ser filmen i distraherar en från att uppfatta allting alla karaktärer säger. Just för Mononoke har den en grym dub, men tänk dig alla andra anime filmer som släpps varje år som inte har en tillräckligt stor budget att reflektera originalets känslomässiga styrkor. Ifall vi går tillbaks till Made in Abyss blir den här intagningen av information genom dialog inte jobbig eftersom serien är grundad i karaktärdramat, någonting som också är reflekterat i det minimalistiska filmskapandet under långa sträckor. Självaste actionscenerna tar inte upp en stor del utav seriens speltid och då kommer undan med sin stora mängd karaktärinteraktioner. Mononokes inriktning på berättande skadar takten och njutningen av vissa karaktärer också.
I min recension för Laputa pratade jag om struktur och hur viktig det är i en långfilm. Laputa och Mononoke delar en tre akt struktur, men på sättet Mononoke hanterar sin struktur visar var filmen prioritering ligger. Laputas lock in och då slutet på sin första akt sker ungefär tretio minuter in i den två timmars långa filmen, medan Mononokes lock in sker femtio minuter in, vilket motsvarar ungefär hälften av filmen. Den andra akten består av trettiofem minuter och sedan börjar akt tre som pågår i ungefär fyrtio minuter. Så för att summera kortfattat spenderar filmen mest tid på att introducera karaktärer, utforskar dessa karaktärer under en kort tid och sedan slänger in allihopa i ett gigantiskt klimax som pågår länge. Mononoke är då på många vis Lejonkungen, med att en stor del utav karaktärsutvecklingen skippas eftersom inte mycket tid blir ägnad till mittendelen av filmen där allt detta traditionellt ligger. Vanligtvis skulle detta inte vara ett problem, men eftersom filmen förlitar sig på sina karaktärer och kommunikationen mellan dem i en sådan läskig och våldsam värld kommer sälja filmen och sedan spenderar inte tillräckligt mycket tid på dem tar filmens miljö och fantasy spektakel över tittarens intresse istället. Min Granne Totoro och Eldflugornas Grav har liknande premisser i jämförelse med varandra, men självaste tonerna i båda filmerna krävde att strukturerna ändrades och tid ägnade till vissa delar prioriterades i den ena och inte i den andra, då likadan fokus i båda filmerna skulle resultera i chockerande takt- och tonproblem. Detta blir som självklarast med Mononokes titelkaraktär. San blir introducerad ungefär tjugo minuter in där Ashikata (så väl som publiken) ser henne i några sekunder innan hon försvinner. Ashikata och publiken får höra hennes namn för första gången fyrtio minuter in, publiken får se henne igen fyrtiofem minuter in och sedan får publiken höra henne säga sina första bitar dialog femtiotre minuter in. Efter det är filmen i sin andra akt och där händer det inte så mycket med hennes karaktär förutom att Ashikata behöver henne så skogen och människor kan skapa harmoni, vilket båda gör vid filmens slut. Synd så har San ingen karaktär eller egna motivation som hon själv skapar utanför att hon är en cool vargprinsessa som gör grymma saker, något tragiskt när hon ska representera filmens stora budskap. Karaktärerna de själva går inte i intressanta riktningar med ett manus som inte överraskar under vissa händelser i handlingen och i strider, men deras roller är viktiga i kontext med filmens tema och njutning av filmens spektakel. Alla karaktärerna är lätt definierade genom sina karaktärsdesigns, färgen på sina kläder och deras introduktioner är så snyggt utförda att flesta kvalité filmer ser medelmåttiga ut i jämförelse. När Ashikata träffar Jigo för första gången har karaktärerna en anledning att dela en måltid med varandra, med att Ashikata räddade honom från ett gäng samurajer i scenen innan och är någonting publiken skulle ha missat helt och hållet ifall han inte berättade det för Ashikata. Visuellt passar karaktärerna ihop också med att båda karaktärerna har på sig rött i scenen och när Ashikata träffar Eboshi har båda karaktärerna på sig blått. Ashikata kämpar för frid mellan båda sidorna eftersom han har lärt sig genom sitt äventyr att alla ledarna bryr sig om sina medborgare och land, till skillnad från den verkliga fienden som i filmens värld är samurajerna. Karaktärerna bryr sig om varandra och respekterar varandra. Med karaktärer som är underhållande sekunden man ser dem så är det inte förvånande att humorn är stenhård. Karaktärer med bara få rader dialog blir minnesvärda tack vare humorn kopplade till dem, speciellt paret Ashikata träffar i järnbruket. Alla fantasy varelserna ser absolut fantastiska ut och har små detaljer i sina designs eller röster som sticker ut från alla andra karaktärer i filmen. Eftersom en sådan stor del av filmen är att etablera saker i sin första akt är det rimligt att flesta kommer in i den tredje akten och Mononoke gör inte en besviken. Porco Rosso gjorde likadant, fast där så blev avslutet medvetet barnsligt och sög ut dramat till en gräns. Mononoke har ett fenomenalt klimax som inte är rädd att bli äcklig eller läbbig i sina bilder. Med tanke på hur många karaktärer inblandade lyckas filmen ändå etablera kristallklart var alla karaktärerna befinner sig, deras relationer till varandra, hur stora insatserna är, presenterar tvistar, sätter karaktärer mot varandra klipskt och allt detta är backat med imponerande animering och kamerakompositioner som aldrig gör publiken förvirrad kring vad karaktärer gör i en scen. Kontrasta det med Inception, då karaktärer bara springer runt och konstant förklarar för publiken vad som händer under hela filmens andra halva.
Prinsessan Mononoke är den mest imponerande bit animering för vuxna jag har sett under min livstid. Många verk inom anime har tacklat på det här området många år innan Ghibli gjorde, men detta är första gången utanför Berserk då fantasy genren fick en sådan skala och kompetent berättande kopplad till sin berättelse. Alla jämförelserna jag har gjort i den här recensionen verkar orättvisa och på många vis jämför man bara det bästa animering har att erbjuda med varandra, fast man måste läsa mellan raderna ibland. I nästa recension kommer jag gå in i följande ämne närmare, fast nu måste vi erkänna att Prinsessan Mononoke inte är så originell som den antyder att den är. Influenser från klassisk fantasy litteratur märker man överallt och i Miyazakis filmografi är filmen inte speciell eller banbrytande. Den saknar den känslomässiga driften från Nausicaä, strukturen är inte lika tajt som Laputa, atmosfären brister i jämförelse med Min Granne Totoro, har inte en lika fängslande huvudkaraktär som Kikis Expressbud har och är inte lika diskret i sina teman som Porco Rosso kunde vara ibland. Prinsessan Mononoke verkar vilja kombinera alla dessa aspekter till ett gigantiskt fantasy epok, vilket den lyckas med fantastiskt, men man märker brister i hur filmen försöker integrera allt detta genom dialog istället för visuellt berättande oftast. Ifall jag vill ha hög fantasy tittar jag på Lord of the Rings, ifall jag vill ha karaktärsdrama rycker jag fram Game of Thrones och ifall jag vill ha en kombination av båda sätter jag på Prinsessan Mononoke, vilket inte händer så ofta.
