mrtambourineniclas.blogg.se

Ifall du är något likt mig så har filmer varit din prioriterade konstform under den största delen av ditt liv. I min tonårsålder blev det en prioriterad hobby, då jag sökte upp så många annorlunda projekt som inga av mina kamrater från då hade hört talats om, som Citizen Kane och Ralph Bakshis filmografi. Jag har spenderat en oändlig lång tid som ett barn framför en tv skärm, där jag konsumerade serier och filmer konstant, ibland samma verk flera gånger om, men jag minns inte de flesta av dem. Jag har sett varenda avsnitt utav Yu-Gi-Oh! och Beyblades första säsonger, men ifall du skulle fråga mig om karaktärers namn eller handlingen i individuella avsnitt skulle jag aldrig kunna svara dig. Jag minns bara hur jag kände när jag såg dem, vilket var ganska lycklig och samtidigt uttråkad av den utdragna tiden spenderat i samma match. Några projekt som jag har ett starkt minne av från den tiden var Lilo & Stitch, Oban: Star Racers och Spirited Away. Dessa verk erbjöd inte konstant eskapism som var kopplad till min verklighet, som med leksaker och reklamer på teven utanför sitt egna format som filmer och serier. Marknadsföring kan gå överstyr och kan få människor att sluta tycka om en film i processen, likt ganska nyligen med Frozen och Minions. Som en vuxen kan jag inte titta på Yu-Gi-Oh! längre, då min förståelse för och syn på industrin är så nihilistisk att jag inte känner någonting förutom pinsamhet och billig ironisk lycka. Oban: Star Racers är på många vis lik Yu-Gi-Oh! i sin struktur, men den spenderade tid på att etablera djupt inbäddad melankoli hos sin huvudkaraktär Eva. Som ett barn med skilda föräldrar kunde jag relatera till Evas interna konflikter och resonerade med mina personliga känslor mer än att Yugi behövde rädda världen ett dussintals gånger. Lilo & Stitch har ett relativt liknande tema och ton, bara den här gången är alla energirika race ersatta med en metaforisk och bokstavlig utomjording som långsamt förstör för två syskons kamp att förhålla en relation med varandra. När jag var liten kände jag mig delvist ansvarig för mina föräldrars splitring, då jag bara gick runt och förstörde allt jag rörde vid, likt Experiment 626. Dessa projekt gjorde inte mig deprimerad utan istället det exakt motsatta och nu har jag blivit min egna individ som inte behöver få bekräftelse från sina föräldrar om vad som är okej eller inte. Att generalisera en karaktärs motivation för att räcka ut till en sådan stor publik som möjligt och fylla upp så många avsnitt som möjligt kanske leder till att den blir lätt omtyckt snabbt, fast en långvarande succé kräver mer än det. Detta är varför Guardians of the Galaxy vol. 2 har fastnat hos mig mer än någon annan film i hela MCU, då den kan ha ett seriöst, specifikt och personligt tema under sitt prat om bajs i kuddar och David Hasselhoff. Fast jag ska inte sitta här och berätta vad industrin gör rätt och fel, eftersom Yu-Gi-Oh! är fortfarande stort idag och ingen minns Oban. Kommer folk prata om Made in Abyss på samma sätt som My Hero Academia om tio år eller kommer den vara bortglömd som Oban? Kommer barn idag minnas Hilda eller My Little Pony: Friendship is Magic som mest när de blir vuxna? Med detta sagt är jag personligen tacksam för att dessa tidigare nämnda serier och filmer inte har sugits upp i dagens moderna hype kultur som kan lätt utnyttjas för att sälja en billig och värdelös plastfigur. Med en uppföljare till Oban runt hörnet kan jag bara hoppas.

Som jag sa innan tittade jag på samma små antal filmer flera gånger, då jag inte hade tillgång till torrents än och jag hade inga pengar i mina fickor. Tittar på nyliga filmer ganska ofta, med att jag har sett You Were Never Really Here fem gånger sedan jag såg den på Göteborgs film festival tidigare i år, detsamma kan sägas om serier. Nyligen fick jag Hyouka på blu-ray, sex år efter sin premiär, en serie som överraskade mig med just hur tajt berättandet var trots sin slice of life genre tag kopplat till sig. Det tar en stund för ett sammanhängande narrativ att dyka upp, men innan dess fokuserar avsnitten på att skapa en relation mellan Houtarou och Eru, dessutom förklara hur hon får honom att hoppa ur sin lata livstil genom att uppmuntra honom, vilket hugger honom i ryggen senare i serien. När ”I scream” fallet har blivit löst så fortsätter serien fokusera på den kopplingen och hur det är reflekterat i sina två nära vänner och deras konflikter. Det finns en direkt dramatisk spänning som måste lösas inom en specifik tidsgräns, fast inte som flesta serier och filmer idag då karaktärer bokstavligt måste hinna till en plats då misslyckande leder till bokstavlig katastrof. Säsong fyra av Better Call Saul tog slut för nån vecka sedan och det uppmuntrade mig att se säsong ett och två igen. Att återvända till dessa tidigare delar igen fick mig att inse hur alla direkta konfrontationer och externa konflikter är drastiskt olika beroende på avsnitt, men den centrala konflikter har alltid varit den samma ända sedan det första avsnittet. Den konflikten är Jimmys relation till sin bror, sin brors firma, syskonens efternamn och ryktena båda har, som är kopplat till seriens tema om beroende till sitt egna jobb och statusen ens tidigare erfarenheter kan ha. Många klagar över att Jimmys och Mikes berättelser inte är kopplade till varandra, fast det betyder inte att berättelserna inte är tematiskt kopplade. Ifall Better Call Saul fortsätter vara så här stark som den har varit tills nu i sin sista säsong kommer den vara min favorit serie producerad det här decenniet. Den här arken närvarande i en hel series speltid verkar desperat behövas i många serier idag, med att serier håller på så länge att de tappar sina budskap på vägen mot slutet, med Game of Thrones, The Walking Dead, Sherlock, True Detective och Black Mirror som några exempel. Netflix serier verkar vara besatta med att bygga upp säsonger som bara fyller tid tills nästa säsong kommer och när avslutet närmar sig blir det en besvikelse och alla frågor blir inte besvarade. Minns ni Lost och hur alting som byggdes upp i tidigare säsonger hade ingen påverkan på avslutet? En massa filler. Made in Abyss var en till serie jag återvände till nyligen. För lite över ett år sedan skrev jag en lång text om Made in Abyss och varför jag tyckte den var bättre än flesta serier som släpps idag, en åsikt jag står fortfarande start bakom. Ingenting i den serien är spektakulärt eller revolutionerande, men den erbjuder en komplett upplevelse som inte slösar bort ens tid på detaljer eller karaktärer kopplade till sidohandlingar eller budskap som inte passar in. Serier har blivit mer och mer som moderna Hollywood, inte bara i sitt filmiska sätt att komponera tagningar eller presentera en berättelse utan även vad som prioriteras och det är alla visuella spektakel och coola set-pieces istället för vad drama traditionellt består av. Better Call Saul, Hyouka, Made in Abyss och en del andra har bevisat att mise-en-scène och klippning är som absolut viktigast i långa drama inriktade serier, vilket verkar vara frånvarande i flesta serier och någonting som blev uppenbart för mig när jag såg Westworlds första avsnitt nyligen.

Det här karaktär fokuserade tematiska inriktningen verkar passa serie formatet, vilket Matt Stone och Trey Parker måste ha insett med sina senaste säsonger från bådas ikoniska serie. South Park var inte särskilt populärt ett tag under sena 2000-talet och tidiga 2010-talet, men inspiration slog ned under seriens nittonde säsong där duon gjorde narr av Amerikas moderna politiska korrekthet. Varje nytt avsnitt strukturerades som en traditionell sit-com genom att fokusera på drastiskt olika konflikter i varje individuellt avsnitt, fast samtidigt höll berättandet konsekvent till satir kring känsligt folk och hyckleriet bakom dessa människors motivation för sina handlingar. Stadens medborgare visar support för två pojkar som är kära i varandra, fast i slutändan gör alla detta för sina egna själviska behov att må bra; klappa sig själva på ryggen, oavsett ifall gay paret är lyckliga tillsammans eller ej. Detta tillfredställer alla reklamerna också. Till skillnad från Better Call Saul dock så behöver man inte se alla avsnitt i rätt ordning för att förstå kontexten bakom handlingarna i varje avsnitt. Du kan titta på Naughty Ninjas och förstå exakt vad som händer utan att ha sett alla avsnitt som släpptes tidigare den säsongen. Jag ska inte försvara dessa senaste fyra säsongerna av South Park som perfekta eller så, men det är viktigt att visa hur inga andra serier gör liknande strukturer. Ifall det inte är en traditionell sit-com som Fuller House så är drama serier skrivna som filmer, vilket definitivt inte menar att kvalitén är sämre utan saknar bara variation. Jag är inte intresserad att bli rekommenderad en film som är tio timmar lång varje gång jag loggar in på Netflix eller HBO Nordic, ibland vill jag ha en South Park eller Arrested Development fast inte strikt i ett komedi format. Förr i tiden kunde man se Star Trek: The Next Generation och få ett komplett fyrtiofem minuter långt hard sci-fi paket varje vecka utan problem och nu i Star Trek: Discovery är det en lång, överproducerad och tråkig action sci-fi film som släpps tre gånger varje vecka nu idag med andra namn som Lost in Space och Westworld. Samma med t.ex. videospel industrin, då jag inte är särskilt taggad att få spela ytterligare ett open world shooter spel igen efter en sådan stor ström med spel i samma genre som släppts under hela decenniet. Till och med South Park bytte ut sin egna tradition under sin tjugonde säsong och strikt fokuserade på presidentvalet och allting centrerat kring det under 2016. Stone och Parker har visat ett stort mängd mod på sistone.

Ingenting existerar i en tub. Det finns alltid någonting som kommer kunna lätt kontra vad jag säger här på bloggen, så jag ska få det ur vägen omedelbart. Vad som inte finns på Netflix finns på Youtube, med internet personligheter som lägger upp nya videos dagligen vare sig det är vlogs, let’s plays, recensioner, osv. fast detta är inte fiktiva berättelser. T.ex. när jag skriver detta lyssnar jag på Matthewmatosis videospel recensioner om spel som redan finns. Med Youtubes större prioritet på marknadsförande och renare image är det inte förvånande att innehållet är ganska ytligt och är sig själva marknadsföringar för filmer och serier skapade av professionella filmföretag. Ifall man ska få klicks måste man prata om någonting populärt som man göra sina egna unika kommentarer på, någonting som verkar långsamt försvinna med Youtube Music, Youtube Red och förmågan att hyra långfilmer. Att beskriva Youtube som ett alternativ blir mindre och mindre värdigt när tjänsten går långsamt och säkert mot större företag än självständiga berättare. Det var den grundliga charmen till webbsidor som Youtube och Newgrounds, att man kunde få innehåll som filmföretag inte ens vågade komma i närheten utav. Neil Cicierega, James Rolfe, David Firth och många fler föddes ur dessa plattformar och har nu inte den kreativa friheten de hade förut. Det blir bättre med hjälp från Patreon och nu för tiden verkar självständiga filmskapare få mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i filmhistoria, men berättande online verkar vara en döende konst. Jag kan lista serier som Box Peek, Great: The Show och Guaranteed Video, men flesta verk från den världen är annars människor som kommenterar på saker på samma sätt som den här bloggen gör, fast på ett humoristiskt sätt. Dessa videor är inte originella och därför förtjänar kritik, men ifall det är fallet kan man kritisera serier med höga budgetar på samma grund också. Likt moderna filmer så är serier inte sina egna originella verk som säger något unikt, utan är baserade på böcker, andra serier, spin-offs på filmer, uppföljare eller är rakt av nyinspelningar med en modern estetik. Jag kan inte få något nytt särskilt ofta från serier idag och är varför jag drar mig mot filmer istället, dessutom måste man inte vänta fem år för att se slutet. Taboo, Hilda, Made in Abyss, The Leftovers och Over the Garden Wall har sina egna individuella svaga delar i jämförelse med andra, men jag hoppas ni förstår att jag föredrar dessa serier över allt annat eftersom de inte är någonting man ser ofta och är något nytt. Som tidigare sagt är detta fallet med långfilmer också, men det är lättare att få fler nya upplevelser från den sidan utav underhållning än serier. Jag kan bokstavligen vända mig om och se en hylla fylld med etthundra filmer som är helt originella skapade av talangfulla filmskapare under det här decenniet som jag inte har sett än och detta är någonting jag inte kan göra med mina Youtube och Netflix konton.

Efter all den här texten kan min personliga smak för serier summeras i frasen kvalité över kvantitet. När jag fick höra att Breaking Bad skulle få en prequell blev jag besviken, då jag tyckte den världen kunde lämnas ifred efter fem säsonger, fast resultatet var någonting som jag personligen föredrog över originalet på många vis. Better Call Sauls karaktärer och deras konflikter drog in mig nästan omedelbart, både hos sina gamla och nya karaktärer, som fortsätter än att lura mig trots min kunskap om manusförfattande och historieberättande. Nu idag är flesta människor bekanta med dessa narrativa tvistar och budskap kopplade till dessa tvistar, så när flesta människor ser första avsnittet av Westworld så vet de troligen redan vad budskapet kommer vara även ifall de inte har läst Travels in Hyperreality eller sett filmen serien är baserad på. För några år sedan ansågs tv att vara i en ny gyllene era, just för att streaming bröt igenom och serier hade en stor mängd kvalité kopplat till sig, med Breaking Bad, American Horror Story, Game of Thrones, Mad Men, House of Cards, Bates Motel och hundratals andra exploderade och revolutionerade tv för all framtid, vilket fick långfilmindustrin att titta bakom sig efter potentiella faror. Nu finns det så många serier som släpps konstant och det känns som att flera serier släpps varje ny vecka och ingenting stannar pengar tåget från att krascha in i centralen. När streaming är så populärt som det är har man kunnat se en massa klassiska serier genom dessa tjänster och en fråga från mig är nu vilka serier kommer vara klassiker. Kommer du bli rekommenderad Breaking Bad eller Better Call Saul om tjugo år? Blir du rekommenderad Black Books idag? Ska du se Maniac eller Maniac ikväll? Vilka av alla hundra anime serierna som har premiär i år kommer bli ihågkomna? Kommer folk titta på FLCL eller den seriens uppföljare? Var jag än tittar online finns det innehåll med ingen kvalité kontroll eller behärskning. Alla serier jag har listat positivt i detta inlägg har speciella nyck till sina estetiker och inte många serier har det idag, då seriers inriktning mot målgrupper försöker vara så bred att din morsa ser smal ut i jämförelse. Att få se ännu en serie som säger att rika människor och stora företag är onda är inte särskilt lockande mera, oavsett ifall kvalitén är där eller ej. Tiden står still och jag har blivit känslomässigt stel till det hela och ifall jag vill se en animerad mörk melankolisk sci-fi serie som Girls' Last Tour kan jag inte hitta det någonstans, eftersom väldigt få finns i det stora havet, inte många tjänster tillåter mig att söka efter specifika genrer som passar min personliga smak för serier och inga internetpersonligheter verkar särskilt intresserade att rekommendera några till mig. 

Ha också i åtanke att alla serier jag har listat här är serier jag hittar underhållning i, så tänk dig 99% utav serier där ute som jag absolut hatar. Innan vi avslutar vill jag bara säga att du borde fortsätta tycka om det du tycker om och tillåt ingen annan diktatera vad du borde tycka om. Jerry Seinfeld sa en gång att man inte själv kan bestämma varför man tycker om någonting och det spelar ingen roll varför, eftersom vad specifikt du tycker är facinerande och underhållande gör dig unik. 

Moderna serier jag rekommenderar: www.imdb.com/list/ls026551827/