mrtambourineniclas.blogg.se

Ännu en månad, ännu en okej månad för film. Jag har inte sett Birds of Passage eller Hjärter Dam än, så jag kan inte kommentera på dem, men jag såg två sprillans nya familjefilmer under samma månad. Sällsynt för mig. Sedan började jag titta på säsong två av One-Punch Man och säsong åtta av Game of Thrones, som har varit okej än så länge. Jag ville skriva lite om Game of Thrones här, då jag bryr mig inte tillräckligt för att skriva en expansiv kritik på ett separat inlägg och jag såg inte många filmer under månaden till att börja med, så jag behövde fylla i detta inlägget med någonting. 

Asterix: Den Magiska Drycken

Shazam!

Game of Thrones (säsong 8, avsnitt 1–3)

Efter revelationen i slutet på förra säsongen, att Jon är den riktiga arvingen till tronen, förväntar man sig någon form av konflikt mellan honom och Daenerys, men Jon får inte reda på det förens slutet på första avsnittet, han berättar inte det för henne förens slutet på avsnitt två och så leder det till ingenting för att ismonster anfaller. Den konflikten har ingen påverkan på kriget i avsnitt tre heller, så det hela känns meningslöst även fast det är den viktigaste konflikten i hela serien. De första två avsnitten har sannerligen intressanta karaktärsinteraktioner, men åter igen är det inte viktigt för varken handlingen eller kriget. Game of Thrones har varit karaktärsdrivet, ända sedan seriens första avsnitt, men där hade relationerna och motivationerna mellan karaktärer betydelse i vad som händer i handlingen, förutom metaforisk betydelse. Vare sig alla karaktärerna i Winterfell hatade eller tyckte om varandra är irrelevant för den större bilden. Det stora som påverkar karaktärerna är att Cersie inte skickar upp sin armé för att slåss tillsammans med de andra i Winterfell, vilket visar sig vara meningslöst ändå eftersom Winterfell vinner kriget och inga viktiga karaktärer dör. Dessutom skulle Winterfell hata Cersie oavsett ifall hon skickade upp sin armé eller ej och skulle fortsätta vara antagonisten vid de kommande avsnitten.

Det tredje avsnittet är en förlängd actionsekvens och ifall vi ska diskutera vad som skapar en bra utförd actionscen är de dags att rycka fram exempel från andra filmer och hur de berättar en historia med dessa scener. När kritiker prata om vad som är bra action menar de inte action som är snyggt inspelat, har bra effekter och bra skådespelare. Dessa aspekter är en del av det, men ifall man skulle bedöma filmer på bara dessa fronter skulle man kunna säga att Transformers filmerna är bra filmer. Actionscener existerar inte i en separat del av filmer och serier, utan är där för att ta karaktärerna från punkt A till punkt B, både bokstavligen och metaforiskt. Exempelvis i Die Hard har John McClane ingen chans att stå upp mot Hans Gruber och hans legosoldater. McClanes mål blir att rädda alla i byggnaden, inklusive hans ex, med väldigt lite till ingen hjälp från polisen. Så McClane använder sina klipska polistalanger för att få tag på en kulspruta från skurkarna, så han har åtminstone någon chans. Även då måste han få kontakt med polisen, som nästan misslyckas, men poliskonstapeln som utforskar byggnaden kommer undan från skurkarna och därmed kan kalla in förstärkning, men inte innan han nästan dör i en skottlossning. Detta orsakar Gruber att bli frustrerad och beordrar alla hans lakejer att döda McClane. I nästa actionscen förlorar McClane nästan, men kommer undan, fast inte innan hans fötter blir totalt krossade av glas som ligger på golvet. Som orsakar honom att retirera och försöka läka sig själv och i sig orsakar att skurkarna får mer tid på sig att hacka sig in i byggnadens system. Konsekvenserna etablerade inför och efter en actionsekvens orsakar dramat och insatserna att dynamiskt höjas igenom hela Die Hards speltid och gör att publiken fortsätter att vara fängslade i actionscenerna. Detta är varför Die Hard ansågs vara den bästa actionfilmen någonsin och det tog nästan trettio år innan Mad Max: Fury Road kom och tog den titeln från filmen.

I det tredje avsnittet av Game of Thrones finns det ingen sådan dynamik. Igenom speltiden blir det värre och värre för våra hjältar, vilket leder till ett avslut där hjältarna (emot alla odds) vinner ändå. Detta har hänt i flesta senaste säsongsavslutningar för Game of Thrones, någonting som var förutsägbart i säsong fem och nu är det uttjatat. Publiken visste att ismonstren inte hade en chans att vinna striden, så den spänningen är borta och därmed lämnar publiken med karaktärsdramat, vars det knappt existerar något av. Inga viktiga karaktärer dör, därmed påverkas inte dramat och därmed gör avsnittet nästan meningslöst. Där huvudkaraktärerna var i slutet på avsnitt två är densamma som i slutet på avsnitt tre. Theon har en bra berättarbåge, men i slutändan påverkar det ingenting runtomkring honom. Arya fortsätter bevisa vilken badass hon är genom att döda iskungen, men det känns som ett anti-klimax när hotet har varit där under så många säsonger och så försvinner det bara sådär. De kunde ha haft personligheter och en intressant motivation, men nej. Istället är de ismonster som gör onda saker för att de gör onda saker. Det är ytligare än moderna Marvel filmer. Jag förstår den metaforiska innebörden med ismonstren och hur det är kopplat till klimatförändring, men det är fortfarande fruktansvärt tråkigt.

Individuella delar i dessa avsnitt var intressanta, men genomsnitt saknades konflikter som fortsatte fängsla mig. Istället för att vara mörk fantasy och karaktärsdrama, som serien var när den började, har det förvandlats till typisk högfantasy och är inte lika imponerande som Sagan om Ringen trilogin var för nästan tjugo år sedan nu. Vid säsong fem började jag tappa intresset och nu är det knappt något kvar. Allting är så utdraget, långsamt och inte lika bra som de första fyra säsongerna var och nu är vi vid två säsonger som inte ens har varit bra. Ifall du hurrar för Jon när han skriker rakt i ansiktet på en zombie drake får du gärna göra det, men jag är ganska uttråkad. Titta på Dororo istället.