mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Topp 20 Filmer från 2010-2019

Publicerad 2019-12-24 07:00:00 i 2010-2019 Filmlistor, Listor,

God jul, allihopa. Hoppas ni fick något fint i julstrumporna i morse, ser fram emot julmiddagen och Kalle Anka, kanske träffa jultomten (ifall ni har tur) och njuter av era julklappar. Om ni läser detta någon dag efter får jag önska en god fortsättning och ifall ni inte firar jul får jag önska ett gott nytt år. Jag har det skoj, i störst del för att man får spendera lite kvalité tid med familjen, men också för att min julkalender är slut efter idag. Nu kommer jag räkna ner mina favoritfilmer från hela decenniet och då är julkalenden offeciellt över. Filmerna här har jag nämnt på andra listor under månaden, så undra inte varför du kanske upplever déjà vu ifall du har läst de tidigare listorna. Listan är inte fast i sten, åsikter förändras medan tiden går och listan reflekterar mina åsiker just nu. En tidskapsel för mig själv. Då kör vi!!!

Topp 20 Filmer från decenniet:

20. Summer 1993 /Reg. Carla Simón

Många har jämfört den här med The Florida Projekt, i att båda filmerna berättar en historia om ett familjeliv från ett barns perspektiv. Det har naturligtvis gjorts många gånger innan dessa två, men nu var det genuint och övertygande att de var riktiga människor och inte skådespelare. Många tycker om The Florida Project, men jag föredrar Summer 1993.

Jag uppskattar dessa mindre filmer som inte är där för att sälja publiken stora känslor med livstragedier. Istället blir det en berättelse om de små problemen familjer stöter på i sina vardagliga liv eller i detta fallet problem som uppkommer med ett adopterat barn. Vill inte avslöja fler uppenbarelser som utspelas under speltiden, utan bara peka ut att resultatet är något mäktigt.

Såg filmen för första gången under Göteborgs Film Festival 2018 och aldrig har jag fått se så många biobesökare gråta samtidigt under en scen där inget intensivt händer, en reaktion inte ens de bästa filmskaparna kan få fram ur sin publik. Man får gratulera Carla Simón för sin spektakulära regissörsdebut och det framåttänkande filmskapandet närvarande här, som har en kamera placerat för att vara på den sexåriga huvudkaraktärens höjd under majoriteten av speltiden.

19. The Grand Budapest Hotel /Reg. Wes Anderson

Jag har inte hundra procent fastnat för Wes Andersons filmer, då jag tycker om vissa filmer han har regisserat men andra inte, fast The Grand Budapest Hotel har blivit bättre och bättre medan året har gått. Istället för dramatiska scener som Anderson annars har är detta istället en absurd komedi som sällan stannar för känslomässiga konflikter. Vilket förbryllar mig att The Grand Budapest Hotel har fortfarande en sådan hög status i den moderna filmvärlden, med att filmen saknar tungt drama och en seriös sida. Den är rakt av eskapism och löjlig komedi, har gränsfall Looney Tunes logik, en hysterisk romans, osv. Mitt perspektiv på filmen är att det är en hyllning till klassisk film, med sin gimmick användning av filmtekniker som användes i tidsperioder handlingen utspelas i; filmspråk den tydligt talar flytande. Sedan har filmen fortfarande seriösa interna konflikter hos sina huvudkaraktärer, så man faktiskt bryr sig om karaktärerna även fast situationen är absurd.

18. Mad Max: Fury Road /Reg. George Miller

Jag har aldrig riktigt varit en fantast av Mad Max serien. Blev inte introducerad till serien förens i vuxen ålder och vid den tiden i mitt liv hade mitt intresse för B-filmer från tretio år sedan drastiskt förminskats. I mina tonår var jag mer intresserad i obskyra eller dåliga animerade filmer från 70-talet och 80-talet, jag upptäckte anime och nu är jag fascinerad av fantasy, så Mad Max var ett skepp som hade seglat förbi mig. Det var tills Fury Road där jag och hela världen stannade upp för att få skåda den bästa actionfilmen från de senaste trettio åren.

När det gäller alla äldre filmskapare som regisserade alla klassiska kassasuccéer för fyrtio år sedan så antingen gör de inte filmer längre eller så är kvalitén inte inte där. Martin Scorsese under en lång tid verkade vara den enda som överlevde Hollywood och fortsatte producera och regissera fenomenala filmer, men nu har George Miller gjort den oväntad comeback med Fury Road: den mest tekniskt imponerande filmen någonsin. Färgerna, scenografin, ljudmixningen, musiken, klippningen, inramningen, alla stunt och effekterna är det bästa en actionfilm någonsin har haft och allt detta används för att sälja världen som avbildas i filmen.

Dystopiska actionfilmer är ingenting nytt, speciellt med alla Mad Max kloner som släpptes under 80-talet, och Fury Road försöker inte vara en banbrytare i sitt manus, det är bara allting annat den får till ordentligt. Till gränsen filmen når perfektion.

17. Birdboy: The Forgotten Children /Reg. Alberto Vázquez & Pedro Rivero

Vad som är utan tvekan min favorit skräckfilm från hela decenniet. Många skräckfilmer med större budgets tenderar att fokusera på spektaklet, läskiga monster, chockerande ögonblick och skrikande, medan Birdboy är tragisk istället. Det är en drama först och en rysare efter. Hela upplevelsen är läskig, men det är tack vare hur sorgliga situationerna är och hur absolut tragiska karaktärerna är, med deras relationer till sina familjer och hur de inte kan göra något åt saken. Detta är en sådan film som man väldigt sällan får chansen att se.

16. Wildlife /Reg. Paul Dano

Skådespelare Paul Dano har jobbat på intressanta projekt under decenniet, som på Swiss Army Man, Youth, Prisoners, Looper och 12 Years a Slave, så han måste ha plockat upp grymma influenser från talangfulla filmskapare. Wildlife är hans regissörsdebut och vilken debut det är. Filmskapandet är stenhårt från början till slut och skådespelarna är fantastiska.
 
Filmen handlar om en tonåring, vars pappa reser upp till bergen för att bekämpa skogsbränder och lämnar sin mamma och han själv ensamma hemma. Så berättandet blir en karaktärsstudie om pojkens föräldrar och hur deras nya riktningar i livet påverkar honom och i sin tur hur han påverkar sina föräldrar. Filmen är fylld med subtil symbolik, fantastisk scenografi och karaktärerna är stenhårda. Ifall du vill ha ett exempel på dramafilm från Hollywood jag uppskattar kan du bara titta hit och njuta av den enorma mängden detaljer inlagd i berättandet. Dialogen och takten är otroligt välstrukturerat och konflikterna är presenterade både explicit och genom symbolik. Sedan februari fortsatte Wildlife vara min favorit från i år och jag har inget annat än positiva saker att säga om den. Hoppas på fler filmer från Paul Dano i nära framtiden.

15. Silence /Reg. Martin Scorsese

Martin Scorsese visar igen varför han är den bästa levande filmskaparen. Kortfattat handlar filmen om Japans strikta religiösa frihet under 1600-talet, med två präster som försöker hitta deras försvunna mästare. Konflikterna härstammar från att prästernas tro blir testade och jag vägrar avslöja vad som händer. Rik med visuellt poesi, lång, grotesk ibland och är något jag aldrig har sett från hela decenniet. Silence har ingen märkvärdig cg, ingen musik, ingen pretention, ingen gimmick, inga distraktioner i sitt marknadsföring och inga andra onödiga extra tillägg, bara ofiltrerad talang från varenda aspek filmen har att erbjuda.

Som filmtiteln säger är filmen knäpptyst, men samtidigt blomstrar den med visuellt språk. Jag har läst det stora argumentet att filmen inte säger mycket om tro eller teologi generellt. Personligen föredrar jag filmer som indirekt pratar om ämnet genom att tvinga sina karaktärer att göra svåra val som påverkar andra hellre än att karaktärer sitter ned och pratar om sina motivationer och vad det innebär, vilket är någonting alla Christopher Nolans filmer konstant gör och är varför jag inte tål hans manus. Det är publikens jobb att ha diskussionen; filmen startar en konversation eller planterar en tanke hos tittaren.

14. El Camino: A Breaking Bad Movie /Reg. Vince Gilligan

Breaking Bad var en serie jag tyckte om, mest runt omkring mellan säsong ett och två och resten av serien fängslade mig mest tack vare Jesse Pinkman karaktären. Efter det kom Better Call Saul och blev min favoritserie från hela decenniet och visade av hur Vince Gilligan kunde berätta en serie om advokatarbete visuellt. Nu kombinerar han Jesse Pinkman och den visuella presentationen från Better Call Saul till min favoritfilm från 2019.

Många online klagade över att i kontext med serien behövdes egentligen inte den här filmen. Serien hade ett komplett avslut för både Walter White och Jesse Pinkman, men det är inte varför vi är här i El Camino. Istället blir detta ett förlängt sista hejdå till en karaktär som desperat behövde fler ögonblick där han kunde lysa. I ett positivt och lyckligt ljus där han kunde få möjligheten att börja om, trots sina stora misstag. Ett perfekt budskap att ha i handlingen, tack vare att karaktären var lätt att sympatisera med och att karaktären fick mest skit lagt på sig under hela seriens gång. Ett stenhårt slut för karaktären. Den tekniska sidan och berättandet i sig självt är också toppkvalité, där scenövergångar är vackert komponerade, scenografin konstant varierar hur informationen presenteras till tittaren, musiken är försiktigt vald, skådespelarna är fenomenala och varenda scen har något kreativt till sitt filmskapande, vare sig det gäller misé-en-scen eller val av scener utan dialog.

13. Drive /Reg. Nicolas Winding Refn

Nicolas Winding Refn tar alla B-film action klyschor man förväntar sig från en dålig kriminaldrama, fast nu presenterar dem genom en smakrik och stilistisk lins. Dialogen är direkt, våldet är högt under den andra halvan, scenografin är relativt begränsat, soundtracket använder sig av poplåtar, osv. och ändå fungerar det hela suveränt. I störst del tack vare takten och långa sträckor utan dialog. Ironiskt nog är filmens tomrum vad som gör den enastående och häpnadsväckande, istället för en tråkig Fast & Furious wannabe den annars kunde vara med ett sämre filmteam.

12. Holy Motors /Reg. Leos Carax

Experimentella filmer inom fantasy genren är sällsynt idag och Holy Motors är utan tvekan den mest kritiskt belönade. Såg den här strikt för att folk och kritiker jag följer online vägrade sluta prata om den och jag var väldigt glad att jag gav den en chans.

Postmodern konst blir oftast kvalificerat som meningslöst och pretentiöst, vilket är stämplar många konstnärer förtjänar, men när det fungerar kan det faktist vara briljant och Holy Motors är ett perfekt exempel på det. Bortom sitt subtext om konst, internet kultur, modern film, osv. är filmen riktigt underhållande och går igenom alla olika känslor och genrer man kan tänka sig. Varje scen ger en något inspirerat och underhållande, inte bara för att meddela ett överdrivet och uttjatat budskap till publiken. Den är skoj att se och fler postmoderna verk borde sikta att skapa liknande reaktioner från sin publik.

11. The Master /Reg. Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Andersons bästa film från hela decenniet. För er som inte är bekanta med filmen vill jag egentligen inte ens avslöja för mycket om vad filmen handlar om. Filmen centrerar kring en marinveteran som kommer tillbaks till land och försöker hitta mening med hjälp av Lancaster Dodd, som är en ledare av en organisation med en väldigt specifik världsbild. Ju mindre jag säger desto bättre.

Något jag märker Anderson är riktigt bra på är att skapa intressanta kameravinklar och samtidigt tillåter skådespelare att driva scener. Skådespelarna får andrum och kontroll av en scen, så deras presentation känns autentisk och stark. Så skådespelarna får ta del i filmspråket hellre än att de spottar ut dialog som regissören sa till dem att säga, vilket är varför scenerna tar extra lång tid att komma någonstans och varför tagningarna är så långa. Kritiker har kallat detta för ett modernt mästerverk och det är inte svårt att förstå varför.

10. Moneyball /Reg. Bennett Miller

Baseboll har knappats varit min favoritsport. Har alltid förknippat sporten med något komiskt eller löjligt. Fast sedan kommer Moneyball från ingenstans och blir det bästa sportdramat någonsin gjorts. Ironiskt eftersom det är sportfilmen som fokuserar minst på spelmatcher än någon annan film i genren. Istället handlar det om spanaren Billy Beane och hur han tillsammans med sin nya kamrat Peter Brand försöker förändra hur spelare väljs för lag inom baseboll. Baserad på verkliga händelser och det är vackert utfört.

I många av mina recensioner säger jag att bristen på dialog är någonting som ska uppmuntras, fast ibland kommer det filmer som inte skulle ha varit densamma utan dialog. Aaron Sorkin är en manusförfattare som verkar tycka om monologer från karaktärer med stora risker, men samtidigt har alltid rätt sak att säga i ögonblicket. Så dialogen i Moneyball har många analogier, popkultur referenser och är fyllda med maskulin kaxighet utan att det blir irriterande eller klyschigt. Väldigt naturligt från karaktärer som är tydligt definierade genom deras introduktioner, små interaktioner som annars kunde varit filler i en svagare film och filmspråk. Antalet wideshots med Billy Beane vänd ifrån kameran och profilvinklar där hans ansikte är täckt i skugga kommunicerar hans känslor och karaktär perfekt utan någon dialog också. Även fast dialogen är en stor del till filmen hade det inte varit mycket utan filmspråket och ljudet också, som sparar musiken till endast häpnadsväckande scener och låter alla andra scener vara så tysta som möjligt. Man kan troligen höra en nål slå ner på golvet under hälften av scenerna i filmen. Även fast detta inte är min favoritfilm från decenniet är detta troligen den jag har sett flest gånger, helt baserat på hur tystlåten berättelsen är och hur den lyckas vara fängslande utan att skådespelare höjer sina röster eller använder onödig musik. Så jag kan sätta på den här när som helst under vilken dag som helst, vare sig det är en visning för mig självt eller med kamrater på en söndagskväll.

9. Pojken och Världen /Reg. Alê Abreu

Nu till det exakt motsatta av Moneyball: en animerad film med absolut ingen dialog. Det har varit en del animerade dialogfria filmer från decenniet och den här är min favorit. Färgerna är underbara, älskar stilen som medvetet har inga bakgrunder ibland, handlingen är så simpel och visuellt rik, budskapet är unikt presenterat för en familjefilm och berättandet sig självt har imponerande mängder detaljer till sig, oavsett ifall de är uppenbara vid första visning eller är kamerakompositioner man märker är lika andra i filmen vid flera visningar.

Att skapa en film så här vacker i ett land inte särkilt känt för sina animerade projekt måste har varit otroligt utmanande för filmskaparna och de borde få respekt för att inte bara producera en stenhård animerad långfilm utan också för att skapa en utav hela decenniets bästa filmer. Ge den en chans ifall du kan. Du kommer knappast ångra det.

8. The Life of Guskou Budori /Reg. Gisaburô Sugii

I ett decennium där anime är så stort som det är och där varenda anime fantast tycker om att prata om obskyra verk ingen har hört talats om innan, förvånar det mig hur ingen pratar om den här filmen. Förvånar mig inte att få faktiskt tycker om den, utan mera att ingen pratar om den.

Under 1985 regisserade Gisaburô Sugii en filmatisering av Kenji Miyazawas klassiska bok Night on the Galactic Railroad och nu, nästan tretio år senare, filmatiserade han ännu en utav Miyazawas böcker. Tar strikt upp detta för att båda filmerna inblandar antropomorfiska katter och The Life of Guskou Budori gör många referenser till 1985 filmen. Sugii tar publiken på en resa genom Budoris liv, i hur han blir separerad från sin familj och blir vuxen. Inblandat i handlingen kommer övernaturliga varelser och drömsekvenser med cyniska avsikter i vägen för Budori och han måste lista ut var han hör hemma i världen och delvis vilken väg i livet han tar.

Segment är specifikt gjorda för att vara förvirrande, symboliska och visuellt rika, men väldigt lite sammanhängande logik kopplar ihop dem. Likt Holy Motors. Alltså kommer det bli en frustrerande första visning ifall man inte är uppmärksam till alla aspekter filmen presenterar och ifall man inte är åtminstone lite bekant med japanska värderingar och filosofi. För mig tog det en extra visning att fullkomligt uppskatta allting filmen hade att erbjuda, men det var lätt värt det. Sugii är en av de mest underskattade anime regissörerna och jag hoppas hans klassiska verk får extra uppmärksamhet snart innan alltihop är bortglömt.

7. The Social Network /Reg. David Fincher

Den här var rankad som min favoritfilm från hela decenniet ett tag. Jag älskar hur David Fincher filmar allting, färgerna han kombinerar i scener, kompositioner, klippning, osv. Så att han kan ta en filmidé, där karaktärer under majoriteten av speltiden sitter framför datorer eller pratar med varandra, och förvandla det till något fantastiskt visar hur talangfull han är som en filmskapande.

Fincher, manusförfattare Aaron Sorkin, scenograf Jeff Cronenweth och musiker Trent Reznor förvandlade konceptet om en Facebook biopic till en psykologisk karaktärsstudie om modern socialpolitik och nutida ambitioner hos en hel generation. En film som fångar andan hos all internetkultur och sociala medier.

6. You Were Never Really Here /Reg. Lynne Ramsay

Mina favoritberättelser inom film har oftast simpla premisser som stiger till en annan nivå genom sin visuella stil och fåtal utforskade karaktärer man kan lätt relatera till. You Were Never Really Here har allting jag absolut älskar med film. Lynne Ramsays stil närvarande i hennes tidigare filmer är också närvarande här, med välplacerade kameravinklar som varar tillräckligt länge så det blir en chock när Joes PTSD sparkar igång. I en vanlig film skulle vi få karaktärer som berättar om Joes barndom och hans mammas misshandel, fast här skapar Ramsay ett berättande där publiken får uppleva Joes svårigheter tillsammans med honom, genom aggressiv klippning, läskig musik och en torterande miljö.

5. Havets Sång /Reg. Tomm Moore

Regissör Tomm Moore var en filmskapare jag fastnade vid omedelbart efter jag såg The Secret Of Kells, även fast den filmen inte var perfekt hela tiden. Havets Sång var allting jag ville ha från Moore och animationsföretaget Cartoon Saloon, men samtidigt gav mig flera överraskningar som bestod generellt av moget och tidlöst historieberättande. Havets Sång behandlar sina delar med en seriösare ton i jämförelse med andra västerländska animerade filmer, men med det tycker jag filmen tjänar ett unikt syfte. Fast jag antar att detta är en subjektiv synvinkel.
 
När det kommer till filmens tekniska och visuella aspekter kan jag inte ge något annat än beröm, med animering som inte är likt något annat där ute och musik som är så njutbart avslappnande och varm. Jag älskar (den lite för uppenbara) symboliken i filmen, fantasy elementen är originella och kreativa, filmen belönar att tittare återvänder flera gånger och filmen är så lätt att bara sjunka in i. Av alla filmer från västvärlden var Havets Sång filmen jag drog mig mest till, troligen för alla anledningarna jag precis har listat.

4. Blade Runner 2049 /Reg. Dennis Villeneuve

Det förbryllar mig att Dennis Villeneuve kan hoppa mellan alla dessa olika genrerna, från draman till thrillers, sen till sci-fi och allihopa han gör är fantastiska. Blade Runner 2049 är ett visuellt spektakel att skåda, likt originalet, men den här gången existerar det en huvudkaraktär i en handling som är fängslande av sig själva. Den tar en värld som var etablerad innan och utforskar den från intressanta vinklar, vilket gör den omedelbart bättre än originalet. Respekt till den tekniska sidan från originalet, men Blade Runner 2049 bara presenterar sitt narrativ bättre. Den tar sin långsamma takt och struktur till gränser genom att inkludera komplicerade frågor om mänsklighetens relation till teknologi, någonting intelligent sci-fi ska göra.

3. Det Blåser Upp En Vind /Reg. Hayao Miyazaki

För lite över ett år sedan började alla filmerna Hayao Miyazaki hade regisserat i sin livstid visas på bio igen. Detta gav mig en chans att få återuppleva vissa jag såg i min barndom och återbesöka vissa jag inte tyckte särskilt mycket om. Innan visningarna ansåg jag att Miyazaki var min favoritregissör, något som blev en starkare åsikt för mig efter visningarna. Det Blåser Upp En Vind är definitivt bland mina favoriter från honom.

Att få se en animerad biopic var definitivt uppfriskande och sticker ut bland mannens filmografi. Samtidigt dock kan jag hitta likheter mellan filmen och alla andra projekt Miyazaki har jobbat på, men till skillnad från Prinsessan Mononoke så vrider filmen på förväntningar och ger oss något helt nytt och samtidigt något bekant. Även fast filmen pratar om krig, sjukdomar, paranoia mellan länder och visar hemska bilder så är hela filmen upplyftande och inspirerande. Filmens hjärta ligger i huvudkaraktären och hans ambition, någonting Miyazaki kan relatera till mer än någon av oss någonsin kommer kunna.

2. Macbeth /Reg. Justin Kurzel

Jag såg den här filmen under januari månad 2016 i Göteborg och när jag lämnade biografen var jag mållös. Så mycket så att när jag väl kom hem och skulle börja skriva om den hade jag inga ord för det hela. Nu sitter jag här och har fortfarande knappt inga ord för den. Att placera en William Shakespeare adaption på en lista som detta är troligen det snobbigaste och potentiellt det pretentiösaste man någonsin kan göra som en berättar nörd och amatörkritiker. Macbeth är min favorit Shakespeare pjäs och att få se en sådan drastisk annorlunda tolkning och filmatisering från Justin Kurzel är helt otroligt.

Jag har läst många kritisera användningen av ’speed-ramping’ i filmen och hur Macbeth parets motivation har ändrats i filmatiseringen, men jag tycker detta lägger ett extra lager till filmen som förhindrar den att bli ’ännu en Shakespeare filmatisering’. Den ursprungliga pjäsen kommer alltid finnas där, detta är bara Justin Kurzel version och tolkning. Med Zack Snyder klippningen känner man varje död, varje tal och varje intensiva ögonblick med endast monologer, som i sin tur gör att det känns som att man får uppleva en handling för första gången, trots att den har existerat i över fyrahundra år.

1. Vargbarnen /Reg. Mamoru Hosoda

Ja, en animefilm är nummer ett på listan. Vad ska du göra åt det?

Sanningen är att jag har suttit och funderat kring vad som jag fastnade för som mest under hela decenniet under en onödigt lång tid. Under majoriteten av den första halvan av decenniet var The Social Network min favorit, sedan släpptes Havets Sång, Macbeth och Blade Runner 2049 som kändes passa bättre i tronen. Sedan insåg jag att Vargbarnen blev en film jag tänkte på mer och mer medan tiden gick. Så jag satte den högts upp efter att ha sett den några gånger till.

Under vissa dagar kändes det inte rätt, då filmsnobben i mig kämpade emot filmens inkludering på listan i huvudtaget, fast nu har jag inget annat alternativ som låter logiskt i min hjärna. Vargbarnen har allting som gör mig lycklig, med animering som är lätta för ens ögon att vila på, ostig dialog och skådespelande, känslomässigt drama drivet av karaktärerna, dialogfria sekvenser, begränsad klippning, filmskapande som komponerar tagningar under sina andra halva som ska imitera scener i sin första halva, osv. Jag kan prata om den här filmens visuella berättande, influenser och historia i flera dagar. Jag uppskattar det diskreta berättandet och tonen, hur lugn takten är och hur filmen tillåter publiken att bara njuta av karaktärernas vardagliga liv som de själva kan hitta mening i utan att dialogen förklarar det. Jag älskar tagningarna, den klassiska musiken och Hana karaktären är bland mina personliga favoriter någonsin.

 

Ja. Det var det. Antar att jag borde ha fler ord att säga, nu när vi är vid slutet, fast jag har redan skrivit så mycket under månadens gång. Jag bara avslutar med att dela mitt Twitter: @Spid3rF, där jag delar memes och korta tankar ibland. Har också ett Letterboxd: Spid3r Fang. Det är skönt att använda Letterboxd, då jag kan dokumentera när jag såg filmer, ranka dem på ett smidigt sätt och är roligare att använda än IMDB. Du kan hitta min lista med mina etthundra favoritfilmer från decenniet här: Letterboxd

Om ni ursäktar mig ska jag fira jul med familjen och njuta av ledigheten. 




Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela