mrtambourineniclas.blogg.se

Jag hade mina förhoppningar att filmen inte skulle falla ned i samma fällor som flesta romantiska komedier faller ned i, som otrolig mängd oinspirerade klyschor, plana karaktärer, svag romans, osv. Jag blev förbryllad av just hur allting jag var rädd för dök upp här. Alla konflikter i filmen var chockerande svaga och förutsägbara, utförda på det mest uppenbara och tråkigaste Hollywood sättet man kan tänka sig. Karaktärer reagerar på sätt som manuset och strukturen säger att de ska reagera, istället för att på något sätt vara riktiga karaktärer med sin egna vilja. Som att övergången mellan lyckliga och sorgliga scener är hackiga och passar inte filmens interna logik, då karaktärsdrag och motivationer inte är faktorer i manusets struktur. Endimensionella karaktärer från början till slut och dramat innehåller den typiska ”on again, off again” relationen mellan huvudkaraktärerna man har sett tusen gånger innan. Till skillnad från andra filmer i denna genre så ser filmen snygg ut och lyckas integrera några visuella element som vann över mig några gånger. Produktionsvärdet är också bra, backat med skådespelare som är övertygande, trots att manuset de får ger dem inte mycket att jobba med. 

5/10

Filmen handlar om extremism och konsekvenserna bakom det, fast till skillnad från liknande filmer som Fight Club så blir temat inte subtext, utan blir fokusen. Konsekvenserna för detta leder till att karaktärerna blir plana. En karaktär blir introducerad halvvägs in i filmen och blir en fängslande karaktär. Vad han gör avslöjar jag inte här, men kvalité kommer från att filmen plötsligt blir förvandlad till en karaktärsstudie, istället för strikt propaganda som den första halvan var. Bortom det är filmen långsam, fylld med filler som gör att handlingen aldrig rör sig framåt eller gör något intressant och huvudkaraktären under första halvan är tråkig. Filmen fick mig att uppskatta BlackKklansman ännu mer än vad jag gjorde innan, då varje element i filmen har både någonting med handlingen och budskapet att göra, till skillnad från Sons of Denmark. Hoppas på att BackKklansman vinner Oscarn för bästa film i år. Anledningen till varför jag rankar den här högre än Eld & Lågor är för att filmen inte uttråkade mig till döds.

5/10

Ifall du har sett en bra krigsdrama så har du sett Funan också. Vi har två olika filmer i Funan, en spenderar speltiden på en familj som försöker överleva i ett slavkamp, där karaktärerna och konflikterna är de samma som man har sett i många andra filmer. De blir desperata, separeras från varandra, börjar bråka med varandra och karaktärerna är så välskrivna de behöver vara. Den andra filmen är spenderat hos en liten pojk separerad från familjen tillsammans med sin mormor, som också försöker leva i ett slavkamp. Dessa scener sällan inblandar dialog, då alla utvecklingar i handlingen och karaktärerna berättas visuellt istället och bilderna kopplade till detta är fantastiska. En underbar och fantastisk film är gömd här, bara att man måste sitta igenom en massa scener man har sett i andra krigsfilmer för att komma dit.

7/10

En söt bit melankolisk komedi och jag uppskattade en hel del. Filmen presenterade inte mycket nytt eller överraskade mig något drastiskt, fast jag tror inte det var filmens poäng heller. Istället är fokusen på alla färgglada och humoristiska karaktärer vår deprimerade huvudkaraktär interagerar med, som leder till humoristiska och klipska ögonblick. Detta är inte en mörk komedi, eller åtminstone inte en lika mörk komedi jag hade hoppats på, så humorn är lättsmält och samtidigt minnesvärt när ämnen som självmord kliver in i handlingen. Ifall du kan överleva hur självisk huvudkaraktären är och låta vissa sceners klumpiga hantering av temat och takten finns det mycket att uppskatta här. Definitivt gjorde mig lyckligare efter självaste visningen, vilket sällan händer med komedier nu för tiden. Filmer som lyckas med liknande deprimerande teman är Swiss Army Man och Birdman, ifall du vill ha mer av denna sortens film. 

7/10

Jag älskar musikaler och Nina Paley påminde mig hur mycket vi behöver fler musikaler för vuxna idag. En jukebox musikal som berättar om Moses? Omedelbart intresserade mig. Dessutom är jag en fantast av Ninas förra långfilm Sita Sings the Blues som släpptes för tio år sedan. Seder-Masochism är en satirsik och humoristisk filmatisering av Exodus, någonting som blir förvandlat till något mörk och seriöst under filmens sista tredjedel, utan att avslöja för mycket. Vi vet vad som händer i Exodus, fast Ninas version presenterar ett mera nutid budskap om religös frihet och feminism. Många tycker f-ordet är uttjatat idag, inklusive mig själv, fast i kontext med filmen fungerar det superbt och man förväntar sig det inte under första visning. Utanför det är animationen inte imponerande, men hela filmen är animerad av endast en person, så en viss standard möter den i alla fall. Dessutom är många karaktärsdesigns snygga och innehåller många påskägg man kan leta efter. Låtarna är superba och har varit på konstant replay under dessa senaste dagarna. En av de bättre musikalerna från det här decenniet 

8/10

Minns du när jag klagade på Funan och klyschorna där? Här är exempel på en film som hanterar samma tre akt struktur på ett klipskt sätt och får det att fungera i ett visuellt medium. Filmen fokuserar på strikt två karaktärer och publiken får se deras kamp genom en djungel för att överleva. Under filmens gång höjs insatserna och positiva ögonblick är strategiskt placerade så publiken blir fängslade när det blir ryckt bort från dem. En takt och struktur existerar här, som gör hela upplevelsen starkare och belönar flera visningar. Filmskapandet verkligen drar in en i djungeln och använder sig av filmtekniker vid rätt tid och varierar i toner. Till skillnad från vår nästa film.

8/10

Vissa har kallat den här för ett modernt mästerverk, någonting jag skulle hålla med om. Publiken jag såg filmen med var inte nöjda i alla fall. Vissa sa att den var för långsam, värdelös, tråkig, ”hade en kinesisk rytm” och hade bara en cool scen. Så ifall du inte uppskattar långsamt drama med vad som är på ytan obetydliga och saknar spänning är detta inte för dig, för resten av oss finns det mycket att bita i. Jag märkte inte förens någon dag efter en metafor när jag tänkte igenom filmen igen, så mycket flög över huvudet på mig under första visning. En bit som slog till mig under visningen var när en karaktär får en benskada tidigt in i filmen och sedan har samma problem under filmens slut. Stor nästan upp och skrek i biografen när jag märkte det, som Channing Tatum i 22 Jump Street. Filmskapandet är statiskt som fan, med långa stela tagningar, en gangsterfilm med långa pauser mellan dialoger, bakgrundslåtar som bär en större mening i narrativet och budskapet, en takt lika långsam som sirap och sekvenser så häpnadsväckande så det känns som att man stirrar på färg som torkar. Egentligen det motsatta av Goodfellas. Ett få antal skulle uppskatta filmen och ifall du fattar hela filmen så gratulerar jag dig.

8/10

Efter regissörens Jafar Panahi imponerade mig med This is not a Film och Taxi från några år sedan, någonting jag hoppades skulle överföras till 3 Kvinnor. Det iranska filmskapandet är fortfarande närvarande, med ögonblick där man börjar ifrågasätta ifall händelserna i filmen är äkta eller ej, från rollistan och filmskapandet sig självt. En nackdel i jämförelse med This is not a Film är att 3 Kvinnors andra halva skapar tydliga gränser mellan vad som är fiktivt och verkligt, med klippningen och kameraplaceringarna. Filmen kompletterar detta genom att inkludera en massvis minnesvärda karaktärer och underbar humor. Till skillnad från hans förra filmer är ögonblick roliga i val av dialog. Definitivt bland mina favoriter från i år. 

8/10

Detta var som You Were Never Really Here förra året, då jag visste att jag skulle älska filmen innan jag ens såg den. High Life följer den moderna b-filmer trenden med experimentell skräck sci-fi, som följer i fotspåren av regissörer som David Lynch och Stanley Kubrick. Andra exempel borde vara Under the Skin, 10 Cloverfield Lane och Annihilation. Ifall dessa filmer intresserade dig borde du se High Life, då den verkligen fångar en liknande anda och ton. På alla möjliga sätt är premissen ett skräckscenario, inte långt ifrån vad Alien gjorde. High Life blir inte en slasherfilm dock, utan håller sig till en låg skala och presenterar vrickade bilder fyllt med visuellt godis. Är min favorit från årets festival och kommer garanterat hamna bland mina topp tio favoriter från i år. 

9/10