The Irishman
Många gånger på den här bloggen har jag kallat Martin Scorsese för den bästa levande filmregissören. Det finns många regissörer inom filmhistoria som har haft en större influens på industrin, till och med vissa skapade filmtekniker som används än idag, men när det gäller konsekvent kvalité från en filmskapare är Martin Scorsese på toppen. Ända sedan sitt genombrott på 70-talet med Mean Streets och Taxi Driver har han skapat banbrytande, äventyrliga och utmanande filmer om massa olika ämnen i olika genrer. Roger Ebert krönte Raging Bull som den bästa filmen från hela 80-talet och Goodfellas anses av många att vara den bästa gangsterfilmen bredvid The Godfather. Trots att mannen är en gubbe nu fortsätter han göra sitt jobb bättre än flesta regissörer och gör att andra filmskapare i hans ålder ser ut som ett skämt i jämförelse, med att George Lucas är nu bokstavligen ett skämt, Steven Spielberg och Woody Allen är inte lika starka som de brukade vara och Francis Ford Coppola och William Friedkin gör knappt några filmer längre. Det här decenniet speciellt har Scorsese fortsatt vara fängslande i drastiskt olika genrer, med Shutter Island thriller upplevelsen, Scorseses första familjefilm med Hugo, svarta komedifilmen The Wolf of Wall Street, bleka dramat Silence och nu skapar han sin första gangsterfilm sedan The Departed från 2006. Det känns som att The Irishman byggs upp som en händelse inom filmvärlden. Martin Scorsese återvänder till gangstergenren som satta honom på kartan, har en enorm rollista, Robert De Niro är i huvudrollen, manusförfattaren Steven Zaillian har jobbat på kvalité projekt innan och nu skrev The Irishman, Scorseses första film som går direkt till Netflix och har en absolut absurd speltid som klockar in på tre och en halv timmar.
Berättelsen om Frank ’the Irishman’ Sheeran byggs upp att vara komplex, med filmen långa speltid i åtanke, därmed kan skrämma bort vissa som tycker det är för utmanande, fast i slutändan var det inte så farlig; bara detaljerna många och handlingen fylld med många karaktärer. Den grundliga sammanfattningen är att Frank blir långsamt introducerad till den italienska maffian, som han långsamt men säkert börjar göra gärningar för, vare sig det är att förhandla med småföretag inblandade med organisationen eller ”måla hus” som Frank beskriver det som. Till och med filmen visar aldrig The Irishman titeln, utan under speltiden står det på skärmen I Heard You Paint Houses, vilket är namnet på boken filmen är baserad på. Vilket i sig självt blir en stor del till Franks karaktär. Efter att ha etablerat en plats bland dem högre upp i maffian blir han introducerad till Jimmy Hoffa, en stor affärsman som är huvudet för ett fackförbund, som i sig förhandlar med maffian och deras intressen i finansiella lån. Presidentvalet under 1960, mellan Kennedy och Nixon partiet, börjar långsamt komma och både Jimmy Hoffa och den italienska maffian har mycket pengar inblandat i valet. Spänning uppkommer, förräderi planeras och Frank hamnar i konflikt med båda sidorna, osäker på vem han borde vara lojal mot.
Jag var en av de få människorna som lyckades få se filmen i en biograf och en del av mig trodde upplevelsen skulle vara för lång och jobbig. Anledningen till varför traditionella speltider i långfilmer är runt omkring mellan en till två timmar är för att en publik generellt kan klara sig så länge utan att behöva en toalettpaus och det passar ett manus med en tre akt struktur. Ungefär en halvtimma var kan ägnas till varje akt. Den här filmen var ganska långsam i början, där den etablerar så många karaktärer, motivationer för karaktärerna, tematiska konflikter, ”foreshadowing” och allt sådant man förväntar sig från bra manus, bara att det blir så mycket på en gång och gör det hela lite utslitande. Jag titta på min klocka och det visade sig att en timma och tjugo minuter hade passerat även fast det hela kändes så mycket längre. Efter det dock blir takten bättre. The Irishman rycker inte fram ett oväntat sätt att presentera en berättelse i ett filmformat, som ett fem akt strukturerat manus eller något liknande, utan är istället en rak-på-sak biopic, historiskt drama gangsterfilm om hur politiken såg ut i Amerika under 60-talet. Filmen handlar om Frank, fast historien sig självt utspelar händelserna som ledde till att Jimmy Hoffa försvann och att ingen hittade honom efter det. Så hela filmen är egentligen om Hoffa, bara att vi får se hans tragedi från Franks perspektiv. Som The Great Gatsby och litegrann som Goodfellas. Fast det sköna med The Irishman är att det inte känns som att Scorsese försöker återskapa magin Goodfellas hade, utan är en annorlunda film. För mig är det skönt att inte få en till Goodfellas eller The Departed när vi har dem filmerna redan. Vi behöver knappast billig nostalgi från Scorsese i ett modernt filmlandskap fyllt med just det. Istället blir den stora känslan i filmen hur det känns att bli gammal och leva med det man har gjort i sina yngre dagar, vare sig det inblandar ens familj, kamrater eller arvet man lämnar efter sig.
Även fast filmen har sina humoristiska och energirika scener under majoriteten av sin speltid är berättelsen sig själv tragisk och fylld med spänning under sin sista tredjedel. Dessa scener är fyllda med alla trademark tecken man förväntar sig från ett Scorsese projekt, med en fantastisk kombination av ljudmix och långa tagningar, simpla kameraplaceringar som låter dramat presenteras så klart och tydligt som möjligt och låter scenerna ta sin tid. En stor attraktiv sida till Scorseses filmografi, speciellt hans klassiska filmer, är att de presenterar en djup berättelse om mänsklighetens största brister, så väl som våra vackraste sidor, bara att de är berättade på ett sådant icke-konstnärligt sätt, genom att exkludera pretentiösa och klyschiga bilder och bitar dialog. Inga långa scener som har inget med handlingen att göra, ingen uppenbar symbolik, ingen uppenbar gimmick tvist, inga klyschiga karaktärer och inga bilder som distraherar från dramat. Han bara tillåter skådespelarna att lysa, med andrum, scener fyllda med färgglad dialog och förlitar sig väldigt lite på postproduktion. Detta och för många anledningar är varför han inte vann någon Oscar förens The Departed och är samtidigt varför The Irishman är så bra som den är. Skådespelarna här är underbara från början till slut och gav Al Pacino möjligheten att visa just hur bra han är i rätt roll, istället för att vara med i medelmåttiga filmer han annars är med i nuförtiden. Likt Once Upon a Time in Hollywood, som Pacino också var med i tidigare i år, känns The Irishman lite meta i sina val av skådespelare och hur de relaterar till filmens tema. Vilket är varför Pacino i rollen som Jimmy Hoffa resulterar i min favoritkaraktär från i år.
I slutändan blir det svårt att prata om karaktärsdramat i detalj utan att avslöja slutet och vad det betyder. Vad jag kan säga dock är att jag var nöjd med hur allting utspelades, med filmens flera olika inramningar som konstant tvingar publiken att ifrågasätta händelserna, vilket år det är, ifall allting är berättat kronologiskt och ifall publiken kan förlita sig på berättaren. Även fast speltiden är så lång som den är tror jag flera visningar kommer belönas, då många detaljer är inkluderade i mindre scener som kan flyga över huvudet på många tittare. Skeptiska jag trodde filmen hamnade på Netflix strikt för att Scorseses filmer har inte tjänat pengar på några år, men nu tror jag det är baserat på den långa speltiden. Det är inte en ursäkt egentligen, då biografer desperat behöver fler kvalité verk och inte färre, men jag kan nu åtminstone förstå beslutet. Hur som helst var jag glad för att få se en Scorsese film i en biograf och jag gärna vill se en av årets bästa filmer igen hemma, som en soffpotatis. Se den.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
