mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

El Camino: A Breaking Bad Movie

Publicerad 2019-10-12 08:06:00 i 2019, Drama, Thriller,

(Spoilers för allting Breaking Bad.)

Breaking Bad är kvalificerad av många att vara ett mästerverk bland moderna serier. Skådespelarna är fenomenala, berättelsen om Walter Whites resa från kemilärare till drog kingpin är fängslande från början till slut, karaktärsbågarna är realistiska och trovärdiga, avbildningen av drogvärlden och droganvändare är brutalt sorgligt, scenografin, musiken och färgerna är snyggt använda och strukturen är suverän. Alla har pratat om serien till döds och är lätt förtjänat. Den fick spin-off serien Better Call Saul, centrerad runt sidokaraktärerna Saul Goodman/Jimmy McGill och Mike Ehrmantraut och deras egna berättelser om hur de blev inblandade i det kriminella livet. Better Call Saul är inte slut än men ändå har hålt upp till samma standard man förväntade sig från Vince Gilligan och hans jobb på Breaking Bad. Better Call Saul är min favoritserie från hela decenniet och högt rekommenderar att du ger den en chans. Hur som helst är det svårt att tro Breaking Bad började för elva år sedan, då det känns som att serien avslutades inte för så längesedan. Nu kommer en långfilm som utspelar sig efter Breaking Bad och fokuserar på vad som hände med huvudkaraktären Jesse Pinkman efter att Walter White dog i slutet. När jag bestämde mig för att titta igenom serien igen märkte jag att Jesses delar var det jag såg mest fram emot. Han är den perfekta karaktären för den typen av serie och är en bristfällig partner för Walter att hamna i konflikt med. Han var inkompetent och hade personliga brister, men det stoppade inte honom från att vara kreativ, tänka snabbt, ha kunskap om branschen och ha ett starkt moraliskt centrum. Resulterar i en av mina personliga favoritkaraktärer någonsin. Så inte konstigt att jag ville se en hel långfilm som handlar om karaktären.

Om du är det minsta bekant med Breaking Bad och Better Call Saul kommer det nog inte vara svårt att gissa hur berättandet kommer vara i El Camino. Förlängda scener med långa statiska tagningar, väldigt lite musik, dialogen är rak på sak och samtidigt fylld med diskreta djupare implikationer som bygger upp till konflikter senare i berättandet, scener har smidiga introduktioner och övergångar i sina avslut och ljuset i scener är försiktigt placerat. Praktiskt taget är presentationen och alla tekniska sidor fantastiska och är härligt. Med vidfilm formatet, dyrare kameror och nya linser är det mer djup i bilden för att se filmiskt ut i jämförelse med serien, vilket tillåter filmteamet att bygga scener som annars inte skulle fungerat i serien. Detta var saker jag hade förväntat mig, vad jag inte var hundra på var hur handlingen skulle vara och hur det skulle påverka seriens slut. Eftersom serien slutade perfekt kändes det som att El Camino inte behövdes och riskerar att försämra slutet mer än något annat. Med Game of Thrones nyligen var den känslan starkare än någonsin. Tur nog så är handlingen, karaktärerna och konflikterna fortfarande fängslande. Det är fortfarande Breaking Bad och allting som är associerat med namnet, bara att alla viktiga karaktärer från serien är döda i tiden El Camino utspelas, så folk som föredrar andra karaktärer över Jesse kommer inte hitta så mycket njutning här. Vissa äldre karaktärer, till och med en mindre karaktär från Better Call Saul, dyker upp men jag vägrar avslöja vilka här. Många påskägg under speltiden, men det blir inte filmens stora anledning för folk att se filmen utan är istället ett förlängt farväl till Jesse Pinkman och står starkt utanför kontext med serien. Jag var delvis rädd att det hela skulle vara en bit billig nostalgi baserat på sammanfattningen av serien man får ifall man tittar på filmen via Netflix, något som skulle bryta ifrån seriens traditioner och motto, så det var skönt att istället få ett grymt kriminaldrama.

Vi får se Jesses trauma från sin isolering hos Todd och träffa några kamrater, vars av inga är i filmen länge eftersom filmen har större ambitioner med sina nya karaktärer och hur de hamnar i konflikt med Jesse. När de nya karaktärerna inte har haft någon tid i Breaking Bad är det inte konstigt att de känns endimensionella, men det delvis fungerar i den här berättelsen när all fokus läggs på Jesses karaktärsutveckling och karaktärsbåge om att starta ett nytt liv. Det knappt existerar en handling, eftersom all handling från serien inte driver karaktärerna längre, så hela filmen blir en karaktärsstudie, i en liknande anda som Drive. Praktiskt taget allting i filmen handlar om Jesse på något sätt och karaktären är inne i nästan varje ram av hela filmen och ekar lite A Clockwork Orange och klassiska westerns, som filmen själv pekar ut sent i speltiden. Aaron Paul är otrolig i rollen som Jesse Pinkman, med sin fysiska energi och enastående karisma. Han bär filmen ordentligt på sin rygg och gör hela upplevelsen bortom den här världen. El Camino är naturligtvis inte lika visuellt abstrakt som de tidigare nämnda filmerna är, utan har en märkvärdig del fylld med dialog. Likt serien ägnas en lång del av speltiden till dialog som förklarar temat för publiken och kan bli lite för uppenbart för oss som letar efter det. I slutändan blir det inte ett större problem när all dialog runt omkring är så fängslande till att börja med. Påminde lite om hur Tarantino skriver dialog för karaktärer som pratar om tråkiga, vardagliga saker med färgglada attityder, underliga personligheter och har dubbelmening till sig. Skillnaden från Tarantinos verk dock är att karaktärerna känns riktiga vid det här laget och det underliga dramat kommer från att drastiskt olika världar krockar med varandra och därmed skapar spänning eller humor. Egentligen kan jag inte beskriva konversationerna utan att avslöja exakt vad som händer och jag vill inte avslöja det heller, mest för att överraskningen är en stor del av upplevelsen och att det är skoj att märka små detaljer i dialogen på egen hand. Fast dialog betyder så lite ifall det inte finns något filmspråk och El Camino har det underbart hanterat igenom hela sin speltid. Breaking Bad har alltid haft fantastisk mise-en-scène och hur det bygger spänning mellan karaktärer, vilket också blöder över till El Camino. I min recension för Joker tog jag upp hur stillhet och tystnad kan vara ett effektivt vapen i berättande, speciellt i en thriller, och detta är visat till perfektion i El Camino, med spännande sekvenser som har absolut ingen musik och har begränsad klippning. Jag älskar hur smidig takten är, med sin variation i kamerakompositioner och hur information presenteras till publiken, vilket är genom bilder, dialog, ljud, att gömma saker bakom objekt, medvetet lurar publiken, medvetet undanhåller information ifrån publiken så det kan komma fram senare och har visuellt rika montagesekvenser. Uppskattar också den simpla och samtidigt effektiva symboliken utspritt i berättandet, dessutom alla flashbacks som förstärker berättarbågen.

Inom tre månader kommer 20-talet börja. Vi lämnar det här decenniet och alla serier som producerades här bakom oss och siktar mot nya upplevelser. Breaking Bad startade flödet med banbrytande, kritiskt belönade och högbudget television som kom under decenniet och det är egentligen passande att decenniet avslutar med en film baserad på den serien; ett sista hejdå. Något El Camino gör med grymt berättande, enastående skådespelare, rik scenografi, inspirerad musik och hög spänning. Resulterar i en av decenniets bästa filmer. Likt Jesse är det dags för oss att släppa taget av det förflutna och hitta något nytt.

Mitt Twitter: @Spid3rF

Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela