mrtambourineniclas.blogg.se

Sommaren är nu över och vi stiger in i hösten, i förhoppningar om att filmerna blir bättre än vad de har varit i sommar. Ad Astra var den enda filmen jag såg i en biograf under månaden och blir filmen jag rekommenderar högt av alla filmer jag kommer nämna här. Annars har jag varit upptagen med serier på sistone. Avslutade både The Dark Crystal: Age of Resistance och Undone, var nöjd med båda och rekommenderar båda. Age of Resistance planerar jag en separat recension för, så jag ska inte gå in i för djupa detaljer här, men mina tankar kring Undone var helt okej. Den hade modern politik och för trendig/modern dialog på ställen jag inte uppskattade och föråldrade serien bara några minuter efter visningen. Fast samtidigt var dialogen viktigare utanför sin direkta mening, utan var där för att ge huvudkaraktären en genuin och realistisk personlighet och jag uppskattade det en massa. Rosa Salazar och Bob Odenkirk var fantastiska i sina roller och delade en ännu bättre familjerelation som rörde mig och gör att andra serier med liknande dynamik ser medelmåttiga ut i jämförelse. Hur som helst har vi filmer att gå igenom, så vi kör på: 

Nya Filmer:

The Man Who Killed Don Quixote

Som en stor fantast av Gilliams filmer, speciellt Brazil och Fear & Loathing in Las Vegas, var detta en film jag såg fram emot. Levde inte upp till mina förväntningar, men samtidigt är detta är en underlig berättelse att lägga en unik tvist på. Takten, strukturen och berättandet är hackigt och bisarrt i många scener, som oftast inblandar karaktärer och handlingen som inte är med i första Don Quixote berättelsen. Vill egentligen inte avslöja för mycket, då filmen fortfarande är hysterisk och ordentligt sevärd. Så jag rekommenderar den och jag tror upplevelsen kommer bli förbättrad med flera visningar. Jonathan Pryce är så fantastisk i sin roll att man kan nästan ignorera de sämre delarna.
Rekommendation från mig.

Modest Heroes

Den första är mera lik Mary och Häxans Blomma, med sitt fantasy tema och högre personliga insatser. Tyvärr är det den svagaste bland bunten. Animeringen är fortfarande grym och karaktärerna underbara, men berättandet sig självt är klyschigt och lätt bortglömt. Den är söt och barn kommer tycka om den, men ekar andra bättre Ghibli projekt och sticker dåligt ut från de andra två kortfilmerna i samlingen.

Den andra följer en mamma och hennes son, som är seriöst allergisk mot ägg och konflikterna kommer från att mamman försöker skydda sin son från att äta produkter med ägg som ingedienser. Konststilen är ganska grym och passar berättelsen, även fast det inte ser det bästa ut när karaktärer ska göra avancerade rörelser, som att dansa eller röra sig fort. Fast det blir fängslande när hemskare scener uppkommer och stilen blir drastiskt annorlunda, med mörka, aggressiva konturer, utspridda färger som blandas ihop och påminner lite om scener ur Sagan om Prinsessan Kaguya. Tyckte om den här mest, trots att den kändes lite för kort och var gränsfall överdramatiserad på ställen, då det bästa var de tystare scenerna och de långsammare scenerna med hög spänning i sig.

Den sista är den mest experimentella här. En man som är osynlig för resten av världen och vi får se hans arbetsdag och hur hans existentiella kris uppkommer. Pretentiös på många vis, men som tur nog släpper handlingen det ett tag och istället fokuserar på tajta, visuellt intressanta och häpnadsväckande scener som kopplas ihop med huvudkaraktärens interna konflikt. Min favoritscen i hela filmen var när den osynlige mannen pratade med den blinda mannen. Fylld med atmosfär, takten är underbar och dialogen är rak på sak.

Generellt tyckte jag om den här samlingen. I eftertexterna står det att detta är volym ett och jag vill gärna se Ponoc ge andra filmskapare inom industrin en chans att visa av sin stil i ännu en samling som den här och kanske får regissera långfilmer hos företaget.
Rekommendation från mig.

Småkryp 2: Äventyr i Karibien

Steven Universe: The Movie

Hur jag precis beskrev serien och dess brister kan man beskriva Steven Universe: The Movie med också, tyvärr. Det starkaste som var med i serien är fortfarande lika starkt i filmen, medan andra delar drar ned takten och dramat till en snigelfart och är tråkigt som tusan. Det som konstant greppade tag i mitt intresse var filmens nykomling Spinel och hennes interaktioner med huvudkaraktären Steven. Både hennes design och personlighet är en återblick till 30-talets animerade kortfilmer, en stil som nyligen fick en återupplivning i Cuphead videospelet. Hennes energi, karaktär och sånger är fantastiska från början till slut och Steven tillsammans med henne delar en energirik dynamik. Skratta lite för mig själv eftersom jag fick flashbacks till när Maka blev galen i Soul Eater, med Spinels rörelser och att hon använder en lie som vapen. Fast likt serien måste en märkvärdig del utav speltiden vara ägnad till karaktärer som har lite till ingen relevans i berättelsen som presenteras här och är inte tillräckligt ärlig för att bli fängslande. Sidokaraktärer, till och med huvudkaraktärer, får inte så mycket att göra förutom att gå igenom samma berättarbåge de hade i serien så Steven kan lära sig det viktiga med förändring. Konceptet med förändring och det förflutnas mörkare sida har varit ett stort tema igenom serien och filmen medvetet pekar ut att all karaktärsutveckling återupprepas, men jag hade hoppats på något nytt istället. Allt detta är här för Stevens och Spinels karaktärsutveckling och det fungerar, dock är utförandet av dessa scener och sekvenser hackiga. Diamanterna, antagonisterna i serien och de som orsakade otänkbara mängder massakrer och utrotade hela planeter, blir förlåtna och beter sig som oskyldiga och är avbildade som om de har sonat för sina hemska handlingar, även fast det inte är fallet. Istället får Pink Diamond all skit lagt på sig, även fast hon är uppfostrad av de andra att bete sig på det sättet. Handlingen bara ignorerar det hela för att Spinels berättarbåge ska fungera, istället för att Diamanterna tar konsekvenserna för sina handlingar. För att handlingen ska fungera blir Steven tvingad att bete sig som en idiot så Spinel blir galen igen inför filmens klimax. Dessa påtvingade scener kombinerat med avslutet för Spinels berättarbåge är riktigt, riktigt dåligt och gjorde mig arg. Sedan är många sånger i den första halvan svaga och instrumenteringen låter som lågkvalité kopior utav The Lego Movie 2: The Second Part sånger. Serien hade sångsekvenser och ett helt avsnitt ägnat till inget annat än sånger, men här är det så mycket av det och känns, igen, som filler och drar ut på speltiden. Rocko’s Modern Life: Static Cling visste att idén bakom handlingen inte behövde nå upp till ett långfilmsformat, utan höll sig under en timma. Steven Universe: The Movie är tolv avsnitt lång i sin speltid och behövde inte vara så lång när den speltiden fokuserar på delar som inte har relevans till handlingen och animeringen i vissa delar får mer uppmärksamhet än andra.

Filmen har fantastiska sekvenser och karaktärer, vilket gör det hela frustrerande när det är klistrat ihop med svagare sekvenser och karaktärer. Målgruppen filmen är riktad mot kommer hitta många underhållande saker här och fantaster verkar ha haft en positiv reaktion till det hela, personligen hade jag gärna velat se detta som en tre-fyra avsnitt lång separat berättelse i serien hellre än i ett långfilmsformat. Likt serien finns det grymma och inspirerande delar, bara att man måste sitta igenom långsamma och inkonsekventa scener för att komma dit. Finns säkert ett dussin videos på Youtube som går igenom alla filmens sämre delar i detalj och ifall du inte har någon självrespekt och ingen egen åsikt kan du väl titta på dem antar jag. Inte lika dålig som seriens avslut, men en besvikelse oavsett. Inser att den här recensionen är lång, lite överallt och konstigt utspritt, men det reflekterar hur filmen är. Ifall du vill ha andra bättre rekommendationer från mig kan jag nämna Hilda, Over the Garden Wall och She-Ra på Netflix.
Svag rekommendation från mig.

Us

Äldre filmer:

The Happytime Murders