mrtambourineniclas.blogg.se

Efter att Walt Disney Studios hade en sådan stor succé med Askungen under 1950 ville Walt Disney skapa ännu en ”prinsessa” film åt studion. Törnrosa började skrivas under 1951 och gick igenom många olika omskrivningar, flera regissörer och sekvenser som planerades och helt plötsligt blev bortkastade när Walt inte ville ha dem mer. Regissör Wilfred Jackson fick en hjärtinfarkt under 1953 och då tog Eric Larson över, som fick specifika instruktioner från Walt att göra animeringen så "ultimat" som möjligt. Orsakade att projektet sköts upp i flera år, sedan ville Walt inte gå på möten för projektet och han ersatte Eric Larson med Clyde Geronimi under 1958, som skulle jobba tillsammans med Wolfgang Reitherman för att slutliggöra hur slutprodukten skulle se ut. Konststilen tog också en onödigt lång tid, med att Kay Nielsen jobbade på stilen och bakgrunderna först under 1951, men nykomlingen Eyvind Earle visade sin egna konststil för Walt och det bestämdes att det skulle passa Törnrosa bättre. Eyvind Earle gjorde bakgrunderna för Lady och Lufsen –dessutom några bakgrunder för Peter Pan– och lämnade studion efter att han ville jobba åt producenten John Sutherland. Clyde Geronimi och Eyvind Earle hamnade ofta i konflikt under produktionen, i just de kreativa besluten när det gällde konststilen, formerna och ansåg att Earle tyckte bakgrunderna var viktigare än animeringen sig själv. Eftersom Earle lämnade studion under 1958 kunde Geronimi ändra bakgrunderna hur han än ville, något jag kan tänka mig att Earle inte är särskilt lycklig över. Alla dessa svårigheter orsakade att Törnrosa släpptes fyra år efter Lady och Lufsen, vad som utan tvekan var den längsta tiden mellan projekt från Walt Disney Studios, när studion annars släppte en ny film nästan varje år eller åtminstone vartannat år. Något vi kommer få se mer av under 60-talet och 70-talet. Anledningen för detta är oftast riktat mot att studion hade expanderats otroligt under 50-talet. Med sina succéfilmer på 40-talet kände Walt Disney sig trygg att börja producera spelfilmer; liveaction filmer utan någon animering kopplad till sig. Walt Disney Pictures släppte spelfilmer med relativt låga budgets som Skattkammarön, Den Levande Öknen och Robin Hood under tidiga 50-talet och var tillräckligt stora succéer att studion lade till otroligt mycket pengar i En Världsomsegling Under Havet från 1954. Det blev en enorm film för Walt och företaget, så fokusen lades mindre och mindre på deras animerade projekt och istället på spelfilmerna som producerades samtidigt. Flesta av dessa spelfilmer har blivit bortglömda eller så är vi i min generation bekanta med nyinspelningarna, som Föräldrafällan, Freaky Friday och Den Otroliga Vandringen, medan andra filmer har blivit genuina klassiker, som Old Yeller och den tidlösa och kritiskt belönade Mary Poppins. Resulterar i att Walt hade få anledningar att fokusera på deras animerade projekt, så budgetar sjönk ner, filmerna tog längre tid att bli godkända av honom och producenterna, personalen förminskades och kvalitén var inte kvar längre. Vilket är varför Törnrosa anses av Disneyhistoriker att vara den sista långfilmen inom vad som har blivit kallat för animeringens gyllene ålder.

Om man skulle söka upp ”Golden Age of Animation” online kommer man inte få några klara datum. Flesta håller med om att det började på sena 20-talet där ljudfilmer hade precis kommit och animering hade börjat hitta sina fötter (med Steamboat Willie), som varade ända tills sena 50-talet och tidiga 60-talet. Det kallas det i störst del för att det var en sådan innovativ, kreativ och banbrytande konströrelse under den tiden, med kortfilmer och långfilmer skapade av väldigt talangfulla konstnärer och regissörer. För att nämna få kan vi ta upp Walt Disney och 9 Old Men som jobbade hos honom, Leon Schlesinger (skaparen av Looney Tunes), Tex Avery, Chuck Jones, Pat Sulivan (Felix the Cat), Max Fleischer (Betty Boop), Paul Terry, Hugh Harman och alla andra namn jag har tagit upp i dessa Disney recensioner. Alla dessa namn egentligen etablera animering i västvärlden. Åldern tog slut i störst del för att efterfrågan för animerade kortfilmer försvann när animerade serier blev populära och inte många tecknade långfilmer producerades utanför Disney studion. Hanna-Barbera Productions (grundade av William Hanna och Joseph Barbera under 1957) skulle dominera tecknade teveserier under 60-talet och 70-talet, med enorma, massiva, oundvikliga namn som Familjen Flinta, Jetsons, Top Cat, Yogi Björn, Hong Kong Phooey och deras största namn som fortsätter vara relevant idag: Scooby-Doo. Till skillnad från kortfilmerna Warner Bros., Disney, MGM och andra hade producerat tidigare var kvalitén i animeringen och bakgrunderna minskad, i utbyte mot en stor mängd dialog som man kunde hitta i sitcom serier i Amerika på den tiden, efter att serier som I Love Lucy och The Honeymooners hade etablerat sitcom strukturen på tidiga 50-talet. Så med Hanna-Barbera som den dominerande kraften på den tiden fanns det inte många utanför filmindustrin som ville ha animerade kortfilmer och långfilmer på samma sätt längre. Törnrosa kom vid en obekväm och pinsam övergångsperiod för animering, från ett decennium fylld med One Froggy Evening, The New Neighbor, Robin Hood Daffy, Duck! Rabbit, Duck!, Alice i Underlandet och Lady och Lufsen, till ett decennium där animering var knappt närvarande. Det var några nya namn som föddes under 60-talet, men vi tar det en annan gång.

Med produktionshistorian och tidsperioden i åtanke: har Törnrosa någon kvalité till sig som gör filmen relevant idag? Kongressbiblioteket i Amerika verkar tycka det, då filmen under 2019 valdes att förvaras i deras National Film Registry för sin kulturella, historiska och estetetiska relevans. Törnrosa var första animerade filmen som filmades i Super Technirama 70, vilket är simplifierad genom att säga filmen spelades in med en 35mm kamera och förstorades för att bli 70mm när filmen visades i biografer. Konststilen var drastiskt annorlunda och unik för animerade projekt som släpptes på den tiden, med sin inspiration från italienska renässansen, persisk och japansk konst. Handlingen är fokuserad på hierarkin som var närvarande på medeltiden och filmens konflikter härstammar från hur strikt det systemet var, dessutom är baserad på en klassisk saga som inte hade fått en ordentlig animerad version innan. Den tekniska sidan och tidlösa kvalitén till filmen är svår att avböja, när det är så snyggt utfört och ingen animerad film före och efter är det minsta likt det. I slutändan borde man se filmen för sin konst och absoluta förmåga att fängsla en publik helt baserat på filmskapandet och dialog som rimmar, men för dagens standard är det några sekvenser som brister. Den känslomässiga och logiklösa berättarstilen Disney filmerna hade på tidigare projekt började lite över tjugo år innan Törnrosa hade premiär och att göra en film likt andra filmer som släpptes för så många år sedan var uråldrigt och uttjatat. Så konflikterna i filmen är större kontextuella närvaro i Törnrosa. Drottningen i Snövit och de Sju Dvärgarna ville bli av med Snövit helt baserat på att hon var vackrare och drog till sig prinsen, något handlingen aldrig expanderade på under hela sin speltid, men det är okej. Den filmen hade andra ambitioner, något som Törnrosa delvis delar fast inte hela tiden. De gamla Disney/fantasy troperna är fortfarande i Törnrosa och handlingen försöker lägga till element som gör att berättandet blir logiskt och har större insatser än dem i Snövit, Pinocchio och Dumbo. Kungarna vill att deras kungariken ska enas, så de engagerar ett arrangerat äktenskap mellan deras två barn och är någonting Den Onda Fén (som jag kommer kalla för Maleficent under resten av recensionen) hotar genom att ge Törnrosa en förbannelse som ser till att hon ska dö när hon fyller sexton år. Så den centrala konflikten blir ifall kungarikena ska enas eller ej, inte bara ifall Törnrosa blir dödad av Maleficent. Det är ett extra komplicerat lager lagt ovanpå den typiska handlingen man förväntar sig från Disney, bara den stora frågan är som följande: lägger det till någon extra spänning och förstärker handlingen? Det hade varit en bra förändring ifall publiken brydde sig om konsekvenserna bakom det, antingen genom att ge Törnrosa och prinsen Philip karaktär, motivation och en stenhård anledning att tycka om varandra, vilket är tyvärr någonting filmen saknar. Törnrosa och Philip har knappt någon dynamik att nämna och blir kära i varandra i första scenen de träffas. Det är ingen generalisering eller överdrift, utan de bokstavligen spenderar några minuter tillsammans och sedan är de kära i varandra. Man ska egentligen inte ifrågasätta det, eftersom det utspelas på medeltiden och berättelsen är en simpel saga, men världsbyggandet kontrar det genom att vara onödig när filmen fokuserar på så många andra saker förutom titelkaraktären och hennes kärleksintresse. När det gäller dialog och skärmtid har Törnrosa och Philip knappt någon och scenerna dem faktiskt är med i blir distraherade av alla de tecknade djuren som beter sig löjligt åt. Konflikten som etableras mellan kärleksintressena är att Törnrosa vill bli tillsammans med främlingen hon träffade i skogen och ändå måste gifta sig med prinsen hon aldrig har träffat, när det visar sig att båda är samma person. Detta gör alla gode feerna oroliga och Philips far orolig, men förutom det lägger det inte mycket till dramat. När jag var liten insåg inte ens jag att det hade etablerats. Det är där så Törnrosa blir lätt förtrollad av Maleficent och Philip blir lätt fångad av Maleficent. Filmen hade potential att lägga till känslomässigare och seriösare konflikter i dessa scener, speciellt när Lady och Lufsen och Askungen hade visat att studion var kapabla av detta, något som byts ut mot scener som inblandar andra karaktärer.

Jag är helt övertygad om att de goda feerna egentligen är huvudkaraktärerna i filmen, när de är karaktärerna med de enda tydliga karaktärsbågarna i filmen och de är direkta fiender mot antagonisten. De är väldigt roliga karaktärer att spendera tid med, även fast deras scener under filmens mittpunkt inte har mycket med handlingen att göra. De spenderar en förvånansvärt lång tid på att förbereda en tårta, sy en klänning och städa huset, vilket räddas av att karaktärerna är underhållande och delar en rolig dynamik. Som dem scenerna med feerna får kungarna inget att göra, men deras scener är roliga. Philips far får en liten roll i handlingen, i att han meddelar feerna att Philip var främlingen i skogen och skulle träffa Törnrosa i huset i skogen den kvällen, så de vet att Maleficent har tagit honom när de väl når fram till huset. Det är delar som gör filmen fascinerande för mig. Trots efter allt detta slöseri på potential, scener som fyller ingen mening i handlingen, meningslösa karaktärer, ostig dialog och allt sådant nonsens blir filmen helt plötsligt fantastisk. Filmens sista halvtimma är ögonblicket där allting som etablerades tidigare i handlingen faller på plats och kvalitén blir konsekvent. Dialog är sällan med i den här delen och låter filmspråket och musiken berätta vad som händer. Scenen där Törnrosa blir hypnotiserad av Maleficent att sätta sitt finger spinnrocken är fortfarande mystisk, läskig och fullpackad med spänning när de goda feerna försöker stoppa henne. Musiken är märkvärdig här, när aggressiva högtonsträngar poppar oväntat in och ut för att skrämma publiken. Törnrosa och Philip har ingen dialog i resten av speltiden, men det låter karaktärerna visa hur de känner i ögonblicket med deras kroppsspråk och ansiktsuttryck istället för dialog som inte hade passat. Feerna smyger igenom Maleficents slott, räddar Philip och till sist slåss mot Maleficent i ett fält med taggbuskar. Det är utan tvekan filmens höjdpunkt och är så underbart att se att man glömmer av allting annat som kom tidigare. Vad som är konstant underhållande och fängslande igenom hela speltiden dock är antagonisten. Maleficent är bland de bästa antagonisterna Disney någonsin har skapat, i störst del för att hennes motivation och viljestyrka är så simpel. Hon älskar att göra hemska saker och hittar nöje i andras lidande, goda feerna pratar om hur hon vet absolut ingenting om kärlek, vänlighet och lycka i att hjälpa andra. Hon behöver inte göra så mycket i scener, utan hennes design, röst och dialog med de minsta små handrörelser visar exakt vem hon är och vad hon vill. Sofistikerad och oftast ler i ren njutning av det hon gör.

Utav alla långfilmer Disney har gjort på 50-talet är Törnrosa den mest frustrerande bland bunten. Det är så många ögonblick där man kan se det bästa som någonsin har skapats i en animerad film, men har scener som gör speltiden långsam eller rakt av irriterande. Animeringen, konststilen, musiken, sidokaraktärerna och antagonisten räddar filmen från att bli en medelmåttig, föråldrad animerad film, vilket skulle bli fallet med flesta filmer Disney släppte efter Törnrosa. Produktionshistorian gör det tydligt var filmens brister ligger någonstans, som kommer komma i vägen av din personliga njutning av allting annat beroende på din tolerans för Disney klyschor och troper vid det här laget. För mig väger de bra sakerna mer än det negativa och efter min senaste visning ska jag inte förneka att återbesöket var värt det.

Det var det för Disneys animerade filmer på 50-talet. Vi hoppade över Peter Pan, men jag kommer göra ett segment där jag pratar om den tillsammans med några andra filmer. Vi kommer inte ta en paus från dessa Disney recensionerna och återuppta med filmerna från 60- 70- och 80-talet nästa söndag:

Pongo och de 101 Dalmatinerna (1961) /3 maj
Svärdet i Stenen (1963) /10 maj
Djungelboken (1967) /17maj
Aristocats (1970) /20 maj
Filmen om Nalle Puh (1977) /24 maj
Bernard och Bianca (1977) /24 maj
Micke och Molle (1981) /31 maj
Taran och den Magiska Kitteln (1985) /7 juni
Peter Pan (1953), Robin Hood (1973) och Oliver och Gänget (1988) /14 juni

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang