mrtambourineniclas.blogg.se

Bambi är en animerad dramakomedifilm från 1942, baserat på boken med samma namn från Felix Salten. Publiken följer livet hos titelkaraktären, bokstavligen från födelse till vuxen ålder, som är ett rådjur som bor mitt i skogen tillsammans med sin mamma och hans vänner Stampe och Blomma. Bambi var många första saker för Disney. Första gången företaget inte producerade en musikal, första gången en utav deras filmer har inga övernaturliga fantasy element i sig och första gången där en huvudkaraktär dör för dramatisk effekt. Trots dessa förändringar är Disneys trademark designs och karaktärer från deras tidigare fyra projekt närvarande i Bambi, med karaktärernas stora ögon och barnen är lekfulla som vanligt. Som sagt i min Pinocchio recension var det planerat att Bambi skulle vara studions andra film, men sköts upp när manusförfattarna och animatörerna hos Disney inte kände sig redo att tackla på ett projekt som krävde så mycket, med att boken är ganska komplex i sina teman och därmed gjorde filmatiseringsprocessen problematisk och animatörerna behövde mer erfarenhet att animera realistiska djur. Sidney Franklin från Metro-Goldwyn-Mayer mötte liknande hinder, när han hade tänkt göra sin egna spelfilm filmatisering av boken efter att han hade köpt rättigheterna under 1933, fast han sålde dem rättigheterna till Disney efter att filmprocessen blev för jobbig. Också likt Pinocchio är Bambi filmen väldigt annorlunda från boken. Strukturen och alla viktiga delar i handlingen är fortfarande desamma som boken, men karaktärerna, konflikterna och teman är drastiskt annorlunda i boken, som jag inte kommer avslöja här ifall ni vill läsa den. Jag högt rekommenderar att du ger den en chans, eftersom det är en klassisk bok, tjänar mycket på att ha ett vuxet öga för och det är en ganska kort läsning. Tonen, vissa mörka aspekter och konflikter blöder över till filmen, bara med annorlunda och familjevänligare omständigheter.

Walt Disney berättade att när filmteamet skrev manuset pratade gruppen väldigt mycket om musikvalet i filmen, när det inte var en stor prioritet på tidigare projekt som Pinocchio och Dumbo, med att musiken och sångerna var något som planerades långt in i filmproduktionen. I dagens filmvärld i Hollywood är det alldagligt att manusförfattare och producenter inte funderar länge kring musiken och ljudeffekter, fast Walt och hans kamrater insåg hur viktigt ett soundtrack är för en film efter att ha jobbat på Fantasia, så musiken i Bambi är bättre placerat och genomtänkt den här gången med tydligare teman som passar det här specifika berättandet. Varje gång människor dyker upp har dem sitt egna musikmotiv och signalerar att dem är i närheten utan att publiken ser dem en enda gång igenom hela filmen. Walt krävde att scener hade så lite dialog som möjligt och istället lät musiken tala i karaktärernas plats. Exempelvis när Skogens Furste (Bambis far, som jag kommer kalla för Prinsen under resten av recensionen) stiger in på ängen är musiken komponerad att matcha hans fotsteg, som visar vilken viktig roll han spelar för rådjuren i skogen. Musiken är också där för att fånga naturen karaktärerna spenderar tid i, som tidigt in i filmen när det börjar regna och en xylofon spelas för varje regndroppe som slår till på löven i skogen och musiken lägger till fler instrument och en kör när blixten börjar slå ner. Under vintertid används många blåsinstrument för att imitera det kalla och aggressiva snöovädret. En massa exempel på detta är överallt i filmen och flesta scener har musik, vilket gör det extra effektivt när den bekväma musiken byts ut mot något lömskt eller ingen musik i huvud taget, som när Bambis mamma tittar efter ifall ängen är säker att gå ut på och senare i filmen när Bambi letar efter henne efter hon precis har dött. Det är starka ögonblick i filmen och har traumatiserat flera generationer, något vi kan tacka det fantastiska ljudet och den begränsade riktningen för. Mammans dödsscen var planerad helt annorlunda från hur slutprodukten ser ut. Walt ville att Bambi skulle se mammans lik bli borttagen av människorna, inte så långt ifrån vad Lejonkungen skulle göra flera år senare, fast det ändrades när det fanns ingen anledning för filmen att göra det när mammans frånvaro var tillräckligt kraftfullt. Istället letar Bambi efter sin mamma i absolut tystnad och snöovädret blir så tjockt att man knappt ser Prinsen när han berättar för Bambi att han inte kan vara med sin mor längre. Det är snyggt utfört, men den scenen visar också att skiften av toner i filmen, specifikare övergången mellan dem, är inte det bästa. Direkt efter att Prinsen och Bambi försvinner in i snön blir skärmen svart och direkt övergår till fåglar som kvittrar en lycklig sång; för att visa för publiken att det är vårsäsong nu. Det är en klumpig del som inte tillåter den sorgsna delen ha en bättre övergång till något annorlunda.

Filmen generellt har problem efter den tidpunkten, då det inte finns någon riktning längre under filmens andra halva. Första halvan har ingen handling och majoriteten av scener iblandar barn som springer runt och har skoj, men åtminstone där blir alla karaktärerna och deras personligheter introducerade till Bambi och därmed publiken. I den andra halvan är allihopa ett år äldre än när publiken såg karaktärerna senast och har samma personligheter, ändå blir publiken introducerade till karaktärerna åter igen och ytterligare introduktioner när Stampe och Blomma får kärleksintressen, vilket leder till att dem försvinner tills filmens sista få scener. Bambi och Felines relation fungerar när det hade etablerades sedan tidigare, som presenterar scener som reflekterar scenerna där karaktärerna först träffades, medan Stampes och Blommans scener känns meningslösa när deras inkludering inte tjänar något syfte till filmens konflikter i andra halvan. Kärleksscenerna är första gången i filmen där djuren slutar bete sig som djur och istället som tecknade Disney karaktärer, som i Dumbo och vissa delar av Fantasia. Blomma blir helt rosa efter att ha kysst skunkhonan, Stampe stampar sin fot utan någon kontroll och Bambi inbillar sig vara uppe i molnen tillsammans med Feline; hackigt avbrutet av ett elakt rådjur. En del tittare säger att scenerna med Stampe och Blomma i filmens första halva är dumma och för barnsliga, något jag delvis kände när jag var liten, fast nu, vid min senaste visning, insåg jag att båda karaktärerna är dem viktigaste delarna i den första halvan. Utan dem hade filmen inte haft möjligheten att ha lyckliga ögonblick innan de mörkare delarna trängde sig igenom. Blir en fantastisk förändring i ton när Bambi är tillsammans med vuxna från när han spenderar tid med andra barn och genom dessa karaktärer lär Bambi sig om skogen och levande på olika sätt. Första scenen där Bambi träffar Prinsen säger han inte ett enda ord till Bambi och när han väl gör är det känslolöst och direkt, till skillnad från barnen som konstant springer runt och kan knappt utrycka sig själva med ord.

Så i filmens första halva är allting rättfärdigat att inkluderas i filmen, medan den andra halvan tyvärr lider av små scener som är ganska tråkiga. Fast allting ser fortfarande fantastiskt ut. Bakgrunderna kombinerat med musiken drar en in i miljön och gör att naturen känns äkta, något som åstadkoms med hjälp av diskreta filmtekniker. Vid min senaste visning märkte jag flera användningar av multiplane kameran, som introduktionen som inte är något annat än flera lager med träd medan allihopa animeras bild för bild åt vänster. En liknande sak händer när Prinsen går igenom skogen och täcks av träd i förgrunden. När Bambi och hans mamma är ute på ängen för första gången täcks karaktärerna oftast av ett lager med högt gräs i förgrunden och högt gräs i bakgrunden blockeras av karaktärerna. Konststilen sig själv är en kombination av realistiska miljöer och simpla former och färger. Publiken ser tydligt att det är träd, gräs, löv och djur i scenerna, fast det är fortfarande inte fotorealistiska avbildningar, i att karaktärerna har Disney ögon och objekt försöker inte ha för många olika färger på sig. Så det hela är en ”konstnärlig” tolkning av naturen och djuren som bor där, som publiken fortfarande kan ta seriöst. Detta är varför en spelfilm nyinspelning av Bambi från Disney är en dålig idé och är varför Lejonkungen nyinspelningen inte fungerade.

Bambi 2

Eftersom filmen är gjord så många år senare efter den första har teknologin utvecklats något kopiöst och därmed har Bambi 2 förmågan att se underbar ut, trots sin låga budget, något den inte behövde göra heller när man har alla andra fula filmer från Disney Toons i åtanke, fast problemen uppkommer när man tittar på hur annorlunda handlingarna är i båda. Både Bambi och Bambi 2 har tre akter, bara att det blir tydligt vilken film som har originellare innehåll än den andra. Betyder inte att Bambi 2 inte har intressanta eller fängslande konflikter, bara att det är ganska klyschigt när så många familjefilmer har nyttjat liknande plotpoints Bambi etablerade ända tillbaks på 40-talet. Den döda föräldern, den andra föräldern som är ”fish out of water” och barnet som inte blir sams med föräldern, barnet försöker imponera på föräldern och misslyckas, en mobbare inkluderas, huvudkaraktären får ett kärleksintresse som har lite till ingen personlighet, den stela föräldern säger löjliga saker så publiken kan skratta, osv. I ett nötskal är detta är en fader och son berättelse och ifall du har sett en sådan film innan kommer du få exakt det du förväntade dig, med en ganska vacker konststil och några minnesvärda ögonblick. Tro det eller ej så tar filmen delar ur boken och skapar konflikter med dem. Prinsen tar hand om Bambi ett tag innan en hona tar hand om honom, som händer i både boken och filmen, det finns också en del där Bambi blir lurad av människan, som blåser en vissla som imiterar ett rådjurs ljud, och Prinsen räddar honom från att bli skjuten. I boken är det inramat att Bambi springer ut på en äng efter att hört andra rådjur, medan i filmen hör Bambi sin mammas röst ropa efter honom, vilket är så läskigt och opassande man kan tänka sig. Det var bland filmens minnesvärda ögonblick och färgerna i den scenen är underbara, fast det är ganska sjukt att inkludera det i vad som annars är en tam familjefilm. Filmen har också en underlig upplösning där Bambi bevisar sin tapperhet genom att sparka en hund ner för en klippa. Filmen försöker ta delar från boken och skriva om omständigheterna för att passa konflikterna och teman filmen försöker ha, som första filmen gjorde, bara den här gången blir det förutsägbart och tråkigt, tack vare endimensionella karaktärer, för mycket dialog och inkonsekventa motivationer.

I Bambi var det tydligt att Prinsen var otroligt strikt, till gränsen att det verkade som att man knappt kunde ha en konversation med Bambi, för att han är för upptagen med att skydda alla andra rådjur i skogen än att bry sig om hur han kände och hur han påverkade andra med det beteendet. I Bambi 2 är karaktären inte densamma, i att karaktären pratar ganska ofta, som flesta karaktärer i filmen, och det leder till att hans dialog och karaktär ändras så han kan ha en dynamik och karaktärsutveckling tillsammans med Bambi. Bambi är lekfull och känslomässig medan Prinsen är strikt och seriös, vilket gör att Prinsen blir öppnare vid filmens slut och Bambi blir vuxnare vid slutet… som sparkar hundar till döds. Hur som helst får Prinsen typisk Disney dialog som är seriös och blir avbrutet när han måste säga saker som ”a prince does not woo-hoo,” samtidigt som han säger fantastiska repliker som ”a prince always awakes before the forest does.” Fast detta är inramningen så Bambi kan göra dumma grejer, som att vara kaxig mot ett piggsvin och blir stucken i rumpan, så han känner sig pinsam framför Feline, så mobbaren kan göra narr av honom, så båda pojkarna kan slåss och sist hamnar Bambi i konflikt med Prinsen; upprepa flera gånger. Vilket i sin tur gör att takten känns så långsam, även fast filmen är lika lång som första filmen. Jag vill inte hacka sönder filmen, när ganska mycket talang och pengar var inblandad och när filmen har några bra delar. Att få se Bambi sakna sin mor och se honom uppleva sorg på samma sätt barn gör i verkligheten var genuint sorgligt och att få se det från Prinsens perspektiv som inte vill höra det var ett fängslande kreativt beslut. Ögonblicken som fungerade bäst var dem dramatiska elementen och konflikterna i filmens första halvtimma och ifall filmen hade fortsatt med samma inritning och psykologiska interna konflikter hade det troligen varit en ganska okej film. Inte nödvändigtvis en bra uppföljare till Bambi, men en ganska bra film, som Nalle Puh filmerna Disney Toons också skapade.

Ska inte förneka att jag såg Bambi ofta när jag var liten och är än idag bland Disneys vackraste filmer. Det är ganska surrealistiskt att återbesöka Snövit och de Sju Dvärgarna, Pinocchio, Fantasia, Dumbo och Bambi, när alla filmerna etablerade element och berättartekniker Disney skulle använda i flesta av deras projekt, vare sig det är klyschor, troper, humor, sånger, visuella motiv eller karaktärer. Vad som var ännu underligare för mig var just hur väl filmerna har åldrats och är allihopa värda att se idag. Med det kommer jag ta en paus från dessa Disney recensioner. Nästa gång dock kommer vi hoppa över hela 40-talet och titta på nästa Disneyprinsessa.