I den här listan kommer jag prata om tretton olika filmer med totalt tretusen ord. Det var några filmer jag såg under förra året som jag glömde skriva om och jag ville gärna dela mina åsikter om några, så jag inkluderar dem i det här segmentet.
Annars var det några serier jag pröva på. The Owl House är Disneys första nya animerade serie från decenniet och det känns som att de försöker producera något som fångade människor lika mycket som Gravity Falls gjorde. Båda serierna har skräck element i sig och har ganska läskiga (nästan opassande) bilder för en ung publik. Avvaktar ett tag innan jag tittar på flera avsnitt, i störst del för att en annan serie fick mitt intresse istället. Kipo and the Age of Wonderbeasts har en konststil som fick mig att stanna upp på Netflix och läsa om vad serien var. Visar sig att samma studio animera The Boondocks och är varför jag kände igen det. Vad som förvånar mig ännu mer är att Kipo är producerad av Dreamworks animation och att serien är riktigt bra trots det. Serien är inte perfekt, med hackig animering, några udda målade bilder på karaktärer och några avsnitt som är lite för ostiga och är packade med för mycket action, men karaktärsdramat och berättarbågarna är fantastiska från början till slut. Humorn är riktigt rolig, världen filmen skapar är färgglad och rolig att få se utforskad (när dystopiska framtider i filmer och serier brukar ha det motsatta), alla varelserna har roliga designs och antagonisterna passar berättandet och karaktärsbågarna. Fick mig att tänka på liknande seriösare serier som fokuserade på världen och dramat från när jag växte upp, som Oban: Star-Racers, Samurai Jack och Batman Beyond. En riktigt underhållande och känslomässig serie för en yngre publik.
Nya Filmer:
I Lost My Body
En fransk animerad film som gick direkt till Netflix och jag tyckte inte om den. Filmen kändes så övertygad av sig själv att allting den gjorde var så tragiskt och känslomässigt, med musik och scenografi som aldrig låter publiken fundera själva ”för allting är så djupt och meningsfullt.” Pretentiöst är ett hemskt ord att använda för att beskriva I Lost My Body, men upplevelsen kändes så för mig. Inte en usel film, bara ganska tråkig och inte särskilt minnesvärd.
(svag) Rekommendation från mig.
Iron Fists and Kung Fu Kicks
Detta är en dokumentär om hur kung fu filmer föddes i Hong Kong under 50- och 60-talet, hur det blev en sådan enorm del av den asiatiska filmindustrin och hur det påverkade den västerländska och internationella filmindustrin. Delar här var jag lite bekant med och andra delar hade jag aldrig hört talats om. Exempelvis hur Hong Kong filmer under 50-talet riktade in sig på husfruar, eftersom männen konstant jobbade och därför kunde inte se filmer. Så huvudkaraktärerna blev spelade av kvinnliga skådespelare, så kvinnor inte gick till biografen för att se snygga killar slåss mot varandra. Dokumentären hade sådan hysterisk trivia och kritik på Amerikas behandling av asiatisk film, men annars var det hela ganska tråkigt tyvärr. En stor del av speltiden fokuserar mer på hur kung fu filmer påverkade Amerikansk kultur i förorter, i exempelvis New York, och jag brydde mig inte särskilt mycket. Hade hellre viljat se Hong Kongs sida av historia mer och filmhistoriker prata om Shaw Brothers och Golden Harvest, filmstjärnorna som föddes där, filmregissörerna som fick karriärer och hur kung fu ändrades genom åren. Det är lite utav det i dokumentären, men klippningen och takten är så hyperaktiv och galen att den aldrig spenderar tillräckligt mycket tid på något ämne.
(svag) Rekommendation från mig.
Jojo Rabbit
Senaste filmen från Taika Waititi, som regisserade What We Do In The Shadows och Boy. Jojo Rabbit är en seriösare film i jämförelse och har ett större budskap om moral, krig och kärlek generellt. I slutändan föredrar jag Taika Waititis löjligare filmer, som accepterar sina dumma premisser och säljer det så gott dem kan, medan Jojo Rabbit är på den seriösare sidan. Filmen blir ganska dramatisk under den sista akten och har ganska stenhårda berättarbågar för sidokaraktärer man först tror kommer kastas åt sidan i utbyte mot generella och påtvingade budskap. Sam Rockwell och Alfie Allen var så roliga, tillsammans med alla andra små roller jag vägrar avslöja här, vilket gör det nästan tråkigt när filmen skiftar iväg från dem och fokuserar på huvudkaraktären istället. Roman Griffin Davis gör ett bra jobb som pojken och Waititi har ett bra öga för kameravinklar, men jag ska inte förneka att jag började dagdrömma om Moonrise Kingdom. Det är fortfarande en Hollywood studiokomedi och därmed kommer med lite bagage och gör att det hela känns långsamt på ställen, när filmen egentligen kunde trimmat bort tjugo minuter från speltiden och inte förlorat så mycket. Helt okej film fortfarande.
Rekommendation från mig.
Little Women
Här är en kritiskt belönad film som har fått otrolig succé och jag är arslet som bara tycker den är okej. Man märker tydligt att filmen är baserad på en bok, med all konstant dialog, skådespelare som har otroligt långa monologer, scenografi som är det minimalaste man kan tänka sig, osv. Ifall du tycker om sådant kommer du troligen uppskatta den här, för resten av oss som vill ha något visuellt kreativt eller inspirerande kommer vi bli besvikna lite grann, speciellt efter att ha hört så snälla saker om filmen. En del av mig uppskattar minimala historier ibland, men oftast är karaktärerna och scenografin intressanta att observera, som en Cold War och Phantom Thread, men Little Women har inte det riktigt. Klippningen är ganska tråkig, blockningen är sällan intressant att titta på, tagningarna varierar sällan i längd, färgerna, djupet i bilden och kompositionerna har ingen märkvärdig stil till sig och takten är medvetet långsam som sirap i en film som är för lång. Filmer som Spotlight och Moonlight handlar inte om så mycket och deras filmskapande är medvetet begränsat, men i dem filmerna var dialogen tillräckligt diskret att filmspråket kunde fylla i tomrummen karaktärerna inte meddelar till publiken via dialog. Little Women kan inte tillåta att något faller igenom sprickorna, så karaktärerna håller aldrig käften och måste meddela allting som händer i handlingen och vad som motiverar karaktärerna genom dialog, en del av berättande inom film jag inte är en fantast av. Om allt nu ska vara dialog måste det vara klipskt och filmen är väldigt klart och tydligt inte det, med scener som är så diskreta att dem hör hemma i ett Family Guy avsnitt. Något som fungerar bättre i en gammal, klassisk bok, men inte i en film. Mer än något annat fick filmen mig att pröva på boken och titta på andra filmatiseringar istället. Helt okej film annars, jag kommer troligen inte se den igen dock.
Rekommendation från mig.
Ni No Kuni
För ungefär sju år sedan köpte jag ett spel som hette Ni No Kuni: Wrath of the White Witch. Generellt var jag inte intresserad i JRPGs på den tiden, var istället fascinerad med andra japanska produkter som Demon’s Souls, Dark Souls, Catherine, Devil May Cry och Bayonetta, men Ni No Kuni väckte mitt intresse för andra anledningar än att det var ännu ett JRPG. Studio Ghibli var ansvariga för konststilen och alla designs i spelvärlden och eftersom studion var på min radar hela tiden efter Sagan om Princessan Kaguya och Det Blåser Upp En Vind, var jag nästan tvungen att spela Ni No Kuni. Det har varit den större delen av ett decennium sedan jag spelade spelet, så mitt minne är inte det bästa, men jag minns att spelet var helt okej. Jag har fortfarande Wizard Edition lådan på min hylla. Efter det kom en uppföljare och nu släpps en film direkt till Netflix som bara heter Ni No Kuni, som jag förstår det som har ingen som helst inblandning med Ghibli.
Översätt kan man säga att ni no kuni betyder ”i landet” på japanska, något som är delvis visat i filmen. Det är en högfantasy berättelse om två japanska tonåringar som blir tagna till ett fantasi land där människor liknar andra i deras egna värld och prinsessan i det landet har blivit sjuk. Något en av pojkarna löser och nu måste båda två bestämma sig om vilken värld de egentligen hör hemma i och om de ens kan komma sams med ett beslut. Berätta mer om vad som händer och man avslöjar nästan allting. Tråkigt nog blir handlingen inte lika fängslande som jag hade hoppats på, med att filmens ganska brutala och groteska första tio minuter var riktigt utmanande för denna typ av fantasy film, men resten var inte lika mörk eller intressant i sina konflikter efter det. Tonen i filmens största delar ekar ostiga shounen anime och Disney filmer, medan de första bitarna i filmen etablerar sig själv som en Berzerk eller Dororo i sina tragiska karaktärer. Visar egentligen hur viktigt en films första femton minuter är och vad en publik förväntar sig efter dem minuterna. Filmens första halva följer nästan samma plotpoints som Berserk hade i sina första kapitel och första serien från 90-talet, men Ni No Kuni kommer inte i närheten från att vara lika inspirerande eller vrickad som Berserk, eller är åtminstone presenterad på ett sådant sätt där man får intrycket att manusförfattaren var omedveten om hur läskiga och sjuka vissa karaktärers handlingar är i Ni No Kuni. Karaktärerna är ganska endimensionella, animeringen är inkonsekvent, vissa sidokaraktärer är roliga men inte med i filmen tillräckligt mycket och handlingen är så klyschig det kan bli. Kul att få se Oliver igen, fast jag var bara så uttråkad under majoriteten av speltiden.
Svag rekommendation från mig.
Tito och Fåglarna
En animerad film från Brasilien, en sida av filmvärlden jag inte är bekant med. Pojken & Världen är bland mina favoritfilmer från förra decenniet och är från Brasilien, annars är det som månen för mig. Tito och Fåglarna var mycket mörkare än vad jag förväntade mig och presenterar ganska skräckinjagande bilder på ställen, speciellt under filmens sista akt, något som inte är passande för yngre barn. Barn i åtta-tio års åldern skulle troligen uppskatta den här, med sina seriösa konflikter och budskap. Jag tyckte om stilen och den annorlunda mörka tonen, även fast konflikterna sig själva ekar många andra familjefilmer.
Rekommendation från mig.
The Two Popes
Johnathan Pryce är bland mina favoritskådespelare och jag har inte sett honom i en stor film på ganska länge nu. Han är fantastisk i allting han är med i och nu är han med i ett projekt som får enorm beröm. Nu är jag också här för att ge The Two Popes beröm. Pryce och Anthony Hopkins äger i sina roller, jag älskar klippningen och hur scenografin gör att alla miljöer känns så äkta och ser vackra ut. Dramat blev förvånansvärt genuint under vissa delar och pratar om ganska hemska saker i världen och börjar inblanda politik. En av de bättre filmerna från förra året.
Stor rekommendation från mig.
Uncut Gems
Nu när Oscarsgalan är runt hörnet förvånar det mig att Uncut Gems blev helt onämnd. Även fast den fick så många positiva recensioner, bemöttes av befolkningen med öppna armar och är en kriminaldrama flesta aldrig har sett innan, är den inte nominerad i någon kategori. Ska inte gnälla över Oscarsgalan mer, tillräckligt många online gör det redan, blev bara överraskad.
Adam Sandler är bland de mest frustrerande människorna på planeten. Han är inte särskilt rolig, han producerar filmer för sig själv och hans nära kamrater för så lite jobb som möjligt och hans filmer är absolut skräp, ändå fortsätter han visa att han har talang. Ibland måste han visa att han har musklerna, som i Punch-Drunk Love, The Meyerowitz Stories och nu når han samma höjder i Uncut Gems. En del av mig vill skylla på att en bra regissör kan få fram det bästa ur de sämsta skådespelarna i industrin, men det vore nog orättvist. Uncut Gems är regisserad av Safdie bröderna som också gjorde Good Time och båda filmerna har samma typ av presentation, med en kamera som alltid är handhållen och aldrig stilla, kameran fokuserar på tajta close ups, miljöerna är tajta och klaustrofobiska, musiken är sällan lugn och allt detta förstärker dramat, som vill inget mer än att göra dig obekväm, nervös och konstant få dig att känna dig orolig.
För det mesta är filmen tidlös i sina konflikter, ibland dock blir den lite klyschig i dialogen och varje scen The Weeknd är med i känns som slöseri med tid. Det och med andra små detaljer jag vägrar avslöja här, gör att jag föredrar Good Time, medan Uncut Gems är fortfarande en fantastisk film på sina egna vis. Se den på egen risk när den kommer till Netflix nu på fredag nästa vecka.
Stor rekommendation från mig.
Star Wars: Rise of Skywalker
Det var nästan omöjligt att samla krafterna att skriva ned mina tankar om Rise of Skywalker. Även fast jag har sett den och lyssnat på ett flertal recensioner minns jag knappt någonting från filmen. Den slänger så mycket ens väg att ingenting hinner fastna innan den fortsätter slänga fler saker mot en. Jag är en person som uppskattade några delar i både Last Jedi och Solo, medan Force Awakens och Rogue One var bara tråkiga, så det förvånar mig att Rise of Skywalker är så drastiskt annorlunda och sämre än resten utav alla långfilmer från Star Wars namnet. Rise of Skywalker var bara en massa nonsens och får en att ställa fler frågor än Prometheus och Alien: Covenant kombinerat. Disney har släppt några av de sämsta filmerna från hela decenniet under 2019 och Rise of Skywalker är den sista spiken i kistan för Disneys nya renässans.
Ingen rekommendation från mig.
Äldre Filmer:
Bill & Ted’s Bogus Journey
I min barndom såg jag delar av Bill & Ted’s Excellent Adventure på teve och såg inte hela filmens förens i min vuxna ålder. Skulle inte påstå att det är en särskilt bra film, men filmen verkar vara medveten om sitt idioti som pågår med sina huvudkaraktärer och den absurda dialogen. Hela filmen är en ursäkt för att göra några historiska skämt med två huvudkaraktärer som inte tar handlingen om tidsresande så seriöst och det är helt okej. Bill & Ted’s Bogus Journey är ett helt annat fartyg dock. Det är troligen den underligaste uppföljaren till en succéfilm jag någonsin har sett, uppe med Gremlins 2: The New Batch och Crank: High Voltage. Skulle nog påstå att Bogus Journey är ännu mer surrealistisk och annorlunda än Crank: High Voltage (en film som börjar med att en man trycker upp ett hagelgevär i en annan mans rumpa.) Ska inte avslöja händelserna, vilket är väldigt påfrestande för mig, men jag garanterar att du inte kommer kunna gissa vad som händer i berättandet. Se Excellent Adventure först och ifall du tyckte om den borde du ge Bogus Journey en chans. Nu med en tredje film runt hörnet med samma skådespelare har jag ingen aning om vilken riktning den filmen kommer ta, efter att ha upplevt den inspirerande galenskapen i Bogus Journey.
Rekommendation från mig.
Legend
Tom Hardy har blivit en av Amerikas mest igenkända skådespelare. Även ifall han är med i dåliga filmer blir han den roligaste och bästa delen. Legend är tyvärr ett exempel på en sådan dålig film. Hardy spelar båda gangsterbröderna i Legend, med imponerande filmtekniker och fantastiskt skådespelande, men filmen runt omkring honom saknar kött på benen. Det är ingen originell observation att säga hur lik Legend är i stil med Goodfellas, fast saknar alla fängslande kreativa beslut som var med i Goodfellas, som realistiska konflikter, karaktärer som har väldig naturlig dialog och en presentation som konstant varierar i mise-en-scène och scenografi. Legend är traditionellt inspelad och konstruerad, med en handling så uppenbar att man dagdrömmer om att få se Goodfellas igen.
Svag rekommendation från mig.
Rise of the Guardians
Efter att jag såg Klaus var jag sugen på andra animerade julfilmer och gav den här en chans… Dreamworks är inte särskilt bra, eller hur? De hade Kung Fu Panda filmerna och How To Train Your Dragon, men annars är det inget modernt de producerar som fängslar en. Den långa rollistan med kändisar är mer distraherande än något annat i Rise of the Guardians, budskapet är så påtvingat, konflikterna har man sett i så många filmer sedan innan och filmen lägger ingen ny eller riskabel tvist på den typen av handling och skurken är tråkig. Har inte ens en intressant design eller peronlighet.
Svag rekommendation från mig.
Tron: Legacy
Ganska konstigt för mig att den här filmen nu är tio år gammal, då jag minns marknadsföringen för filmen när den först gick på bio. Jag såg originalet istället, eftersom Disney släppte filmen igen på DVD som en hyllning till uppföljaren. Tyckte den filmen var ganska tråkig, men samtidigt uppskattade jag långsammare sci-fi verk på den tiden ändå. Effekterna i originalet har absolut inte åldrats bra, men det är en charm till hur föråldrat allting ser ut i jämförelse med dagens standard. Det känns som att man blir tagen till en digital värld, medan Tron: Legacy ser mera ut som rena företagsbyggnader. Allting ser onödigt svart ut och ser för avancerade ut för sitt eget bästa. RedLetterMedia gjorde en video nyligen om Tron och Tron: Legacy, som jag tyckte var ganska ensidig och var inte tillräckligt undersökt inför inspelningen, men den var delvis underhållande fortfarande. Tron: Legacy har en handling som försöker ha teman men når aldrig till dem höjderna och har dialog som är riktigt klumpig och klyschigt. Originalet lider av samma sak, men åtminstone där kan man förlåta allt det för att atmosfären är så unik och alla designs är så färgglada. Scenografin i Tron: Legacy ser väldigt snyggt ut och manuset är snyggt strukturerat, men jag tappade intresset väldigt snabbt. Bra soundtrack dock.
Svag rekommendation från mig.
