Ja... biografer kommer nu öppna igen... Jag kommer inte se några filmer i en förens om några månader från nu och det är fortfarande farligt att gå utomhus, men visst. Öppna biograferna. Eftersom allting har varit stängt och väldigt få filmer släpps online blev det tråkigt att skriva om så få filmer för en månad, så jag kombinerade juni och juli till ett inlägg.
Corpus Christi
Den här blev nominerad till bästa internationella film under årets Oscarsgala och efter att ha sett den önskade jag att den vann det stora priset istället. Den påminde lite om First Reformed som släpptes under 2017, bara att Corpus Christi är underhållande, stilistisk, tålmodig och har en generellt bättre takt enligt mig. Det finns delar i handlingen som är lite klyschiga och lite för uppenbara för publiken som söker äventyrliga och utmanande verk, som Corpus Christi är tydligt gjord för, fast vad filmen gör med dem klyschorna var så fängslande och originella i sitt utförande att jag inte brydde mig. Till skillnad från Parasit där berättandet var för uppenbart för min smak. Premissen är så underbart komiskt och har stort potential för en riktigt usel komedifilm, fast filmen tar allting och presenterar det så autentiskt som möjligt, samtidigt dock är inte rädd att ha skoj och ge publiken saker de vill se ibland. Scenografin är vacker med oftast stillastående kameror, skådespelarna är otroliga (speciellt Bartosz Bielenia i huvudrollen) och den metaforiska innebörden bakom många av konflikterna som pågår i berättandet kanske kommer flyga över flesta som ser filmen. Vad det exakt är får ni lista ut på egen hand.
Stor rekommendation från mig.
Hamilton
Detta med tekniska termer räknas inte som en film, men när kommer jag få möjligheten att skriva om den här annars? Detta är en live inspelning av Hamilton musikalen under 2016 som uppträds på Broadway i New York. Musikalteater har blivit populärt igen och utan tvekan är det Hamilton som har varit den populäraste och kontroversiellaste musikalen från de senaste tio åren. Jag minns när folk blev upprörda när musikalen sökte skådespelare som inte var vita människor för roller, ämnet kring att glamorisera och romantisera huvudkaraktärerna som var slavägare i verkligheten, osv. Jag tenderar att ignorera dessa saker, mest för att nätet är så fullt med sådan identitetspolitik och moralisk auktoritet att man har blivit känslomässigt döv till det hela, speciellt nu efter vad som hände med George Floyd och folkets reaktion till det i Amerika. Fast man kan inte hjälpa att känna frustrationen från folk med den här, men samtidigt har jag inte problem att tycka om Hamilton oavsett. En stor anledning för det är musiken. Som en stor fantast av hip-hop sedan man var barn, uppskattade jag den här kombinationen av orkestral musikal och conscious hip-hip, något jag gärna skulle vilja se mer av. Lyssnade på musikalens soundtrack när den släpptes på Apple Music för några år sedan och älskade flesta delar och var uttråkad av alla de långsammare och känslomässigare delarna och detsamma gäller för självaste teatermusikalen också. Fast jag antar att jag känner så för att jag föredrar hip-hop generellt över klyschiga och entoniga musikaler, vilket är varför verk som Hamilton, Hades Town och The Book of Mormon känns så uppfriskande i kontext med hur musikalteater var för några år sedan. Det är många låtar som har liknande soniska aspekter i Hamilton, så lyssna och se ifall du kan hitta allihopa.
När det gäller ren underhållning är Hamilton riktigt skoj, men ifall vi ska prata om den större bilden kan Hamilton vara farlig. Hip-hop genren har varit en väldigt afroamerikansk konstform ända sedan 80-talet, fast nu har narrativet ändrats under de senaste fem-tio åren, då vem som helst kan göra hip-hop musik och flesta kommer inte döma musiken baserat på artistens hudfärg. Med det sagt är det fortfarande en fördom vita människor generellt har emot hip-hop genren, vilket är de stereotypiska elementen har blivit känt för så länge genren har funnits. Alla sångtexter om våld, droger, gängaktivitet, explicit sex och politik, som en vit publik generellt har vänt sig ifrån. Fast sen kom Hamilton och tog alla delarna vita tycker om med hip-hop och exkluderar alla sångtexterna som gjorde dem å så obekväma. Hamilton är en briljant bit marknadsföring på det viset, när äldre och snobbigare vita kan lyssna på hip-hop utan att faktiskt behöva lyssna på artister som faktiskt representerar genren i nutid och kan känna sig "hippa" och coola samtidigt. Hamilton är knappast Freddie Gibbs, Danny Brown, Madlib, Tyler the Creator, Death Grips, JPEGMAFIA, Mos Def, Common eller Clipping. På tala om Clipping: Den stora anledningen till varför jag ger Hamilton en rekommendation är helt baserat på att Daveed Diggs är med i den som Thomas Jefferson. Inte är karaktären bara otroligt underhållande, bland mina favoritantagonister från de senaste få åren, men Diggs är bara så talangfull och karismatisk i allting han är med i. Ni kanske känner igen honom i Blindspotting, Wonder och nyliga Snowpiercer nyinspelningen/serien, men jag blev introducerad till honom genom hans band Clipping, som ni absolut borde ge en chans. Jag föredrar honom som en artist hellre än en skådespelare, men här uppträder han genom musiken och är en fantastisk kombination. King George var underbar också, medan resten av karaktärerna var okej. Om musikalen inte hade Diggs, King George, musiken och självaste centrala konflikten kring Amerika på sena 1700-talet hade jag troligen hatat den, då de melodramatiska delarna och karaktärsdramat uttråkade mig till döds. Så egentligen rekommenderar jag skivan över musikalen sig själv och för att vara hundra procent ärlig vill jag aldrig se en filmatisering, som garanterat kommer hända inom de nästkommande tio åren.
Antar att jag har inte mycket att säga förutom att lista mina 10 favoritlåtar från musikalen:
1. The Election of 1800
2. What Comes Next?
3. What’d I Miss?
4. Washington On Your Side
5. Cabinet Battle #2
6. The Room Where It Happens
7. Cabinet Battle #1
8. One Last Time
9. Guns and Ships
10. You’ll Be Back
Rekommendation från mig.
The King of Staten Island
Judd Apatow filmer kom lite för tidigt för mig, när 2000-talet var knappast tiden där jag var intresserad i amerikanska komedifilmer. Hans sinne för humor med svärord, sexdrivna premisser och kändisar intresserade inte mig och hans filmskapande var knappt närvarande, fast till skillnad från andra komediregissörer som inte har någon stil, som exempelvis Woody Allen, saknar hans filmer klipska manus och bra val av skådespelare som gör att filmerna fungerar. The King of Staten Island är för första gången en Apatow film faktiskt fastnade hos mig, i störst del tack vare rollistan med Pete Davidson, Bel Powley, Bill Burr och Merisa Tomei, som är karismatiska och spelar trovärdiga karaktärer. Jag skrattade ofta, både åt filmen och med filmen, något som inte händer så ofta. I slutändan är detta inte något bättre än rolig. Speltiden är för lång, konflikterna är ytliga och förutsägbara, handlingen blir klyschig och dialogen klappar sig själv på ryggen lite för ofta. Filmskapandet är dessutom knappt där. I slutändan ska jag inte förneka att jag blev förvånad av just hur underhållande dialogen, dialekterna hos karaktärerna, den trovärdiga världen och skådespelarna faktiskt var, något som är chockerande idag när det gäller komedifilmer från Amerika.
(svag) Rekommendation från mig.
Ride Your Wave
Masaaki Yuasa har varit en frustrerande regissör under förra decenniet, då hans långfilmer har varit överallt när det gäller kvalité, fast nu släpper han sitt mest sammanhängande projekt sedan 2000-talet. Ride Your Wave är inte lika galen och absurd som andra projekt han har jobbat på, fast en tour de force filmskapare behöver sätta sig ner och delta i den vardagliga världen då och då för att inte fastna på månen. Något som verkar ha fungerat, när hans Keep Your Hands Off Eizouken serie är den bästa bemötta animeserien på några år. Ride Your Wave är ostig, otroligt romantiserad, överdriven och väldigt modern, något som jag antingen avskyr eller absolut älskar och jag kan inte hjälpa att fastna för flesta saker här. Några klyschor och nutida sekvenser förhindrar mig från att uppskatta den lika mycket som Yuasas tidigare verk, speciellt Mind Game, men väldigt få romantiska filmer idag är fyllda med så mycket personlighet, charm, oskyldighet och fläckfri presentation som Ride Your Wave.
Stor rekommendation från mig.
The Way Back
Jag är en stor sucker för sportsdraman som fokuserar på en föredetting. Moneyball är bland mina favoritfilmer från hela förra decenniet och The Way Back gnuggar på samma ställe i min hjärna. Den kommer inte i närheten av att vara lika fängslande eller ha samma tekniska förmåga, dessutom saknar en diskret sida, men på en självisk nivå fanns det mycket för mig att njuta av. Ben Affleck är grym i huvudrollen och har några grymma monologer. Barnen i basketboll teamet han tränar är roliga och är väldigt trovärdiga. Där filmen faller ner är i den långa speltiden, den oinspirerande scenografin och en struktur som är för uppenbar. Jag tyckte om den på en personlig nivå, men det skulle inte förvåna mig ifall flesta blev lätt uttråkade av den.
Rekommendation från mig.
A Whisker Away
Detta är en film som hamnade på mitt schema omedelbart när jag såg att den skulle komma till Netflix, med sitt fenomenala filmteam. Först kommer den från Studio Colorido, som animerade Penguin Highway, som var en film jag inte var en stor fantast av men animeringen i den filmen var fläckfri. Regissörerna har jobbat på tekniskt imponerade projekt som Your Lie in April. Fast namnet som väckte mitt intresse som mest var manusförfattaren Mari Okoda, vars arbete under förra decenniet konstant var både underhållande och underbart. Mest känd för Anohana, Tadora och Dragon Pilot, fast hennes långfilmer Anthem of the Heart och Maquia: When the Promised Flower Blooms lämnade intrycket att hon kunde bli en av animes starkaste röster. Nu när A Whisker Away får en internationell premiär på en streamingtjänst där fler människor kan se filmen, istället för en traditionell premiär i biografer, verkar det som att fler kommer hitta hennes andra verk. Speciellt när A Whisker Away är en sådan framåttänkande familjefilm. Kanske hennes bästa verk idag. I alla fall filmen som är lättillgängligast utav alla hennes filmer. Anthem of the Heart var för japanskt, Maquia var för underlig och A Whisker Away verkar ha en ordentlig balans mellan melodramat och de fantastiska elementen, som många har pekat ut är väldigt lik Om Du Lyssnar Noga från Studio Ghibli. Berättarmässigt är A Whisker Away och Om Du Lyssnar Noga väldigt lika varandra, med konceptet där det finns en vanlig värld och en fantasivärld där intellektuella katter bor, fast mytologin och konflikterna i A Whisker Away inblandar mörkare subtext och bilder som är gränsfall surrealistiska. Ifall Om Du Lyssnar Noga från Ghibli är en japansk Disney film, är A Whisker Away från Colorido en japansk Pixar film; med sin hysteriska och banala premiss presenterad med grundliga karaktärer i en ganska läskig värld. Huvudkaraktärerna är komiska och färgglada, men under ytan har allihopa stora brister och de måste konfrontera dem bristerna genom väldigt tillfredsställande karaktärsbågar. Vilket gör berättandet intressantare och budskapet starkare, något jag vägrar avslöja vad det är här. När det gäller familjeunderhållning och animering i år har det varit stora besvikelser och medelmåttiga produkter. Weathering With You och Children of the Sea var för stora för sitt eget bästa, Framåt var ganska standard, Syskonen Willoughby, Sonic the Hedgehog och Trolls 2 var underhållande men inte märkvärdiga bortom det, Ne Zha och Ni No Kuni var opassande och Scoob var nonsens. Nu verkar det som att A Whisker Away kommer vara den bästa familjefilmen från i år och är definitivt bland mina favoriter från i år.
Stor rekommendation från mig.
Who You Think I Am
Detta är ett franskt romansdrama om en medelålders kvinna som skapar en falsk facebook profil, där hon avbildar sig själv som yngre för att förföra sig en yngre man. Det är många filmer som avbildar en mans medelålderskris, fast när det gäller kvinnors medelålderskriser finns det inte så många. Kända exempel dock är American Beauty, Crazy Stupid Love och Thelma & Louise. Generellt tyckte jag om Who You Think I Am, med den psykologiska analysen igenom berättandet och scenografin, som filmar huvudkaraktären väldigt ofta genom fönster som skapar vridna reflektioner. Tyckte filmen var lite för lång, tvisterna var lite klyschiga och uppenbara och handlingen blir lite för komplicerad, men jag tyckte om den.
Rekommendation från mig.
