mrtambourineniclas.blogg.se

Efter MeToo rörelsen, som exploderade för några år sedan, har en massa producenter inom underhållningsindustrin hängts ut för sexuella trakasserier. Med makt kontrollen och bakom kulisserna politiken har vi fått väldigt få filmer som konfronterar ämnet direkt, med The Assistant som bland de populärare och starkare exemplen på filmer som försöker visa exakt vad som händer i Hollywood. Eller "Hollywood" i den här filmen är ett kontor i filmbranschen i Manhattan, New York. Man får följa en assistent för en filmproducent och se hennes vardagliga arbetsrutiner, som att ge sina arbetskamrater scheman, städa efter möten, fylla på med dricksvatten, ta samtal, boka tider och få förolämpningar från sin chef. Det är den minst romantiska avbildningen av filmindustrin jag har sett på länge, med sina pinsamma karaktärsinteraktioner, kalla kontorsmiljöer och elaka individer. Filmen består inte av mycket annat och takten är väldigt långsam och gör att den generösa speltiden känns mycket längre. Egentligen är det en thriller förklädd som ett smärtsamt långsamt drama. Ifall ni inte har tålamod för en realistisk film om en väldigt specifik sida av filmindustrin tvivlar jag att filmen kommer tillfredsställa, men jag var fängslad, kameraarbetet och scenografin var snyggt, manuset uttryckte känslor genom skådespelandet och filmspråket oftast och jag uppskattade det, konflikterna under filmens andra halva var fascinerande och alltihop gjorde upplevelsen riktigt speciellt. 

Stor rekommendation från mig.

Detta är en australiensk romantisk komedidramafilm som har fått en del uppmärksamhet de senaste månaderna, med sin väldigt autentiska avbildning av första kärlek hos en tonåring, i samma anda som The Fault in Our Stars, Blue is the Warmest Color och Call Me By Your Name. Med så många jämförelser med filmer jag verkligen uppskattar blev det svårt för mig att inte vilja se den så fort som möjligt. Förväntningar kanske fick mig att inte tycka om den lika mycket som jag annars skulle, men samtidigt var det delar som fick mig att verkligen uppskatta vad filmskaparna försökte utrycka. Filmen börjar fantastiskt, med en väldigt fängslande och filmisk introduktion; en perfekt kombination av dialog och kommunikation utan ord mellan huvudkaraktärerna. Medan filmen går dock försvinner den aspekten till berättandet och filmskapandet i utbyte mot en ganska standard struktur med händelser som man lätt kan förutspå och filmen lägger inte på tillräckligt mycket fräscha element för att göra en tvist på genre troper och klyschor. Fast vad som får Babyteeth att överstiga verk som The Fault in Our Stars är just det fenomenala filmskapandet och kameraarbetet, den centrala konflikten hos huvudkaraktären och hennes kärleksintresse, de fantastiska skådespelarna och sist den hysteriska humorn. Det är inte marknadsfört som en komedifilm, men det är en humoristisk ton igenom hela speltiden, inklusive när publiken vet att karaktärer gör någonting som de kommer ångra. Så filmen är lätt sevärd för sina underhållande aspekter och sin huvudkaraktär, men resten av filmen kanske behövde extra lager i konflikterna för att göra slutet extra autentiskt eller realistiskt och inte tolkas som lika ostigt och klyschigt som filmskaparna kanske inte hade tänkt sig. 

Rekommendation från mig.

Ännu en animefilm som tar oss på en resa igenom en Alice i Underlandet inspirerad fantasivärld, som Little Nemo, Spirited Away och Paprika. När det gäller inspirationer dock är det mera likt någonting som Ni no Kuni från tidigare i år, i att fantasymiljön är väldigt grym och är fullpackad med coola designs, men när det gäller handlingen och konflikterna känns det hela antingen oinspirerat eller dåligt hanterat i jämförelse med andra filmen med liknande premisser. Little Nemos absoluta klyschiga och gränsfall barnsliga ton delvis ekar i Birthday Wonderland, med en massa meningslösa scener, entoniga karaktärer som inte gör mycket för handlingens progression eller huvudkaraktärens motivation, huvudkaraktären har knappt någon personlighet som ett desperat försök av filmskaparna att få publiken sätta sig själva i hennes skor och gör upplevelsen tråkig, sidokaraktärerna var knappt närvarande och världens besatthet med att etablera lagar konstant istället för att fokusera på karaktärer drog takten ner till ett nästan komplett stopp. Animeringen är fortfarande bra känner jag, även fast regissörens Keiichi Haras konststil och inkonsekventa animering har fått en hel del kritik i hans andra filmer Colorful och Miss Hokusai, men jag är villig att försvara filmen lite grann. Många bakgrunder är väldigt vackra och konstant varierar i stilar och olika typer av landskap. Karaktärsdesignerna är väldigt roliga och när det gäller karaktärer är antagonisterna roliga och har ganska bra karaktärsbågar. Tyvärr saknar resten av filmens rollista den karisman och dynamiken som skurkarna har och leder till att individuella scener är roligare än filmen i sin helhet. Ifall ni tycker om animerade filmer med en ganska tidlös känsla till sig och har tillräckligt mycket kreativitet för att presentera en handling som åtminstone fängslar en med några karaktärer, borde ni ge den en chans. Annars kan ni bara se Spirited Away eller Paprika igen. 

Svag rekommendation från mig.

Mr. Oizo (Quentin Dupieux) har skapat ett rykte för sig själv som en avantgarde filmskapare med många humoristiska berättelser om underliga omständigheter. Han fick en del uppmärksamhet för tio år sedan när han regisserade Rubber, en metafilm om ett bildäck som mördade människor… och den var väldigt rolig. Jag har inte sett resten av Mr. Oizos filmografi, fast Deerskin väckte mitt intresse. Som Rubber är Deerskin ganska meta, speciellt vid sin sista tredjedel, men den centrala konflikten är dramatisk och seriösare i jämförelse. Det handlar om en man som blir fixerad med en jacka gjord av rådjurhud och jackan säger till honom (???) att det inte ska finnas några andra jackor i världen. Så den logiska slutsatsen är att döda folk som har på sig jackor. Resten utav speltiden är ägnad till att visa av huvudkaraktärens osäkerheter, psykisk svaga personlighet och hur frustrerad han är över att hans maskulina värden blir förnekad och han kan inte göra något åt det. Jag tyckte filmen var rolig och premissen gjorde handlingen svår att förutspå, dessutom hjälpte den korta speltiden med att göra upplevelsen mer tolererande än vad den annars kunde varit. Filmen är väldigt långsam, har medvetet pinsam dialog, karaktärer som är ganska endimensionella och elementen i handlingen är egentligen där för att presentera ett budskap hellre än för att skapa minnesvärda karaktärer. Den var lite tråkig på ställen och man får känslan av att filmen tycker den är klipskare än vad den faktiskt är, men jag ångrar inte visningen heller. 

(svag) Rekommendation från mig.

För att vara hundra procent ärlig visste inte jag vem David Copperfield var förens jag skulle se den här filmen. För er mindre intellektuella som mig själv är David Copperfield en roman av Charles Dickens, som handlar som titelkaraktärens liv och de underliga karaktärerna han stöter på (antagligen ska karaktärens upplevelser vara inspirerade av Dickens egna liv.) Man märker att filmen är baserad på en bok, när karaktärerna konstant pratar, språket och dialekterna är väldigt färgglada, fylld med energi och karaktär och är ordentligt artikulerade av sina talangfulla skådespelare. Allt det är väldigt skoj, fast när det gäller självaste filmskapandet och takten kändes upplevelsen ganska plan. Regissör Armando Iannucci har tidigare gjort en hysterisk komedifilm som heter In The Loop och där komplimenterar scenografin och kameran arbetsmiljön filmen utspelas i och fungerar med den underliga humorn. Medan romantiserade och specifika berättelser som The Death of Stalin och The Personal History of David Copperfield behövdes en mera romantisk och komisk överdriven lins för att passa den underliga humorn, som tyvärr inte händer här och gör upplevelsen stel och inte lika roligt som det kunde ha varit. Jag hade inte nödvändigtvis behövt se en Hot Fuzz version av den här berättelsen, men jag hade gärna velat se något kreativt i hur tagningarna var komponerade, användningen av färg och en takt i klippningen som varierade igenom speltiden istället för att varje scen var klippt ihop likadant. Jag tyckte om den på grund av talangen framför skärmen, men hade velat se större kreativitet och större fokus på visuellt berättande för att bryta ifrån den konstanta dialogen. 

Rekommendation från mig.

Detta är en fransk animerad familjefilm regisserad av Lorenzo Mattotti, som har varit en illustratör för många stora magasinpublikationer som Vogue och The New Yorker. Tidigare har han jobbat på projekt jag aldrig hade hört talats om innan jag såg Sagan om Björnarna som Erövrade Sicilien, men det behöver ni inte ha gjort heller eftersom filmen står bekvämt på sina egna ben och publiken kommer inte ha det svårt att förstå handlingen och stilen trots filmens absurda titel och premiss. Utan att avslöja för mycket påminner filmen om verk som Djurfarmen, Djungelboken och delvis Flugornas Herre också, i att konflikterna ekar den tidlösa känslan och tonen dem böckerna har och samtidigt inblandar en del symbolik genom djur som ska reflektera mänskligheten. Stora delar av filmen saknar musik och inblandar många seriösa och känslomässiga ögonblick, fast samtidigt inkluderar en massa fartfyllda, visuellt rika sekvenser som inblandar magi, monster och en bit humor också. Hela upplevelsen var som att få uppleva en Grimm saga, i att flesta scener inkluderar surrealistiska element och ändå tas allting på allvar och som en tittare kan man accepterar den underliga logiken och premissen om en björnkung som invaderar Sicilien för att hitta sin kidnappade son. Strukturer är stenhård och den korta speltiden känns mycket längre med hjälp av filmens behärskade takt och behov av att låta varje individuell scen ta sin tid och sälja varje känsla ordentligt till sin publik. Dessutom hjälper det att filmens andra halva är drastiskt annorlunda från den första, som filmen även är medveten om när en karaktär rakt av säger att det är en uppföljare. Är likt Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet lite grann och som dem böckerna blir Sagan om Björnarna som Erövrade Sicilien en känslomässig bergodalbana och blir underligt fängslande. Animeringen var lite oroande för mig först, när flesta björnar såg identiska ut och hade oinspirerade designs, fast när handlingen startade och började presentera deras roliga personligheter och etablera intressanta konflikter började dem delarna bli logiska och passar budskapet. Bakgrunderna är fantastiska och visar hur en animerad film kan nyttja sig av färger för att skapa poppande och originella miljöer trots att filmen för det mesta utspelas i dalar och en stad. Är lätt bland mina favoriter från i år. 

Stor rekommendation från mig.

Delvis en thriller om en husfru som blir beroende till att svälja farliga objekt, som kulor, batterier, olika typer av metal, osv. Det var underligt fängslande, med en läskig, psykologisk vinkel jag inte hade förväntat mig och den andra halvan fick det hela nå en helt ny nivå av oväntade tvistar och det var riktigt grymt. Mitt stora klagomål med filmer är slutet och vad den försöker kommunicera med det slutet. Inte nödvändigtvis med innehållet sig självt, utan istället den sista tagningen och hur filmen försöker rama in huvudkaraktärens kamp som något universellt; något alla kvinnor upplever under sin livstid. Till skillnad från The Assistant, som är väldigt specifik och väldigt liten i skala (både i sin hanlding och budskap), vill Swallow presentera en handling om en specifik person i en specifik tid i en specifik plats och samtidigt säga att hela filmens budskap är något flesta i filmens publik kommer uppleva i sin livstid. Inte att jag säger emot det budskapet, bara att filmens presentation tolkades av mig som något pretentiöst; att regissören tyckte filmen var så briljant och djupt även fast ingenting under speltiden ger intrycket att filmskaparna är tillräckligt bekanta med ämnet. Det fanns fortfarande mycket att tycka om, som den fläckfria scenografin, skådespelarna och premissen är riktigt fängslande. 

Rekommendation från mig.

Aaron Sorkin har varit manusförfattare på många av mina favoritfilmer, som inkluderar Moneyball och hans mästerverk The Social Network. När det gäller som en regissör dock har hans verk inte varit lika stora succéer för mig. Molly’s Game kom och gick för mig och en del av mig trodde det skulle upprepas i hans nya film i regissörsstolen: The Trails of the Chicago 7. Tur nog var jag lyckligt överasskad. Sorkins trademark dialog är i full fart här, med karaktärer som avbryter varandra, ställer konstiga frågor som nästan distraherar från konversationen och medvetet vilseleder publiken, konversationer som känns väldigt äkta, karaktärerna har enorma egon och måste tala högst och många är nästan emot varandra hela tiden. Antagligen var fallet filmen är baserad på väldigt operatik och var fylld med en massa underliga saker som man annars aldrig tror skulle hända i en domstol, men filmen verkar avbilda det exakt som det hände i verkligheten. Älskade allt det, men åter igen hade jag nog föredragit en annan regissör istället för Sorkin, då hans bilder och inramningar inte är lika imponerande som David Finchers, Bennett Millers eller Danny Boyles, som han har jobbat med tidigare. Sedan känner man att konflikterna är lite billiga under filmens andra halva, då de mera humoristiska elementen försvinner och ersätts av överdramatiserade ögonblick som försöker sälja hur hemskt ett scenario var, men det klickade inte när ögonblicket inte kändes förtjänat eller var tillräckligt diskret. Slutet var utan tvekan det ostigaste med hela upplevelsen och var så dåligt att det nästan förstörde hela filmen för mig, men som tur är fanns det så många minnesvärda och roliga ögonblick att jag inte blev besviken. 

Rekommendation från mig.