Då var det ytterligare en månad och ytterligare en besvikelse från Oscarsgalan. Nomadland vann bästa film och jag kan inte bry mig mindre ifall jag ens försökte. Filmen var tråkig och den generella attityden verkade reflektera dem som tittade på Oscarsgalan också, det vill säga att knappt någon faktiskt tittade på programmet i år. Antagligen ska visningarna skjutit ner till bara hälften så många som förra årets gala, vilket kan lätt förklaras med att akademin endast nominerade filmer ingen tidigare hade sett och var filmer med väldigt låga budgetar. I kontrast med förra årets gala där varje film hade ganska höga budgetar kom från sedan tidigare etablerade filmskapare, hade skådespelare i sig som folk kände igen och hade premisser i drastiskt olika genrefilmer folk generellt tycker om. I år var det dramagalan igen med väldigt liknande filmer inom samma genre, men var antingen inte tillräckligt populära, kontroversiella eller politiska för folkmassan att faktiskt bry sig, därmed var tittarsiffrorna så låga. Jag uppmuntrar akademin att nominera mindre filmer som förtjänar uppmärksamhet, men i detta fallet var filmerna nominerade inte tillräckligt starka att rättfärdiga det beslutet och avslöjar hur lite akademin faktiskt tittar på filmer som släpps utanför U.S.A.; ifall Parasit kan vinna bästa film borde En Runda Till få chansen att tävla i samma kategori också.
Skönt att Thomas Vinterberg och hans team gick hem med en Oscar, har tagit en lång tid men äntligen fick han en. Var lite besviken att Själen vann över Wolfwalkers i animering kategorin, då Tomm Moore och Cartoon Saloon förtjänar igenkännandet att de försöker hålla traditionell animering vid liv och samtidigt berätta en berättelse som faktiskt är värd någonting. Utav alla priser utgivna dock var det smärtsamt att Sound of Metal vann knappt någonting, förutom bästa klipp och ljud. Det är ett exempel på varför att Nomadland går hem med det stora priset gör mig så besviken, när resten av filmerna nominerade har åtminstone stil till sig och är villiga att säga något kontroversiellt –det vill säga kontroversiellt för akademin i alla fall– och sedan slängs dem åt sidan för ytterligare en svart-vit film om hur de rika är onda och de fattiga är oskyldiga små lamm som är så upplysta om vad livet egentligen handlar om. Man hade kunnat tro att akademin hade lärt sig efter att gett samma pris till Parasit bara ett år tidigare, men antagligen inte. Så generellt var galan dålig och tråkig, vilket gör att tittarsiffrorna verkar rättfärdigat och nästa år vet vi att Godzilla vs. Kong kommer bli nominerad i bästa film kategorin så fler vill faktiskt titta på programmet.
Med det ur vägen:
Bad Trip
Eric Andre är en tevepersonlighet som jag aldrig riktigt har tittat på och det enda jag har sett från honom är klipp borttagna från sitt kontext online, där den mest kända utan tvekan är "let me in" klippet som spreds runt några år tillbaks. Detta är hans debutfilm som huvudkaraktär och han är dessutom manusförfattaren, en serie sketcher med dolda kameror där hans fiktiva karaktär interagerar med riktiga människor för att få deras genuina reaktion. Det finns en handling, men är så irrelevant att man märker en ironisk kvalité till Andre och hans kamrats skådespelande och val av dialog, då premissen är endast en ursäkt att ta karaktärerna från punkt A till punkt B. Den är generellt rolig och ganska amerikansk, men saknar den råa, groteska och politiska vinkeln till andra liknande filmer, märkvärdigast är utan tvekan Borat och Jackass eller till och med något experimentellt som Under the Skin. Bad Trip är okej som en bit underhållning en kväll med kompisar, men annars borde ni hålla er borta.
Rekommendation från mig.
Dating Amber
Tonårsfilmer har knappt varit bland mina favoritgenrer, något som inte har varit en hemlighet på den här bloggen, så när det var dags att se Dating Amber under filmfestivalen i januari skippade jag den eftersom jag hade redan för många filmer på menyn. Hade troligen aldrig sett den igen ifall Amazon inte var bakom distributionen, då de har finansierat fantastiska filmer under förra decenniet, och jag ångrar nu att jag inte såg filmen tidigare. Filmen följer en ganska stel struktur man förväntar sig från romcoms med tonåringar som huvudkaraktärer, bara att upplevelsen blir bättre med den klipska, råa, naturliga och väldigt irländska dialogen, såväl som de karismatiska skådespelarna i huvudrollerna. Det var så många gånger där jag skrattade riktigt högt och de sentimentala scenerna slog till hårt i hur övertygande och snyggt integrerade i handlingen de faktiskt var, till skillnad från andra filmer i samma genre där genretroperna är förutsägbara från filmernas första minut. Sedan överstiger filmen konkurrenterna med sin avbildning av tonåringar. Jag älskar hur fula karaktärerna såg ut, deras dialog är perfekta och aldrig tidigare har jag sett en film som likvärt älskar sina tonårskaraktärer och samtidigt avskyr dem, vilket skapar en nyanserad och trovärdig bild. Uppskattade den en hel del och kommer utan tvekan vara bland de märkvärdigaste filmerna jag kommer ha sett i år.
Stor rekommendation från mig.
Little Fish
En romans sci-fi film som centrerar kring en framtid där folk, på grund av ett virus, tappar bort alla sina minnen och ibland glömmer av vissa kroppsfunktioner vi annars tar för givet. Den centrala romansen börjar söt och rörande, men efter ett tag rör sig mot mystiska element som får publiken ifrågasätta filmens interna logik och ifall karaktärer talar sanning eller ej. Det är en riktigt fängslande premiss, dialogen kändes väldigt naturligt och skådespelarna sålde karaktärerna suveränt. Önskade att jag hade mer att säga om den, bara att det är mycket att ta in vid första visning och en andra visning borde vara i nära framtiden för mig.
Stor rekommendation från mig.
Nobody
Hade det inte varit för Bob Odenkirk i huvudrollen hade jag troligen inte sett den här, eftersom premissen och den typen av film är lite uttjatad i dagens filmklimat, med sina John Wick liknande actionsekvenser. Till och med en av John Wicks regissörer producerade projektet och anställde Hardcore Henry regissör Ilya Naishuller att skapa en flott actionfilm. Såg inte så fram emot att få se den, men i slutändan var jag väldigt glad att få se en stenhård actionfilm igen som samtidigt hade tillräckligt mycket stil och subtext som gjorde upplevelsen till något bättre än det stora spektaklet bakom det hela. Varje individuell actionsekvens och handlingen sin helhet är nästan en nyinspelningar av den första John Wick, bara den här gången konfronterar en medelålderskris närvarande i huvudkaraktären Hutch och är många mäns fantasier att få slita sig ifrån samma kedjor som håller fast Hutch, med den tråkiga livsstilen han nu har och hur det inte är likt den spännande, accelererande och energirika attityden han hade som en yngre man. Filmen ramar in Hutchs handlingar som grymma, inspirerande och befriande, men samtidigt är villig att visa av den destruktiva sidan och hur delvis självisk han är emot sin familj och hur den livsstilen är farlig, vilket inte är särskilt diskret även i jämförelse med John Wick filmserien. John Wick filmserien tillåter den interna konflikten inom titelkaraktären att vara i bakgrunden och skapar en mytologisk tolkning av en hämnd driven karaktär, inte långt ifrån Kratos i God of War trilogin, bara utan de bokstavliga gudarna och eldsprutande monstren. Nobody når inte samma metaforiska höjder och ändå fungerar som sin egna lilla film, vilket jag är tacksam för och den låga budgeten ger filmen en charm hellre än att det tolkas som billigt eller snålt från produktionssidan. Jag tyckte om upplevelsen en hel del, skrattade flera gånger och fick se riktigt snygga stunt; farsor kommer älska den.
Stor rekommendation från mig.
The White Tiger
Kom till Netflix för någon månad sedan, men fick inte mig själv att se den förens nu. Detta är en traditionell underdog berättelse och har en ton som delvis ekar Nightcrawler, men tyvärr delar dem filmerna inte en lika intressant eller läbbig karaktär, vilket orsakar att handlingen och karaktären känns uttjatade vid det här laget. The White Tiger är nästan samma film som Nightcrawler, bara inte lika tajt, spännande, vridet eller chockerande. Vad filmen har är den annorlunda kommentaren på indiskt levande, den sociala strukturen i Indien och kulturen i filmen är väldigt österländsk, något som gjorde den stela strukturen lite spännande i alla fall.
(svag) Rekommendation från mig.
Serier:
Don't Toy With Me, Miss Nagatoro (avsnitt 1–3 första intryck)
Detta är den senaste tecknade högstadie romcom serien från Japan, varav det släpps för många av varje år. Vanligtvis hade jag skippat den här, som jag oftast gör när det gäller denna typ av subgenre inom anime, men premissen om en mobbare som konstant tvingar sig själv på en nörd var tillräckligt annorlunda att jag ville se vad det hela handlade om, dessutom är webbtidningen serien är baserad på ganska stor i Japan. Serien har dem troperna man förväntar sig, bara att det är roligt integrerat den här gången. Den är irriterande, högljudd, konstant slänger absurda och överdrivna teckningar ens väg, har en onödigt hög sexuell spänning som leder ingenstans, osv. och ändå fungerar det helt okej här. Nyligen såg jag Rent-A-Girlfriend ("såg" är väl en generös sammanfattning, då vi pratade mest över den i frustration) och den har samma troper som Nagatoro, bara att i Nagatoro är dem negativa känslorna medvetna av manusförfattarna, skådespelarna och animatörerna. Det tog mig tillbaks när jag såg Ouran High School Host Club för första gången, med en bra mix med komiska scenarion som riktar sig in på alla tonårsämnen man kan tänka sig och faktiskt analyserar dem, samtidigt som det är klipskt roligt och dramatiskt när det behöver vara. Serien är faktiskt skoj och samtidigt har nyans till sig i hur den avbildar titelkaraktären och huvudkaraktären, i att huvudkaraktären är nördig och pervers och förtjänar att få sina brister utpekade och samtidigt visar av att Nagatoro inte säger något hemskt bortom det. Det är irriterande och samtidigt inte elakt eftersom hon aldrig slår några låga slag (för tillfället i alla fall.) Än så långe visar serien varför samtidig anime för en yngre publik kan fungera och behöver inte samtidigt vara skit för att faktiskt underhålla, speciellt i en era där mobbarkaraktärer blir reducerade till inget annat än verktyg för handlingen är det skönt att en serie faktiskt dekonstruerar mobbar och offer dynamiken.
Godzilla: Singular Point (avsnitt 1–4 första intryck)
Jag har varit på en Godzilla kick under den senaste månaden. Inför min visning av Godzilla vs. Kong såg jag Godzilla: King of the Monsters, den första Godzilla från 1954 och sedan den filmens "nyinspelning" Shin Godzilla. Jag älskade Shin Godzilla så mycket att den kärleken blödde över till min visning av Godzilla vs. Kong och fick mig att tycka om den filmen mer än vad jag annars hade gjort. Knappast ett sammanträffande att Godzilla: Singular Point släpps inte så långt efter Godzilla vs. Kong, slå till medan namnet är stort, och den serien är nästan det motsatta av Godzilla vs. Kong: vi är fyra avsnitt in och vi har inte ens sett Godzilla än och istället ägnar tid på människokaraktärerna, deras roller i handlingen och vetenskapen bakom varför monster dyker upp från ingenstans, vilket är ganska äventyrligt för ett namn som tidigare har varit förknippad med B-actionfilmer. Teknisk, logisk och förståelig är ord som sammanfattar upplevelsen ganska bra och inkluderar vägg till vägg med nonstop dialog, färgglada karaktärsinteraktioner och fantastiska sekvenser som inblandar CG animerade monster. Att säga mer vore att avslöja flesta saker som är riktigt spännande vid första visning och den politiska vinkeln serien har, så jag avslutar med att säga att ni borde se den och den ska komma till Netflix någon vacker dag. Vanligtvis tittar jag inte på någon ny animeserie, då flesta uttråkar mig eller är bara rakt av skräp, men nu är det två serier som sänds samtidigt som jag genuint vill se hur det tar slut. Ett mirakel för mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
