mrtambourineniclas.blogg.se

Har man gjort tio av dessa? Wow. Tiden flyger. Eftersom vi är tio stycken inlägg in och jag har rekommenderat åttio skivor till er under den tiden har jag bestämt att den här serien kommer ta en tillfällig paus för resten av året. I väldigt tidiga januari planerar jag att publicera en listan med mina favoritfilmer från 2021 och förhoppningsvis bör jag ha ett Filmer jag såg den här Månaden inlägg redo inom en veckas tid direkt efter det. Sedan håller jag tummarna på att jag har nyheter att dela med mig i februari, då den större delen av det här halvåret har ägnats till ett personligt projekt och bör vara klar i januari. Vi får se, tills dess har jag ytterligare fyra skivor att rekommendera jag slumpmässigt valde från min samling.

Graduation –Kanye West (2007) /Hip-Hop, Pop
Ifall The College Dropout och Late Registration var Kanye West stora steg in i hip–hop världen med soulmusik, var Graduation hans stora kliv in i mainstream internationell succé med pop och elektronisk musik. Igenom mitt liv har jag hoppat mellan att hata skivan och älska skivan, när den har några av Kanyes starkaste låtar och samtidigt några av hans mest kommersiella och oinspirerade låtar, tillsammans med de sämsta gästerna och de sämsta gästplaceringarna på alla hans skivor. Mos Def är bortslösad på Drunk and Hot Girls och Lil Wayne och T-Pain är nästan onödiga. Genom åren har jag blivit så trött på Stronger och den elektroniska komponenten är inte lika stark som den senare skulle vara på 808's & Heartbreak och hans episka skiva direkt efter den. Samtidigt dock har den Good Morning, Can't Tell Me Nothing, Everything I Am och Homecoming; bland Kanyes bästa låtar någonsin, så kvalitén balanseras okej.

Do You Want More?!!!??! –The Roots (1995) /Jazz Rap
Kända som bandet för talangfulla att hänga med Jimmy Fallon och gör ändå för någon anledning. Också kända som bandet alla hipsters säger att de lyssnar på men aldrig gör. Detta är andra studioskivan från The Roots och är fullpackad med fantastiska rapp verser tagna direkt från 90-talet och blir presenterade genom otroligt inspirerade låtar, som imiterar en del galen free jazz och vissa låtar är en massa nonsens, till gränsen där första lyssnare kommer ha det svårt att svälja skivan. Tycker ni inte om jazz och den unika upplevelsen genren kan ge en, tvivlar jag starkt att traditionella hip-hop fantaster eller vardagligt folk kommer tycka om den här, men ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att skivan är bra och är fylld med kreativitet och skoj. Älskar instrumenteringen och texturen i varje låt, såväl som den oförutsägbara strukturen till skivan och hur avslappnande den kan vara.

Firepower –Judas Priest (2018) /Heavy Metal
Utav alla de stora metalbanden från 70-talet och 80-talet är Judas Priest uppe bland mina favoriter, något jag kan tänka gäller flesta som uppskattar genren och den "sataniska" sidan av musikhistoria. Hardcore fantaster av genren vet att dem sataniska bilderna och alla lyriska teman på respektive skivor i Judas Priests diskografi var metaforiska, vilket är inget undantag med Firepower, där låtarna centrerar kring abstrakta koncept som ondska, djävulen, osv. och skriver en massa låtar om krig, politik och historia. Mer än något annat uppskattar jag det skarpa låtskrivandet på Firepower, de omedelbart minnesvärda refrängerna och Rod Halfords fantastiska sjungande, som mirakulöst låter så perfekt på en skiva från ett band som har gjort musik i över femtio år nu. Det är ingen innovativ skiva för genren eller är banbrytande på något vis, utan är istället en riktigt stenhård metalskiva.

Spirit Phone –Lemon Demon (2016) /Synth Pop
Jag har följt Neil Cicierega i många år nu och ändå trodde jag aldrig att en utav hans Lemon Demon skivor skulle hamna i min skivsamling. De tidigare Lemon Demon skivorna är några jag inte är en fantast av, med deras underliga inspelningskvalité och mixning, en kvalité Spirit Phone också lider av på flera ställen, men den sticker ut från resten av Neils skivor genom att vara riktigt snyggt skriven. Refrängerna, hans nördiga sjungande och instrumenteringen är konsekventare här och liknar annorlunda band från 80-talet och 90-talet, som Oingo Boingo och Devo, såväl som flertal new wave band. Ofiltrerad nördighet från Neil och den är bortom skoj ifall man uppskattar internet kultur, galna konspirationsteorier, vetenskapliga koncept och de lyriska ämnena är något man aldrig kommer höra på någon annan skiva på hela planeten, med låttitlar som Reaganomics, Ancient Aliens, Cabinet Man och No Eyed Girl.

Vi hörs nästa år och jag önskar er alla en god jul!

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang