Kogänget (2004)
Mina kossor och tjurar, idag tar vi oss bort till vilda western där vi får träffa tre kossor som ska fånga en joddlande bandit som fångar kossor och säljer dem så han kan äga varenda farm i staten. Låter det spännande? Inte? Tråkigt, för att Kogänget är filmen vi är fast vid idag. Likt Aristocats jag såg förra året, var Kogänget ett ögonblick där jag stannade allting och funderade kring ifall filmen var värd att se igen och efteråt faktiskt skriva om. Även nu, när jag sitter och skriver detta, ifrågasätter jag mina livsbeslut och hur jag hamnade här till att börja med. Jag har starka minnen om hur vår klass i skolan tittade på den här under en musiklektion, som var helt okej på den tiden då man fick se en film under skoltid, men även när jag såg filmen var det hela nästan skrattretande på många vis. Samtidigt dock var musiken det bästa med hela upplevelsen och man kan förstå varför vår musiklärare valde just Kogänget, när filmen var så säker, färgglad, oförarglig, söt, generellt underhållande och hade musik som var passande för barn. Än idag är skurkens joddlande bränt in i mitt minne och jag cringar så hårt varje gång det slumpmässigt poppar upp i mitt vardagliga liv, ännu mer så efter min senaste visning när låten är fräsch i minnet. Det är dessutom den enda sångsekvensen i hela filmen, då resten är låtar karaktärerna inte uppträder och är reserverade för montage och fungerar okej. Resten av filmen dock är ingen annat än rent nonsens.
Premissen är att huvudkaraktärerna, som är tre kossor, bor på en perfekt liten farm i vilda western och plötsligt håller farmen på att stänga ner och nu måste kossorna leta efter ett sätt att tjäna pengar och den logiska slutsatsen är att fånga en ökänd kriminell som aldrig har blivit fångad innan för belöningen. Det är så ytlig en handling gjord för en familjefilm kan bli, som får Aristocats verka komplex i jämförelse. Det är få gånger där riktigt berättande kommer in i filmen, som med Grace karaktären. Vad som först verkar som meningslösa scener där Grace sjunger dåligt och är irriterande för de andra två huvudkaraktärerna, kommer tillbaks senare där Graces musiksmak förhindrar henne från att bli hypnotiserad av skurken Alameda Slim och vid slutet på filmen räddar dagen. Visar sig att Grace är musiksnobben i oss alla. Resten av karaktärerna har sina karaktärsbågar också, bara att berättandet och självaste bågarna är så uttjatade inom familjefilmer, även för 2004. Buck slutar vara ett själviskt arsle, den ena kossan slutar vara så snobbig, den andra slutar vara så äcklig, osv. Det är Byggare Bob nivå av komplexitet i berättandet och nyanserna här, vilket inte hade varit ett problem ifall filmen inte kom från Disney. Småbarn behöver en del underhållning också, vilket är varför avslappnande och lugna filmer och serier finns, exempelvis med Byggare Bob, Tomas och Vännerna, Björnens Magasin, Bamse, osv. bara att Kogänget rör sig för fort, dialog slängs höger och vänster, ljud hoppar upp och ner i volym konstant och allt det passar inte för väldigt unga barn. Vi kan argumentera vilken typ av underhållning är passande för barn som knappt har utvecklat ett medvetande än, men generellt är det kanske inte bäst att slänga tusen färger deras väg och förväntar sig att de har ett stadigt grepp på verkligheten efteråt. Så jag vet verkligen inte vilken målgrupp Kogänget riktar sig in på. Inte småbarn i alla fall. Barn? Kanske, men det finns andra filmer Disney har gjort som fyller in det rummet ganska effektivt. Föräldrar? Absolut inte, då filmen är för barnslig.
Animering. Ett stort ord som kan betyda många saker. Walt Disney och hans talangfulla animatörer skapade cellanimering under 1928 med Musse Pigg som Ångbåtskalle och samtidigt lyckades synkronisera ljud i en animerad kortfilm. Sedan dess har cellanimering varit den gyllene standarden för traditionell animering och växte till en enorm industri som har spridits ut i hela världen, skapar långfilmer som får flesta spelfilmer verka som amatörsjobb i jämförelse och Walt Disney var mannen som såg till att industrin existerar med så höga krav idag. Mannen, filmerna han producerade och folket han påverkade i sitt arbetsliv var långt ifrån perfekta och man tittar tillbaks på det med inte särskilt glamorösa glasögon, men åtminstone var passionen där och det reflekterades i de fantastiska arbetarna på varje projekt. Nine Old Men, deras lärlingar som kom efter, alla målare, skådespelare och animatörer som slet för att skapa den bästa produkten de kunde med omständigheterna i åtanke. Läser man om filmerna Walt Disney skapade under sin livstid är det uppenbart att alla han jobbade med slet och hade en överlevnadsinstinkt att driva animering konstformen framåt med innovation och utmana varandra för att bli bättre. Snövit och de Sju Dvärgarna hade multi plane kameran, efter det kom ny användning av färg och experimentella konststilar, Xerox skapades så animatörernas arbete inte blev förändrade i animeringsprocessen, berättelserna blev äventyrligare och riskablare och renässansen kom för att återuppliva animeringsstudions anda efter Walt Disneys död och skapa de bästa musikalerna Hollywood någonsin släppte under den tiden. Det är svårt att inte romantisera historien bakom ett företag som har spenderat nästan hundra år på att skapa romantiserade berättelser för hela världen, i en bransch som annars är så kall, krävande, opålitlig och hemsk som filmindustrin. Under 2004 var det 67 år efter Snövit och de Sju Dvärgarna släpptes och under dem åren skapade Disney företaget de bästa animerade långfilmerna nästan varje år, tills studion antingen inte tjänade pengarna producenterna ville ha eller ansågs skapa sämre produkter än vad de annars kunde göra. Det har funnits delar i animeringsstudions historia där de har riskerats att stängas ner, som på 40-talet, sedan 60-talet, sedan tidiga 80-talet och åter igen under 2000-talet där världen verkade ha gett upp på Disney. Pixar, Studio Ghibli, Dreamworks, Blue Sky och Warner Brothers verkade ta över animeringsvärlden och Disneys investerade såg inget behov av traditionella animerade filmer längre. Deras animatörer behövde arbete fortfarande och det var fortfarande en tradition att släppa en ny animerad långfilm varje år, så projekten fortsatte produceras.
Deras budget blev mindre, marknadsföringen fick mindre pengar, filmskaparna fick kortare tid och arbetarna fick ingen uppmärksamhet från de största hönsen hos Disney längre. Med dåligt bemött film efter dåligt bemött film bestämde Disney företaget sig för att äntligen lägga ner deras traditionella animeringsstudio i utbyte mot dataanimering som verkade vara framtiden för konstformen, när flesta människor ville hellre se vad Pixar och Dreamworks hade att erbjuda. Det skulle inte stängas ner helt och hållet (än,) eftersom Princessan och Grodan var fortfarande i produktion och idéer om en ny Nalle Puh film var fortfarande i luften, men tanken var fortfarande där. Detta kunde ha varit slutet. Kogänget kunde ha varit den sista traditionellt animerade långfilmen Disney producerade; en film regisserat av två individer med ingen sedan tidigare regissörserfarenhet och med ett manus som har legat längst ner i tunnan. Alla dem åren av banbrytande film, tidlösa berättelser, klassiska sagor och originella berättelser, fascinerande produktionshistorier och fläckfri animering kunde alltihop ha slutat med Kogänget. Jag, med all förtroende, säger att Kogänget är den sämsta traditionellt animerade långfilmen Disneys animeringsstudio någonsin har producerat. Sämre än Pocahontas. Sämre än Oliver och Gänget. Sämre än Aristocats. Både i att filmen är så ytlig och att filmen representerar exakt hur lite Disney bryr sig om en studio som har gjort så mycket för dem under en sådan lång tid, bara för att knuffa dem framför tåget efter det minsta tecknet på finansiell förlust. Filmen är tråkig, skräp, bortglömd, högljudd, inte rolig, förolämpande för vuxna, för barnslig för barn och jag tycker inte om den. En del av mig vill tro att animatörerna och filmskaparna medvetet försökte skapa en hysteriskt dålig produkt i protest, då jag hade kallat filmen för briljant, men jag kan fortfarande inte tänka att någon där valfritt ville sabotera sin egna karriär. Men... tro det eller ej... på något vis blev det värre när Disney gick in i den tredje dimensionen och vi kommer gå igenom det en annan dag.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
