Innan vi går igenom filmerna jag såg under mars månad ville jag gå igenom Oscarsgalan nomineringarna och vilken besvikelse dem är, vilket verkar vara en tradition vid det här laget. I Bästa Film kategorin är jag egentligen inte missnöjd med någon utav filmerna nominerade, men flesta av dem är inte filmer jag bryr mig så mycket om. Ifall jag skulle ranka dem skulle det nog se ut så här:
Sound of Metal
The Father
Judas and The Black Messiah
Mank
The Trail of The Chicago 7
Minari
Promising Young Woman
Nomadland
Jag kommer lista några punkter här nu bara, där jag skriver om vad jag vill se vinna i kategorierna jag bryr mig om.
- Sound of Metal är en speciell dramafilm från Amerika som sällan dyker upp och samtidigt blir så populär och jag hoppas på att den vinner det stora priset. Den kommer inte vinna, men man kan alltid drömma.
- Skönt att Thomas Vinterberg fick en nominering i Bästa Regissörs kategorin, då han har väntat länge på det nu och definitivt förtjänar priset.
- Riz Ahmed och Carey Mulligan måste vinna i Bästa Skådespelare kategorin, annars... ja, jag kommer bli upprörd.
- Bästa manus?... Metal, man!
- I Bästa Internationella Film kategorin var jag en främling till flesta av dem. Quo Vadis, Aida? har varit på min lista ett tag nu och The Man Who Sold His Skin ser fascinerande ut och kommer troligen ta hem priset. Samtidigt hade jag varit nöjd ifall En Runda Till tog hem priset också, då den var ganska bra och Vinterberg förtjänar igenkännandet.
- Själen hade den bästa musiken i någon amerikansk film från hela förra året. Ge Trent Reznor en till Oscar!
- Blev förvånad att Fåret Shaun dök upp i animering kategorin. Ärligt talat vill jag att Farmageddon vinner. Skulle jag satsa pengar och tänka rationellt dock så kommer Själen vinna och ifall inte hoppas jag att Wolfwalkers får all beröm den förtjänar. Ifall Framåt eller Till Månen och Tillbaka vinner ger jag upp på Akademin helt och hållet och kommer aldrig skriva om animerade filmer på den här bloggen igen. Jag kan lova er det.
Jag tyckte årets nomineringar var helt okej. Det är inte som tidigare år där filmerna har varit för lika varandra eller är rakt av dåliga, utan är istället konsekvent i kvalité och variation ut igenom flesta val. Fortfarande säkert och man kan egentligen döpa om Oscarsgalan till Dramagalan, men filmerna är åtminstone kvalité. Filmerna verkar vara populärare den här gången också, när inga större filmer släpptes i biografer på grund av Covid och så kunde direkt-till-streaming filmer få uppmärksamhet från vardagligt folk, därmed bli nominerade. Exempelvis i ett annat år skulle Sound of Metal inte haft en chans att bli nominerad, men nu är vi här.
Så med det ur vägen:
Dear Comrades!
En förvånansvärt rolig film om Ryssland på tidiga 60-talet, med kommunism i hög fart, USSR höjer priset på mat och folket är inte det minsta lyckliga. Snyggt filmat med "akademi formatet" 4:3 fullskärm i svartvitt och centrerar kring karaktärer fastna i en politisk situation de måste ta sig ur, som härstammar från andra människors stora egon och maktkontroll. Ifall någon av er har sett Cold War från 2018 så kommer ni ha en relativt tydlig idé om hur upplevelsen kommer vara; folk som står i rum och pratar, med tillräckligt många referenser till Rysslands politiska klimat på den tiden och metaforer att hålla en fängslad. Älskade regissör Andrei Konchalovskys behärskning i kamerarörelser och skapar istället energi i bilden genom hur skådespelarna är placerade och rör sig i bilden, som definitivt har varit en stor filmteknik inom ryskt filmskapande och är som mest känt använt i Akira Kurosawas samurai epoker från Japan. Rik i visuella detaljer och har ett roligt sätt att rama in alla politiska tal, möten och häpnadsväckande sekvenser på; ger scenerna mer karaktär. Kommer definitivt hamna bland de bättre filmerna från i år för mig.
Stor rekommendation från mig.
Hello World
Vad vi har här är en hård sci-fi animefilm från regissör Tomohiki Ito, som är känd för sitt jobb på några avsnitt av Death Note serien från 2000-talet, så väl som den kritiskt belönade Erased från några år tillbaks. Många andra serier har hans namn kopplade till sig också, som den polariserande Sword Art Online serien och den första långfilmen i den serien var mannens långfilm regissörsdebut. När jag läser den här sortens bakgrund brukar jag vända ryggen åt, när den typen av överdriven presentation och dialog inte intresserar mig, även fast jag tyckte om delar i Erased och Death Note så var jag tveksam ifall samma regissör kunde fungera i ett långfilmsformat. Hello World är en helt annan värld från regissörens tidigare arbete, i att handlingen, strukturen, takten och presentationen är både tajtare och begränsade den här gången, med kvalité animering och rätt balans mellan sci-fi koncept och karaktärsdrama. Troligen bland mina favoritfilmer från i år.
Ifall ni är fantaster av högkoncept, lagrat och komplext sci-fi som är oftast inkluderade i Christopher Nolan filmer som Interstellar, Inception och Tenet, men vill ha en mänskligare och känslomässigare vinkel, är Hello World ett exempel på hur man balanserar dem två världarna ordentligt och samtidigt får alltihopa att smälta in i varandra väldigt naturligt. En stor besvikelse för mig när jag såg Tenet var bristen på karaktärer och fängslande konflikter, då Nolan prioriterade handling, premiss och logik hellre än drama, medan Hello World etablerar karaktärer först och sedan slänger tittarna iväg på en otrolig resa genom tid och rum. Utan att avslöja för mycket blir världsbyggandet riktigt komplext, men i mitten av allt kaos, tusen regler, oförklarade element och generell surrealism finns det mänskliga tonårsdramat för att få publiken fängslade i både konflikterna och handlingen. Dramat är ganska simpelt, gränsfall klyschigt och förutsägbart i första halvan, men med filmens målgrupp i åtanke var det inte så farligt och vid filmens andra halva blev det så underligt och komplicerat att den lättsmälta första halvan nästan var nödvändig. Det är sannerligen inte perfekt, med ganska uppenbar dialog, en struktur som inte bryter ifrån konventioner och definitivt saknar äventyrligare element för vuxna, fast i sin helhet skapas ett sammanhängande narrativ och har ett ganska briljant budskap som får Weathering With You se medelmåttig ut i jämförelse.
På produktionssidan var jag skeptisk kring CG animeringen. Vid början av filmen och innan jag såg den var jag obekväm med hur karaktärsmodellerna såg ut och rörde sig, men efter ett tag blev jag van vid det och senare i filmen släppte min hjärna taget av den partiskheten jag hade och glömde halvvägs in att filmen ens var i 3D. Karaktärerna, miljöerna och det digitala ljuset smältes ihop och för första gången i mitt liv som en filmfantast slutade jag tänka på karaktärerna som 3D modeller och istället som animerade karaktärer, som är fallet när jag tittar på en traditionellt animerad film. Texturerna hjälper en massa, då de använder sig av enklare designs och kläder än vad man vanligtvis ser inom anime och därmed har inte för många distraherande detaljer på sina kläder eller frisyrer. Miljöerna är ingenting att skryta om, men så fort filmen stiger in i sin andra halva var väntan värt det och musiken får blodet att pumpa, med en mix av klassisk instrumentering och pulserande elektronisk produktion. Förhoppningsvis får Hello World mer uppmärksamhet här i västvärlden och kanske får folk att öppna upp sig till 3D anime, då flesta andra anime projekt i den dimensionen har inte varit särskilt bra och teknologin är lite efter. Tekniskt sätt är detta en film från 2019, men kom inte hit förens 2021 och därmed kan jag säga att den är bland de bästa filmerna från i år.
Stor rekommendation från mig.
Judas and The Black Messiah
Många filmer har gjorts om Black Panther rörelsen i Amerika och nu är det dags att fokusera på en utan rörelsens största namn: Fred Hampton, som känt blev lönnmördad i sitt egna hem. Filmen presenterar mannens politiskt aktiva år genom William O'Neals ögon, som är en F.B.I. informant som jobbar att infiltrera Black Panther rörelsen. Detta är ett amerikanskt drama, vilket innebär att man har de typiska troperna man alltid ser, med ett kärleksintresse, en förrådande vän, osv. presenterat genom en kreativ lins och har två starka centrala karaktärer i mitten som överskuggar de medelmåttiga delarna. Fred och William är egentligen samma person, i att de presenterar sig själva som självständiga och modiga framför andra, medan de privat är osäkra och är på många vis maktlösa att styra sina känslor. Fred har problem att öppna upp sina känslor för sin flickvän, men i slutändan är han ärlig. Bill har ett liknande dubbelliv, då han måste låtsas vara en Panther och samtidigt jobba som rasistiska F.B.I.s blodhund och leder till ganska hemska handlingar och drastiska beslut. Generellt tycker jag filmen fungerar okej, även fast många saker etableras i filmens första halva och kommer inte tillbaks i huvud taget, men vad som får filmen att sticka ut är dem två huvudkaraktärerna och skådespelarna som avbildar dem. LeKeith Stanfield är så otrolig här och han definitivt förtjänar att bli nominerad för bästa skådespelare på Oscarsgalan i år.
Stor rekommendation från mig.
Nomadland
Frances McDormand är i huvudrollen som en nomad, en person som reser igenom landet i sin husvagn och bosätter sig med andra nomads och på det viset skapar sitt egna lilla samhälle igenom Amerika. Kritiskt belönad film och jag var ärligt talat uttråkad av den under större delar av speltiden. McDormand är grym i rollen och hennes karaktär är övertygande, men när det gäller konflikter karaktären stöter på eller en karaktärsbåge hon måste konfrontera, saknar hon kött på benen. Publiken får ingen större idé om vad hennes kamp exakt är och varför vi, som åskådare in i den här annorlunda livsstilen, borde bry oss. Filmen går inte in i politik, hur det kommer sig att folk lever så här till att börja med, hur kulturen formades, folk utanför den världens reaktion till nomads och deras syn på dem, osv. och istället ersätts det med repetitiva scener där hon jobbar, småpratar och fortsätter till nästa scen där samma sak händer igen. Knappast filmiskt eller fängslande. Filmen försöker också dra paralleller mellan den mänskliga stadsvärlden och den amerikanska naturen, som är oftast presenterat genom vackert scenografi som visar av den breda miljön och klipper iväg till det tajta, kalla och högljudda lagerhusen, marknaderna och arbetsplatserna. Som jag förstår det som är många sidokaraktärer i filmen inte ens skådespelare, utan är folk som faktiskt jobbar på ställena McDormands karaktär besöker. Så jag förstår filmens budskap på den nivån, bara att den centrala karaktären var inte tillräckligt stark eller karismatisk för att göra visningen värt det. Jag verkar också vara i en minoritet, då den har blivit nominerad för flera Oscars och är kritiskt belönad, så den verkar ha resonerat med fler än vad jag trodde. För mig dock skriker filmen "Oscarbait" och jag kände väldigt lite när jag såg den.
Svag rekommendation från mig.
Promising Young Woman
Misandri är ett ord som har slängts runt när de pratar om Promising Young Woman, vilket den utan tvekan är (tvivlar starkt på att filmskaparna ville vara diskreta med det) och nu är en film förknippad med det nominerad i Bästa Film kategorin på Oscarsgalan. Inte förvånande med dagens västerländska socialpolitik i åtanke, något som jag tror flesta människor har blivit trötta på och stilen i Promising Young Woman representerar varför folk har blivit just så trötta på den sidan av den diskussionen. Folket är ytliga, repetitiva, har en medelmåttig smak i popmusik och har inte utvecklats sitt berättande bortom 90-talet, med ostiga montage, "women power" ögonblick och vid min visning visste jag inte riktigt ifall filmen var medveten om hur irriterande den var. Självklart är den medveten och till det håller med; den sannerligen var irriterande och jag vill inte se den igen på grund av det. Jag älskar skum, experimentell och högljudd popmusik med en fokus på hur begränsande könsroller kan vara, medan Promising Young Woman lät som en standard hitlåt man hör på radion i tre månader och skapar lite kontrovers hos vardagligt folk, men försvinner ur folks minnen inom ett år. Den analyserar inte könspolitiken lika djupt som jag hade hoppats på –åtminstone inte på ett filmiskt sätt– som en Wildlife eller Once Upon a Time in Hollywood, men jag tyckte fortfarande om budskapet i slutet och hade en mörk ton jag tycker om. Carey Mulligan är briljant som hon alltid är, men bortom det kändes det hela utnyttjande, manipulativt, ensidigt och billigt för mig i presentationen och blev inte narrativt tillfredställande förens filmens sista halvtimma. Brydde mig inte för musiken, sättet skådespelarna ramades in i bilden såg fult ut och tolkades av mig som om regissören försökte vara "konstnärlig" istället för att säga något med sina kompositioner, dialogen var modern och jag hatade det och val av skådespelare var distraherande.
(svag) Rekommendation från mig.
Raya och Den Sista Draken
Här kommer jag inte skriva en förlängd recension, eftersom jag planerar att skriva en separat recension för den efter att jag har gått igenom de andra animerade Disney filmerna. Något som troligen kommer ta ett tag, men jag tar hellre min tid med det hela. Generellt: jag tyckte inte om Raya och Den Sista Draken. På en ytlig nivå är filmen underhållande, med vacker animering, färgglada miljöer, grym musik och ett ganska stenhårt budskap, men allting annat runt omkring det var tråkigt. Filmen är i sicko mode när det gäller samtida Disney troper, med prinsessan, den icke talande djurkompanjonen, duon som har väldigt lite gemensamt och blir intvingade på en resa tillsammans, en antagonist som egentligen inte är den riktiga skurken, föräldern som "dör" och dialog som aldrig verkar sluta och stavar ut för publiken exakt vad som händer i handlingen. Mer än något annat förstörde dialogen nästan hela upplevelsen, då karaktärerna vägrar klämma ihop läpparna så filmspråket kunde få tala och animeringen kunde få uttrycka berättelsen. Sedan är dessa troper jag listade innan gjorda bättre i Disney filmer från 2010-talet. All action var dessutom inte snyggt filmat och var gränsfall för våldsamt för en familjevisning, då exempelvis Kung Fu Panda filmerna avbildade alla slagsmål som visuellt imponerande hellre än trovärdigt eller seriöst. Karaktärerna var seriösa och insatserna var seriösa, men actionsekvenserna i Kung Fu Panda tillät våldet att vara tillräckligt överdrivet och "tecknat" så inget brutalt hände på skärmen med en massa barn i publiken. Raya vet inte riktigt var gränsen går verkar det som, då en actionsekvens är överdrivet och den efter det är realistiskt och nästa är en blandning. Disney försöker fånga en vuxen publik med den inriktningen, världsbyggandet och konststilen, men samtidigt inkluderar så många barnsliga och löjliga element att allt annat blir neutraliserat, som den ändlösa dialogen, alla skämt relaterade till rumpor och tondöva tonskift. Carlos Lópes Estrada är en talangfull filmskapare, men här lyser hans talanger inte igenom i regissörsstolen och tyvärr är Raya ganska tam i jämförelse med vad han har jobbat med innan. Jag tycker ni borde se Viana, Trassel eller Kung Fu Panda igen istället för att ge extra pengar till Disney+.
Svag rekommendation från mig.
Serier
Doom Patrol (Säsong 2)
Skev om första säsongen av Doom Patrol tidigare den här månaden och mina tankar kring den säsongen gäller detsamma för säsong två. Har en annorlunda humoristisk sida till sig och samtidigt presenterar drama och skrämmande bilder man inte får någon annanstans, inklusive från serier som The Boys, som är ganska vanlig i jämförelse. På många vis är andra säsongen starkare i sitt drama, med att antagonisten har en personligare koppling till huvudkaraktärerna och konflikterna är inte lika påtvingade den här gången, då första säsongens mål var att rädda mentor karaktären från skurken och nu är prioriteringarna naturligare när det knappt existerar någon handling. Karaktärsdramat lyser igenom bättre nu också, med karaktärer som kommer och går, samarbetar i osannolika par, försvinner på pinsamma sidoäventyr, stöter på monster, osv. för att ha sina egna karaktärsbågar, något som fungerar bättre när handlingen eller skurken kommer i vägen av det dramat och de spännande ögonblicken. Med säsongens slut i åtanke vore det nog logiskt ifall nästa säsong hoppade tillbaks på en direkt handling och etablerade en skurk karaktärerna blev tvungna att konfrontera, nu när flesta har haft sina uppenbarelser och samtidigt behöver konfrontera personliga demoner som blir representerade genom skurken.
Humorn är fortfarande mixad för mig, då vissa ögonblick känns chockerande för chockens skull och ibland upplevs som uppenbar, men det räddas i störst del av att karaktärerna är så stenhårda och därmed är deras repliker relativt rimliga och passar tonen. The Boys andra säsong föll in i oinspirerande fällor, där ingenting hände i handlingen och förlitade sig på våld, explicit sexuellt innehåll och svärord för att bära tittaren igenom speltiden och gjorde större delar av den säsongen tråkig för mig, medan Doom Patrol har en bra balans mellan komiska repliker, våld, svärord, karaktärer och handling i jämförelse. Det sista avsnittet började stiga in i det uppenbara, tidslösande territoriet, men tur nog händer det inte så ofta i serien generellt och åter igen passar det karaktärerna. Mer än något annat är jag imponerad över att i ett filmklimat med rena och fina Marvel filmer och serier, så kan något så absurt och galet som Doom Patrol existera samtidigt. Älskar kombinationen av fantasy och sci-fi, de banala karaktärerna hjältarna stöter på, idéerna här är spännande och fängslande, effekterna är helt okej och scenografin är effektiv med att presentera dramat på ett visuellt sätt. Hjältarna är djupt sårade, sårbara och osäkra om sina roller och på det viset skapar intressant karaktärsdrama och upplevelsen är inte likt något annat på marknaden just nu.
Rekommendation från mig.
Rent-a-Girlfriend (Säsong 1)
Fråga mig inte varför jag såg den här. En utav de större animeserierna från 2020 och det var inte förens nu i mars 2021 där jag gav den en chans, då flesta människor online verkade tycka om den. Detta handlar om en kille som blir dumpad av sin flickvän och som en instinkt bestämmer sig för att gå på en dejt med en tjej som tar betalt för att gå på dejter med andra. Sedan leder det till en missförståelse och nu måste båda låtsas vara pojkvän och flickvän framför deras släkt och vänner, med de klyschigaste skämten och karaktärerna i världen. Vi kommer gå igenom varför lite senare, bara att jag har något brett att skriva om innan vi hoppar in i serien ordentligt. Det ett subjektivt klagomål på min sida när det gäller mainstream underhållning generellt: karaktärer ser egentligen för perfekta ut och ser ut att vara gjorda av plast, därmed blir det lite svårt att köpa dem som riktiga personer. Deras kläder, hår och figur är perfekt matchade och resulterar i att karaktärerna känns fiktiva och bortom den här världen, vilket de är –det vill säga att det är en lag inom all visuell fiktion– men ett jobb bakom en berättelse är att övertyga publiken att karaktärerna och deras konflikter VERKAR äkta. Serier som Ouran High School Host Club kommer undan med sina "perfekta" karaktärsdesigns än flesta filmer och serier, när serien är så romantiserad, komisk och lättsmält, men jag bara så trött på den tropen. De generella fetischistiska elementen bakom premissen i Rent a Girlfriend är uttjatade och är gränsfall sexistiskt för båda könen, men serien lyckas hitta sätt att förvandla dessa "perfekta" karaktärer till representationer av huvudkaraktärernas karaktärsbågar. Det är inte lika skandalöst eller oförlåtligt som guilty pleasures som Sakura spelserien eller andra hjärndöda romcoms från Japan som släpps året runt, så det är åtminstone någonting.
Karaktärerna dem själva i Rent a Girlfriend fungerar för handlingen med andra ord, men huvudkaraktärerna är en annan femma. Jag har inte varit så frustrerad med två individer i en serie än dem i Rent a Girlfriend på ett långt tag, vilket är på många vis medvetet av serien och i andra ställen känns konflikterna och motivationerna påtvingade. Varje gång karaktärerna verkar ha kommit undan blir det plötsligt värre, genom konstruerade metoder man har sett i andra serier och det är riktigt klumpigt integrerat. Utan att avslöja för mycket går serien igenom scener man har sett innan ifall man har sett det minsta lilla anime tidigare, som att det finns ett avsnitt där gänget går till stranden, huvudkaraktären råkar röra en tjej där hon inte vill bli rörd och ett knasigt missförstående spelas ut, tjejerna är alltid avundsjuka på varandra och vill allihopa vara tillsammans med samma kille, killen är en idiot med ett gott hjärta och har absolut ingen som helst förståelse för det kvinnliga könet och listan verkar inte ta slut. Nyckeln här dock är att huvudkaraktärernas inkompetens är vad som fängslade mig vid min visning, till skillnad från flesta animeserier där jag bli uttråkad. Tro mig att vissa avsnitt kunde jag inte ens sitta igenom (jag praktiskt taget skippa igenom hela avsnitt åtta och vissa scener i andra avsnitt), dialogen var bortom repetitiv och i slutändan händer det inte mycket i handlingen, men huvudkaraktärernas själviska handlingar var fängslande i hur absolut desperata och underliga dem var. Jag och mitt sällskap har inte pratat så ofta samtidigt som vi titta på en serie, i att vi konstant ifrågasatte karaktärernas beteenden, saker de sa och hur det formulerades och ramades in i kameran, där vi knappt kunde förstå varför någon karaktär i huvud taget tyckte om någon annan i rollistan eller varför de ens hängde med varandra. Karaktärerna är absolut galna och man har det svårt att tycka om någon utav dem, vilket är i störst del varför vi var så fängslade och det hela nådde toppen med ett ganska bra sista avsnitt med ett avslut som retade upp oss mer än något annat.
Sedan är det allt "retande" som pågår. Säg vad ni vill om skit som Sakura, men dem ger sin publik exakt det de vill ha även fast det är på den ytligaste nivån som möjligt, medan Rent a Girlfriend vill ha extrem sexuell spänning och samtidigt dra undan det i sista sekunden, för annars hade sponsorerna inte varit nöjda. Sedan är en experimentell, banbrytande och kontroversiell serie som One Room villig att utnyttja genrekonventioner och presentera det genom en rafflande lins som inte har gjorts innan och förvandlar det till något sexigt, obekvämt och samtidigt tragiskt fylld med kolsvarta undertoner. Rent a Girlfriend tar sina karaktärer till stranden och sedan är karaktärerna bara där ett tag och aldrig konfronterar hur absurd idéen bakom att hyra en eskort utan sex verkligen är. Sex i en serie är viktigt, speciellt en som centrerar kring romans under en ung vuxen ålder, där det kan leda till lust, eufori, lycka, skoj, ånger, pinsamhet, ilska, avundsjuka och kan skapa både direkt positiva och negativa konsekvenser. Dessutom finns det folk som söker sex för att komma ifrån sina problem, som alla andra mänskliga beroenden som finns i världen. Rent a Girlfriend verkar vilja ha samma typ av konflikter, bara att den inte vill utforska teman som dem ordentligt eller vill göra något djärvt med sina konflikter; siktar efter något lättsmält och sött. Det är som att "simma" för sig själv precis vid stranden istället för att åka på vågorna och riskerar att drunkna som ett resultat: jag tar hellre en serie som är avsiktligt omoralisk och hemsk istället för standard. Fick tänka på Jim och Pams relation på amerikanska The Office, i att manusförfattarna retar publiken med karaktärernas ska-de-bli-ihop-eller-ej dynamik och så fort dem två blir tillsammans är all spänning borta eftersom serien har ingen annan märkvärdig spänning bortom det. Med det sagt tyckte jag serien var underhållande och ibland hade inspirerande ögonblick. Älskade hur medvetet irriterande Ruka karaktären var, i att hon bestämmer sig för att skära igenom huvudkaraktärernas lögner och peka ut vilka hemska människor de är för att de beter sig på det viset. Får en att önska hon blev kär i en karaktär som var värd någonting istället. Onani scenen i avsnitt fem var bland de realistiska ögonblicken i serien (utan att avslöja för mycket) och gjorde mig nostalgisk för när jag var singel i den åldern och direkt efteråt insåg hur jag inte det minsta saknar att vara tjugo år gammal; ung, fattig och dum.
Ifall ni vill ha en serie som är lätt att sitta igenom, har söta karaktärer och är fylld med spännande romans med komplexa karaktärer, antar jag att Rent a Girlfriend är helt okej. För mina pengar dock är den inte lika rolig och dramatisk med karaktärer i en harem som Ouran High School Host Club och när det gäller lättsmält skoldrama kommer den inte i närheten av Hyouka, både i berättandet och animeringen. Rent a Girlfriend har en bra och underlig premiss, okej drama, okej karaktärer och okej animering, dessutom böjer inte på förväntningar eller romcom genren för att göra serien unik eller minnesvärd. Rekommenderar alla andra serier jag har nämnt här över Rent a Girlfriend för att vara ärlig.
(svag) Rekommendation från mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
