Sonic The Hedgehog 2
Så med Segas historia av att ge bort Sonic till vem som helst för finansiella skäl och bryr sig i mestadels inte om kvalitén är det inte förvånande att den första Sonic The Hedgehog filmen bemöttes med så negativa reaktioner. Trailern kom, Sonic såg ut som en demon och som ett resultat sköt Paramount fram premiären till senare så animatörerna kunde fixa Sonics design och faktiskt lyssna på vad fantaster ville se i en långfilm baserat på karaktären. I slutändan visade det sig att filmen inte var gjord för vuxna som växte upp med namnet, utan istället för barn att bli introducerade till Sonic för första gången eller barn som vill se en film med karaktären i sig, något som visade sig fungera. Recensionerna var inte katastrofala, folk verkade tycka om den helt okej och den tjänade pengarna så alla inblandade blev nöjda, något som verkade vara en perfekt tajming då direkt efter så skulle ett virus börja spridas. Det är galet att tänka hur vi har bott i pandemin i över två år nu och med folk instängda har folk dragit sig till videospel som ett sätt att fly ifrån isoleringen och all död, så att få se Sonics leende och attityd måste ha en stor påverkan på åtminstone några barn och vissa vuxna också antar jag. Ska inte förneka att jag var besatt med Sonic ett tag under min uppväxt, med Sonic Adventure 2 och Sonic Unleashed några år senare, vilka är ansvariga till varför jag ens pratar om Sonic The Hedgehog 2 i huvudtaget. Så eftersom Sonic är populär än idag med yngre fantaster är det något universellt med karaktären som får folk att tycka om honom, vilket gör honom relevant att diskutera. Kan vi ta upp titeln innan vi fortsätter också? Den heter inte Sonic: Age of Ultron, Sonic: No Way Home, Sonic: Multiverse of Madness eller Sonic: Into The Sonic-Verse, utan simpelt Sonic The Hedgehog 2. Den behöver inte mer än det. Jag kan väldigt lätt sitta här och gräva mig in i filmens handling och karaktärer, men det intresserar mig inte idag. I slutändan bryr jag mig inte ifall jag rekommenderar den eller ej, istället ville jag skriva om videospel och hur det har hamnat i Hollywood systemet innan vi går igenom filmen.
Vi kommer aldrig få se konsekventa släpp av originella serier och filmer från Hollywood igen. Åtminstone inte i formen den är nu, när de största filmerna under det senaste halvåret är Spider-Man: No Way Home och The Batman, filmer som följer en trend i filmindustrin som är döende vid det här laget och är endast succéer för att folk tycker om namnen kopplade till sig, då DC och Marvels andra filmer under 2021 och i år har inte tjänat pengar; folk är trötta på det. Så nu rör dem sig mot nästa populära medium: videospel. Amerika försökte göra detta på 90-talet och dem filmerna var dåliga och skulle fortsätta vara fallet under 2000-talet och 2010-talet, eftersom ingen producent eller regissör tog namnen på allvar och videospel ansågs inte vara "riktigt konst" än, men den mentaliteten har ändrats på senare år. Mentaliteten naturligtvis att det har blivit populärt och kan få Marvel behandlingen: studion kan tjäna pengar på namn i den världen utan att behöva anstränga sig. Det finns serier som har blivit kritiskt belönade eller har hittat en stark samling med fans, med Arcane som den bästa bland bunten, vackert animerade The Cuphead Show från tidigare i år och populära The Witcher (jag vet att det är en bokserie i början, men jag tror inte ens manusförfattarna visste om det innan de började jobba på serien.) Så det finns få som har landat fint och har ett konstnärligt uttryck kopplade till sig, mer eller mindre, men när det gäller allting annat har jag noll intresse. Halo serien sänder just nu och verkar vara en katastrof och sedan har vi kommande serier som Resident Evil, Splinter Cell, The Last of Us, en ryktad Sonic serie, Assassin's Creed prövar igen efter att Justin Kursel misslyckades med sin långfilm, Tomb Raider fick en film inte för så längesedan och ska få en ny serie ändå, Twisted Metal, Fallout, Mass Effect och listan verkar aldrig ta slut. Ha i åtanke att jag inte bryr mig om dessa namn i videospel form till att börja med och att det nu ska komma sämre och billigare versioner till streamingtjänster får mig att vilja spy. För att vara rättvis brydde jag mig inte om serietidningar och deras karaktärer innan MCU filmerna släpptes och det finns några kapitel i den filmserien jag tycker om, men inte flesta av dem. Flesta är bra producerade, snyggt gjorda och är backade av talang, men generellt vill jag inte se mer än fem utav dem igen och jag har inte sett några utav deras nya filmer efter Avengers: Endgame. Så videospel blir nästan det motsatta av Marvel: där videospel är enormt och har miljoner med fantaster och nu ska få sina introduktioner till filmvärlden, så det är inte konstigt att dem har fått en sådan cynisk och negativ reaktion från folk online.
Eftersom det stora flödet med spel filmatiseringar är här att stanna är det viktigt att peka ut hur bra saker kan komma från det. Efter superhjälte exponeringen fick vi till slut bra verk som satte genren i rampljuset. The Boys använde hjältar som ett verktyg att kritisera underhållningsindustrin i Amerika, såväl som stjärnor, bakom kulisserna politik och korruption inom systemet. Doom Patrol är en perfekt filmatisering av en serietidning, The Suicide Squad är en färgglad, underhållande och snyggt gjord James Gunn film som nyttjar mediet till maximal effekt, Avengers: Infinity War skapade en antagonist som fängslade hela världen och väldigt få filmer kan stå tå till tå med Guardians of the Galaxy vol. 2. Hade serietidningar och dess karaktärer inte blivit lika stora hade vi kanske aldrig sett en Guardians of the Galaxy långfilm med en sådan fantastisk regissör och The Boys hade fortsatt vara exklusivt i serietidningsformat och aldrig nått människor, så vi kan tacka populariteten av genren för det. För mina pengar är flesta utav dem lätt bortglömda eller bland de sämsta verken någonsin skapade, med Justice League och Suicide Squad som ökända exempel efter att Batman v. Superman redan hade satt ribban så lågt. En sida av mig hoppas inte videospel kommer få en liknande behandling, men vid det här laget verkar det vara oundvikligt. Kommer vi få en Devil May Cry serie som är bra? Troligen inte och ifall den kommer vara bra är det anime serien som produceras i år för Netflix. Västvärlden är för besatta med nutida händelser och modernt manusförfattande att vi aldrig kommer få ett tidlöst verk från en regissör med en vision, utan bara snabbmat producerat i en fabrik. Star Trek Picard är det extremaste exemplet på detta, där manusförfattarna tog Star Trek och förvandlade det till en smutsig, hemsk, våldsam och vilseledande serie som inte det minsta reflekterar varför fantaster tycker om namnet till att börja med. Samma anledning till varför jag inte är särskilt taggad för Sagan om Ringen serien heller. Alltihopa är skräp.
Så med dagens tio timmars långa filmer, allt våld och filmatiseringar av videospel som är kända för sitt våld, sticker Sonic The Hedgehog 2 ut på den fronten och den kommande Mario filmen verkar vara den enda som lär vara likt den. Den är färgglad, det finns ingen pretention från manusförfattarna, handlingen är grundlig, karaktärerna är endimensionella och glada att få vara där, filmskapandet är standard och äventyret är skoj. Det finns scener med människokaraktärerna och där känner man hur filmskaparna tog en smäll i budgeten, där skådespelarna står på plats och pratar eller dåligt reagerar till en effekt som lades till i postproduktion och är svårt att inte skratta åt. Magin bakom Sonic i sina videospel och filmatiseringar är design och karaktär, något filmen visar i djup detalj igenom sin speltid. Sonic är blå, snabb, kaxig och inte riktigt mogen än; är svår att missa. Tails är en smart, oskyldig och naiv yngre version av Sonic; en lillebror så att säga. Knuckles är det motsatta av Sonic, i att han alltid är seriös, tar inte skämt och bär på mycket ansvar och ära, men samtidigt är inte den smartaste på planeten. Eggman är en kombination av alla tre karaktärer, i att han har attityd, är overkligt smart och tar allt han gör på allvar, men det som gör honom till en skurk är hans konstanta behov av dominans över andra, vill ha saker för sig själv och bär på inga utav de goda kvalitéerna de andra karaktärerna har. Så att filmen har det här super ostiga budskapet om samarbete och mogenhet är underligt passande för en Sonic film och är mer underhållande på det viset än den första. Den första rollistan som var med i Sonic Adventure 2 och serien Sonic X är perfekt i sin dynamik och är så klart definierade karaktärer att dem skriver sig själva och är någonting filmteamet för Sonic The Hedgehog 2 verkar ha förstått. Där filmen faller ner är i alla filler scener som tar upp onödig tid och med tanke på speltiden kunde man egentligen klippt ut dem, som dansscenen och den andra handlingen som inblandar människokaraktärerna, något som fick mig dagdrömma om Sonic X och hur Chris karaktären bara hängde med och kom inte i vägen, istället för att ha sin egna sidohandling. Sonic ska vara mera av ett barn i den här versionen, så att ha ytterligare ett barn med och samtidigt introducera Tails vore ett dåligt drag, men samtidigt är det bara tråkigt när James Marsden dyker upp och jag tror flesta barn som sett filmen känner likadant. Hade filmen visat Marsden i början, pratat med Sonic om ansvar och familjevärden, försvunnit med sin flickvän på ett bröllop och sedan lämnat Sonic själv, där Sonic inser att han inte klarar sig själv, hittar vänner och besegrar skurken i slutet skulle det troligen skapat en bättre film som inte behöver ha dessa påtvingade pauserna med människorna och sedan tvinga in dem i filmens klimax. Pauser är nödvändiga, men med tanke på hur mycket av den här filmen som är animerad kunde man inkludera mera abstrakta scener eller lugnare scener som saknade dialog och förstärkte det centrala temat. Påminde om Godzilla vs. Kong på vissa ställen, då scenerna med Kong och Godzilla är grymma, scenerna med människorna var ett misstag; Sonic, Tails, Knuckles och Eggman är allihopa grymma, bara att filmen runt omkring verkar vilja dra ner dem. Så med den obligatoriska eftertexter scenen som etablerar Space Colony ARK och Shadow skulle det inte förvåna mig ifall Marsden blev tvingad in i en handling som han inte hör hemma i och gör upplevelsen sämre. Sonic Adventure 2 har bland de mest ikoniska berättelserna i alla Sonic spel och alla konsolspel från 2000-talet, så jag tror inte en film med en likadan handling och samtidigt likadan presentation som Sonic The Hedgehog 2 skulle fungera.
Som tidigare sagt bryr jag mig inte ifall jag rekommenderar Sonic The Hedgehog 2 eller ej. Till skillnad från flesta filmer från Amerika i år har filmen delar som jag tyckte om och är nästan en gudomligt positiv sak att säga om en videospel film. Minns ni Uncharted filmen? Inte jag heller. Kommer jag komma ihåg Sonic The Hedgehog 2? Med tanke på riktningen videospel går i och i sin tur hur filmer rör sig i samma riktning, kommer jag nog tänka på filmen ganska ofta under de kommande åren fyllda med nonsens och dåligt manusförfattande som inte respekterar källmaterialet det minsta. Det är som att titta på en tåg åka i full fart mot en sväng och man kan inget göra så den saktar ner eller stannar; antingen tittar man på det hela spåra ur eller ignorera det. Men det är skönt att veta att Sonic The Hedgehog 2 skulle hamna bland toppen av filmerna inom genren och ingen film eller serie efteråt kunde utmana den. Hollywood får gärna bevisa mig fel och händer det blir jag överlycklig.
Läs min bok Bryggan Mellan Slott och Äppelträd: patreon.com/posts/66433424
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
