Jag dåligt skriver om Mr. Morale & The Big Steppers
Kendrick Lamar har varit på min radar sedan jag lyssnade på hans genombrott good kid, m.A.A.d city, en hip-hop skiva som otroligt nog fyller tio år i år och gör mig galen när jag minns hur jag spelade den skivan nästan varje dag ett tag när jag gick på gymnasiet. Hur som helst fick Kendrick snabbt ryktet att han var den moraliska rapparen; en kille från amerikanska västkusten som gav mainstream rapp ett extra lager med medvetenhet och var inte rädd att peka ut hyckleri inom industrin, konstnärlig integritet och psykologisk ohälsa från att växa upp i ett hemskt område. Efter den skivan undrade folk hur han skulle toppa den och skakade hela världen med To Pimp A Butterfly. Ännu djärvare, längre, filosofisk, politisk, produktion som tar inspiration från allting afroamerikanskt, varierande i toner och ändlöst omspelbar, åtminstone för mig. Skivan har bevisat sig själv att vara värd klassiker statusen och har hamnat bland många publikationers listor av bästa skivor från 2010-talet, inklusive mig och har hamnat upp med good kid, m.A.A.d city bland mina favoritskivor någonsin. Untitled Unmastered släpptes efter det och jag trodde vi skulle fortsätta i den riktningen med funk och jazz inspirerade låtar med låtämnen om Kendricks livsupplevelser och hur han kopplar det till klasskamper i Amerika, men efter några kontroversiella kommentarer från den konservativa sidan i Amerika och anti-rapp världen bestämde Kendrick att han ville släppa ett svar till det hela, där han faktiskt spelade skurken och arslet alla dessa publikationer och offentliga figurer anklagade honom att vara. "Hip-hop has done more damage than racism in recent years" som en parafras. 2017 och folk försöker än skylla på konst för världens problem.
Så Damn. hade modernare produktion på låtar som Humble och DNA, varav är låtar jag har blivit ganska trötta på ju mer jag har lyssnat på dem och är inte en typ av musik jag vill höra från just Kendrick när så många andra artister gör liknande saker. Vissa låtar på Damn. var värda att lyssna på i slutändan, men det är en skiva jag sällan återvänder till med alla dess medelmåttiga hooks, underliga koncept för en skiva och ett generellt intryck att skivan var påskyndad, likt en Kanye West skiva på det viset. Sedan har vi Black Panther filmen och Kendricks inblandning i den filmens soundtrack. Black Panther var en stor hitfilm och dess singlar All the Stars och Pray For Me var stora singlar och spelas på spellistor av normies som annars aldrig lyssnar på rapp världen över. Jag överdriver inte nu när jag säger att Black Panther soundtracket är det sämsta projektet Kendrick har varit inblandad med och är nästan tragiskt hur vissa är endast bekanta med Kendricks musik från singlarna den här skivan hade, med de själlösa pop delarna och Kendricks påtvingade verser som inte hör hemma. En handfull memes som uppkom från den här skivan var roliga och än idag kan jag inte fatta att Futures vers på King's Dead existerar, men annars är den så tråkig och lätt bortglömd. Så en modern Disney produkt med andra ord.
Fem år passerar efter Damn. och pandemin rörde varenda hörn på jorden, men även då kom Kendrick aldrig och räddade oss från världens ondska, när han har fått statusen som en räddare i nöd och en filosof som har låst upp vad livet egentligen handlar om. Medger att jag också saknade Kendrick, men orolig över att hans nästa projekt skulle låta som Family Ties singeln han släppte, då jag inte var en stor fantast av den låten. Så äntligen fick vi Mr. Morale & The Big Steppers, en dubbelskiva med ytterligare ett koncept bakom sig med ett större budskap kopplat till sig istället för separata låtar som inte tematiskt kopplar, något som var ett bra första intryck från mig; det var inte som Damn.. Delvis, då skivan ekar Damn. på åtminstone en handfull ställen. Vid min första lyssning trodde jag att skivan inte skulle vara för mig, med att United In Grief var ett fascinerande intro, speciellt när instrumenteringen byttes ut mot något helt annat delvis in, men samtidigt var jag orolig över att ljudet skulle växla upp till något trendigt och modernt och det visade sig vara fallet. N95 tyckte jag inte om när jag först hörde den och de två låtarna efter fastnade inte heller, så jag var övertygad att jag ej skulle uppskatta skivan och inte lyssna på den lika ofta som hans tidigare skivor. Efter det kom Father Time och var den Kendrick jag letade efter, med hög energi, en röst som kräver uppmärksamhet och Sampha mördar låten. Så startar berg-o-dalbanan som är Mr. Morale, då vissa låtar sticker ut på fel sätt eller behöver tid att växa på mig. N95 är en låt jag tycker om nu och låttexterna om hur Kendrick inte kan uppskatta alla clout chasers, cancel kultur, osv. dessutom gör narr av ytliga rappare som endast får uppmärksamhet för sina pengar. Ändå är Die Hard en låt jag inte kan lyssna på, även med dess lyriska innehåll, med de Drake inspirerande R&B influenserna och det medelmåttiga sjungandet med för distraherande digital manipulation kopplade till sig.
Efter det får jag den äventyrliga Kendrick jag sökte efter med låten We Cry Together, som ger av klassiska Eminem vibrationer, exempelvis låtar som My Dad's Gone Crazy och Kim. Det är väldigt animerat, överdrivet och komiskt, men har så mycket karaktär och är en sådan vänsterkrok att man har det svårt att inte lyssna på den i kontext med skivan. Den sexistiska vinkeln Kendrick tar fram här passar in i skivans tema om hur kommande generationer är dömda att upprepa samma misstag deras förfäder gjorde, med att vara våldsamma, kaxiga, skylla på andra för sina egna problem, osv. och aldrig bryter ifrån det ändlösa mönstret; ärftlig trauma på ett vis. Han fortsätter med det på Auntie Diaries och Mother I Sober, låtar som fick mig att stanna upp och ta en paus första gången dem spelades för mig. I kontext med skivan är det lite underligt att lagra två långa, långsamma och sorgliga låtar så nära varandra, speciellt för en hip-hop skiva med annars så överraskande delar, något jag ej riktigt vet hur jag känner kring än. Isolerat älskar jag instrumenteringen och hur båda låtarna utvecklar ljuden ända vägen till slutet (Beth Gibbons är ett monster på Mother I Sober), men varje gång jag lyssnar på skivan är jag aldrig i humör att lyssna på dem låtarna från början till slut, klämda mellan mina favoritlåtar på skivan. Savior tar upp Kendricks roll i hip-hop världen och förväntningar folk har på honom, men i slutändan är han en människa. Likadant på titelspåret uttrycker han hur han mentalt inte mår bra och behöver tid att organisera sitt personliga liv efter att ha fått barn, hålla sitt giftemål friskt och ta hand om sitt egna bagage på vägen, med Mirror som ögonblicket på skivan där Kendrick bestämmer att han ska vara självisk och väljer sin egna hälsa över att "rädda världen" som han säger och att han är ledsen över att han kommer göra fantaster besvikna som ett resultat. Mirror är lik produktionen som var på Black Panther soundtracket, trots det var det ögonblicket där hela skivan klickade för mig och är ett sådant euforiskt ögonblick för honom och den känslan blöder igenom, meddelar till lyssnare att det är okej att ta hand om sig själv ifall man behöver och inte låta andra övertyga en om annat för deras egna själviska skäl.
På produktionssidan av skivan är några val av beats och sjungande inte min favorit från Kendrick, då låtar som Crown, Count Me Out och Die Hard är antingen för simpla eller saknar djup i deras presentation, men lyriskt är skivan riktigt grym hela vägen. Som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli hos Dagens Nyheter tog upp i sin recension för Mr. Morale är Kendrick väldigt kristen och söker Guds vägledande igenom livet, men har samtidigt en helt annorlunda världssyn från Kanye och implementerar det in i sin konst också helt annorlunda från Kanye. På Kanyes skiva Donda sökte Kanye konstant efter gud, hur gud ska rädda honom, hur gud ska rädda dem i nöd, hur gud ska förlåta honom, osv. och lät ordentligt tomt på den skivan i kontext med hans karriär och mentala sjukdom som rappar det. På andra sidan verkar Kendrick mer intresserad i Jesus ord; människans ord. Det mänskliga och fysiska existensen på planeten Jorden och hur vi påverkar andra, så Kendrick rycker sig själv ifrån pengar, stil och status i ett försök att visa sina lyssnare att dem sakerna inte kan lösa världens problem eller sina egna personliga problem; "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." Eftersom jag inte är en troende person resonerar den här förståeliga och respektabla sidan av kristendomen med mig mer än synen att guds ord är rätt oavsett vad och ska skydda oss från världens ondska så länge vi följer dem, någonting som ekade ett budskap Kendrick indirekt kommunicerade på Damn. och är överallt på Donda. Betyder inte att ett album med den sortens tema är automatiskt dålig för mig, Kids See Ghosts skivan är bland mina favoriter från Kanye och har liknande budskap han utforskade på Jesus Is King och Donda, bara att det blir en sådan ytlig tolkning från artistens konst och Kanyes personlighet säger emot många saker han lägger på skivan, som hur Jesus citatet från tidigare kan lätt relatera till Kanyes livsstil. Samtidigt som hur det hyckleriet saknas på Mr. Morale och ger oss som lyssnare en nyanserad bild av Kendrick som en person och som en artist. Oavsett vilken tro du personligen har får du ha det, bara att i dagens samhälle är det svårt att rättfärdiga Covid-19 och kriget i Ukraina som "en del av guds plan" istället för resultatet av mänsklighetens inkompetens och girighet, vilket är en stor anledning till varför Mr. Morale är så positivt bemött och kan inte sägas likadant om Donda.
Kort sammanfattat: valen av instrumentering, gäster och hooks på skivan är mixat och saknar variation, dessutom faller ner i många samtida fällor där produktionen är väldigt modern, liknar andra artister eller är inte tillräckligt intressant att lyfta upp lyriken ovanpå dem. Det sagt tycker jag om Mr. Morale en hel del och kvalité mässigt är ett stort steg framåt för Kendrick jämfört med hans senaste två projekt och jag kommer spela skivan regelbundet under det kommande året. Med tanke på skivans budskap och hur det hela avslutar med Mirror verkar det som att vi inte kommer få musik från mannen på ett långt tag, något jag respekterar och att en artist är villig att säga till världen att han prioriterar sitt egna liv över musik är något man sällan hör. Fick många gånger tänka på Blackstar av David Bowie och hur båda skivorna pratar mera om en artists mentala tankeställning till sina privatliv och presenterar sig själva att vara så sårbara och osäkra om deras framtid. Mr. Morale är väldigt bra, lång och har substans ifall man söker efter det; det är en Kendrick Lamar skiva.
