mrtambourineniclas.blogg.se

Ifall ni inte har följt videospel industrin under dem senaste månaderna så har dem senaste stora spelen startat en del konversationer om både industrin och utvecklare. Under dem senaste två månaderna har vi sett ett nytt Pokémon spel, nytt God of War, sista spelet i Bayonetta trilogin, Overwatch uppföljare, samarbetet mellan Ubisoft och Nintendo i Mario + Rabbids: Sparks of Hope och ett förväntat nytt inlägg i den oändliga Call of Duty serien. Alla spelen jag precis listade kommer allihopa från stora spelutvecklare och utgivare, varav många är exklusiva till en konsol, med Sparks of Hope, Bayonetta 3 och Pokémon exklusiva för Nintendo Switch och God of War: Ragnarök på Sonys Playstation 4 och Playstation 5 och Overwatch 2 och nya Call of Duty blir spelade för det mesta på PC. Någonting alla spelen också delar är att någon form av kontrovers dök upp innan spelen släpptes. Blizzard (utgivarna av Overwatch 2) fick en del motreaktion efter att många anställda utryckte hur jobbig arbetsmiljön var hos Blizzard och mängden fall av sexuella trakasserier har lämnat företaget med en utav dem sämsta ryktena inom industrin idag, något som gör det underligare när Microsoft köpte dem och Activision. Sparks of Hope är utvecklad av Ubisoft och under många år har deras chefer och producenter inte hanterat sin personal den bästa och rapporterats har det skapats en högljudd och maskulin arbetsmiljö som irriterar många anställda, där favorisering från dem högsta hönsen är den största makten i familjeföretaget. På produktkvalité sidan så är Nintendo också ökänd när det gäller Pokémon serien och hur varje år tvingar anställda hos Game Freak och The Pokémon Company att skynda på en produkt så den är redo inför jultid, vilket förklarar dem senaste tre Pokémon spelens grafiska besvikelser, buggar och oinspirerade speldesigns som från grunden har inte förändrats någonting sedan 90-talet. Bayonetta 3 hade, argumenterande, den underligaste av allihopa, där Bayonettas röstskådespelare för dem första två spelen i serien sa att Platinum Games inte ville betala henne särskilt mycket för att återuppta sin roll som den titulära häxan, tills det visade sig att hon ljög, när Platinum Game, producent Atsushi Inaba och serieskapare Hideki Kamiya presenterade bevisen som visade det motsatta. Call of Duty och God of War visar sig vara dem enda som har undkommit skottfria, med självaste spelens innehåll som inte överensstämmer med folks subjektiva tankar hellre än skadandet av anställda eller låg respekt för sina köpare, förutom God of War som hade krångel vid släppet, då Sony inte kunde skicka produkten till sina köpare ordentligt, där vissa köpte special editions med allting inkluderat förutom spelet sig självt. Videospel industrin har nu nått en högre popularitet än film och likt film har det förvandlats till en tragisk industri med mycket ego och där pengar styr allt. Så när det var dags för mig att bestämma vilka spel jag skulle köpa var valet uppenbart: maskoten som inte har släppt ett bra spel på tio år. Kunde skrivit om Bayonetta 3 eller skrivit en tiotusen lång recension om hur absolut kass God of War: Ragnarök är, men istället skriver jag om den blåa autism-kotten.

Oavsett hur vi känner kring deras besatthet med Sonic och ifrågasättande beteende och konst som skapats baserat på namnet, kan vi inte förneka att Sonic fantasters passion för namnet är egentligen vad som har hållit igelkotten vid liv under dem senaste tjugo åren. Måste påminna allihopa här om att Sonic inte har haft ett konsekvent bra spel sedan Sonic Generations och det är nu över tio år sedan det spelet släpptes och innan det spelet släpptes var Sonic Colors och Sonic Unleashed mixade i innehåll och Sonic Adventure 2 är nu plus tjugo år gammal, medans resten av spelen var absolut skräp och hamnar på listor bland dem sämsta spelen i den moderna 3D eran av videospel, med Sonic '06, Shadow the Hedgehog, Sonic and the Black Knight och Sonic Boom. Sonic har överlevt vad som annars kunde varit garanterad konkurs och förlöjligande för andra spel, speciellt i en miljö där maskot plattformsspel knappt existerar längre utanför Mario och andra Nintendo namn. En stor anledning för det härstammar från att Sonic är en väsentlig del av videospel historia, med Sega och deras konsoler som förr var dem enda stora konsolerna som var i konkurrens med Nintendo innan Sony och Microsoft steg fram. Så sena 90-talet har Sega och Sonic Team försökt slänga vad dem än kan på Sonic i förhoppningar att någonting fastnar och säljer tillräckligt bra, men samtidigt har teamet blivit tvingade att släppa spelen tidigare än först tänkt i förhoppningar att skära ner på kostnaderna och sälja fler exemplar runt jultid, därför har vi ökända Sonic '06 och Sonic Boom i skicken dem är i idag.

Allting runt omkring Sonic har inte varit uselt dock och här kommer jag in för att meddela er om hur namnet har fastnat med min generation. Som många i min ålder blev jag introducerad till Sonic genom Sonic Adventure 2 Battle för Gamecube, ett spel som definitivt har sina brister i sin presentation och spelmekaniker och har lyckats överleva inom nördkultur tack vare sina positiva sidor som var tillräckligt starka att ha lämnat ett intryck på dem unga som spelade det när den först släpptes. Med Shadow som den starkaste delen från det spelet och handlingen kopplat till hans minnesvärda och tragiska karaktärsbåge. Dessutom presentationen; spelet må ha tecknade karaktärer och komiskt överdrivna ögonblick, ändå tacklar spelet på mörka ämnen och tog sin centrala konflikt på allvar, där spelet inte var blyg att prata med barn på deras nivå. Efter det spelet bestämdes det att handlingarna skulle förbli seriösa och inkludera komplexare handlingar, som har lett till tidigare nämnda Shadow the Hedgehog och Sonic '06 som inte förstod varför takten, strukturen, fokusen, musiken och karaktärerna i Sonic Adventure 2 var anledningen till att det spelets berättelse var så stark. På andra sidan fick vi Sonic X (som sändes här på Jetex) och hittade en tillräckligt bra balans med det tecknade och seriösa... mestadels i alla fall, tills det blev dags för den tredje säsongen där serien äntligen hittade en konkret identitet och blev riktigt bra på ställen. Sonic Unleashed må ha blivit ''memed to death'' så att säga, men spelet i sig var utan tvekan det vackraste Sonic spelet och fick uppmärksamheten den behövde från sitt team och dem skapade även en ny spelmotor som passade just Sonic, praktiskt taget förvandlade Sonic Unleashed och Sonic Generations till racingspel jämfört med hur dem tidigare spelen har varit designade och strukturerade. Sedan var det en God of War klon som jag hade hellre velat vara en Devil May Cry klon och 2D segment som var stela och långsamma, men det var tillräckligt okej i slutändan. Men naturligtvis kunde Sega inte låta oss ha bra saker. Så dem kopierade Mario Galaxy i Sonic Lost World och släppte inte några bra spel efter det. Vid det laget hade Sonic blivit ett skämt; ett meme för världen att skratta åt, som nådde toppen när första trailern för Sonic the Hedgehog filmen släpptes med Gangsta's Paradise som ledmotivet.

Sonic Frontiers är det första spelet med Sonic i sig som har fått bra recensioner på många år nu och generellt är jag nöjd med köpet. Idén av att bestämma ett spels värde baserat på prislappen är en sida av videospel kritik jag aldrig riktigt förstått, då det viktiga med spelen är vad som händer efteråt, det vill säga när man kan köpa spelet online för en femtiolapp några år efter att spelet först släpptes, men samtidigt var det rimligt att sälja Frontiers för 450:- hellre än det traditionella 600:-, då spelet är tydligt gjort för yngre spelare och föräldrar känner sig tryggare att investera 150:- mindre i ett spel dem garanterat inte ens kommer röra. Speltiden är dessutom kort i Frontiers, då jag klockade in på femton timmar att nå eftertexterna och tjugo timmar att låsa upp spelets platinum trofé, vilket är väldigt lite jämfört med God of War: Ragnaröks trettio timmars casual playthrough och flesta open world spel som når över hundra timmar. Som Sonic har gjort under hela sin livstid kopierar Frontiers ett Mario spel – Super Mario Odyssey i detta fallet – och likt det spelet är Frontiers egentligen en rak linje mot slutet, som är ganska bred och tillåter spelaren att distrahera sig själva med mini utmaningar bestående av traditionella Sonic banor, några hinderbanor i den öppna världen, några pussel, simpla slagsmål, fiskande och sökande efter samlingssaker. Måste medge att det blir beroende att försöka samla alltihopa, klara varenda utmaning och låsa upp hela kartan, naturligtvis medvetet av designerna att vara så varierande som möjligt så spelarna aldrig blir uttråkade, så överallt svävar plattformar i luften och förstör utsikten av landskapet en massa. Små paket är klistrade in i världen hellre än traditionella 3D Sonic som hade långa banor och ifall man ville ha en högre rank var man tvungen att bli bra på spelet och minnas alla banorna i detalj så man kunde välja den snabbaste vägen till målet, men här är det samma typ av banor (bokstavligen, då allihopa är kopior av banor från tidigare Sonic spel) och dem är kortare den här gången med några undantag. Naturligtvis hade spelet delats upp i två separata delar med utforskande och traditionella Sonic banor, fast ändå hade jag föredragit det över spelet vi har nu där man inte kan spendera en lång tid i ett område och bara vara där, istället för att konstant hoppa mellan olika spelstilar och så fort man börjar njuta av en rycks det ifrån den. Kirby and The Forgotten Land hade endast banor och Super Mario Odyssey hade endast en stor värld och jag tycker dem spelen fungerar bättre eftersom respektive spel erbjuder en typ av upplevelse man egentligen inte kan få någon annanstans, medans Frontiers försöker tillfredsställa alla och som ett resultat skapar spelstilar inga älskar.

Delarna jag tycker om här är som följande: att springa runt i världen och bossarna. Det är riktigt skönt att bara springa runt i världen i ljudets hastighet och ser man en plats man vill ta sig till behöver man bara springa ditåt. Sonic känns god att spela som när han rör sig snabbt, boost mekaniken är bra implementerat och allting handlar om att röra sig framåt, tills man ska börja slåss mot bossar. Super Sonic har aldrig varit rolig att spela som, åtminstone i spelen jag har listat här, då dem skiftade upp spelstilen under en sådan kort del och därmed fick inte lika mycket uppmärksamhet som allting annat. Här dock är Super Sonic och bossarna han slåss mot dem bästa delarna med spelet. Det är också klassisk "butt rock" som bakgrundsmusik och har varit i serien sedan Adventure spelen och jag är inte en fantast av dem låtarna eller den typen av musik, men dem passar här och fyller upp hinken med den mest underbara anime osten man kan hitta. Det sagt så är valen av attacker är inte så djupa och även fast spelet har en combo mätare har Sonics attacker väldigt lite påverkan på fiender/bossar, orsakar att just det systemet känns tomt och gränsfall meningslöst. Just för bossarna är det en roligare interaktion än att flyga mot dem och klumpigt undvika attacker tills man är framme och trycker på hoppa knappen några gånger, så man förstår varför det implementerades och får händelserna kännas större och ger med vikt till handlingen som tagit karaktärerna dit. Handling, distraktioner, cutscenes, osv. avbryter det flödet med spel och Frontiers är som sämst när dem sakerna kommer i vägen av upplevelsen, vilket är varför just spelets början är den svagaste delen, när det slänger instruktioner, introduktioner till mekaniker, handlingen, osv. mot spelarens väg omedelbart och håller spelaren i handen under den första halvtimman-timman eller så, något som är irriterande i flesta spel och tyvärr lider Frontiers av detta också. Så fort man väl kommer in i det dock släpper designerna handen på en och världen öppnas upp ordentligt; det blir skoj och man kan prioritera vad man än önskar, vare sig det är mini utmaningar eller gå direkt till handlingen.

Likt Adventure och Adventure 2 handlar berättelsen inte om Sonic, utan istället om karaktärerna runt honom medans han förblir rollmodellen och hjälte arketypen som har definierat honom sedan Adventure spelen. Amy, Tails och Knuckles får sina små karaktärsbågar igenom spelets gång och Sonic ger dem motivationen att förändras och en axel att luta på, men den största karaktärsbågen här tillhör nykomlingen Sage. Hon startar som spelets antagonist och ju längre in i spelet vi kommer utvecklar hon en mänsklig sida genom att observera hur Sonic behandlar sina vänner och i sin tur skapar en relation med hennes far Eggman. Vid slutet har hon utvecklat känslor för både Eggman och Sonic, därmed i slutet tvekar hon inte det minsta att offra sig själv i ett försök att rädda planeten och sina rollfigurer. Till och med eftertexterna sätter detta i rampljuset med Dear Father låten som spelas över det, där låttexterna utan tvekan är från Sages perspektiv och vad hon har lärt sig under resan. Det må vara klyschigt och jämför man det med Shadows karaktärsbåge i Adventure 2 är det medelmåttigt utfört – när spelet dumpar allt detta under spelets sista timma och fokuserar inte på det tillräckligt – men det åtminstone finns en och Sage hon själv blir en minnesvärd karaktär. Det är inte det minsta förvånande när många spel i Sonic serien har fokuserat på en kompanjon till Sonic med sina egna brister, bara här känns det naturligare integrerat och Sage har en personlighet vi får se formas tillsammans med Sonic. Shara från Secret Rings och Chip från Unleashed försökte ha fängslande karaktärer och slutprodukten tolkade karaktärerna som bara tråkiga, som Sage inte undviker hundra procent här heller. En smäll Frontiers också tar är att Sages interna kamp inte är reflekterat i spelets konflikter, då individuella utmaningar spelaren tacklar på förstärker inte karaktärsbågen, något spel idag borde göra. Jag ska inte sitta här och säga att Adventure 2 är ett mästerverk eller någonting, men det spelets individuella banor hade musik och leveldesign som komplimenterade känslorna karaktärerna upplevde under den tidpunkten i berättelsen och reflekterade deras personligheter, speciellt Shadows banor vars musik är fantastiskt passande och kameravinklarna i vissa ögonblick är underligt filmiska. Detta är första och sista gången jag kommer göra följande, men jämför man Frontiers med The Legend of Zelda: Breath of the Wild är det uppenbart vilken utav dem som har ett konkret tema som blir utforskat genom sin berättelse och centrala premiss i spelvärlden. Breath of the Wilds berättelse inramar Zeldas resa att undersöka alla Guardians utspridda i landet och tillsammans med Link försöker låsa upp deras potential som Hyrule kan använda för att stoppa Ganon, men hennes far, kungen, förhindrar henne och igenom spelets gång blir det tydligare att, efter att ha begränsat Zeldas frihet, fördömde kungen Hyrules undergång; hade Zelda haft friheten kunde hon nog stoppat Ganons tyranni. Så spelet i sig reflekterar det här, genom att bryta ifrån den kontrollerade upplevelsen dem tidigare 3D Zelda spelen hade och nu istället tillåter Link/spelaren att göra vad dem vill när dem vill, därmed kan Link rädda Zelda och i sin tur kan Zelda bli av med Ganon. Frontiers open world design har väldigt lite med uppoffring, gränsen mellan känslor och förkonstling, digital korruption eller förintelse att göra, som är konstant presenterat genom dialog under speltiden. Bayonettas handling slutar spela roll när man siktar efter att få platinum rank på alla uppdrag, men åtminstone där är tidsmanipulation närvarande i spelets centrala Witch Time mekanik och används i handlingen hela tiden.

Så sammanfattningen: Sonic Frontiers är ganska mixad i kvalité, fast till skillnad från flesta 3D äventyr med Sonic är upplevelsen konsekvent underhållande här. Det var exakt vad jag förväntade mig, bara att jag trodde upplevelsen skulle vara tråkigt, men det var ej fallet och är utan tvekan det bästa Sonic har varit på väldigt länge. Jag tror Sega och Sonic Team har hittat någon mark att stå på igen... hoppas bara på att dem inte bestämmer sig för att riva ner allting och skapa en till reboot.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang