mrtambourineniclas.blogg.se

Avatar: The Way of Water är en skugga som har hängt över filmvärlden under dem senaste månaderna. På ett vis var det en väldigt populär film som var omtyckt av flesta som såg den och blev förbryllade av filmens spektakel och visuella effekter, ändå, på ett annat vis, är det en film jag inte har något intresse att se och känns som en film jag redan har sett och därmed behöver inte se. Här kommer jag analysera varför filmen blev en sådan kommersiell succé och, som förutspått av flesta resecenter, lämnade inget större plask på den generella folkmassan förutom en ytlig bit underhållning och lider av missriktade prioriteringar.

Först vore det logiskt att hoppa bakåt i tiden och se vart den här filmserien kom ifrån och vilket filmklimat första filmen föddes i. Avatar släpptes under 2009 och var den sista stora kassasuccén som skulle lämna ett intryck under 2000-talet och filosofiskt representerade det kommande decenniets kassasuccéer som bäst. Det tidiga 2000-talet såg födelsen av många namn som skulle påverka filmindustrin något kopiöst och är saker vi ser än idag, med Sagan om Ringen, Harry Potter, Pirates of the Caribbean, Spider-Man, Star Wars och The Matrix. Eftersom dem kom väldigt tidigt och Hollywood ville bara producera en handfull filmer i varje filmserie kändes början på decenniet fullpackat med stora filmer som folk såg fram emot, mer än den senare halvan och det hjälpte inte att dem senare filmerna inte blev så kritiskt belönade heller, med Twilight filmerna och en onödig Indiana Jones uppföljare som upptog kassan under den här tiden, med The Dark Knight som det enda stora undantaget på en film som verkade fängsla sin publik. Annars var den en handfull originella filmer som tog upp en större del av flestas uppmärksamhet, varav flesta kom från Pixar och Dreamworks Animation, annars fanns filmatiseringen av sci-fi klassiken I Am Legend, Ben Stillers största succéfilm Night At The Museum och Roland Emmerichs katastroffilmer Day After Tomorrow och 2012. Sist har vi Avatar. Den största filmen i modern tid och det skulle ta tio år innan en annan film tjänade lika mycket pengar i kassan, med Avengers: Endgame och omedelbart förlorade titeln som största filmen någonting när Avatar släpptes på nytt inför Way of Waters premiär. Succén bakom Avatar kan hänföras till många faktorer, exempelvis den nya uppstigningen av 3D filmer, teknologins utveckling inom filmindustrin och filmformat hemma, då Blu-Ray och HD television var ganska nytt för folkmassan på den tiden, osv. fast det finns några större delar som inte diskuteras så ofta eftersom folk inte inser det. Dem sakerna kan pekas mot två regissörer: James Cameron och en annan vi kommer ta upp senare.

Under 90-talet ansågs James Cameron vara en regissör som inte kunde göra något fel. Skaparen av kritiskt belönade Terminator, Terminator 2: Judgment Day, Aliens, The Abyss och den största filmen på den tiden: Titanic. Filmer som lämnade sina fingeravtryck över alla stora filmer som senare skulle överta världen och eftersom varenda en missade poängen med hur dem filmerna är strukturerade och utförda blev inga av dem antingen lika bra eller lika stora och Cameron var medveten om detta. Samtidigt som han chillade med två dokumentärer bestämde Hollywood sig för att producera en del uppföljare till hans filmer och som ett resultat kunde han få stora checkar med pengar genom att göra väldigt lite och upptäckte bekvämligheten med att sitta i producentsätet. Det spelade ingen roll ifall Terminator eller Aliens uppföljarna var så usla som dem var, allt som spelade roll var att dem fick sina pengar tillbaka och eftersom han inte var inblandad med filmerna som regissör eller inblandad på den kreativa sidan blev hans namn inte förstörd heller, till skillnad från George Jucas efter att han samtidigt försökte göra om Star Wars till sin egna vision med alla Special Editions och prequel trilogin. Den trilogin har omvärderats på senare år - mestadel på grund av alla memes som föddes från dem - men hoppar man tillbaks till när dem först kom var dem avskydda av både kritiker och fantaster, något Cameron helst ville undvika när hans fantaster var allihopa folk som såg Terminator 2 och Aliens när dem var yngre, därmed höll han sig borta från produktionerna och endast marknadsföringen. Med det i åtanke bestämde han sig för att skapa ett nytt namn och likt filmerna han regisserade innan skulle detta vara en originell film.

Tittar man på Avatar igen med Camerons filmografi längst fram i huvudet är det ganska lätt att dra paralleller mellan allihopa i hur dem är strukturerade och berättade, men man lätt märker också hur filmen tar inspiration från filmer skapade av andra regissörer och ibland rakt av kopierar tagningar. Visuell inspiration är tagna från Blade Runner, Star Wars och robotar och scener rykta direkt från Aliens. Sci-fi temat, premissen och karaktärerna är delvis tagna från Aliens, där en militärgrupp reser till en annan planet vars jobb är att utforska en plats bosatt med en utomjordisk ras och i mitten av det hela finns en girig affärsman som är villig att offra liv för en investering. Lagrat ovanpå Avatar dock är ett budskap om ekologism och behandlingen av ursprungsfolk, så egentligen är Avatar mera likt Dances With Wolves, Pocahontas och Ferngully, varav den sistnämnda kunde lätt stämma Avatar för plagiering ifall den så önskade. Viktigt att peka ut att återvinning inte är en ny sak för Cameron. Aliens, i sin struktur och takt, är identiskt med Riddley Scotts Alien, bara i Aliens är den mera fokuserad på action och expanderar på karaktärerna och vad man kan göra med en Xenomorph. Terminator 2 handlar om en robot som reser tillbaks i tiden för att döda den framtida ledaren av motståndet, bara den här gången finns det två stycken robotar och fokuserar mera på action. Uppföljare generellt har fått en del motsägelser slängda deras väg eftersom flesta bara återanvänder samma handling och karaktärer från första, fast generellt är det ännu värre när en så kallad originell film bestämmer sig för att återanvända idéer som inte är det minsta unika för genren den utspelas i. Så när Avatar släpptes, med sin återanvända premiss och karaktärer, blev den absolut slaktad och inte en enda själ tyckte o- den blev älskad av praktiskt taget allihopa. Inklusive blev den nominerad till Oscarn för bästa film året den släpptes. Något som förbryllar mig än idag eftersom jag personligen har aldrig riktigt tyckt om den. Mer än något annat har filmen uttråkat mig till döds. Listan med endimensionella karaktärer tar aldrig slut, budskapet är uttjatad och dialogen förklarar allting som händer i handlingen och karaktärsdramat så alla särskilt exeptionella individer i publiken kan förstå vad som händer.

Vad som sålde filmen var teknologin som användes i filmskapandet, i att sekvenser, animeringar, motion capture och effekter var förbryllande och marknadsföringen tvingade fram allt detta in i rampljuset eftersom filmen egentligen inte hade några superstjärnor i rollistan och James Cameron var inte känd för en yngre publik. En uppenbar ironi här är naturligtvis att filmen handlar om det vackra med naturen och naturliga resurser och ändå skapades filmen genom de mest artificiella sätten man kunde producera en film i Hollywood på den tiden och att filmen konstant pekar ut alla nya coola saker huvudkaraktären upptäcker medans allting där är saker man hittar i andra bättre filmer. Flesta verkar hålla med om att handlingen i Avatar är den svagaste aspekten och är egentligen en ursäkt att få se coola saker på skärmen, en tankeinställning som fascinerar mig ändlöst och jag tror den mentaliteten har tagit sin in i Hollywwod efter succéerna som dök upp under sena 2000-talet.

Tidigare skrev jag att två regissörer skulle diskuteras och det är dags att ta upp den andra och filmerna mannen regisserade under samma tid som Avatar: Michael Bay. Transformers filmerna var gigantiska succéer när dem släpptes och tvingade Hollywood att visa filmerna uppmärksamhet, därmed gav producenter därefter en detaljerad plan för vilka typer av filmer som skulle bli producerade och hur dem skulle marknadsföras. Vi kommer vara fast här ett långt tag ifall vi ska gå igenom Michael Bays filmskapande, "Bayhem," actionfilmer överlag och deras marknadsföring, amerikanska leksaksföretag, osv. men allt ni behöver veta här är att Michael Bay har en väldigt specifik typ av filmskapande, presentation och innehåll som ingen annan kan riktigt duplicera, i kamerarörelse, effekter och klippning, för att skapa en känsla av absolut episka händelser på skärmen. Ordet jag har undvikit i hela den här texten än så länge är spektakel och Michael Bay insåg att det är vad han ville se och i sin tur vad folk ville se. Så det var egentligen bara en tidsfråga innan mannen tacklade på Transformers och skapade den inflytelserikaste filmserien under hela 2000-talet. Flesta utav dem största filmerna under 2010-talet inblandade leksaker som slogs mot varandra – utan den irriterande Bay linsen och stereotyperna som gjorde hans filmer så katastrofalt dåliga – som gav varje respektive film sin episka känsla som filmindustrin inte riktigt hade sett innan, då jämfört med förra decenniet är berättelserna, insatserna och konflikterna väldigt små. Actionscenerna blev större, musiken undanknuffad i utbyte mot konstant ljud och allihopa var baserade på sedan tidigare etablerade filmserier. Återvänder vi till Avatar och andan där är filmen inte så annorlunda från vad Michael Bay annars brukar göra. En stor leksakslåda för folk att springa runt i och förkläder det som en film genom att integrerar de tamaste och tråkigaste stereotyperna inom all fiktivt berättande och slänger på ett sentimentalt budskap om något så brett och ändå så tomt för publiken dem riktar sig in på; måste påminna er om att Transformers och Ferngully först gjordes för småbarn.

Vilket leder till ytterligare ett problem: skala imponerar mig inte längre. När jag var yngre och fick se Transformers för första gången blev jag absolut paff av hur grandios filmen kändes i sina actionscener, speciellt dem som inblandade militären och den minnesvärda, nästan realistiska scenen ute i öknen när dem slogs mot en scorpion transformer. Efter det blev filmen större och större, något som ärligt talat uttråkade mig och scenerna med människorna hjälpte inte så mycket heller. Det är nu över femton år sedan den filmens premiär och man märker fingeravtryck från den överallt inom industrin, bara utan allt smuts och ersätt med någonting lätt marknadsfört, som superhjältar. Way of Water är en film som föddes i detta filmklimat bestående av nyinspelningar, uppföljare till filmer som släpptes för över tio år sedan och desperata försök att återuppliva intresset i bortglömda namn, något Way of Water är skyldig för på alla fronter. I en sann värld hade Avatar endast varit en film och blivit känd som den största filmen på hela 2000-talet, men ingen kunde bara lämna det ifred. En nyinspelning förklädd som en uppföljare till en film med tio år på nacken och skriker desperation från en man och ett företag som inte har någonting nytt att ge världen och bestämmer sig för att förvandla biografer till McDonalds restauranger; ögongodis är kino här. Varför går folk till biografer idag? För att få exakt vad dem förväntar sig.

Jag har blivit frågad flertal gånger ifall jag har sett Way of Water och när jag säger nej blir dem förvånade, som om det är förväntat att man ska se den. För att vara hundra procent ärlig har jag redan sett den - den hette Avatar och släpptes 2009. Det var ett visuellt spektakel som alla pratade om och alla hade sett, så varför ska jag se samma film igen? Man blir oftast belönad av bra filmer ifall man ser dem igen. Exempelvis kan det vara visuella detaljer man inte märkte första gången eller en stor tvist senare i berättelsen som får en att se hela filmen från en annan vinkel vid nästa visning, bara att Avatar inte har några narrativa detaljer eller tematiska handlingar som ger tittare behovet att återuppleva samma ögonblick igen och istället bara effekter och som tidigare sagt gör skala väldigt lite för mig. Eftersom jag blev vuxen i en tid fylld med Avatar, Transformers, God of War trilogin och många andra verk som sålde sig som gigantiska upplevelser, har jag redan fått en tillräckligt stor mängd av det och vill istället se någonting nytt och Hollywood väldigt sällan gör det nuförtiden. Mad Max: Fury Road, Guardians of the Galaxy vol. 2, Shin Godzilla, The Raid 2: Berandal och Planet of the Apes uppföljarna var dem märkvärdiga exemplen i ett hav av detta under 2010-talet som verkligen fångade mitt intresse baserat på deras estetik och hade handlingar som var värda att bry sig om bortom att någonting såg episkt ut. Innehållet i Avatar är i sig inte utmanande heller när filmen har inget unikt att säga om kolonialism, dessutom har Camerons kommentarer om ämnet i intervjuer – där han påstår att indianerna förlorade kriget mot invandrarna var simpelt för att dem inte kämpade tillräckligt hårt – är väldigt ifrågasättande och gränsfall rasistiskt. Hade Way of Water haft innehåll inte så annorlunda från någonting som Bone Tomahawk (naturligtvis bara inte lika äckligt och traumatiserande) kunde vi haft en film som var värd att diskutera, bara som filmen är nu finns det inte mycket där och existerar endast så man kan se utomjordingars näshår i Ultra HD 3D IMAX™.

På andra sidan visar det sig att folk har hittat ett alternativ: filmer hemma. Under december månad (samma månad som Way of Water hade premiär) släpptes Pinocchio, Glass Onion och Matilda: The Musical; riktiga filmer kom direkt till Netflix under samma tid, regisserade av filmskapare med visioner och baserade på verk som har visat sig värdiga av folks intressen och därmed pratades om en massa. Oavsett kvalité i varje respektive film, var dessa genrefilmer som ville utforska någonting nytt inom genrerna som västvärlden får se så sällan av och hade tydliga målgrupper i åtanke. Action är en bred term som definerar kassasuccéer och ändå som bevisat innan med mina tidigare exempel så finns det innovation bortom just effekterna, även ifall det hjälper att effekterna ser bra ut dem också. Som Marvels modell är Way of Water gjord för alla i sin action, i att den inkluderar inga svärord, inget groteskt våld, inga läskiga scener och sekvenser som ger känslan av något svepande utan att faktiskt visa något med tyngd direkt för publiken. Michael Bay i sina filmer visar någonting väldigt snabbt och rycker bort det i utbyte mot någonting likadant i nästkommande scen så man inte stannar och tänker på vad som precis hände i förra scenen, där hjälten Optimus Prime ryckte av ansiktet på sin motståndare eller sköt ihjäl en antagonist som bad om nåd. Episka vyer, färger som poppar och en takt som aldrig tillåter berättandet ta en paus, ganska påtvingade och ytliga saker för en modern kassasuccé att ha, är inte nödvändigtvis någonting negativt för en film – Mästerkatten 2 var bland dem bästa filmerna från förra året trots allt, bara att den filmen vet när den behöver kommunicera en idé eller en tanke till sin publik. Exempelvis att titelkaraktären måste konfrontera faktumet att han kommer dö en dag och kan antingen försöka fly från det eller konfrontera det och filmen lägger fram detta med scener som är presenterade helt annorlunda från resten av filmens scener så publiken visar sin absoluta fokuserade uppmärksamhet, med filmens plötsliga tonskift, visuella förändringar och musiksignaler som berättar för dem att någonting viktigt händer. Likt Star Wars prequel trilogin så saknar Avatar detta filmiska språket eftersom den kämpar med en dator som bara kan göra så mycket med motion capture och scener som inte består av bokstavliga scener skådespelarna kan göra sitt jobb ordentligt i, vilket är varför scenerna med människorna i Avatar är scenerna som faktiskt fungerar och har en visuell komponent som berättar en historia utan att man behöver förstå replikerna skådespelarna säger. Actionscenerna kan filmas på vilket sätt man kan tänka sig eftersom dem är helt animerade och filmerna kommer till liv, så att säga, där den använder dessa livliga kamerarörelser och hastiga klippning för att visa av någonting som har väldigt lite vikt till sina insatser och karaktärskonflikter. Eftersom Way of Waters marknadsföring är dikterat av antalet digitala kuber som kan klämmas innanför ramen på än gång utan att datorn smälter, placeras allting i bakgrunden medans skådespelarna bara springer runt och pekar på saker eller ropar hur roligt eller seriöst någonting är när dem rider på ett djurs rygg. Mästerkatten 2 är fullpackat med animering och ändå kan berätta en historia unikt tack vare sin kunskap om animering och sina talanger som kan nyttja sitt medium till den bästa effekten, sedan tittar man över till alla andra kassasuccéer och märker hur begränsade dem är i sitt medium, något som har nått toppen nu med Way of Waters försök att verka filmisk och komplex i sitt filmskapande utan att använda berättartekniker bortom att placera skådespelare i kostymer framför en greenscreen med effekter som doppar sina tår i kusliga dalen då och då. Lika avancerat berättande som komedisketcher komponerade av uppenbara amatörer online.

"Candle burning twice as strong, burns for half as long" var någonting jag fick tänka på när jag skrev allt detta och jag tycker det passa moderna kassasuccéer. Efter en action packar, tvåhundra plus miljoner dollars films första vecka i biografen blir den sedd, fast veckan efter det kraschar filmen och blir bortglömd. The Batman blev omtyckt och sågs många gånger efter sin tid på bio och Joker likadant, eftersom dem betydde någonting, stod för någonting och uttryckte någonting speciellt för en publik som desperat ville ha någonting genuint och ifall Avatar ändå det är någonting som passar era smaker så har ni all rätt att tycka om filmen för det, bara att det kommer inte vara så länge i den stora bubblan med märkvärdiga filmer som fastnar hos folk. Så i slutändan visar det sig att James Cameron och Michael Bay vann; vi kan ta in otroligt mycket visuell information i en sådan hastighet som inte var vanligt förr i tiden och ändå bryr vi oss väldigt lite om vad sakerna innanför ramen betyder och i sin tur hur det påverkar världen utanför ramen. Gratulerar, Hollywood. Nu har vi tio år av detta att se fram emot innan Avatar serien tar slut.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang