Filmer jag såg under 2022 och skrev ingenting om
2022 tog slut för några veckor sedan och det första som hände var att jag blev sjuk, familjemedlemmar hamnade på akuten på grund av olyckor och sjukdomar, tyvärr lever jag fortfarande, men annars är allting lugnt på min sida, trots dessa jobbiga tider vi alla känner i luften. Jag tycker om film och med Göteborg Film Festival runt hörnet är jag taggad att få skriva om bra filmer igen, till skillnad från förra året där jag knappt såg fram emot någonting. Fast det var några filmer jag ville skriva om innan det nya året med filmer officiellt började.
Babylon
Som förväntat är produktionsvärdet högt och filmen är kompetent filmat med en väldigt modern lins, i att de inte försöker återskapa filmskapande från eran filmen utspelas i och istället reserverar det för individuella sekvenser där karaktärerna spelar in en film. Takten är livlig, musiken exploderar och man får känslan av något grandiost från tonen och hur konflikterna blir presenterade genom filmskapandet, bara att det blir ganska ytligt när man inser hur lite filmen faktiskt handlar om någonting. Filmen gör många referenser till Singin' In The Rain, en musikal som i sig handlade om övergången från stumfilm till "talkies" som dem kallades för på den tiden, som även Babylon försöker visa och ändå fångar bara den ganska uppenbara känslan om Hollywood och en film som Singin' In The Rain gjorde vid sin premiär utan så mycket till substans. Om man ska göra en hyllning till en utav dem mest kända, kritiskt belönade och kulturellt relevanta filmerna i världshistoria måste man ha en väggbärare gjorda av gudarna dem själva som kan visa hur sin egna film möter en liknande standard och jag tycker Babylon bara inte har det. Det är frustrerande eftersom det finns sekvenser här som är snyggt utförda och drar en in i filmens värld och ändå kan jag endast tolka dem sekvenserna som grundliga och har inte djupet eller karaktärerna som måste hålla ens intresse. Istället vill filmskaparna visa hur mycket filmen försöker i sitt filmskapande, med långa tagningar, autentisk produktionsdesign och absolut galenskap, något som kanske kommer fängsla en ett tag fast inte under en sådan lång tid. Generellt tycker jag filmen är bra strukturerad och takten är så smidigt det kan bli, vilket i sig säger emot filmens stil om kaos och ändlösa ambitionen när slutprodukten är så konsekvent och ändlöst förutsägbar och pretentiöst. Exemplifierat i filmens sista scen där man får se ett surrealistiskt montage (ett klimax som många filmer idag avslutar med) om Hollywoods filmhistoria och Chazelle försöker kommunicera till oss om någonting men jag tror inte ens han vet vad han försökte få fram. Det är skönt att få se en ny film från Hollywood som tar en sådan stor risk med sin stora budget och det finns scener som ekar klassiska Hollywood produktioner i sin skala och presentation, något jag tycker Chazelle borde få igenkännande för och jag tror säkert att filmen kommer bli nominerad till flera Oscars - om den nu inte är för udda för akademin naturligtvis - fast ändå blir det en stil över substans och stilen är inte för mig; extrem men ändå tam.
Svag rekommendation från mig.
Glass Onion: A Knives Out Mystery
En utav Johnsons största brister är att han skriver sina egna manus, när hans talanger ligger i att regissera och komponera tagningar, baserat på att alla hans filmer ser väldigt bra ut och får det bästa från sina skådespelare; detta är samma man som fick mig att bry om Bruce Willis karaktär i Looper trots allt. Så eftersom första Knives Out var en sådan succé trodde Johnson att han kunde skriva ett lika fängslande manus utan att förstå bristerna första filmens manus hade, något han definitivt inte kunde göra. Efter att vi hade gjort framsteg med Knives Out är vi tillbaka till Last Jedi berättande, i att man tror man kommer få en deckare, fast istället handlar filmen om hur en deckare är skriven och leder till att man bara tittar på en deckare ändå med inget nytt eller märkvärdigt. För att citera Mr. Plinkett: "It feels like it was written by a pretty smart high-school student. One who thought about his script really hard before he had to go to bed at night." Istället för att vi kan komma fram till glaslöken metaforen för oss själva stavar filmen ut det, likadant för karaktärsmotivationerna, uppenbarelser, sammanträffanden, brister i handlingen osv. som Johnson tycker är klipska men i slutändan är bara ganska standard för genren. Det är en stil som jag tycker ska vara reserverade till publiken att diskutera efter visningen hellre än att filmen bara lägger fram alla svaren för alla att se, vilket gör det till ett ganska svagt mysterium. Traditionellt har deckare gjort likadant i sin sista akt, med Mordet på Orientexpressens klimax som ett perfekt exempel på detta utan att avslöja för mycket, men där visar den hur komplext hela situationen är och Glass Onion bara visar hur simpelt och ytligt hela alltet är, något som jag säkert tror Johnson tyckte antingen var klipskt eller trollade publiken. Båda svaren är lika irriterande.
Som tidigare sagt dock så är Johnsons starka sidor lika starka som dem har varit innan, med en underbar rollista, produktionen är vacker, scenografin är fläckfri, musiken passar perfekt, takten och presentationen är så smidigt som det kan bli och jag tycker om hur barnslig dilogen är, med många moderna saker som kommer förknippa filmen med den här perioden i världshistoria. Sedan har den Janelle Monáe i sig. Allting är förbättrat när Monáe är medverkande. Det var också en sida som inte insåg förens nu hur mycket jag tycker om Daniel Craig utanför rollen som James Bond, då han var hysterisk i Logan Lucky, var fantastisk i The Girl With the Dragon Tatoo och här är han väldigt passande med sin tecknade dialekt. Så det finns element i den här filmen jag tycker om och i slutändan ska jag inte förneka att den är underhållande och fyller ett hål för en genre som har varit frånvarande i Hollywood ganska länge nu. Hade bara önskat ett mer fängslande manus.
(svag) Rekommendation från mig.
Mästerkatten 2
Som många har pekat ut så finns det delar här som ekar vad Spider-Man: Into the Spider-Verse gjorde i sin animering, när den skiftar i konststilar och effekter för dem viktiga ögonblicken, det vill säga actionsekvenserna, plötsliga ton byten och komediscenerna. Man märker hur filmen blomstrar med kreativitet i små segmenten där animatörerna och effektkonstnärerna får andas och visa av sina talanger. Stilen är fantastisk och tur nog så finns det en handling här som är värd att bry sig om också. Det är ungefär en nyinspelning av första Mästerkatten, i just hur handlingen är strukturerad och viktiga händelser i handlingen uppkommer när man förväntar sig det, bara att till skillnad från flesta andra animerade projekt så är filmen faktiskt fylld med intressanta saker ovanpå den strukturen. Allting från det första är förbättrat, genom att exkludera flesta klyschiga plotpoints tagna från populärare och bättre skrivna filmer man förväntar sig ska dyka upp när man sett dem så många gånger innan, istället ersätter dem med färgglada karaktärer som har starka motivationer för allting dem gör. Dem är relativt simpla, då dem fortfarande är tecknade karaktärer, har överdriven dialog och lägger fram sina kort direkt på bordet för publiken, fast det viktiga här är att dem är högt motiverade, varenda en av dem. Antagonisterna är så skoj och så varierande, i att man har en komisk skurk man förväntar sig och samtidigt en som är seriös och läskig. Jack och vargen har perfekta designs för sina personligheter och sticker ut i filmen som dem bästa delarna, även ifall hjältarna är fängslande på sina egna sätt. En utav dem bästa tolkningarna av Guldlock och hennes familj, som får dem bästa scenerna ägnade till sig och även fast dem är filmens antagonister får dem sin egna berättarbåge som passar in i filmens tema och kopplar ihop andra nykomlingen Perros inblandning. En sida av mig hade glömt av att animerade familjefilmer kan ha karaktärsbågar som är både tidlösa och lär unga någonting andra filmer inte riktigt har gjort innan, eller åtminstone i kontext med Amerikas filmhistoria med familjefilmer. Hur filmen etablerar dessa bågar och motivationer är inte särskilt komplext och symboliken kräver ingen större hjärnkraft att tolka rätt, men det fungerar för vad det är.
På andra sidan är filmen väldigt modern i sin presentation, i att takten är väldigt livlig och många scener verkar ha bråttom att ta sig till nästa viktiga del utan att ta större pauser eller skapa en scen som endast är där för atmosfären eller en tyst ögonblick, något jag saknar i nutida animerade filmer. Det sagt så vet filmen hur man balanserar båda världarna av äventyr och drama effektivt. Dessutom är det bara skönt att få se en film som bara är en film. Självklart är den baserat på ett redan etablerat namn som i sig har haft sina egna succéer i det förflutna, bara att till skillnad från andra uppföljare, nyinspelningar, spin-offs, osv. så försöker Mästerkatten 2 inte rättfärdiga sin existens genom att inkludera trender eller billigt integrerade element i sin berättelse. Exempelvis representation som är på skärmen lika länge som en nysning, en socialpolitisk agenda som åldrades innan filmerna släpptes och har lite till inget med handlingen att göra, en onödig förändring till källmaterialet eller något liknande så folk med inga liv kan diskutera dem sakerna online, istället är Mästerkatten 2 bara sig själv och gör ett fantastiskt jobb med det. Detta kommer inte hamna bland mina favoritfilmer från decenniet eller något sådant, men jag tror den kommer hamna bland filmerna jag kommer se om flest gånger. Det är en perfekt kombination av takt, struktur, varierande känslor, behärskning, absurditet, skämtsam, seriös, dramatisk och skoj, där innehållet har betydelse och har ett tidlöst budskap att ge ut och ändå är lättsmält samtidigt. Påminde om när Kung Fu Panda först släpptes och hur inget annat på marknaden var så visuellt detaljerad, filosofisk och samtidigt så löjlig; jag har säkert sett första Kung Fu Panda tjugo gånger i min livstid än så länge.
Stor rekommendation från mig.
Strange World
Eftersom detta är från Disney kan dem inte släppa en kalkylerad eller logisk värld med karaktärer som reflekterar det, istället en kalkylerad berättelse med karaktärer som reflekterar det. Konflikterna och karaktärsdramat är så standard Disney som det kan bli och det är utfört okej för vad det är, dessutom använder filmen familjedramat som ett sätt att spegla budskapet filmen har om att ta hand om miljön och vad man som förälder lämnar till sina barn. Filmen har alla dessa sakerna och vill utforska det, men väldigt sällan gör när filmen är fixerad med att visa av världen. Takten här är ganska snabb och fullproppad med uppenbar och klyschig dialog som får mig tro att detta var första utkastet i manuset och bestämde sig för att inte ändra det eller ge dialogen (och i sin tur karaktärerna) mer färg eller klipska skämt. Dem sakerna kommer i vägen av världen och världen vill fånga tittares intressen, vilket det gör när karaktärerna är så endimensionella och tråkiga jämfört. Animeringen är riktigt bra, filmskaparna verkar ha fått större kreativ frihet med designen för alla varelser och miljön, färgerna och ljuset är mjuka för ögonen och musiken är en klipsk mix av olika tidsperioder som visar av åldersskillnaderna hos den centrala rollistan. Filmen är vacker att titta på, bara att självaste handlingen, budskapet och karaktärerna är så stela och får inte fram några större känslor, vilket hade fungerat i en film som siktade efter hård sci-fi men filmen är inte designad att vara sådan.
(svag) Rekommendation från mig.
Weird: The Al Yankovic Story
I tradition för Al så är detta en parodi på musik biopic filmer hellre än en traditionell biopic, som gör narr av moderna flödet med filmer inom den genren, som Elvis, Bohemian Rhapsody, Rocketman och The Dirt, det vill säga klyschorna, strukturen, hur sidokaraktärer är avbildade och artisternas och filmskaparnas egon som omedvetet blir presenterade i filmerna. Filmen mördar alla dessa klyschor och lämnar inga vittnen. Det är ganska roligt att få höra Als låtar i detta kontext, med en rolig del som inblandar Michael Jackson, sedan följer filmen den typiska Amerikanska humorn med skådespelare som står i rum och delar dialog med varandra och allting blir galet inför filmens sista akt, vilket är en typ av genre jag inte tycker om så mycket. Med tanke på Als musikvideor och mängden visuella detaljer i dem som får stora skratt än i dag trodde jag att filmen skulle ha en filmisk stil som fångade samma anda och en visuell presentation som fångade absurditeten bakom det hela. Istället fick vi låg budget stand up. Skoj att få se alla cameos, referenser och Als humor, dessutom är det sällan man får en komedifilm som detta i dagens filmklimat, bara att jag inte tycker om den Amerikanska presentationen och hur filmen är regisserad.
Rekommendation från mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang