Guardians of the Galaxy Vol. 3
It's-a-me, Quill! 2014. Guardians of the Galaxy. Det var ingen rekordsättare när det gäller sin finansiella succé eller hos kritiker, fast filmen hittade sin större mening i den större bilden hos superhjälte subgenren den tvingade sig själv in i. Spolar vi tillbaks till den tiden så var dem största filmerna inom action sci-fi Dawn of the Planet of the Apes, Edge of Tomorrow, Man of Steel och Captain America: The Winter Soldier; filmer som tog sig själva på allvar, bytte ut en färgpalett mot realism och väldigt sällan lät publiken ha skoj, medans Guardians of the Galaxy bestämde sig för att omfamna camp och bara slänga oändliga absurditeter på väggen, resulterade i att en utav årets största filmer hade en tvättbjörn och ett träd som huvudkaraktärer. Vem nu än hos Disney och Marvel som bestämde att James Gunn skulle tackla på namnet är ett hemligt geni, då Gunns passion för udda filmer och udda karaktärer, efter sin erfarenhet hos Troma Entertainment, översätts väl till dessa karaktärer som har ingen anledning att spendera tid med varandra och får allting att fungera ändå. För mina pengar har flesta verk inom MCU väldigt få saker jag gärna vill återbesöka, det vill säga förutom dem som har haft starka regissörer med stora trutar, exempelvis Iron Man, Captain America: Civil War, Thor: Ragnarök, Avengers: Infinity War och Guardians of the Galaxy Vol. 2. Om det finns en film som markerade MCUs topp av kvalité för mig är det Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ingen film innan och speciellt efteråt har lyckats nå samma mäktiga tematiska konflikter, känslomässig investering, snyggt utförda karaktärsbågar, visuell kreativitet och skoj som Vol. 2, då den lyckas många gånger bryta ifrån MCU begränsningarna och överstiga genren i sin helhet med sin stil, karaktärer, humor och drama.
Den var till och med för bra. Det är ingen hemlighet att MCU filmerna under pandemi tider inte har kommit ikapp standarden som Vol. 2 och Infinity War etablerade, tillsammans med källor från utsidan som Logan, Deadpool och The Suicide Squad, resulterade i filmer som folk antingen inte såg eller bemöttes av publiken som medelmåttiga. Innan dess var det Gunn kontroversen. För flera år sedan skrev Gunn några skämt online som är på den riskabla sidan av komedivärlden, något folk som var på den motsatta politiska positionen som Gunn såg som ammunition att få honom "canceled," som alla säger idag. Disney, som klart och tydligt inte är samma genier som gav Gunn jobbet på Guardians of the Galaxy, bestämde att sparka Gunn och ersätta honom inför Vol. 3. Bland dem få exemplen i modern tid så indirekt misslyckades hans "cancel," då alla stora namn inblandade med de andra Guardians filmerna sa rakt av till Disney att de vägrade göra en film i samma serie utan honom, vilket förklarar varför han är här för Vol. 3. Under tiden han hade fått sparken var han tillgänglig för alla andra filmföretag och vid det laget var det som att slänga den saftigaste oxfilén till lejongropen. Talangfull manusförfattare och regissör, stora succéer med sitt namn på och verkade vara villig att producera popcornfilmer snabbt och elegant, så inte undra på att han fick jobb hos konkurenterna, då han producerade Brightburn och dessutom skrev och regisserade The Suicide Squad, en uppföljare till en film som spektakulärt misslyckades i att kopiera Guardians filmernas succé. Efter det så har han blivit CEO för DC Studios och är nu personen som blir ansvarig för alla kommande DC projekt och jag hoppas mannen hittar en publik där. I en annan värld kunde jag levt lycklig med tanken att inte ha en tredje Guardians film, då The Suicide Squad är en perfekt liten film i samma anda bara gjord för en omognare och äldre publik, men nu är vi äntligen här med Vol. 3; nio år efter första filmens premiär. Så vi har haft en lång resa hit och med tanke på produktionshistorien, politiken som gav Gunn stöveln, intressekonflikter mellan flera studior och MCUs plötsliga störtdykning i kvalité, fanns det faktiskt få anledningar att se fram emot en ny Guardians film. I flesta fall hade jag gett upp – hela MCU var och fortfarande är död i mina ögon – fast jag hoppades på att Gunn kunde samla ihop styrkan att skapa en grym film till och göra detta till en komplett trilogi.
Vol. 3 har fortfarande samma kommersiella lockelse som de tidigare Guardians filmerna har haft, i att den har en spellista med poplåtar som ger filmens soundtrack en identitet, dialogen är humoristisk och packad med lättsmält humor, effekterna är dataanimerade, karaktärerna har sina stora bister och har en pinsam sida till sig publiken kan relatera till, kreativa vyer och mycket resande till olika planeter med sina unika utomjordiska kulturer. Det är alltihopa där och folk kommer få vad dem förväntar sig på den fronten, bara den här gången med extra känslor och mycket trauma. Dem tidigare filmerna hade sin handdel med ögonblick där karaktärer visar sina svagheter och var viktiga i att etablera varje karaktärs bakgrund och varför man borde hurra för dem, i Vol. 3 dock är den sidan lagd längst fram för publiken att se och den här gången kan varken missa det eller ignorera det, då filmen i sin helhet handlar om karaktärer som är djupt sårade. Lovar att inte avslöja för mycket här, allt jag har att säga egentligen var hur överraskande tonen i slutprodukten var, hur vågande premissen var och hur brutala vissa scener kunde vara; det är inte en typisk kassasuccé MCU annars är och för alla bra anledningar. Så flesta som vill se den för lite underhållning under sommartiden kommer mötas med något helt annat.
Den hemska och stressiga tonen skapar tyvärr ett bakslag, då de komiska scenerna och replikerna som är endast där för humorns skull inte verkar passa in, när skiften mellan toner inte fungerar lika effektivt som kanske filmteamet hade tänkt sig. De tidigare filmerna delade liknande problem, när karaktärer pratar seriöst och omedelbart tas publiken ifrån det ögonblicket så filmen kan slänga in ett skämt, en teknik som användes lite för ofta för filmernas bästa. Flesta MCU filmer lider av liknande problem, ironiskt eftersom dem adopterade den humorn från Guardians filmerna, som att filmen är fixerade med actionsekvenserna och scenerna som spelar roll – alltså karaktärsutvecklingen, handlingen och konflikterna som etableras – är inspelade med den tråkigaste blockeringen på den här sidan av planeten, dialogen är väldigt stel och skådespelarna får väldigt få saker att göra. Eftersom Gunn och hans gäng med missfoster är smarta och kreativa är dem scenerna presenterade på ett kreativt sätt, antingen genom poppande scenografi, skoj setdesign, dialogen i sig låter naturligt från karaktärerna skådespelarna sätter sig in i, karaktärerna är högt motiverade och argumenterar med varandra, osv. som gör att scenerna inte tolkas som oinspirerade eller påtvingade efter att filmteamet blev tvingade att återvända för reshoots. Det sagt: skrattade jag någonting under filmen? Egentligen inte, då flesta av skämten tolkas av mig som påklistrade i scener eftersom Disney kräver att publiken behöver skratta då och då, även ifall scenerna är bortkastad tid och lägger på tid i en film som gärna kunde kortas ner. På andra sidan är det inga fel med skämten eller dumma och scener blöder in till varandra naturligt och fläckfritt, även ifall tonskiften inte är så smidiga på ställen.
Början på filmen var en liten chock för mig och det tog en stund att komma ikapp med vad som hände. Eftersom jag inte hade sett The Guardians of the Galaxy Holiday Special hade jag ingen aning om vad allting skulle vara i den lilla staden som hade formats, hur karaktärerna kom dit och hur karaktärerna betedde mot varandra. Filmen slänger ny information ens väg konstant och ifall man missar det minsta blir det ganska svårt att följa, speciellt ifall man inte har sett någon utav filmerna i serien eller Infinity War och Endgame. Det sagt så är det publikens fel att dem bestämde sig för att inte komma in förberedda och ha åtminstone en grundlig förståelse för den här filmserien är förväntat vid det här laget. Sedan måste man visa respekt för Gunn och gänget att dem bestämde sig för att inte åka på idiot rutten. Fick tänka på Thor: Love and Thunder många gånger och hur den filmen behandlade publiken som idioter genom att förklara allting som hände i dem tidigare filmerna på det lataste sättet som möjligtvis går och konstant påminde dem hur karaktärer tänkte och kände, som om publiken inte kan läsa mellan raderna eller fylla i tomrummen själva. Vol. 3 är inte helt oskyldig när det gäller samma område, då karaktärer pratar för mycket och förklarar saker till publiken, bara här känns det förtjänat på några vis. Först så är filmen fylld med absolut kaos, med plötsliga scenbyten, hoppande mellan planeter, nya uppdrag och karaktärer blir introducerade, varelser som är bortom beskrivning dyker upp, osv. och det är ett mirakel att filmen hittar sätt så publiken kan följa vad som händer. Publiken kanske inte nödvändigtvis förstår vad som händer på en tematisk eller dramatisk nivå, vilket är varför den andra poängen här är att lite hjälp från manusförfattarens sida inte skadar, även ifall dem pekar ut det uppenbara eller är irriterande. Jag skulle dock inte argumentera att detta är originellt. Man vet vart allting kommer sluta någonstans och man vet hur karaktärerna kommer ta sig dit, fast för mina pengar bryr jag mig om hur filmer tacklar på sedan tidigare utförda handlingar, hur dem lägger på ytterligare ett lager med komplexitet och hur dem introducerar den handlingen till en ny generation (exempelvis hur vi får en ny tolkning av Spider-Man varje ny generation,) något jag tycker Vol. 3 gör okej. Eftersom detta är en mainstream film i en väldigt populär action filmserie är det ganska djärvt av filmteamet att faktiskt ha sådana intensiva konflikter som lätt kunde höra hemma i en kritiskt belönad, lågbudget film som You Were Never Really Here och Only God Forgives, fast har åldersgruppen i åtanke och blir inte för brutal heller.
Innan vi avslutar måste vi ta upp alla de andra karaktärerna oh deras bågar. Ända sedan början har Peter Quill varit huvudkaraktären. Han är personen publiken relaterar till som mest och är karaktären som har mest investering i handlingen, då han räddar en planet från att explodera i första filmen och i Vol. 2 dödar han sin far och förhindrar honom från att förstöra universumet. I Vol. 3 så handlar filmen om Rocket och Quills stora motivation är att ignorera sina personliga problem och rädda sin döende vän. Romansen mellan honom och Gamora från de tidigare filmerna är nästan helt borttagna, något som är tråkigt eftersom det var så väl etablerat och utvecklat i dem filmerna, för att sedan slänga bort det. Tack vare MCUs behov att inkludera karaktärerna i Infinity War och Endgame hamnade Gamora på en helt annan plats än dem andra karaktärerna; den här trilogin var planerad på ett sätt och blev tvingad av större krafter att göra förändringar. Groot, Drax, Mantis och Nebula har inte haft röster som expanderar bortom deras roller i handlingen och för resten av rollistan, vilket är helt okej och i slutändan är dem konsekvent och bra skrivna i hela den här trilogin, fast får inte så mycket att göra på en dramatisk nivå och när Quill och Gamoras kemi är helt annorlunda från dem tidigare filmerna känns allas karaktärsbågar påskyndade vid avslutet. I slutändan är det inte dåligt utfört, då deras individuella konflikter passar in i filmens tema om perfektion och att hitta vad som verkligen betyder någonting, bara att det sista ögonblicket med dessa karaktärer inte är så starkt som det troligen kunde varit ifall trilogin hade varit sammanhängande. Som tidigare sagt dock handlar filmen om Rocket och tolkas av mig som ett kapitel ur en serietidning hellre än slutet på en filmtrilogi. Får man en överblick på trilogin så har Rocket tekniskt sätt varit hjälten och har växt som mest, från att vara en karaktär som inte brytt sig om andra liv till att prioritera folks säkerhet över allting annat. Han skjöt sönder Ronins stav, hjälpte Yandu att ta tillbaks sitt skepp, flög till Ego och dödade honom, reste igenom tid och rum för att rädda allihopa och hälften av alla liv i universum och lyckades övertyga en gud att göra likadant, någonting inga utav dem andra karaktärerna kunde göra. Så äntligen blir det dem andra karaktärerna som testas i Vol. 3, då dem ska göra det stora, personliga hjältedådet den här gången för en familjemedlem som allihopa tog för givet innan han var döende. På det viset fungerar avslutet istället, med karaktärer som inser vad de egentligen borde göra och därmed går i motsatta håll från varandra; röra sig mot viktiga och större saker i världen, vilket kan vara en kommantar kring hela MCU i sig och Gunns relation med Marvel; ett sista farväl till dessa karaktärer och det här flödet med MCU filmer. Eller det känns så på min sida i alla fall. Karaktärer som dessa är varför denna typ av film kan fängsla mig, inte ändlösa actionscener, komiska repliker eller effekter, utan istället en karaktär som har alla dem sakerna, vilket är varför någonting som Spider-Man och Batman har överlevt så länge oavsett hur bra eller dålig varje tolkning av karaktärerna har varit.
Jag tror i slutändan att er njutning av Vol. 3 kommer härstamma från vad er ställning kring den nutida MCU serien är. Ifall ni har sett de senaste filmerna och tycker om dem kanske det blir jobbigt att tycka om vad Vol. 3 lägger fram, då filmen är grotesk, hemsk, gräver sig djupt i sina känslor och verkligen säljer det. Eftersom de senaste filmerna därifrån har, enligt mig, varit så tondöva, karaktärslösa och klyschiga var Vol. 3 uppfriskande i ett filmklimat som sällan erbjuder något utmanande eller vågar kliva in i ett område som riskerar att en publik känner sig obekväma eller förvirrade. Vol. 3 är ett väldigt bra exempel på vad sci-fi kan göra med en metafor och visar att inte endast så kallade konstfilmer eller indiedraman kan kommunicera en idé till sina tittare; ett budskap som verkar behövas i dagens självupptagna och osympatiska samhälle. Så för mina personliga smaker var Vol. 3 resonerande, känslomässig och mäktig i scener och blev så surrealistisk att man tittade på en tvättbjörn och en utter krama varandra och jag sprack i två. Actionscenerna, effekterna, skämten och takten är typiska för Marvel och erbjuder vad man förväntar sig, bara med talang bakom kameran och förlitar sig inte på tomma scener att bära innehållet och innehållet i sig är snyggt filmat, animeringen är fantastisk och karaktärerna är där. Personligen är Vol. 3 lätt den bästa filmen i MCU från det här decenniet och kommer utan tvekan hamna bland mina favoritfilmer från i år.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
