Har det redan gått fem år? Efter pandemins början och två stora krig har det varit ganska jobbigt att hitta tid för en paus, i att behovet att att fortsätta har triumferat över introspektion eller fullständig analys av världens situation. Personligen tog det något år, eventuellt dock insåg jag att våra världsledare egentligen spelar tärning med människoliv; chansar sig fram till succé, där de fattigaste får ta de största konsekvenserna. Det och många personliga tragedier i våra liv har låtit den bleka, större bilden att verkligen sätta sig fast i hjärnorna, fast kärlek kommer besegra alla dem känslorna i slutändan. Vad som ger mig lycka är konst och filmer är utan tvekan som högst på listan.
Under dessa senaste fem åren har jag sett få nya filmer jämfört med förra decenniet, delvis på grund av pandemin och mitt personliga intresse som förminskades när få faktorer uppmuntrade mig att söka efter bättre filmer. Många påstår att film som en konstform är sämre nu än vad det någonting har varit, fast detta kommer från folk som egentligen inte bryr sig om film som en konstform och istället konsumerar det kommersiella innehållet från västvärlden. Självklart är Hollywood skräp just nu – som man kan argumentera att det alltid har varit – bara att resten av världen har då kunnat hitta en plattform som inte existerade för tjugo år sedan. Indie projekt exploderade från ingenstans, filmfestivaler blev lättillgängliga tack vare streaming och streaming överlag har introducerat äldre filmer till åtminstone två generationer som annars kunde missat ett hav med inspiration. Så i mina ögon är film nu bättre än vad det någonsin har varit, med vissa genrer som tyvärr missade sin chans i rampljuset och ersattes med nya genrer och filmskapare som hittade underhållning i andra stilar och berättande.
Följande lista är baserat på filmer jag lyckats se och exkluderar filmer som dem som jag inte kunnat se än. Exempelvis hade jag gärna velat se The Colors Within, Flow, Anatamy of a Fall, Tár, osv. bara har inte haft möjligheten. Sedan ville jag ge en varierande samling med filmer att rekommendera, istället för att samla ihop en lista med samma typ av film inom samma genrer att sälja till er; en buffé hellre än en restaurangmiddag. Sedan ville jag inte skapa en topplista, då mina personliga smaker och åsikter ändras över tid. För er som följer den här bloggen dock kommer vissa val vara uppenbara vilka som är mina favoriter. Så med det ur vägen:
Chicken for Linda!
En animerad film från Sébastien Laudenbach, som många år bakåt regisserade The Girl Without Hands och fick en massa beröm för sitt jobb där. Inte bara var det en imponerande återberättande av klassiska Grimm sagan men filmen var också animerad helt och hållet av Laudenbach han själv; ambitiösare projekt som detta dyker upp så sällan. Med kortfilmer online som undantag är filmer väldigt sällan gjorda av en person och det enda andra exeplemplet som dyker upp i mitt huvud är Nova Seed. Den filmen är hackig, inte den bästa animerad på ställen och man märker att andra kunde ha stigit in och förbättrat det hela lite, men i fallet med The Girl Without Hands kan jag inte tänka mig någon förbättring på den tekniska fronten. Laudenbach har tydligt ett starkt grepp på sagor och hur man avbildar sådana abstraktioner och har en koststil som ger berättelsen en sprillans ny vinkel som landade perfekt vid premiär. Så det förvånade mig att nästa filmen från honom var Chicken for Linda!; ifrån sagor och rakt in till barn sagor blir upplästa för. Genuina interaktioner mellan karaktärer, en mor och dotter konflikt som känns äkta och diskret presenterat, låga insatser och spänning i konflikterna och förvandlas till en gränsfall absurdist komedifilm: Det exakt motsatta av The Girl Without Hands
Handlingen är att Paulette orättvist bestraffar dotter Linda för någonting hon inte gjorde och nu vill göra en tjänst för henne. Så Linda ber sin mor att laga kyckling åt henne, men eftersom alla butiker är stängda på grund av strejken blir de tvungna att sno en kyckling och sedan fånga den efter att den har rymt. Det är löjligt, familjevänligt, underhållande, gulligt och förvånande har ett sammanhängande manus. Alla karaktärer introducerade får sina roller och bågar, men vad som förvånade mig som mest var hur låg i skala filmen var. Får man en överblick kring animerade projekt, speciellt dem från Amerika och Japan, så handlar dem om stora ögonblick och stora känslor avbildade på överdrivna sätt, men Chicken for Linda! sänker det lite och saktar ner takten. Sällsynt i animerade filmer och man saknar det lite. Förstår att filmer är förväntade att vara stora, därför får vi den här komiska handlingen, bara att de små ögonblicken och resonerande känslorna är nere på marken och får tillräckligt mycket fokus under speltiden. Så för mig är lätt bland de bästa animerade filmerna från decenniet.
Days
Tsai Ming-liang är inte känd för att vara en lättillgänglig regissör och Days är det extremaste exemplet på det. Här har vi långa tagningar, längre tagningar, tagningar där kameran kanske rör sig en millimeter, skådespelarna säger en replik i genomsnitt var tredje scen, scenografin är försiktigt utlagd, klippningen är sparsam och musiken är praktiskt taget aldrig närvarande. Det finns filmer som rör sig långsamt och andra klipper mellan vinklar sällan, exempelvis Gerry från Gus Van Sant och en film som dyker upp senare på lista, men inga av dem är så utmanande och testar ens tålamod lika mycket som Days. Till skillnad från andra avantgarde projekt så fungerar Days som ett komplett narrativ och är man på rätt humör kan den avslappnande atmosfären vara skönt. En film som är svår att rekommendera, men har rätt innehåll och är så unik inom filmvärlden att den är värd att se.
De Oskyldiga
Den enda nordiska filmen på listan. Är fullt medveten om att folk älskar The Worst Person in the World och jag var inte en stor fantast, men manusförfattaren Eskil Vogt fångade mitt intresse på ett helt annat projekt. Handlar om barn som upptäcker att de får psykiska superkrafter, vilket låter som en premiss som lätt kunde höra hemma i en nutid Marvel film och istället är långt ifrån det. Tonen är mörk som kol och visar den läskigare och obekväma sidan av uppväxten, där barn hittar sig själv i en situation de känner sig vilsna och rädda i, som vi aldrig får se i filmer. Lite åt Made in Abyss hållet utan att det blir för extremt och lite DNA från Chronicle bara att karaktärerna är yngre och har ingen filmisk gimmick kopplat till sig. Sedan finns det kameraarbetet och scenografin från barnens perspektiv av världen, med vinklar som visar hur stor världen är, med höga byggnader och träd, som hjälper oss se hur hjälplösa och ensamma karaktärerna är. Älskar hur den här filmen ser ut och hur varierande tagningarna är med alla tjocka skuggor, sedan är filmen backar med bra karaktärer och barnskådespelarna är fantastiska. I en tid där superhjältar har tappat fästet lite är det skönt att få små filmer som De Oskyldiga är villiga att doppa tårna i outforskade områden inom genren.
The Green Knight
Detta kanske är en överraskning: Jag är inte världens fantast av fantasy. Med det menar jag de överdrivna sidan, exempelvis D&D, WoW, Star Wars universumet och andra saker i samma anda, eftersom flesta förvandlar magi, övernaturliga varelser och krafter till ingenting. Verktyg som vissa kan utföra efter att ha nått en viss level och därmed skjuta blixt ur sina naglar. För personliga smaker tycker jag om när dem sakerna är diskreta eller vilar i bakgrunden, eftersom dem delarna annars kommer i vägen av konflikterna och berättelsen; metaforer som är där för att ge smak till handlingen och ger berättande ett liv som är unikt för genren. I världen fylld med Marvel, Star Wars, osv. får vi inte diskreta filmer inom fantasy genren längre, förutom i animerade parodier eller passionsprojekt från auteur filmskapare, exempelvis Three Thousand Years of Longing och The Northman från det här decenniet. Men min favorit är utan tvekan The Green Knight: Favoritfilmen hos den där irriterande filmstudenten du hatar att hänga med.
I berättande finns det väldigt få huvudkaraktärer som har blivit kända för att vara ynkryggar. Filmer och serier har sidokaraktärer som är rädda eller försöker undvika konflikt, men väldigt få är faktiskt huvudkaraktärer man följer med under hela berättelsen utan att dem är antagonister eller skurkar, som en Malfoy eller Loki. De kändaste exemplen är Falstaf från Henry IV, Paris från Illiaden och i popkultur kan vi hitta Kurage och de mest ikoniska bland bunten: Shaggy och Scooby-Doo. Till skillnad från dessa exemplen tar The Green Knight en ynkrygg och ger honom en komplett karaktärsbåge, då han i början är avbildad som långsam, patetisk och mesig och vid slutet växer till en person som är villig att både konfrontera sin rädsla och även konsekvenserna för sina handlingar, i vad som utan tvekan är mitt favorit slut till en film. En utav de bästa skämten inom all filmhistoria och är fortfarande en dum ordvits. Regissör David Lowery presenterar allt detta klipskt och vet vad som borde visas eller ej och förvandlar en berättelse som lätt kunde varit ett pretentiöst projekt till en hysterisk resa genom en subtil sagovärld. Dev Patel är perfekt i rollen som vanligt, musiken är passande för tidsperioden, älskar naturen presenterad, abstraktionerna är i rätt mängd och även fast effekterna inte är övertygande tjänar dem berättelsen väl.
The Holdovers
Tycker ni om julfilmer? Efter en visning av The Holdovers tycker ni om åtminstone en. Det senaste fordonet från Alexander Payne, som jag trodde var färdig med bra filmer efter Downsizing och mirakulöst fick vi en utav de bästa filmerna i hans karriär, som blir buren hela vägen till mållinjen av sina tre huvudroller och deras kemi. Har alltid älskat Paul Giamatti och är lätt bland mina favoritskådespelare och skapar en snobbig, uppkäftig, berättigad och högutbildad professor som passar stereotypen av läraren med en pinne upp mellan skinkorna, men ändå gör honom mänsklig genom sitt utseende och historia vi får reda på under speltiden. Nykomling Dominic Sessa gör ett bra jobb och gärna vill se honom i fler saker, medans Da’Vine visar att hon kan drama och kan nog bära en film helt själv.
Dagens Hollywood tenderar att vara ordentligt flashigt och är för överdrivna i hur de presenterar drama och karaktärer, istället för att låta skådespelarna få ett manus och jobba med alla små detaljer de kan introducera till tittarna. Karaktärer oftast beter sig inte som folk i verkligheten, bara här får vi den charmen och svagheten i hinkar fyllda – som egentligen blir det stora draget för filmen, genom att ge oss en målning av ett slice of life centrerat kring väldigt specifika individer som inte nödvändigtvis har några större mål. Väldigt uppfriskande, otrolig talang närvarande och kommer lätt hamna bland de bästa filmerna från Amerika oavsett genre från det här decenniet.
Kapten Volkonogov Har Rymt
Detta är den enda ryska filmen som släpptes under decenniet jag faktiskt såg och genuint tyckte om. Vid första intryck var detta egentligen en fantastisk display av skådespelande från Yuriy Borisov, som skulle få igenkännande i västvärlden efter att han var med i Sean Bakers Anora några år senare. Presentationen är toppkvalité, med atmosfäriska tagningar som hamnar mellan brutal realism och abstrakt surrealism i vissa sekvenser, med de mera minnesvärda sekvenserna som inkluderar gränsfall övernaturliga element som kunde hört hemma i en skräckfilm. Sedan är det innehållet i sig som reflekterar på Rysslands mindre än bekväma hantering av sitt politiska system och dess implementering in i sin armé och hur vissa i mäktiga positioner utnyttjade det systemet i sin egna fördel, någonting som är reflekterat i dagens samhälle mer än vad man tror. Utan tvekan den mest politiska filmen på listan och den har allting jag söker efter i en nutid krigs thriller.
Killers of the Flower Moon
Igenom Martin Scorseses karriär har han, utan misslyckande, skapat filmer med med moraliskt smutsiga karaktärer som mirakulöst blir tittarnas blick in i filmvärlden. Vet inte vad som orsakade det, men han verkar ha varit fascinerad med karaktärer som inte kan vända till rätt sida och blir bestraffade för sina handlingar, som The Irishman där huvudkaraktären blev otroligt bestraffad under filmens sista akt och The Killers of the Flower Moon är inte lika moraliskt grå. DiCaprio och De Niro är oförlåtliga och på alla brutala sätt visar filmen exakt hur onda dem karaktärerna verkligen är, till gränsen att filmen känns mera som en gangsterrulle hellre än ett historiskt drama; en intressant vinkel för en film som detta. Kan inbilla mig en extra Hollywood version av detta, där den goda vita amerikanen samarbetar med de stackars, hjälplösa indianerna från de rasistiska vita herrarna i kostymer, genom att peka narr av rasisterna som inte tycker om att äta i samma matsal som några stackars indianer i deras primitiva utstyrsel. Säger inte att Flower Moon är helt fri från den typen av kritik, då det fortfarande är snygga, väldigt vita DiCaprio i huvudrollen, men den tidigare nämnda skurkvinkeln gör det hela intressant. Sedan verkar Hollywood ointresserad i filmen, eftersom den aldrig vann några stora priser och Lily Gladstone vann inget, så jag ser det egentligen som en vinst, då filmen är simpelt för bra för Hollywood. Mer än något annat slog det mig vilken scam Hollywood egentligen är, där 80 plus åriga Scorsese tillsammans med två år yngre De Niro kan sopa mattan med praktiskt taget hela industrin och ingen annan möter samma standard, oavsett hur mycket pengar som slängs på det.
Looking for Magical Doremi
Den åttonde filmen på listan och vi har äntligen hamnat i anime området. Delvis pinsamt här nu, men i ung ålder älskade jag Princess Tutu och blev lite förvånad när jag såg att samma kille regisserade den här lilla filmen om en serie jag aldrig har hört talats om. Eftersom jag är en man kan jag inte garantera att det kommande påståendet stämmer: Detta är en perfekt chickflick för tonåringar. Borttaget från namnen den är baserat på, finns en liten film här om tre kvinnor som hittar en koppling med varandra genom nostalgi för en serie de växte upp med, där dem på vägen hittar sig själva och anledningar att försöka växa som människor. Cyniska jag trodde att hela filmen skulle centrera kring "kommer ni ihåg Magical Doremi? Visst var det grymt? Köp våra saker!" grej och istället var det mera ett kärleksbrev till namnet och handlade om något helt annat. Tänker så här eftersom varje återupplivning av nostalgiska namn har resulterat i skräp som bara återanvänder gamla idéer och berättelser och säger ingenting nytt, någonting Looking for Magical Doremi undviker och förblir underhållande. Vem hade kunnat tänka sig? Karaktärsdesignerna är grymma, kläderna är otroligt moderna och ser underbara ut, animeringen är egentligen fläckfri och ordentligt färgglad, karaktärerna är stenhårda och är en simpel berättelse fylld med charm, som lätt kommer hamna som decenniets stora guilty pleasure för mig.
Made in Abyss: Dawn of the Deep Soul
Ja, det hade inte varit en lista från mig ifall Made in Abyss inte visade sitt groteska ansikte åtminstone en gång. Första säsongen sändes 2017 och nästan åtta år efter sin premiär sticker Made in Abyss ut på marknaden med sitt chockerande innehåll och extremt känslomässigt motiverade karaktärer. EAnimering för vuxna har blivit populärare, har våld och inkluderar explicita bilder blivit större inom den animerade världen - särskilt inom anime - ändå lyckas Made in Abyss ha sin egna identitet bestående av en väldigt ung rollista som blir den stora ljuskällan i vad som verkar vara en oändlig mörk tunnel; avgrund ifall man vill vara så uppenbar med en metafor. Mycket berättande inom anime är fortfarande väldigt extrem och Made in Abyss bär på liknande berättarknep och sätt att förvirra publiken på, med överdrivet skådespelande och musik med volymen vriden upp till elva, men till skillnad från andra serier med den presentationen har den här serien ett stort, resonerande hjärta under allt det, istället för alla klyschor den här typen av underhållning tenderar att ha.
Ju längre in vi kommer så inser jag att Dawn of the Deep Soul egentligen är den bästa kombinationen av alla genrer Made in Abyss bockar av på vägen neråt, med sina galna sci-fi koncept som är för vrickade att avslöja här, intressanta fantasy premisser som säljer tonen, action som låter karaktärerna vara i rampljuset hellre än spektaklet, skräckinjagande bilder som faktist har en större mening bortom sitt chockvärde, interaktioner mellan karaktärer som känns genuina och kan höra hemma i den mest deprimerande dramafilmen och självklart är animeringen i högre kvalité jämfört med säsongen som kom innan den. Som jag tidigare har sagt i andra inlägg, tycker jag att varken filmen eller serien är den bästa representanten av några utav dessa genrer, men det är en fantastisk samling med alla dessa element och skapar någonting otroligt minnesvärt i sitt lidande och barnsliga naivitet, som andra verk därute försöker återskapa utan själen som Riko, Reg, Nanachi och nu Prushka erbjuder. Sedan kan vi inte glömma av mannen med "världens bästa pappa" muggen här, som lätt kommer hamna bland de mest hatade karaktärerna från decenniet.
Memoria
Utav alla filmer jag såg fram emot var denna högt uppe på listan. Regissör Apichatpong Weerasethakul släpper långfilmer sällan och det blir en viktig händelse när han gör. I intervjuer pratade han om hur han sällan ser filmer längre, då han spenderar hellre tiden på att drömma om filmer och skapar berättelser i huvudet, eftersom inga filmer därute fångar känslorna och tonerna han föredrar i berättelser. Med filmen Farbror Boonmee Minns Sina Tidigare Liv under sitt bälte märker man hur mannen föredrar meditativa filmer som inte nödvändigtvis har bråttom till en handling, istället kan gå runt ett tag och blir aldrig vilseledd. Som ett resultat får vi Memoria, en film som är intresserad i att skapa en sonisk upplevelse hellre än en filmisk, någonting som kommer frustrera dem som såg den baserat på att Tilda Swinton var med i den. Tror att den här kommer hamna bland de bästa filmerna från hela decenniet, om inte helt baserat på att det finns väldigt få verk därute likt den.
Mästerkatten 2
I mina cirklar – det vill säga inom filmelitens snobbigare sida – så verkar den här bli kastad åt sidan i utbyte mot Wolfwalkers, Guillermo del Toro’s Pinocchio och självklart Across the Spider-Verse som decenniets riktmärken för västerländsk animering, men när det gäller mina personliga smaker och vad det gäller amerikansk animering överlag, är den här på toppen för mig. Självklart är animeringen toppkvalité på alla dessa projekt och utav allting listat här är Wolfwalkers och Chicken for Linda! fortfarande mina favoriter, ändå har jag sett Mästerkatten 2 flest gånger, eftersom det är väldigt effektiv kombination av konstnärlighet och okultiverad underhållning, som skapar en film som egentligen är gjord för alla. Till skillnad från all annan animering som antingen försöker breda ut sig till så många människor som möjligt och träffar ingen eller begränsar sig till en väldigt liten publik som inte har särskilt bra smak.
Steven Spielberg grundade Dreamworks i hopp att få återskapa kvalitén från den gyllene eran av animering i modern tid, likadant som han delvis gjorde med Don Bluth på 80-talet, men Dreamworks har haft det bara ett handtal filmer som hamnar under den kategorin, med Prinsen av Egypten, Shrek 2, Kung Fu Panda och en lång sträcka tills vi äntligen kom till Mästerkatten 2. Detta är egentligen första gången där det känns som att filmen kunde ha varit regisserad av en utav de klassiska animatörerna som Tex Avery eller Friz Freleng eller till och med Chuck Jones i några sekvenser, i att kvalitén i animeringen och handlingen – till skillnad från Shrek filmerna – är väldigt allvarliga och samtidigt skapar en skoj värld fylld med högt motiverade karaktärer som avbildar de simplaste känslorna genom extrema metoder och uttryck. Det hjälper att karaktärsbågarna är stenhårda och ingen karaktär blir bortglömd på vägen, förutom Jack och det är ganska uppfriskande att ha en familjefilm där skurken saknar djup och ändå känns som en helt utforskad karaktär som redan har haft sin båge utanför filmens speltid. Temat om döden och vikten bakom valen i sina liv är också ett förvånansvärt unikt budskap inom familjefilmer och får Disney se ut som ostboll-företaget de har varit omkring sina filmer under decenniet. Sedan slår verkligheten ner på en när man inser att Hollywood inte kommer producera en lika tajt och skoj upplevelse som Mästerkatten 2 under de kommande fem åren.
Pig
Som jag har skämtat om innan: vi bor i ett universum där Nicholas Cage är med i bra filmer igen. Det är roligt att reflektera kring hur filmer inom Hollywood har utvecklats genom året. 2010-talet var överdrivet fyllt med action sci-fi kassasuccéer som var ett kontrast med de tidigare decenniernas actionfilmer med mycket militär, vilket var ett område Cage var delaktig i ett tag. Plötsligt var det inga filmer för honom att vara med i längre och alla indie projekt hade inte råd att ha med honom, så han blev begränsad till skräpfilmer som kunde endast bli distribuerade med hans namn kopplade till dem. De enda undantagen till detta var sena 2010-talet där filmer med längre budgetar från riktiga filmskapare som kunde inkludera honom, som Mandy, Dream Scenario och Pig.
Filmen har beskrivit Pig som en hämnd film utan hämnden, någonting som passar filmen starkt tycker jag. Istället för John Wick eller Nobody får vi en mera förståelig och trovärdig tolkning av en hämnd, genom att låta huvudkaraktären söka efter rättvisa och blir en läkande resa hellre än en destruktiv. Blodig, rå och tävlande miljö på alla vis, bara med ett avstånd - om inte totalt skilda - från våldet som annars definierar denna typ av berättelse, exempelvis den grekiska tragedin eller action fyllda kassasuccén. Utan att avslöja för mycket naturligtvis och jag tror väldigt få dramafilmer från Amerika kommer faktiskt toppa den här.
Pojken och Hägern
Ja, följer ni den här bloggen är den här filmens inkludering inte förvånande. Ni kan läsa den förlängda recensionen ifall ni vill ha min klara blid, men kortfattat är Pojken och Hägern min favorit från decenniet än så länge. Väldigt få inom industrin kan ta familjeupplevelsen och utforska det så här djärvt och samtidigt vägrar behandla sin publik som spårlösa; inte ett minsta bit pretention eller pompös inställning kan hittas här.
Shin Kamen Rider
Och nu går vi från barnunderhållning till en film vars namn har ursprung i barnunderhållning och har filmatiserats till någonting endast för vuxna. Växte inte upp med Kamen Rider, mera en Power Rangers grabb som flesta andra här i västvärlden, men det bär på samma anda med specialeffekter framför kameran, kreativt kameraarbete och riktiga stunt utförda av de bästa inom branschen, vilket har blivit en döende konst inom filmvärlden och även bland tokusatsu serier överlag. John Wick är ett stort undantag och riktar sig in på en vuxen publik och Everything Everywhere All At Once återupplevde kampsport och blev kritiskt belönad för det, men specialeffekt extravaganza har blivit reducerade till dåliga CG effekter där kroppar bara slänger sig på varandra eller skjuter mot varandra. Det har sitt värde, men variation är livets krydda. Shin Kamen Rider är ett kärleksbrev till klassisk japansk action sci-fi i all sin lågbudget glans, med medvetet hackigt kameraarbete och matta kameror, dataeffekter med sin unika charm, kampsport med tyngd bakom sig och en berättelse om en superhjälte som faktiskt handlar om någonting.
En sida The Suicide Squad och den här sätter rampljuset på är att superhjältefilmerna från det förra decenniet – speciellt dem från DC – var medvetna om att vuxna vill ha mognare konflikter, men samtidigt tror inga av dem vill vara barnsliga. Som ett resultat fick vi bokstavligt mörkare filmer med karaktärer som tappade sina färger på vägen till Endgame, istället för att ge oss alla de udda narrativa elementen serietidningar annars använder sig av idag. Serier som Doom Patrol var villiga att offra allting genom att visa några utav de mest surrealistiska och groteska bilderna man kan hitta idag, ledde till att The Boys tonade ner det udda inför sina andra säsonger och Doom Patrol blev inställd, vilket är en stor skam. Shin Kamen Rider förstår att ta en massa referenser och filmatiseringar av manga och serier kan bära den barnsligheter, men samtidigt vet att det inte räcker idag, så Hideaki Anno stiger in tar sin bombastiska, själssökande stil från hans tidigare verk, sedan tar Kamen Rider och förvandlar det till någonting personligare. Det handlar inte längre om världserövring, utan istället om karaktärernas relationer till varandra och torterande förflutna som påverkar dem extremt i ögonblick där stora beslut måste göras, vilket är en sådan stor vänsterkrok att Anno nästan kopierar ögonblick från Neon Genesis Evangelion mer än Kamen Rider i vissa delar. Till gränsen där all action och dataeffekter som omringar det känns opassande och sticker ut på fel sätt ibland. Samtidigt dock är allting här bra, från sina skådespelares intensiva framträdande, dialogval om optimism kring människoliv och överlag är en fantastisk actionfilm som fick mig att bli känslomässigt investerad i en kille som klär upp sig som en insekt.
The Suicide Squad
2020-talet var ej så vänlig mot superhjältar. Med några få undantag som Spider-Man, Deadpool och Guardians of the Galaxy, var decenniet packat med missar från praktiskt taget alla stora filmföretag – finansiellt, kritiskt bemötande eller båda – någonting som förvånade flesta efter att Marvel hade ett sådant starkt lopp med sina 2010-tals actionfilmer. Dem kombinerade lättsmält humor med annorlunda världar som centrerade kring karaktärer flesta uppskattade som ett kontrast till den annars karaktärslösa actionhjälten som dominerade typiska actionrullar och folk hade blivit trötta på. Efter ett decennium med konstant pratande verkade folk äntligen fått nog och hoppade på andra genrer och medium, exempelvis serier och anime. På andra sidan gatan hade DC en liten frälsningsbåge, där de släppte Doom Patrol, Snyder fick sin egna version av Justice Leauge, The Sandman hamnar bland de bästa serierna av den här typen med bara sin första säsong, My Adventures With Superman vände en ny målgrupp till deras namn och sist har vi vad som utan tvekan den bästa DC filmer från hela decenniet än så länge: The Suicide Squad.
Eftersom första Suicide Squad försökte imitera Guardians of the Galaxy var det egentligen bara rimligt att sno den filmseriens regissör och kan man tro att kvalité kommer från det? Totalt fri från sina Marvel bojor släpper James Gunn och gänget lös en film med absurditet efter absurditet på en publik helt obekanta med rollistan och ändå får tittarna att totalt förstå konflikterna och karaktärerna utan att det blir för mycket, genom att låta dem uttrycka sig på humana sätt oavsett ifall det är glamoröst eller ej. Så istället för den lättsmälta humorn från Marvel får vi udda repliker och scenarion som är gränsfall någonting som bara ej går att filma, men Gunn lyckas spektakulärt ändå. Alla får sina bågar, humorn är vass, filmen lyfter fram ämnen som existerar bortom sin egna värld och innehållet är oförlåtligt serietidning och absolut slukar upp all inspiration från det mediet.
Titane
Vi har kommit så här långt och inte förens nu har vi en fransk spelfilm på listan. Likt många kritiker var det svårt för mig att inte fastna för regissör Julia Ducournaus stil, som ingen inom den franska "art house" rörelsen under 20-talet har kunnat matcha. Den klyschiga franska inriktningen, det vill säga det nakna kroppsspråket och erotiska innehållet som definierade landets filmer i modern tid, lyckades inte fängsla mig på samma sätt som klassikerna – alltså den surrealistiska rörelsen och de inspirerade romantiska dramafilmerna som satta landet på kartan – ändå lyckas Ducournau för mina personliga smaker. I just den här så kallade feministiska filmrörelsen under sena 2010-talet hela vägen till idag, har väldigt få filmer lämnat ett starkt intryck, förutom inom just skräck genren som den har gjort sedan början. Hollywood försökte kapitalisera på rörelsen genom deras kassasuccéer och ledde till några utav de pinsammaste projekten inom industrins historia, men Europa och Japan verkar ha förstått poängen och skapat några utav de bästa filmerna under båda decennier. Titane verkar vara just som starkast inom detta kontext och är inte rädd att vara... extremt nyanserad, utan att avslöja för mycket. Det bästa sättet att uppleva Titane på är att veta ingenting innan man ser den, så jag avslutar här.
Undine
Hade Pojken och Hägern inte existerat hade nog detta varit min favorit på hela listan. Regissör Christian Petzold etablerade sig på 90-talet som en filmskapare med ett öga för riktiga människor i deras vardag, kombinerat med aspekter till världarna eller inramningarna som kan tolkas i många ögon som avant garde eller i vissa fall abstrakta i hur allting är inramat och hur musiken blev implementerat. En typisk europeisk regissör som var en del utav generationen som tog inspiration från kontinentens surrealister som gjorde filmer långt innan dem, som en Jean Cocteau, Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij. Är delvis varför han har blivit så kritiskt belönad i modern tid med filmer som Phoenix och Transit, men för mig resonerade dem inte med mina personliga smaker på samma sätt som de tidigare nämnda regissörernas filmer, men Undine är en annan femma. Borta är de överdrivna vinklarna och den bombastiska musiken och istället får vi ett diskretare karaktärsdrama som är backat med realistiska personligheter och karaktärsdrag i en ännu diskretare fantasivärld, utan att avslöja för mycket. Dessutom existerar det knappt någon handling, istället är filmen fylld med charmiga ögonblick tillsammans med en karismatisk rollista bestående av en handfull karaktärer man uppskattar hela vägen till slutet.
Delvis ekade Her av Spike Jonze från förra decenniet, i att romcom genren har vänts upp-och-ner på sätt och vis, där alla typiska scener man förväntar sig från genren är närvarande och är vackert utförda, men har ett lager med kreativitet och specifikt kontext man sällan får inom den genren. Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Lost in Translation och Past Lives dyker upp i tankarna också, bara att komedin är lägre och är intresserad i alla de små ögonblicken utan så mycket dialog. I slutändan är det dem scenerna jag uppskattar som mest här; karaktärerna får chanser att slappna av och njuta av sin omgivning, vilket gör det spännande när en obekväm sanning tränger sig igenom paradiset. Sedan är kameraplaceringen utmärkt, inramningarna och klippningen lägger extra mening till scenerna, symboliken har en bra balans mellan uppenbar och oväntat och musiken är perfekt.
Wolfwalkers
Mitt i början på pandemin släpptes den här direkt till Apple TV+ och det slog till mig hur det skulle vara hur vi konsumerade riktiga filmer i framtiden. Senare skulle Apple investera filmindustrin, med Napoleon och Killers of the Flower Moon, men det delvis började med Wolfwalkers. På min sida älskar jag Tomm Moores filmografi och han har inte missat en enda gång, med filmer vars stilar är inte likt något annat därute och ändå förvånansvärt lättillgängligt, vilket är en balans som låter lätt och ändå är unikt hos Cartoon Saloons filmer och ingen annanstans. Vid den första visningen blev jag besviken med resultatet, i en kombination av att Havets Sång är lätt bland de bästa animerade filmerna producerade i västvärlden men också var Wolfwalkers bara inte lika stark på den narrativa sidan, med setups som leder till få resultat, karaktärskonflikter som känns inkompletta och en berättarstil som är svagare jämfört med Moores andra filmer. Med dem klagomålen var jag fortfarande nöjd med filmen vi fick och är ett perfekt exempel på vad animerade filmer gjord med traditionella metoder kan åstadkomma på den estetiska sidan. Tittar man några år framåt kanske Mästerkatten 2 tog en del inspiration från den här filmens inramning och färgpalett än vad man först tror och även fast jag tycker Mästerkatten 2 är bra så föredrar jag Wolfwalkers. Just den konststilen placerat i den filmmiljön med karaktärerna och temat är på alla fronter resonerande och utför sin premiss på ett tidlösare och brutalare sätt än vad flesta familjefilmer gör idag, med en stora throwback till 80-tals film och klassisk tolkning av folksagor.
Words Bubble Up Like Soda Pop
Här har vi den obligatoriska den-här-filmen-är-inte-så-bra-vad-röker-du inlägget på listan. I mina år har jag aldrig riktigt tyckt om ungdomsfilmer – det vill säga filmer om tonåringar i en nutidsmiljö – sedan blev jag lite paff att just den här lyckades bocka av alla troper och klyschor man vanligtvis hittar i den typen av underhållning och ändå skapar en produkt jag uppskattar. I dagens gen z era med högt populära serier som Euphoria och allt annat som omringat den seriens succé och estetik, har serie- och filmlandskapet blivit översållat med imitationer som fångar den seriens fula visuella presentation och fokus på likvärt fula värderingar, karaktärer och skapare; inget sammanträffande att kolonisatör och groomer Drizzy producerade den stora, perversa serien som skulle definiera underhållning för unga vuxna under 2020-talet. "Realistiska" avbildningar av tonåringar kommer aldrig riktigt fungera eftersom varje ny generation har sin egna kultur och oavsett avbildningen kommer man hitta någon form av romantik i bilderna presenterade baserat på vilket årtionde verket skapades i, så varför ens försöka? Words Bubble Up Like Soda Pop är inte så mycket en "realistisk" tolkning, utan mera en optimistisk syn på tonårslivets existensiella frågor och är första filmen inom genren där jag har sett en nutidsmiljö bli ordentligt implementerad i ett narrativ och konflikter. Internet, mobiltelefoner och sociala medier har existerat i en het minut vid det här laget och film har verkat riktningslösa i hur det borde bli implementerat, som har lett till att dem elementen är inkluderade i berättelser utan så mycket tanke eller mening bakom det, någonting Words Bubble Up istället bestämmer sig för att konstruera sin handling runt och bryta ner till kärnan. Dessutom inkluderar inspirerade visuella idéer jag aldrig riktigt sett i andra filmer, med hjälp av filmformaten och inramningar av den fysiska skärmen man ser filmen i och telefonskärmarna karaktärerna använder.
Utanför Euphoria har vi anime som har blivit den ny källan för underhållning i tonåringars värld och är inte längre reserverad för nördkultur, som visar hur presentationen i Euphoria faktiskt kan fungera när väl placerad inom animeringens väggar och visar hur behärskning ser ut... till en gräns naturligtvis. Moderna anime är överdrivet flashigt, animerat, röstat och känslomässig – dessutom i vissa fall överfyllt med onödigt sexuellt innehåll som inblandar omyndiga som tydligt är gjord för äldre tittare, men samtidigt förstår målgruppen utan att det blir för uppenbart utnyttjande eller manipulerande, med Don't Toy With Me, Miss Nagatoro, Komi Can't Communicate, Uzaki-chan Wants to Hang Out! och Your Lie In April som de populäraste exemplen. Den sistnämnda dök upp i tankarna några gånger vid min första visning av Words Bubble Up och efteråt fick reda på att regissör Kyohei Ishiguro jobbade på båda projekten. Jämfört med alla andra serier nämnda här är Your Lie In April filmisk i sitt berättande och den typen av färgglatt och överdrivet berättande är också närvarande i Words Bubble Up, med scener som vägrar stava ut karaktärernas känslor och motivation för publiken via dialog och istället låter ljuset, inramningen och de diskreta rörelserna göra jobbet; tvingar karaktärerna in i ögonblick där bristen på ord blir den stora spänningen och förstärker temat om missade möjligheter och ångest för vad som inte kunde sägas i ögonblicket, sedan inkluderar ett narrativ om att hitta bakgrunden bakom en mystisk vinylskiva och jag vägrar avslöja avslutet till det här. Skulle jag påstå att detta är den originellaste filmen på planeten? Självklart inte och filmens klimax sannerligen är den ostigaste saken under solen, men det sammanfattar filmen ganska väl; försiktigt förpackat och reserverat för dem som är redo att njuta av lite ost.
The Zone of Interest
Ville egentligen inte avsluta den här listan med en depression session, men det bestämdes i alfabetiskt ordning och vi ska hålla oss till det. Har skrivit en förlängd recension om filmen och ni kan hitta på den här sidan, men kortfattat är var jag imponerad av hur diskret allting är. Även fast budskapet är uppenbart endast baserat på premissen och vår kunskap om allt historiskt kontext, lyckas Jonathan Glazer presentera ett sådant budskap genom karaktärer som kunde hört hemma i en slice of life film. Komiska scenarion, charmiga ögonblick mellan familjemedlemmar, byten mellan säsonger och visuellt trevlig, bara med en satirisk och brutal inramning som är omöjlig att ignorera. Väldigt rolig för mig, en uppfriskande tolkning av krigsfilmer och ingen därute är lika behärskad som Glazer. Nu hoppas jag bara på att vi inte behöver vänta tio år på hans nästa projekt.
Tackar att ni läste och nu får vi se vad de kommande fem åren har att erbjuda.
