Filmer jag såg under 2023 - #2: Weeb Leksaker
Nu har vi nått till filmerna jag tyckte om som mest från i år: leksakerna jag tyckte om. Detta är toppen av nördig i ett inlägg jag någonsin kommer vara på den här bloggen och nästa gång blir det "riktiga" filmer och inte detta skräp.
Godzilla Minus One
Regisserad av Takashi Yamazaki utav alla människor, som tidigare regissera Lupin IIIs första CG animerade långfilm Lupin III: The First, som var okej bemött vid premiär och jag tyckte var ganska okej som en Lupin III normie som endast är bekant med Miyazakis version. Att gå från Parasyte, Doraemon och Lupin III filmatiseringar till Godzilla är inte en sådan stor överraskning, eftersom allihopa är relevanta i japansk popkultur på någon nivå, bara att byten mellan toner är ganska plötsliga. Vore omöjligt att peka ut att Minus One handlar om en kamikaze pilot och Yamazaki tio år tidigare regisserade The Fighter Pilot, som också handlar om en kamikaze pilot. Har inte sett den eller ingen annan film listad här och jag minns knappt någonting från Lupin III: The First, så jag får intrycket att Yamazaki är en riktigt professionell arbetsman som anpassar sig till verket hellre än tvärt om. Det som var uppfriskande med Shin Godzilla var just att Hideaki Anno tog sin stil, sin energi och sina idéer till den filmen och ändrade Godzilla att passa hans vision, medans Minus One är ganska säker i sin tolkning av titelkaraktären och det är okej eftersom filmen inblandar så lite Godzilla på skärmen som möjligt. Men det visar tyvärr att de filmiska ambitionerna på Minus Ones sida är minimal i jämförelse och istället fungerar som en produkt hellre än någonting unikt för Godzilla namnet, krigsfilmer eller kaiju filmer generellt. Det är tråkigt eftersom Minus One är fortfarande väldigt bra och har visat sig själv vara en stark kassasuccé i det nutida filmklimatet, inte så annorlunda från hur Apornas Planet filmerna från 2010-talet var uppfriskande i deras filmklimat, men jämfört med de bästa inom samma genrer faller filmerna isamman. Visuellt är filmen ganska oinspirerat, med standard tagningar och kameravinklar, en grå estetik som alla krigsfilmer annars har, specialeffekter som saknar intressanta detaljer och en presentation som är ganska förutsägbar.
Vad som räddar filmen från att hamna bland andra Godzilla versioner, som de Amerikanska filmerna exempelvis, är egentligen innehållet när det gäller handlingen och karaktärerna. Som en riktig monsterfilm används Godzilla som en metafor och här används det för att uttrycka huvudkaraktärens överlevnadsskuld, i att han överlevde kriget som en kamikaze pilot; ett jobb där det är förväntat att man ska dö för sitt land och ändå blir karaktären som överlever kriget. Den har rätt mängd mörker och humor att bära upp karaktärerna här och deras öden lämnar allihopa ett stort intryck, dessutom visar hur mäktig Godzilla egentligen är i den här versionen. Mera likt första Godzilla filmen än osten som efterföljde, där det förvandlades till en ursäkt att få se monster slåss mot varandra och i vissa fall förvandla Godzilla till en hjälte för alla barnen. Här är tonen intensiv, känslomässig, logisk, strategisk och har familjedramat på en perfekt nivå där det inte kommer i vägen eller är så tunt att det tolkas som meningslöst (som de Amerikanska versionerna hanterade riktigt illa,) men samtidigt är inte så stel, direkt eller kall som Shin Godzilla kunde vara i sina konflikter. Minus One från min synvinkel är ganska generisk, eftersom den agerar som en storfilm ska göra hellre än att skapa någonting nytt eller briljant genom en kreativ röst eller idé, men det är okej eftersom upplevelsen i sig är stenhård igenom hela speltiden och är backad av en grym rollista och en handling som bär på riktigt tunga saker utan att det hela förvandlas till någonting klyschigt eller tråkigt, utan är istället fängslande och regelbundet vacker.
Stor rekommendation från mig.
Shin Kamen Rider
Ifall ni är helt obekanta med Kamen Rider är det okej, eftersom serien i sig aldrig riktigt nådde någon utanför japan, men andra serier som blev inspirerade av den har och faktiskt inspirerade en hel generation av innehåll under den japanska vågen med exporter under 90-talet. Kamen Rider är en del utav japansk underhållning som kallas för tokusatsu, vilket kortfattat betyder specialinspelning (eller specialeffekt film/teknik effekt film) som är actionserier som inblandar massa specialeffekter och för min generation och dem lite äldre är det egentligen Power Rangers som representerar den sidan av underhållning, när Fox Kids tog japanska actionscener från tokusatsu serien Super Sentai och emellan dem la in tonårsdrama med amerikanska skådespelare, som ett sätt att sälja en actionserie och leksaker för en västerländsk publik med barn. Så för oss har den typen av produktion en bit nostalgi inblandad även ifall vi inte växte upp med Kamen Rider specifikt, utan bara den generella tonen och produktionsstilen Mighty Morphin Power Rangers hade. Här är en uppenbar och ändå hemsk sanning: MMPR är inte så bra. Jag tycker det är roligt och får mig att skratta, men det är skräp. Översättningen, mixen med det japanska och amerikanska är inkonsekvent, konflikterna är riktigt svaga, karaktärerna är papper och dubbningen skadar min hjärna, men alltihopa är okej eftersom självaste actionscenerna är riktigt bra. I dagens dataeffekt era, är det någonting otroligt charmigt och skoj att få se hur korven skapas, så att säga, i att inga utav miniatyrerna, modellerna, effekterna, osv. är övertygande, ändå är det otroligt underhållande att få se hur allting görs och när man var liten köpte man allting som var på skärmen. Själen och energin är där, man kan känna doften av miljöerna, se alla texturer på kostymerna, explosionerna och pyrotekniken är riktiga och kameraknepen är otroligt färgglada. Ett modernt exempel borde vara någonting som Yu Yu Hakusho och hur den seriens användning av stunt och effekter är omedelbart mer underhållande än någon actionanime idag, eftersom riktiga skådespelare måste vara framför kameran och avbilda någonting så töntigt och så ostigt.
Alla dessa kvalitéer jag precis gick igenom dyker upp i Shin Kamen Rider, skillnaden dock är att handlingen och konflikterna är bra utförda den här gången. Superhjältefilmer från Amerika idag handlar inte om superhjältar. Hjältar som utför moraliska handlingar i hopp om att rädda de svaga mot de farliga och själviska, i sin traditionella form som dök upp under serietidning explosionen med Superman, Batman och Spider-Man, dyker upp sällan i amerikansk film eller så har filmer bara dåliga hjältar. Istället handlar det om vilket universum de kan besöka härnäst. Självklart expanderade serietidningarna bortom den typen av berättelse också, men dagens filmer har ersatt det med väldigt lite eller någonting ointressant, någonting Anno och hans team verkar ha insett och bestämde att bygga en hjälte ordentligt från grunden med Shin Kamen Rider. Hela filmen – med det menar jag HELA filmen – handlar om titelkaraktärens svårigheter med sitt yrke, ansvaret det bär, tragedierna som är oundvikliga där och hur det påverkar andra, inklusive skurkarna man bekämpar. Tog mig tillbaks till Sam Ramis Spider-Man trilogi; töntigt och ändå tar sina konflikter på allvar, med ingen sarkastisk dialog, självrefererande skämt eller meta kommentarer närvarande; en riktig film. Det är sannerligen baserat på någonting absurt, galet och filmen reflekterar det runt varje hörn och vänsterkrok, men ändå håller sig traditionell och viktigast vet vad som ska exkluderas och vad den vägrar säga – bryta sig förbi den fjärde väggen och bara peka ut hur kaotisk eller kreativ den är. Ärlig från början till slut och bär sin genre stolt, någonting som är ännu sällsyntare i dagens filmvärld. Så dramatisk, skoj, färgglad, ordentligt strukturerad, filmskapande bortom den här världen, en budget som lyser och kommer lätt hamna bland mina favoritfilmer från decenniet.
Stor rekommendation från mig.
Mortal Kombat Legends: Cage Match
Detta tog mig tillbaks till en tid där Hollywood producerade filmer. Originella filmer med enormt produktionsvärde och samtidigt var dumma som stenar, som en A Knight's Tale, Rush Hour, Tropic Thunder, Crank och andra exempel på väldigt underhållande filmer med en komiskt överdriven sida i annars ganska allvarliga scenarion. Cage Match handlar om ganska banala saker och våldet går ej att underskatta, bara att jag aldrig riktigt kan ta dem sakerna på allvar och Mortal Kombat lyckas hitta en balans mellan det groteska och oseriösa; tar sina konflikter på allvar men inte sina seriösa karaktärer. Demoner, helvetet, rituella offer, svärande, blod som sprutar överallt och i mitten av det har vi Johnny Cage som bara trillar igenom handlingen, a la Big Trouble in Little China. Deadpool är en bra jämförelse också, där huvudkaraktären bryter den fjärde väggen när det är roligt och är så endimensionell att publiken bara accepterar när han gör någonting korkat så handlingen kan fungera. Lite Jojo's Bizarre Adventure i sitt DNA också; Cage såg till och med ut som en karaktär från den serien i vissa tagningar. Manuset här är löjlig, bara att alla andra Mortal Kombat filmer har samma mängd absurditet och har bara aldrig skrattat åt sig själva, vilket den här gör och det är så underhållande hur den absolut krossar sina "coola" saker och ersätter det med ost. Som en synth 80-tal soundtrack som komplementeras av konststil som sticker ut från allting annat på marknaden, en huvudkaraktär med en stark och minnesvärd personlighet, absurd dialog med svordomar som låter naturliga och introducerar allt detta med en kompetent takt och struktur. Ethan Spaulding är i regissörsstolen, som även regisserade några avsnitt av Avatar: The Last Airbender och senare The Looney Tunes Show, som nu har blivit populär igen efter att den seriens åldersgrupp har blivit vuxna. Honom här och med resten av personalen inblandade, känns det som att de vet vad som skapar en kvalité produkt och verkar som att Cage Match leker mera än de andra filmerna från studion gör, som oftast verkar begränsade till historien en serietidning vill att de ska berätta. Tillåter handlingen att vara lite lös, slänger in slumpmässiga element eller referenser som kan höra hemma i en indie film och blir inte onödigt censurerat eller ändrat beroende på hur en testvisning reagerar.
På andra sidan märken man av budgeten i nästan varje tagning, då animeringen är riktigt hackig på ställen, kompositionerna verkar inte fungera med karaktärernas inramning ibland, konststilen är inte särskilt konsekvent då den ändrar konturer från ingenstans och vissa målningar tolkas som inkompletta ganska lätt och vissa skådespelare hör inte hemma, men vid min lata visning märkte jag inga misstag när det gäller kontinuiteten, musiken eller klippningen; ganska stenhård i genomsnitt för en film med så låga förväntningar från publikens sida. Sedan är det att det finns väldigt lite Mortal Kombat i en Mortal Kombat film här, då förutom några namn här och var finns det väldigt lite som kopplar handlingarna till några utav videospelen eller karaktärerna därifrån, vilket är helt okej med mig som en smutsig casual som slutade följa handlingen efter första speltrilogin och spelet från 2011. Sedan är det Johnny Cage, som tidigare nämnt, förvandlar vad som kunde varit en tråkig demon ritual film till någonting helt annat och otroligt underhållande, till skillnad från de andra berättelserna i spelen som känns ganska stela och inkonsekventa i sina toner. Kort, gulligt, nytt och old-school samtidigt, simpelt, dumt, skoj och är utan tvekan mitt största guilty pleasure från 2023.
(svag) Rekommendation från mig.
Som sagt: nästa gång blir det ingen fantasy eller sci-fi.
