Deadpool & Wolverine
Nostalgi är en hemsk älskarinna. Eftersom jag blev vuxen under tidiga 2010-talet fick jag uppleva i första hand exponeringen av namn som etablerade sig själva tre decennier tidigare; Star Wars förvandlades från extrem nördkultur till ett kulturellt fenomen som dominerade och formade Hollywood industrin till en okänd form, vars största filmer förlitade sig på endast nostalgi för känslomässig resonans och marknadsföring. Exempelvis var en utav de största serierna Stranger Things under decenniet. Förr eller senare måste saker dö och någonting som Star Wars kunde inte överleva filmklimatet och hoppade då på strömning som en sista utväg efter sina katastrofala sista inlägg. Tur nog har det funnits originella sändningar som barn kan växa upp med på egen hand utan deras föräldrars medelålderskris inblandning, likadant som när jag var liten och kunde se någonting som Oban: Star Racers, Samurai Jack, X-Men, Spider-Man och många andra, någonting Hollywood är fullkomligt medvetna om. Eftersom vi nu är i rätt vuxen ålder där vi springer online och uttrycker vår nostalgi för dessa namn från 2000-talet, ser producenter pengar och nu kan vi utnyttjas för finansiell vinst. Det har ej nått punkten där dess närvaro har blivit för irriterande, men det har dykt upp i irriterande ställen; de nya Spider-Man filmerna kunde inte hålla sig att rycka fram Tobey och William inför No Way Home. Mestadels har det hållit sig i musikvärlden, där framåt-tänkande producenter ironiskt nog lånar estetiken från 2000-talet och skapar någonting nytt med det, där en utav de största skivorna från i år, Brat från Charli XCX, låter som om den släpptes under 2008 och hade Justice kopplad till sig på några spår. Clarence Clarity, Rina Sawayama, Dorian Electra, Hannah Diamond och Brockhampton ifall ni ville ha några rekommendationer. Hur som helst har Marvel tappat förnuftet och därmed bestämmer sig för att låna från 2000-talet lite genom att låta Hugh Jackman återkomma i rollen som Wolverine i det här senaste inlägget i Deadpool serien.
Kort sammanfattning av originala X-Men trilogin: första är hackig, andra filmen har fantastiska scener, lätt den bästa filmen i allt som är X-Men och har åldrats ganska dåligt i delar och tredje praktiskt taget dödade namnet i några år... tills X-Men Origins: Wolverine kom och urinerade på seriens lik. Innan jag skrev den tidigare meningen hade jag glömt av att X-Men aldrig riktigt försvann. First Class var hackig men var generellt omtyckt, Days of Future Past var förvånansvärt bra för sin tid och hade små glimtar med ögonblick som ekade de bästa delarna ur X2 och sedan kom Apocalypse och förstörde allting... tills Dark Phoenix kom och urinerade på seriens lik. Samtidigt var det ett nytt namn som dök upp under samma filmföretag, den här gången med en lägre budget och en humor som riktade sig mot barnsliga vuxna: Deadpool. Omtyckt vid premiär, tjänade ordentligt med pengar, gav Ryan Reynolds stora roller i kassasuccéer igen och uppmuntrade två uppföljare. Det är fortfarande underligt hur Reyno- jag menar okänd person, läckte testinspelningen av Deadpool online och det var inte förens då 20th Century Fox såg vilken publik det fanns för den och då finansierade den, fortfarande med en begränsad budget i utbyte mot kreativ frihet från filmskaparnas sida och skapade bland de mest omtyckta filmerna under 2016. Vilket i sig är ganska imponerande med tanke på hur kritiskt belönad MCU filmerna var runt omkring den här tiden och blev ännu bättre året efter det. Efter 2017s Logan, där Jackman sa upp sig som titelkaraktären, trodde jag vi skulle stänga boken på X-Men ett tag, men det tog inte slut och det enda bra som kom från det var hur Deadpool gjorde narr av det... och Quicksilver. Ska inte förneka det. Med allt det sagt: Deadpool filmerna känns föråldrade redan. I ett klimat där vi har verk som The Suicide Squad, Doom Patrol, The Boys, Invincible och Watchmen så ser Deadpool tam ut jämfört och har förvånansvärt många daterade referenser, men anledningen till varför folk fortfarande tycker om filmerna är just titelkaraktären. I en total vridning av universumets lagar lyckades Ryan Reynolds samarbete med manusförfattarna och regissör Tim Miller skapa en grotesk och irriterande karaktär folk inte kunde få nog av, med karaktärens cyniska, fräcka attityd kombinerat med Reynolds uppenbara fysiskt attraktiva närvaro som lyfter splatter innehållet till nya höjder, med högsta självförtroendet och en nypa homoerotisk karisma ovanpå. Har ej läst serietidningarna, men det är filmversionen i ett nötskal. Det är en sådan underhållande karaktär och att han är irriterande är delen av skämtet; ingen tycker om Wade och det är då passande att det här senaste inlägget handlar om just det. Deadpool & Wolverine är uppdelad i två delar: en sidan handlar om titelkaraktärernas interna konflikter om att konfrontera sina misstag i sina förflutna och den andra är titelkaraktärerna som slåss mot Marvel, där njutningen kommer härstamma från vilken sida man föredrar. Borde ha hetat Limbo – Deadpool & Wolverine vs. Marvel: A MCU Story.
För er obekanta: några år bakåt köpte Disney upp 20th Century Fox och därmed filmrättigheterna till X-Men och Deadpool, så nu är den här senaste Deadpool filmen producerat av Disney och utspelas i Marvels filmuniversum där berättelsen bokstavligen handlar om att Deadpool flyttar sig från X-Men universumet till MCU, med Wolverine som passar facklan till Deadpool som den nya rösten i den filmserien. Sedan handlar filmen om saker inom sin interna logik, där Wade inte längre känner sig bekväm i kostymen och det är delvis reflekterat hos Logan som gav upp på hjältelivet och känner ångest över så många liv som gick miste. För mig är det filmens sätt att få tårtan och äta den också, bara att inga utav dem sidorna är tillräckligt utforskade att rättfärdiga deras inkludering. Meta narrativ är lätta att utföra och det är faktiskt svårt att inte titta rakt in i kameran, men man kan vrida det så kreativitet och en djupare mening lyser igenom, exempelvis The Matrix Resurrections som medvetet skapade en dålig film i protest mot företaget som beställde den och centrerade hela sitt narrativ kring hela förhandlingen. Först trodde jag Deadpool & Wolverine skulle vara MCUs version av det, men istället får vi en film som fastnar på båda vägarna. Wade pratar med publiken, gör narr av rollistan direkt, refererar till skådespelare utanför filmens interna logik, osv. som vi har förväntat oss och tyvärr blir inte djärvare än det, då alla cameos och referenser känns mera som nörd kunskap och fanservice hellre än att dem delarna faktiskt har djupare mening. Filmen måste inte ha det naturligtvis, bara att hela upplevelsen blev mindre intressant för mig. Inbillar mig en annan version, som en fanfilm publicerad gratis på Youtube med hundra miljoner visningar, där hälften av kommentarerna är från idioter med tidstämplar till ögonblick där de skriver "japp, Marvel idag är hundra procent sådär asså!" och har tusen likes. The Suicide Squad hittade en bra balans, där handlingen var allvarlig och hade skämt, men det största skämtet var egentligen filmens existens och att Warner Brothers finansierade en sådan udda film, medans Deadpool & Wolverine mer eller mindre känns som en vanlig MCU film, där meta delarna är ytliga skämt producenterna var okej med att inkludera. Det sagt: Jag skrattade. Underligt nog fick jag tänka på Austin Powers och hur hela den filmen kändes som ett stort skämt riktat mot publiken: här har vi en film som praktiskt taget är ett stort insider skämt och ni tittar på den ändå, fast det finns fortfarande en del som förstår skämtet. Likt alla cameos i Deadpool & Wolverine måste man förstå dem innan man kan förstå skämtet och eftersom den här filmserien är så populär kommer väldigt få som ser filmen missa skämten. Tidigare sagt blir det aldrig djupare än det, men det är skoj fortfarande.
Vid det här laget i den stora serietidning eran som har erövrat Hollywood under dessa senaste femton åren, är det en handfull med saker jag letar efter: absoluta nörd grejer, action som är kompetent filmat, karaktärsdrama som är värt åtminstone ett öre, en handling om någonting utanför den fiktiva världen och filmskapande som inte förolämpar tittarnas intelligens för mycket. Låter som en låg ribba, fast det är inte exakt mitt fel eller hur? I fallet med Deadpool filmerna så har dem alltid fängslande karaktärer och speciellt den andra filmen lyckades etablera en konflikt utan en central skurk i rollistan, sedan har action delarna oftast haft personlighet som blev förstörda av sämre effekter, någonting den här tredje filmen verkar ha förstått. Bättre användning av sets och props, effekterna är reserverade till de fysiskt omöjliga delarna, kameraarbetet känns inte lika artificiellt och actionscenerna är inramade som kampsports slagsmål hellre än spektakel eller att folk springer och skjuter framför en greenscreen. Eftersom filmen handlar om just en crossover mellan titelkaraktärerna är det bara rimligt att gå i den här riktningen, så vi får fysiskt krävande, snabba, råa, dynamiska sekvenser med båda karaktärer som inblandar blodspill, stora känslor och absolut slukar upp serietidningarna den tar inspiration från, istället för att ändra det till ett skämt. En utav de största klagomålen folk har med MCU är egentligen att dialogen och karaktärerna aldrig tar de udda elementen på allvar och måste peka ut det med en oinspirerad, Josh Whedon inspirerad replik. Här är filmen medveten om sina klyschor och struktur, bara att den aldrig blinkar till publiken om sina absurda koncept, även fast Wade bokstavligen gör det under speltiden. Visuellt är det på samma nivå som resten av filmerna, i att flesta scener är inspelade för effektivitetens skull hellre än konstnärlighetens och ibland dyker det upp scener som är inspirerande och det är mestadels reserverade för actionscenerna eller montage. Eftersom filmen är regisserad av Shawn Lavy är latheten bakom dialogscenerna inte överraskande, men det är fortfarande en absolut chock att dessa filmer med skyhöga budgetar fortfarande har konversationer mellan karaktärer som är inspelade med en likadan filmisk ambition som ett avsnitt ur Seinfeld. Inget visuellt berättande, miljön är irrelevant, kameraplaceringen är hjärndöd och skådespelarna bara står där och läser direkt ur manuset. Jag överdriver naturligtvis, då den här är ett okej exempel jämfört med resten av kassasuccéerna därute, men samtidigt måste jag påminna om att Furiosa släpptes tidigare i år och den här filmen imiterar Furiosa på det ytligaste sättet på planeten och totalt ignorerar hur kreativ blockeringen och inramningen var i den filmens dialogscener.
Antar att jag kan sitta här i min armstol med mina byxor på och säga att Deadpool & Wolverine inte är för mig, men då hade jag simpelt ljugit för er... min stol har inga armar. Än är jag i en ålder där njutning av medvetet dåliga skämt och firande av omogenhet är resonerande för mig, där jag kan njuta av generell dumhet. Som att Deadpool dansar till en låt som dök upp i X2 medans han dödar ett gäng med ett skelett är dumt och ändå är smart användning av karaktär och tema, utan att avslöja för mycket. Sedan har vi denna nostalgiska sidan som dikterar mina smaker, då det är bara skoj att få se Jackman i rollen igen och bär filmen på sin rygg i många scener. På andra sidan har jag min cyniska och kritiska sida som tittar på folkmassor som ser detta som "riktig" konst och "riktig" humor, som dessa otroligt många Marvel fantaster besatta med den här typen av underhållning och inget annat. Jag vill inte uppmuntra denna typ av film, fast jag tyckte om det här specifika inlägget i genren, som Guardians of the Galaxy vol. 3 från förra året och speciellt The Suicide Squad, som har klättrat upp på min lista med favoritfilmer från denna första halvan av decenniet. Så en tuff rekommendation från mig, men samtidigt har det inte funnits några andra filmer värda att se i sommar; blir det åtminstone ett biobesök borde ni välja den här.
