Insidan Ut... 2
Jag trodde vi aldrig skulle vara här igen. Skriver om en ny Pixar film igen. Efter studions stora kommersiella succé och kritiskt belönande under 2000-talet, fanns det inte någon chans att studion kunde fortsätta med samma driftkraft in i 2010-talet och det delvis stämde. Eftersom Disney var på gång med deras då riskabla Avengers initiativet, gärna ville investera i Star Wars och senare hela 20th Century Fox, kunde företaget inte riktigt ta stora risker när det gällde deras större filmer, så deras kompanjoner borta hos Pixar blev uppmuntrade att sakta ner litegrann så de kunde fortsätta få sina finansiella succéer, men samtidigt tappade kritikerna på vägen. Tråkigt nog var alla originella filmerna från studion ganska svaga och tjänade väldigt lite pengar jämfört med de kulturella fenomenen som släpptes under det förra decenniet, vilket lämnade oss med uppföljarna som de populära och inga av dem var särskilt minnesvärda. Det delvis härstammar från att berättarstilarna hade förändrats. Går man tillbaks till 2000-talet var deras filmen inte rädda att utmana publiken en bit, vare sig det var på en intellektuell nivå eller inkluderade skrämmande bilder som antyde någonting större utanför filmens värld, vare sig det visade hur människor behandlar fiskar och råttor, vad som händer när en familjemedlem går bort, hur avundsjuka kan överta en, konsekvenserna bakom överbeskyddande föräldrar eller vilken värld vi skulle ha ifall alla plötsligt var super. Värderingar kommer naturligtvis förändras över tid och vi kan ha diskussioner kring dessa ämnen och hur respektive film presenterar dessa budskap, men filmerna visar sina känslor öppet och djärvt vägrar låta publiken ignorera deras teman, med hemska bilder och ärlighet i sina karaktärer och är varför filmerna var så resonerande för deras tid och gav Pixar kvalitét-stämpeln vid varje ny film dem släppte. De nya filmerna sannerligen bär på manteln, så att säga, men ärliga är dem inte – i många fall rakt av i titlarna, eftersom inga utav uppföljarna var planerade från början och expanderar på väldigt lite. Dessutom har den visuella aspekten försvunnit, då studion har fokuserat på alla de tekniska aspekterna så CG animering kan röra sig framåt och estetiken tog istället en smäll, där karaktärsdesignerna blev väldigt lika, scener använde sig av liknande ljus i flesta scener och de hemskare bliderna försvann helt och hållet; Disney har infiltrerat Pixar och tagit över.
Det var ett undantag dock: Insidan Ut. Jag vet att Coco existerar och folk tyckte om den... men jag gjorde inte det och jag kommer förklara varför. Nio år senare och det är fortfarande underligt hur designfilosofin, världsbyggandet, strukturen och berättandet var nästan det motsatta från allting annat Pixar släppte runt omkring Insidan Ut. Den filmen hade bisarra karaktärsdesigns, annorlunda inriktning på ett soundtrack, fokus på modern dialog med en vuxnare vinkel om saker i verkligheten, en mogenhet och intimitet i sina konflikter man annars aldrig ser i familjefilmer och en handling som hjälpte unga delvis förstå hur en tankeprocess fungerar och att allting i livet inte behöver vara så enfärgat. I dagens värld fylld med sociala medier verkar väldigt få verkligen ha förstått filmens budskap och filmen är sannerligen inte fläckfri när det gäller sitt innehåll heller, fast filmen överlag var väldigt bra för sin tid och hamnade bland mångas listor med decenniets bästa filmer, inklusive på min egna. Pete Docter var i regissörsstolen och innan hittade sin stil med Monsters Inc. och skulle nå nya höjder med Upp. Inte bara anses den vara Pixars bästa film, utan också hamnar bland de bästa animerade filmerna någonting producerade; en perfekt representation av en västerländsk animerad film i både anda och presentation, som tog en premiss som kunde hört hemma i en utav studions kortfilmer och expanderade det till en unik och gullig långfilm som använder sitt CG format till full effekt och ingen film efteråt lyckades återskapa den känslan igen. Så det var inte underligt att Insidan Ut inte mötte folks förväntningar vid premiär... alltså för oss nördar för animering. Fast det var någonting väldigt speciellt där, med sin kombination av The Simpsons liknande humor som etablerade studions ton under 2000-talet och surrealistiska karaktärer och idéer fick den att sticka ut och generellt tyckte folk om den... och nu har vi en uppföljare.
Mycket kan hända under flera års tid, exempelvis var Frost 2 inte så väl bemött vid premiär och det delvis härstammar från att folk blev riktigt trötta på Frosts exponering och närvaro i popkultur, men också hade filmlandskapet ändrats en del vid det laget och animerade filmer hade nått en ny standard. Fyra Lego filmer överraskade folk, Disneys nya renässans skapade några utav studions bästa verk med Zootropolis och Vaiana, Klaus visade att direkt-till-Netflix fortfarande kunde vara ett tecken på kvalité, Insidan Ut och Coco gav CG animering en känslomässig tvist och sedan får vi inte glömma av Into the Spider-Verse och vad den filmen signalerade till hela industrin. Med detta bak i huvudet kändes det som att både Disney och Pixar var efter konkurrensen igen, vilket ledde till kritiskt krossade filmer som varierade i succé, exempelvis En Annorlunda Värld och Röd. Under den här tiden släppte Pete Docter Själen tillsammans med Pixar och var inte den bästa, förutom Jerry, Terry och att Trent Reznor komponerade filmens fantastiska soundtrack. Älskade även filmens estetik när väl i själ formarna och hur Jerry fungerade, åter igen leker med Insidan Uts designs och inriktning på metafysiska koncept, men samtidigt inte tillräckligt för att göra filmen i sig särskilt stark och blir istället besatt med sina realistiska miljöer i människornas värld och krockar hårt med karaktärernas överdrivna designs. Sedan är detta den tredje gången där Docters idé av en övernaturlig värld är en kontorsmiljö, vilket inte slår mig som särskilt fantasifullt eller inspirerande och känns uttjatat nu. Dessutom, efter Själen och innan Insidan Ut 2s premiär, har vi haft Luca, Wendell & Wild, Mutant Mayhem, Across the Spider-Verse, Nimona och vikigaste utav allihopa: Trolls 3. Sedan den där filmen med dendära där katten, men ingen kommer ihåg den... Gustaf naturligtvis. Så åter igen har Disney ingen aning om vad de ska göra för att få finansiella succéer, så även ifall marknaden är flera mil framför dem får vi en uppföljare ingen önskade, en Vaiana uppföljare i år, en Zootropolis uppföljare nästa år och året efter det får vi en till Toy Story; desperata och visar hur patetisk företaget har blivit.
Så låt oss inte ljuga för oss själva här nu: Insidan Ut 2 existerar för cyniska anledningar, hellre än att Docter och gänget hos Pixar hade en främmande och experimentell idé de ville utforska och presentera för yngre tittare, vilket är varför Docter är simpelt en producent här och vi har Kelsey Mann som regissör istället. Jobbade inom television ett tag innan han började hos Pixar under 2010-talet och detta är hans första långfilm som regissör och gör ett okej jobb. Eftersom han har jobbat inom industrin länge förstår han animering och hur viktigt det är med just kamera kompositioner och hur det relaterar till klippning, därmed ser Insidan Ut 2 väldigt kompetent ut och har ögonblick där klippningen är klipsk och ger större mening till konflikterna, någonting som är väldigt sällsynt hos Pixar idag. Jämför man detta med Elementär, Röd och Lightyear är det natt och dag i hur diskret berättandet kan vara i filmskapandet ibland och det är reflekterat i designen också. En sida av mig trodde alla nykomlingar skulle få ett fulare utseende och endast karaktärerna från den första filmen skulle vara konsekventa med världen etablerad där, men nykomlingarna ser bra ut och representerar deras karaktärsdrag väl, som hur Ängslan har en mun som ger intrycket av ett påtvingat leende och Pinsamhet gömmer sig bakom sina kläder hela tiden. Tycker jag om dem? Egentligen inte, men det härstammar mera från filmens handling. I första filmen fick alla fem känslor rum att visa sina personligheter och det var bra placering av handlingen och konflikterna, då Riley kunde endast bli styrd av Ilska, Avsky och Rädsla och spänningen kom från Glädje och Vemods frånvaro, både i handlingen och i Rileys liv. I uppföljaren gör dem likadant, bara istället för att alla nya känslor tar kontroll blir det en stor fokus på Ängslan, som dominerar dem scenerna och man glömmer av att resten av dem är där, vilket jag trodde skulle leda till en tvist i filmens tredje akt där Avund, Ennui, Pinsamhet och Nostalgi skulle ta över, men istället blir de knuffade åt sidan och är endast där för skämt. Första filmen gjorde det också, men där tjänade karaktärerna även syfte i handlingen.
Egentligen känns detta som en nyinspelning istället för en uppföljare, eftersom strukturen, takten och konflikterna är nästan identiska, där några viktiga känslor slängs ut ur huvudkontoret, går på ett äventyr genom knasiga landskap, möter några udda karaktärer på vägen, misslyckas efter att Glädje är för envis och leder till ett deppigt ögonblick där hon har en uppenbarelse som ger henne motivation att rusa tillbaks till huvudkontoret där allting löser sig, balans hittas igen och Riley har skapat en djup förståelse inom sig själv hon inte ens visste om existerade. Om första filmen satte rampljuset på det viktiga med negativa känslor visar uppföljaren det viktiga med negativa tankar och vad som händer när man tillåter endast självförsörjande tankar och selektiv perception diktera ens liv, vilket leder till extrema former av ångest och självtvivel; ignorerar sina grundvärderingar så man kan fokusera på ett idealt liv fylld med succé och ens egna idé av glädje hellre än genuin glädje. Exemplifierat tidigt i filmen där Riley håller sig till grundvärderingarna hon har etablerat med sina kamrater så de kan vinna en ishockeymatch och senare i filmen när samma scenario presenterar sig igen efter all självfokus, leder det till att Riley istället får ett panikanfall när hon mår riktigt dåligt efter att ha förrått sin egna inkluderande personlighet och vänner. På papper är allting där och filmen håller en visuellt fängslande, men ironiskt nog är känslorna inte där. Vad som kändes som originellt och banbrytande nio år sedan nu känns som ett kugghjul i maskinen; ögonblick som är förväntade att hända eftersom detta är en uppföljare till Insidan Ut och inte en unik berättelse med sina egna tvistar. Eftersom handlingen är återanvänd, strukturen återanvänd, takten återanvänd, konflikterna återanvända och temat helt annorlunda känns det hela stelt och följer en sedan tidigare existerande planritning, med ett starkt budskap som backar upp det. Det är delvis en förolämpning att jämföra detta med de andra Pixar filmerna från decenniet än så länge, eftersom deras handlingar är lika stela och har fungerande budskap, men dem är fortfarande klyschiga och har inte samma resonans Insidan Ut 2 har med sitt budskap. Flesta av oss har känt likadant som Riley har och en del av oss har haft panikanfall, någonting som filmen visar i ärliga och sårbara detaljer, som dessa andra filmer inte gör.
Vi kan inte underskatta hur viktig Riley var i första filmen. Lätt bland de bästa karaktärerna under Disney paraplyet och den briljantaste sidan av filmen, eftersom känslornas personligheter är Rileys personlighet, så växer dem växer hon. Alla koncept i första filmen tänktes igenom ordentligt och varenda karaktärsbeslut och motivation blev en avbildning av Riley, så alla handlingar är någonting som passar karaktären och har en logik i hennes interna logik, vilket är varför alla plotholes och inkonsekvenser kan förklaras, som att kärnminnena inte kan skickas upp via tuberna eller varför Rädsla inte kan lämna huvudkontoret. Uppföljaren har andra regler. Glädjes karaktärsbåge i första filmen var att inte ignorera Vemods roll i huvudkontoret och detta är nu en väsentlig del av hennes karaktär i uppföljaren, där Glädje accepterar Ängslan in i gruppen även fast det går emot hennes natur. Som även visas hos Riley; obekväm att bete sig annorlunda med sin nya känsla och Glädje tvingar sig in i bilden, vilket får Riley tro att Ängslan leder till Glädje. Även ifall det känns som återanvända idéer så är det fortfarande ett stenhårt koncept, men allting runt omkring det är inte särskilt genomtänkt på samma sätt. Alla fem känslorna från första filmen blir utkastade och det blir lite av en motsägelse eftersom Riley tydligt skulle känna dem känslorna även i filmens interna logik; tvingade iväg på resan så det inte sabbar till det planerade manuset. En trovärdigare version av manuset vore att Ängslan fick med Glädje på sin sida och de andra känslorna försöker tvinga sig in i Rileys liv, vilket leder till konflikter i gänget, men då hade vi varit fast i huvudkontoret under den större delen av speltiden. Det tråkiga är att äventyret är inte så spännande och liknar mera Toy Story 4 än Insidan Ut. Sedan hjälper det inte att de andra karaktärerna förutom Glädje inte får mycket att göra, då deras inkludering på resan är gränsfall meningslös och dem lägger inte till så mycket förutom att dem skriker och stavar ut för publiken vad som händer. Första filmen hade detta problemet också; dialog övertog den filmen ordentligt, vilket är någonting jag är okej med när filmen i sig är så komplex att det inte räcker med bilder att förklara händelserna. Dessutom förväntar jag mig inte Pojken och Hägern eller The Life of Budori Gusuko nivå berättande från Pixar heller. Men det kommer som en konsekvens av att ha samma typ av berättelse som fungerade hos ett barn nu planterat i huvudet hos en tonåring – komplexare, några extra lager, nyans: exakta sakerna första filmen avslutade med. Så vad som helst hade fungerat istället för att kopiera första filmen och kunde implementerat en typ av vuxnare berättande, exempelvis byta genre för att reflektera tonårens begäran av mognare konflikter, inte en så större skillnad från vad Frost 2 eller Kung Fu Panda 2 gjorde.
Överlag är Insidan Ut 2 en standard uppföljare som inte gör så mycket med sin värld som man hade önskat. Förutsägbar, tråkig och utsliten under den större delen av sin speltid och har glimtar med ögonblick som är bland det bästa jag har sett från studion på ett tag. Glädje och Ängslan är lätt den starkaste delen och tur nog är det elementet filmen fokuserar som mest på, bara att limmet som håller ihop det är inte det starkaste. Riley blir inte förstörd, skämten är fortfarande där och det är de samma karaktärerna från en film jag tycker om och fick mig inse hur mycket jag saknade dem. Visuellt är det mixat, då vi spenderar mer tid i människornas värld och varje gång vi klipper dit ser det bara så tråkigt och plant ut jämfört med världen inuti Rileys huvud. Vad jag fick som mest av filmen dock var att den visade hur exakt ryggraden måste vara för att fungera. Har man ett hög koncept idé som Insidan Ut måste grunden och logiken vara stenhård, annars faller allting ihop och ingen får någon större mening från det. Så man kan ha extra dialog, inkludera distraherande element, osv. ifall kärnan fortfarande är stark och takten håller sig intakt, vilket är varför första filmen fungerar trots sitt hackiga berättande och tonproblem. Insidan Ut 2 är ett avsnitt ur Insidan Ut serien och nu inkluderar en massa karaktärer och scenarion som endast existerar så tiden kan dras ut och det är tragiskt, då detta är en utav de få namnen från Pixar som har rum för uppföljare. Vi kommer nästa år få en serie och efter Insidan Ut 2 ser jag egentligen inte fram emot att se den och det gör mig lite deppig. Många recensenter verkar tycka om den och ifall ni tyckte om den så är det helt okej, men den fick mig bara att vilje se första filmen igen.
