Priser
Vanligtvis på den här bloggen tar jag upp konst sidan av konsten, medans den finansiella sidan sällan uppkommer – den diskussionen är inte särskilt relevant för mig eftersom jag hellre tycker om att analysera någonting som Undine, The Green Knight och Pojken och Hägern hellre än att prata om hur mycket en film tjänade vart i världen. Visste ni att Ne Zha 2 har tjänat tjugo miljarder kronor borta i Kina? Intressant? Inte för mig, då det är en okej film som har väldigt lite att tillägga i filmdiskussionen. Jag ville skriva om Switch 2 dock, eftersom det är fascinerande hur folk har reagerat till detta Nintendo kaoset.
Nintendo Historia
Relativt nyligen visade Nintendo sin kommande konsol: Switch 2. Vi har tidigare sett Nintendo släppa "uppföljare" till en konsol, med Wii och Wii U, där "uppföljaren" mätte inte upp med konsolen som släpptes innan. Det var sannerligen en utmaning, eftersom Wii sålde fler exemplar än vad Nintendo dem själva kunde trott och praktiskt taget erövrade världen med hjälp av sin nya marknadsföring som inramade den som en casual leksak som kunde njutas av allihopa i alla åldrar, gimmick kontrollen som signalerade ett revolutionerande sätt att tackla på ett interaktivt medium som videospel och Wii Sports verkade vara ett spel alla ville åtminstone testa på. Sedan var det priset och dess implikation. Året innan släppte Sony sitt Playstation 3 och var inte särskilt väl bemött, med en step prislapp och en katalog med spel som lovade väldigt lite för en ljus framtid, någonting Nintendo måste ha noterat och då bestämde att Wii skulle ha en mindre prislapp, släppas samtidigt med Wii Sports och ett nytt 3D Zelda och gjorde Wii Sports gratis när man köpte konsolen. Inför min undersökning dock verkade detta inte vara fallet. Då president för Nintendo of America, Reggie Fils-Aimé, var antagligen tvungen att kämpa i sitt övertygande hos Nintendo att låta Wii Sports komma gratis med Wii konsolen, eftersom han insåg hur folk är mera intresserade i spelet hellre än hårdvaran i sig, som inte var särskilt imponerande för tech nördar och hade troligen försämrat dess rykte om det krävdes ytterligare hundralappar för vad som är en väsentlig tech demonstration. Wii Sports var inte bara där för att underhålla utan också för att lära, genom att introducera nya spelare till den udda kontrollen och hur den borde användas, som att peka, klicka, svinga, dra, slå, osv. som andra tidigare konsolupplevelser sällan erbjöd, såvida man inte hade en Eye Toy eller något annat obskyrt man annars kunde endast hitta i en arkad. Nintendo verkade inte ha lärt sig av den här erfarenheten, då Wii U kom med en sämre bit marknadsföring och lyckades inte kommunicera ordentligt vad konsolen var eller hur den nya paddan borde användas, där Nintendo Land var tillgänglig separat eller kom med Wii U i en Premium Pack version istället för med alla exemplar av konsoler. Så till ingens överraskning misslyckades Wii U ganska hårt som en konsol. Nördar som mig känner till alla dess underskattade klassiker, men inga av dem tjänade Nintendo pengar eftersom konsolen i sig sålde väldigt lite, till gränsen där Nintendos president Satoru Iwata skur bort hälften av sin lön så företaget slapp uppsägningar, i hopp om att höja arbetsmoral och låta saker rätta ut sig senare – sannerligen någonting andra företagschefer borde lära sig att göra. Tråkigt nog kunde mannen inte se vad hans uppoffring ledde till, då han dog två år innan Switch släpptes och blev en megasuccé.
Nintendo Pengar
Idag är Nintendo drastiskt annorlunda, med Iwata död och Fils-Aimé uppsagd, med en helt annan inriktning på deras prioriteringar och punkter att lyfta fram i marknadsföringen. De tar upp HDR, optimerar upplösning och bildhastighet, inkluderar en ethernet uttag i konsolens dock och levererar spelupplevelser alla vill ha, med uppdaterade versioner av Switch spel, nytt Mario Kart, Donkey Kong, Bloodbo- The Duskbloods, Kirby Air Rider uppföljare, Silksong, Deltarune, osv. som riktar sig in på sina etablerade fans och kan fortfarande expandera till potentiella nya kunder. Sedan bestämmer de sig för att höja priset på allting. I dagens ekonomiska landskap var det oundvikligt, man hade bara hoppats på att Nintendo kunde hanterat PR bättre och ge spelare åtminstone någonting. Det "någonting" är Mario Kart tillsammans med konsolen för ett lägre pris än ifall man hade köpt den separat, annars kommer de andra spelen från Nintendo ha höjda priser. Det är tråkigt, men inte för anledningen ni tror. Videospel - det vill säga, videospel från de senaste tio året - har varit billigare än vad de någonsin har varit i hela mediumets historia. Folk glömmer av att konsolspel på 80-talet kostade upp till 700 kronor i vissa fall – alltså motsvarar ungefär 1 700 idag, vilket var varför hyr-modellen implementerades så föräldrar kunde låta ett barn spendera lite pengar på ett spel de hade under en helg och aldrig spelade igen. Den modellen på 700 varade hela vägen till bara tio år sedan när videospel företag inkluderade Delux Editions och Game Pass som sköt priset upp till 1 000 eller kanske lite mer med DLC inkluderat. Som en referenspunk av något slag, släpptes God of War: Ragnarök med en 700 kronor prislapp för PS5 under 2022 och nu säger Nintendo att de kommer ha en standard för spel mellan 800 och 900 kronor. Inte alla spel, men definitivt deras största spel. Ovanpå det kommer Switch 2 som kostar på 7 500, vilket kombinerat med Nintendo Switch Online, Donkey Kong, kanske en pro kontroller, kommer det totalt kosta upp mot 10 000 kronor hållet. Sedan får man be till gud att allting fungerar som det ska också. Föräldrar är villiga att investera i mycket för sina barn, fast jag kan tänka mig att en 10 000 kronors leksak är simpelt för mycket... Det sagt... Med allt detta utlagt på bordet... Situationen verkar inte vara så illa. Jag försvarar inte Nintendo i deras usla praktik, jag bara ser inte ett stort problem med det och jag kommer förklara varför.
Något år bakåt köpte jag en relativt ny gaming laptop från en kollega som inte hade en större användning för den. Han är väldigt kunnig inom det området, till skillnad från mig, vilket förklarar varför den hade det bästa på marknaden när det gäller grafikkort, prestanda, osv. därmed kostade mig omkring 26 000 kronor. Detta var med rabatt och jag var tvungen att delbetala för den. I slutändan dock var den värt varenda öre, då jag kan använda alla typer av program, spel och verktyg utan att stöta på ett minsta lilla problem. Anledningen till varför jag ville ha en var så jag kunde köpa vilket spel jag ville utan att behöva oroa mig för begränsningar i hårdvara, så jag kan spela antingen på mitt Switch, PS5 eller PC beroende på vilken plattform spelet släpptes för; inte bli begränsad till spel som endast släpps för en plattform. Jag älskar videospel och därmed vill kunna spela dem; en möjlighet att delta i den här konstformen så noga och ofta som realistiskt möjligt. Så mitt påstående är som följande: är ni föräldrar som endast köper en konsol som en leksak har ni helt fel inriktning. Respektabelt här nu: ni har missat poängen. Spel är där för underhållning, bara till skillnad från andra så kan spel faktiskt lära, utbilda, inspirera och uttrycka på ett konstnärligt sätt och är varför vuxna fortsätter dra sig till samma konstform de konsumerade vid en ung ålder. Videospel har etablerat sig som den populäraste konstformen i världen och därmed försöker dra till sig så många spelare som möjligt och det effektivaste sättet att göra detta är genom "gratis" Live Service spel. Jag har tagit upp detta i mitt inlägg om spelnarrativ, som ni kan hitta här: Kirby: Nostalgi för Spelnarrativ. Jag låter er läsa det inlägget så jag slipper upprepa mig här. Kortfattat är dessa spel billiga och därmed blir barn uppmuntrade att spela dem, bara att resultatet skapar en spelupplevelse som uppmuntrar beroende och konstant matning i en singulär upplevelse hellre än flera. Hjälper inte att spelen är okej som bäst. Nintendo - konsoltillverkarna och spelutvecklarna de har etablerat sig själva som under fyrtio år vid det här laget - kräver att kunder spenderar pengar för en upplevelse som reflekterar den investeringen. Självklart är detta inte alltid fallet, då Nintendo har tungt marknadsfört spel som simpelt är okej eller ger illusionen av kvalité, men premissen är mestadels trovärdig. Så jag är mer än villig att investera i en konsol så jag kan få en spelupplevelse som inte kan hittas annanstans. Inget open world spel är så fritt och innovativt som Breath of the Wild, ingen plattformer kan tävla med Mario och Donkey Kong, inget spelnarrativ mäter upp sig med Kirby och flesta metroidvanias ser medelmåttiga ut jämfört med Metroid Dread. Om ni ursäktar min ostiga sida nu: Don't go for second best, put your love to the test. I slutändan är dessa upplevelser vad som formar vår smak för framtiden och bestämmer sig folk för att endast spela gratisspel som leder till ingen intern eller tillfredsställande njutning, kommer videospel som en konstform dö ut. Tycker ni att era barn inte ska bry sig om videospel, speciellt senare i livet, ska ni inte köpa en konsol till dem. Köper ni ett piano förväntar ni er att de ska kunna spela piano i vuxen ålder, så varför inte likadant med videospel? Det är då tråkigt att Nintendo inte har ett lägre pris så konstformen kan fortsätta överleva med en ny generation, i en era där de behövs som mest.
Nintendo vs. The (Online) World
I en familj som det yngsta syskonet, kunde jag uppleva klassikerna på ett annat sätt jämfört med familjer med endast ett barn som blev utsatta för simpelt den konsolgenerationen, där jag kunde spela NES, SNES, N64 och Playstation innan jag fick tag på min första konsol som var Gamecube och senare PS2. Tack vare detta privilegium - om man nu generöst kan kalla det för privilegium, vilket jag definitivt gör i efterhand - filtrerades de sämre spelen som släpptes under 80-talet och 90-talet bort och tillät mig uppleva spelen som faktiskt hade kvalité. Zelda, Mario, alla spel Rare utvecklade för N64, Spyro, Crash, Mischief Makers, Lalo, Sly Cooper trilogin och många, många, många fler som formade min personliga smak, där jag har skippat Shooters, RPGs inom många subgenrer, MMOs och RTS, någonting som är lite tråkigt då jag gärna hade velat pröva på dem sakerna utanför Age of Empires II, WoW, Halo och Pokémon. Idag, i vår online värld, ser vi en liknande situation. Nintendo Online fick en massa kritik när det först kom, fast nu - flera år senare - har det blivit bra. Betalar man 350 kronor per år kan barn ha tillgång till varenda klassiker Nintendo släppte under spels gyllene era. Alla stora NES, SNES, N64, Genesis, Game Boy, Game Boy Advance och nu Gamecube spel praktiskt taget kostar ingenting, för vad som annars hade kostat en förmögenhet bara tio år sedan. Xbox har liknande med Game Pass och Playstation med deras betalda online. Får man en stark översikt kring allt detta är det hundra procent värt pengarna, även ifall man ska köpa en konsol som går över 7 000 linjen. Egenltigen har det inte funnits en bättre tid att fastna för videospel som en konstform, när allting är så lättillgängligt, billigt och förbättrat med hjälp av emulering; tillåter unga att uppleva klassiker utan svårigheterna som frustrerade våra generationer så brutalt att vi slängde våra kontroller ner i golvet och skrek. Om ni undrar varför vissa streamers gör detta, är det dämpat trauma från äldre spels jank och svårighetsgrad. Switch 2 spel kommer möta liknande öden senare i deras livstid – prisförändringen då alltså, inte bäbisutbrotten. Fast vill man spela dem när de först släpps kommer det kosta på.
Hittills har jag undvikt det uppenbara dock: våra pengar är värda mindre idag. Med pandemin, inflationen och tullen som pågår och ändrar status varje dag, kan folk bokstavligen inte köpa ett Switch 2 eftersom de saknar pengarna. Jag har min livsstil, där jag spenderar pengar på väldigt lite och har få ansvar i den större bilden, så jag inga problem med att spendera 10 000+ på en spelkonsol, fast det gäller inte flesta människor som kämpar att ens kunna ha mat på bordet för sina barn. Wii hittade en bra balans mellan pris, innehåll och kvalité, vilket förklarar den succén, fast tittar man över till Switch 2 så verkar det som att den kommer upprepa vad Wii U gjorde; en dåligt marknadsförd maskin som föräldrar ser få anledningar att köpa. Även när jag har har råd blir det jobbigt att rättfärdigt det priset. Delvis relaterat såg jag nyligen dokumentären Not Just a Goof. Jag rekommenderar inte filmen, då den är ganska tråkig och fylld med onödigt fluff (särskilt i den andra halvan.) Hur som helst handlar den om produktionen av Janne Långben - The Movie (eller A Goofy Movie som originaltiteln) och hur det var ett misslyckande vid premiär och Disney bestämde då sig för att dumpa filmen på Disneykanalen och spela den ofta. Som ett resultat av konstanta spelningen på TV fick filmen en stor hardcore ägnad fanbase som växte upp med filmen och uttrycker nu sin kärlek för den i vuxen ålder – ett mini mos kärleksbrev till klassisk traditionell animering som var som starkast på 90-talet. Sammanfattat: ibland har det billigare alternativet den starkaste påverkan och man hade önskat att Nintendo kunde ha förstått den principen, även långt innan allt detta nonsens runt Switch 2 hände.
Pris är ett känsligt ämne som dyker upp ofta när det gäller just spel. Film, musik och böcker håller sig inom samma mall med priser och väldigt sällan säljer utanför dem barriärerna, fast spel är annorlunda. Rea och rabatt är viktigt och kan lägga på flera år till ett spels livstid, genom att fler köper spel när de hamnar i rea sektionen. Som ett resultat vägs pris och kvalité för många. Vi har alla haft den diskussionen där vi rekommenderar ett spel till en kamrat, fast de borde vänta tills priset går ner eller spelet hamnar på rea; spelet är bra, bara inte värt helpriset. Detta då hamnar i recensioner också, vilket är någonting jag är mindre bekväm med. Tider förändras och har ni varit observanta vet ni vad jag menar: NES spel var extremt dyra när de först släpptes och nu kostar dem ören att spela. Trilogier med spel från PS2 tiden kommer samlade på en skiva som kostar en bråkdel av originalpriset för vad ett utav spelen kostade vid premiär. Som många har sagt innan är det nyttigare och billigare att vara ett år eller så bakom alla andra, i att man kan få samma spelupplevelse andra har haft innan bara billigare. Det finns alternativ, är vad jag försöker kommunicera här; man behöver inte spela allting så fort det släpps och är en anledning till varför streaming är populärt. Nintendo har bara gjort det svårare på senare år. Från min själviska tron stirrar jag på priser och bryr mig inte; vill jag ha ett spel köper jag den, oavsett priset och vill jag inte ha kvar den längre säljs den omedelbart; köpte och spelade igenom Super Mario Bros. Wonder och Tears of the Kingdom för 200 kronor styck vid premiär. Så jag kommer köpa Switch 2 (om jag kan,) eftersom jag vill ha dem spelupplevelserna Nintendo lovar oss och än så länge har jag inte ångrat att ha köpt deras konsol; ett spel kan rädda en hel konsol, som hur PS4 förvandlades till Bloodborne maskinen. Vem vet, om den misslyckas så kommer den åtminstone vara Kirby Air Riders maskinen.
