mrtambourineniclas.blogg.se

2024 var ett intressant år. Många har påstått att det har varit ett katastrofalt år, där få utav de större släppen var faktiskt värda någonting och tyvärr måste jag instämma på just den fronten. Alltså när det gäller just filmerna från Hollywood. Med Dune: Part 2 och Furiosa som de enda stora undantagen, har inga kassasuccéer därifrån ansetts vara kvalité, med skyhöga budgetar, förolämpande innehåll, återanvända idéer och uppföljare som inte behövde existera. Det sagt har detta varit ett typiskt stenhårt år för film utanför just dem väggarna. Det är egentligen imponerande hur bra filmer har blivit och hur kopplad den internationella filmmarknaden är, antingen via streaming eller rykten som spridits om att det faktiskt existerar bra konst därute. Tråkigt nog måste man anstränga sig för att hitta dem filmerna, fast processen har blivit effektivare med åren och det gör film skoj igen. Så jag satte ihop en lista med mina favoriter från just i år.

Som jag har sagt innan: vi bor i en speciell tidslinje där Nicolas Cage är med i bra filmer igen. Skönt att få se honom i populära filmer som faktiskt är bra, då han levererar en energi få därute kan ge sina karaktärer. En underhållande film med grymma skämt och en skoj premiss som kommenterar på internet kultur och folk som blir kända för de dummaste sakerna.

Senaste filmen från regissör Jessica Hausner, ansvarig för Little Joe som är bland de bästa filmerna från förra decenniet. Henne sarkastiska och mörka humor överförs ganska väl in i Club Zero, samtidigt som den bär på hemska sanningar om sina ämnen, som skolsystemet, föräldrars behandlingar av sina barn och sekter. Fantastiska kameravinklar, färger som ordentligt poppar och Mia Wasikowska är fantastisk i den.

När var det senast en Transformers film var värt någonting. Det är konstigt hur Michael Bays version släpptes under 2008 – alltså sjutton år sedan och efter det har vi haft inget annat än skräp, förutom den där Bumblebee filmen från något år bakåt. Annars har robot action varit död, något som gör det extra förvånande att vi inte fick en animerad Transformers förens nu. När det gäller actionfilmer är den helt okej och en okej familjefilm också. För mycket dialog, konflikter som saknar större djup, lite för lång och är ganska standard, bara att den bär på ganska mycket med tanke på namnet den har. Karaktärerna är stenhårda också, i en film med ganska unik animering som leder till ett klimax där den toppar flesta kassasuccéer.

 

Flertal gånger har jag uttryckt hur "mumble core" och tonårsfilmer inte riktigt resonerar med min filmskapare sida, fast ändå är I Saw the TV Glow bland de bättre filmerna inom genren. Filmen har marknadsförts som en ordentlig rysare, dock har inga trademark bilder man förväntar sig, där inga skräckelement är uppe i luften för en sugen publik att andas in. Istället låter sina teman tala mera, vilket fungerar tillräckligt att bära en hel films värd. För mina personliga smaker tycker jag den trillar på sig själv på vägen, då andra filmskapare har lyckats fånga tonårsandan bättre och brutalare jämfört med den här, fast trans vinkeln till berättelsen gör den ganska unik. Lätt bland de vackraste filmerna jag sett på ett tag också, dessutom är inte irriterande i sin stil som exempelvis Saltburn.

Electric Boogaloo. Överlag föredrar jag den första delen, då jag tycker den här "uppföljaren" tappar sin spice på vägen mot sin destination. Det sagt så är den bra för samma anledningar första delen var, med en grym rollista, produktionsvärde filmer endast kan drömma om och är en filmatisering som gör ett helt okej jobb med tanke på källmaterialet. Det är bekräftat en del tre med filmatiseringen av Dune Messiah, så vi får se ifall den lyckas undvika trilogi förbannelsen.

 

Demi Moore gör en triumferande återkomst på det underligaste sättet en kändis någonsin har gjort. Vanligtvis återvänder skådespelare till rampljuset genom en dramafilm som blir nominerad till Oscars, fast här bestämde Moore sig för att delta i traditionen av hyllningar till 80-tals B-skräckfilmer, som Videodrome och Basket Case, utan att avslöja för mycket. Absolut galen i sin presentation, på andra sidan – till skillnad från andra moderna filmer inom splatter, body horror genren – förstår The Substance varför de första filmerna från 80-talet fungerade. Mycket stil, en metaforisk handling och en massa effekter som sticker ut i hjärnan efter visningen. Klassikerna är inte lika dumma som alla rykten försöker övertyga folk – även ifall jag inte är en stor fantast av dem filmerna, så finna det... substans där. Samma femma för mina smaker när det gäller The Substance, bara handlingen, filmskapandet och vinkeln i handlingen fängslar mig tillräckligt.

"Visuell poesi" har den här filmen beskrivits som av många skribenter och det är störst del sant. När det gäller de tekniska sidorna till All Dirt Roads Taste Like Salt är den inte perfekta, då kameraarbetet, inramningarna och klippningen känns inkompletta i vissa scener och självaste handlingen kommer inte vinna över flesta - många i biografen jag såg den i gick ut - fast för mina smaker var den perfekt. Älskar den tysta atmosfären, hur konflikterna etableras genom filmspråk över allt annat och hela bilden blir vackert tragisk. Svår rekommendation egentligen, bara att väldigt få filmer under decenniet kommer vara så här äventyrlig som exempelvis Memoria och Days.

Den alltid underbara Chris Sanders är tillbaka med ytterligare en bra film under sitt bälte. Eftersom amerikanska familjefilmer idag rör sig så snabbt och klipper varje få sekunder, förvånar det mig inte att Den Vilda Roboten är likadan, vilket är en besvikelse, men filmen är fortfarande bra trots det. En unik huvudkaraktär som sticker ut i just Dreamworks filmografi och är lätt bland de bättre filmerna studion har släppt på ett tag, bredvid Mästerkatten 2.

En meta erotisk gay romcom om att göra en erotisk gay romcom... Finns åtminstone en sådan film därute nu. Relativt lättsmält, lite slice of life om en man som tar hand om sitt exs hund under sommaren. En handling om väldigt lite, bara att den har talangen bakom kameran som förstår komedi inramning och behärskar sig själv i de dramatiska ögonblicken. Eftersom jag så sällan tittar på romcoms vet jag inte riktigt hur standarden ser ut idag, då jag fortfarande har bilden av extremt billiga produktioner som visuellt liknar ett avsnitt ur NCIS hellre än en riktig film, därmed är The Summer With Carmen nästan ett mästerverk jämfört för mig.

Mexikans thriller om ett militärläge, delvis inspirerat av Full Metal Jacket, med en stark nog identitet att den blir minnesvärd. En ny rekryt blir tvingad in i ett omoget gäng med patrulledare som utför olagliga handlingar utanför militären, utan att avslöja för mycket. Mer än något annat dock handlar filmen om mandom och vad det innebär att gå från naivitetens välsignelse in i den riktiga världen fylld med de hemskaste sakerna. Fantastisk presentation, då det enda problemet filmen egentligen har är sitt slut, som känns påklistrat är är ganska klyschigt.

Topp tio och vi först möter Christian Petzold, ansvarig för Undine: lätt bland mina nya favoritfilmer och Röd Himmel är riktigt bra den med. Bakåtlutad jämfört, låg i skala, mindre filmisk ambitiös och ändå är fullpackad med Petzold trademark stil. En inspirerad kombination av en romcom drama och fantasy inramning som ger den extra smak jämfört med andra filmer inom genren. En rolig vinkel också, då huvudkaraktären är en ovanlig personlighet och har incel-spaken vriden upp till maximum.

En kort liten film från Kiyotaka Oshiyama, skaparen av underskattade Flip Flappers, har sin andra långfilm här regissör och dessutom manusförfattare. Väldigt detaljerad i sin animering och likt anime är känslomässigt packar i sina linjer och inramning. Handlar om konstskapelse, i formen av en elev som vill bli manga författare och filmen detaljerar stegen hon tar tillsammans med sin nya vän och bakgrundskonstnär. Att beskriva filmen i detalj bortom detta vore att avslöja allting som händer och jag vill inte avslöja någonting, så jag rekommenderar att ni ser den utan någon tidigare kunskap om den. Allt ni behöver veta är att den är vackert animerad och känslorna i den kommer fastna hos er länge.

George Miller återvänder till Mad Max igen med en onödig uppföljare som rättfärdigar sin existens med sin kvalité. Det är intressant hur actionfilmer från Amerika nästan har dött med sitt innehåll och därmed måste en gammal man från Australien stiga in och visa resten av världen hur man gör det ordentligt. Tråkigt nog tjänade den här inga större mängder, sedan är Millers ålder svår att undvika i framtiden när han går bort och industrin slukar upp Mad Max hel och förstör den filmserien också. Tills dess har vi några stenhårda filmer att njuta av och Furiosa definitivt hör hemma där.

... Nicolas Cage är med i bra filmer igen. Det är få skådespelare därute som vågar ta risker – mera att de hamnar på projekt som förhindrar risker – men Cage hoppar rakt in utan rädsla och äger de absurdaste rollerna i de läskigaste filmerna. The Substance är definitivt rysaren från i år som fastnade, i störst del tack vare sin genre fusion och roliga humor, för mig dock bockar Longlegs av alla lådor som jag letar efter i en ordentlig skräckfilm. Långsam, atmosfärisk, karaktärer man fastnar för, annorlunda personligheter som lägger till berättarelement tittare inte kan förutspå och scenografi som tvingar tittare att analysera vartenda hörn innanför ramen. Många online har klagat över att den inte är läskig, som delvis signalerar hur folks smak och förväntningar för skräckfilmer har förändrats över åren, då teman som seriemördare, självmord, psykologisk tortyr och död via sina egna familjemedlemmar inte anses vara läskigt nog längre, antar jag. För mig är den långsamma takten kombinerat med bristen på musik och traditionellt filmisk presentation en perfekt representation av hur en film smyger under huden på en och varar länge efter visningen. Jag kommer definitivt tänka på den i många år framåt.

Förbered er, gott folk, de kommande fem filmerna på listan är allihopa animerade filmer från Europa. En liten animerad film från Spanien, om en ensam hund som köper en robot till kompis. Mitt cyniska jag trodde premissen skulle kritisera hundens livsstil och göra narr av modern introvert kultur. Istället var det en ljuvlig film om ensamhet och kamratskap, sedan i tur om sökandet efter en koppling med andra. Hjärtkrossande scener som härstammar från en robot som drömmer och utvecklar ett medvetande, någonting som andra filmer har försökt utforska inom sci-fi med varierande resultat, fast är utfört väldigt bra här och passar resten av filmens ton och leder till en utav de starkaste avsluten till en långfilm jag har sett på ett tag. Filmen är helt dialoglös, snyggt animerad, rolig, charmig och fylld med så mycket själ.

På tala om sci-fi. Eftersom en film som Blade Runner har förvandlats till en sådan klassiker är det inte konstigt att nörd-världen och animatörer bestämde sig för att ta element från den filmen och implementera det i deras egna konst. Det är bäst representerat i Mars Express, bara att den tar alla sci-fi idéer och noir genre från Blade Runner och lägger till abstrakta, vetenskapliga teorier som är så banala att det aldrig skulle kunna fungera i en Hollywood produktion. Istället är anpassat för folk som verkligen bryr sig om dessa saker och formar en sammanhängande berättelse omkring det, med en handfull actionsekvenser som inte förolämpar tittarnas intelligens. Hård sci-fi i en brutal värld, med en energi alla i min biograf jag såg den med absolut älskade.

Nästa destination är Polen, av alla ställen i världen. Från skaparna av Loving Vincent, som var helt rotoscope animerad med oljefärger och nu blir samma stil tolkad i den här nya The Peasants. Baserat på Władysław Reymont boken med samma namn och är strukturerad och presenterad likadan som boken och bär på liknande kvalitéer, bara nu har den konstigaste stilen kopplad till sig. Visuellt är filmen ganska mycket och formatet förhindrar vissa tagningar från att se bra ut, bara att det blir okej eftersom hela filmen har en fantastisk presentation och bär på klassiskt innehåll. Älskar hur filmen ser ut, skådespelarna är perfekta i sina roller, ändlöst dramatisk och berättelsen om ett patriarkat som faktiskt bestämmer sig för att analysera hur det fungerar och varför. I ett nästan femton års tid där folk vägrar ha slutat prata om just det ämnet, har ingen film kommit som verkligen visat hur det är, tills The Peasants kom och sopade mattan med allihopa.

I en perfekt värld kunde vi fått konsekvent bra filmer från Aardman. Fåret Shaun är definitivt populär och filmerna med titelkaraktären var grymma, fast ingen film från dem slog igenom särskilt starkt, möttes inte väl med många kritiker och finansiellt haltade efter i eran praktiskt taget ägd av Disney. Så under sena 2010-talet skrev Aardman på ett kontrakt att producera animerade projekt åt Netflix och de första projektet var en Flykten från Hönsgården uppföljare under 2022, nu den här nya Wallace och Gromit filmen och ett kommande Pokémon relaterat projekt. Såg inte Flykten från Hönsgården uppföljaren, då jag saknade intresset, fast så fort jag fick reda på Wallace och Gromit såg jag den och blev absolut paff. Tajt i sin takt, filmiskt presenterat, otroligt klipsk och den bästa biten claymation man någonsin kommer se på marknaden. Nick Park och studion överträffade sig själva med detta projektet och lätt förtjänar uppmärksamheten den fått. En liten besvikelse att vi troligen inte kommer få originella projekt från studion i framtiden, men fortsätter dem vara så här bra har jag inga problem med det.

Vi återbesöker Frankrike med en sista animerad film på listan. Från allsmäktiga Sébastien Laudenbach, som är ansvarig för The Girl Without Hands från 2016. En film som, i min bok, hamnar bland de bästa animerade filmerna därute, en standard jag tycker Chicken for Linda! möter. En helt annan typ av film, med andra prioriteringar, fokus, presentation och även ton, med en genuinare och sann uppvisning av en relation mellan mor och dotter. Även fast jag tycker om de andra animerade filmerna på listan, saknar dem charmen, takten och de låga insatserna som brukade existera inom animerade filmer. Det extremaste exemplet är Spider-Verse filmerna som är överdrivet animerade, klipper snabbt, skyndar sig igenom handlingarna och konflikterna och har en extremt komplex presentation, i vars uttryck och tålamod dör. Chicken for Linda! är det motsatta av det specifika myntet, som den inte borde få gratispoäng för, bara att den visar hur den typen av film har försvunnit inom just animering och varför det var så populärt och kritiskt belönad förr i tiden. Hjälper att filmen är riktigt bra också och hamnar bland de bästa från decenniet för mig.

Har ni läst min förlängda recension är nog detta ingen större överraskning. Har alltid tyckt om Jonathan Glazers filmografi och hamnar bland mina favoritfilmer oavsett genre och nu tror jag The Zone of Interest hamnar bland resten av dem också. En unik film och har en trovärdig och förståelig tolkning av riktig ondska. Många krigsfilmer, speciellt dem producerade i västvärlden som centrerar kring andra världskriget, tycker om att romantisera historiska händelser och visa av extremt våld, vilket definitivt är en stil och bemöttes väl, speciellt dem från Ryssland. Ändå känns det billigt att alla filmer fortsatte med den stilen och blev så exponerat att det tappade kuragen och det råa som gjorde dem filmerna så brutala, känslomässiga och mäktiga, till gränsen där filmer om nazister i sig har blivit en klyscha och endast återupprepar vad tidigare filmer inom genren har gjort. Första gången på ett tag kommer en film som The Zone of Interest och uppfriskar genren, medans den har sin egna distinkta vision som är ännu hemskare än de groteskaste filmerna, genom att visa absolut ingenting. Samtidigt är den varierande och djup i sina känslor, där innehållet är också satirisk mot Höss familjen och är bland de roligaste bitarna dialog och scener man får se och är levererat från en familj som aldrig kommer förstå humorn i det. Glazer och gänget är i toppform på alla fronter, med behärskad scenografi och blockering, musik som oförväntat uppkommer och byte i stilar som är så smidigt integrerade att de hör perfekt hemma. Kunde inte med gott samvete ge en annan film topplatsen och den kommer lätt hamna bland de bästa filmerna från hela detta decenniet för mig.